9 september - Resan till Kavalla 4

.
Om man tar trapporna ner till havet, följer strandvägen söderöver, bortom badviken och förbi fiskehamnen med de stora båtarna så kommer man efter en dryg halvtimmes varm promenad till en klippig udde med en måsskiten stenö alldeles utanför.
Här är jag och jag är svettig så det räcker. Jag tar av mig alla kläderna och naken sitter jag nu under klippkantens överhäng utom synhåll för allt och alla och lutar mig mot den varma lena hällen. Benen dinglar fritt över blått och grönt vatten och havet brusar stilla. Det luktar lite av fisk ända hit från hamnen.

Det ligger femstjärniga hyreshus på parad strax intill och ytterligare en bit längre bort finns ett stiligt hotell och där börjar också den riktigt lyxiga playan. Jag var nyss där borta, hade tänkt ta ett bad, men jag vände om tillbaka hit istället.

Här kan jag sitta skönt avkopplad och bara njuta. 
Det doftar från fikonträden ovanför mitt huvud och taggiga björnbärssnår når ända ner till vattnet strax bredvid; graffitikladd färgar några stenar och spridda cigarettfimpar och en trasig plastflaska finns förstås, som alltid, men sånt undviker jag att reta mig på just nu.

På andra sidan bukten fortsätter stadens vita husmassa i en låg profil ut mot en spetsig udde som försvinner i blådis. Därute stävar en del stora båtar och även ett par smärre. Ett stort lastfartyg lotsas av två bogserbåtar in den trygga vägen och lägger till vid fiskehamnens pir. Det ryker svart ur skorstenen och doftar diesel.

Rakt under mina fötter svärmar vattnet runt en klippa som är nästan helt under vattnet. Det är mycket rofullt att sitta så här och följa vattnets intrikata rörelsemönster. Av och an vaggar havet in och jag följer de lugna bränningarnas väg med blicken när de sköljer strandens alla stenar och sprickor för att till slut plana ut där jag sitter.
På stenen kravlar några krabbor omkring och en svart bård av blåmusslor sitter i nivå med vattenytan.
Jag tänker bada. Men man måste vara försiktig. Det finns mycket som är vasst.
Havstulpanerna till exempel som täcker större delen av strandstenarnas våta partier och längre ner finns mängder med purpursvarta sjöborrar.

Sjöborrarna har ett farligt försvarssystem. Sylvassa taggar sticker ut åt alla håll och sätter man foten där får man behålla en hoper avbrutna taggar som kan orsaka svåra besvär.

Mjuka och säkert ofarliga är däremot de små rödbruna havsanemonerna som satt sig fast i bergets skrevor vid vattenytan De har alla dragit ihop sig till gelémjuka bollar och jag tror att de öppnar sig och släpper ut nässeltentaklerna först med mörkrets inbrott.

Att behålla skor på under badet är att rekommendera, annars kan det framför allt vara svårt att ta sig upp helskinnad igen. Plastsandalerna får alltså följa med ner i vattnet när jag dyker i.

Jag ligger länge och skvalpar runt i det ljumna vattnet. Sen sätter jag mig att soltorka - också länge.

Plöstligt lyfter en kungsfiskare från buskarna vid stranden en bit bort och flyger förbi stenudden tätt över vattnet där jag sitter.
Den blir nästan färglöst mörk i det starka ljuset. Endast på ryggen anar jag ett ljust turkosfärgat skimmer. Lika snabbt är den borta igen. Det känns lite märkligt.

När jag går tillbaka uppför klippbranten ser jag en ödla som solar sig. Jag stannar upp för att ta ett foto men så dags har den redan kilat vidare. Jag minns att den hade ett grönt stråk över ryggen. Det måste jag försöka få till när jag kommer hem, tänker jag. 
Den bilden får också bli en lämplig slutvinjett till dagens rapport.