Idag går jag åt andra hållet i Kavalla. Jag följer stadens gräns mot vattnet norrut, förbi hamnen under stadsmuren vid Akropolis, den Gamla Staden, och vidare ut till klippudden.
Jag börjar bli van vid traskandet och märker att det inte längre är lårmusklerna fast mera vaderna som stramar en smula.
Jag är alldeles ensam också här. Klipporna är varma och vattnet svalkar. Jag har återigen funnit en egen badvik.
På den perforerade kalkstenen finner jag flera skal av rakknivsmusslor. Sådana känner jag igen från Spanien, där jag också har ätit dem, och jag har även några liggande hemma i fönstersmygarna i ateljén som prydnad.
Ovanför murkrönet till den Gamla Staden reser sig en vacker kyrka. Medan jag tecknar av den gläds jag åt alla kvillrande röster från lekande barn som jag hör men inte ser bakom kreneleringen. Enstaka kajor och kråkor flyger över och från havssidan jamar medelhavstrutar och knirkar enstaka kentska tärnor.
I solglittergatan kajkar en ensam fiskare i en skuggad minibåt omkring. Motorn är avstängd och årorna får göra grovjobbet. Han ror sakta fram och tillbaka; möjligen har han någon slags "utter" på släp.
Det vore kul att ta chansen att följa med en av alla dessa små fiskebåtar ut på fiske en morgon. Det ligger gott om underbara flytetyg i hamnen. Kanske vågar jag fråga. Jag tänker åtminstone fundera allvarligt på saken.
På vägen hem i stadsmurens sköna skugga sätter jag mig på ett café och tar en dubbel espresso och dricker en flaska vatten. Sen läser jag några sidor ur "Madame Bovary", som jag har laddat ner till min miniIpad från Götalandsbiblioteken. Dosan får alldeles lagom rum i min västficka och "Emma" får ånyo följa med ut på spännande utflykter.
Nu är jag själsligt och kroppsligt laddad för backarna som leder tillbaka hem till Suoidiko Spiti.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar