19 september - Resan till Kavalla 16

.
Idag är en dag av konsolidering, ty imorgon kl 9 bär det iväg hemåt igen: en lång dag och en lång resa väntar.
Jag började morgonen med tvätt, den är nog redan torr där uppe på övre altanen eftersom dagen är solig och varm igen, ungefär som när jag anlände hit till Kavalla för fjorton dagar sedan.
Jag har också redan varit nere i staden, köpt bussbiljetten till imorgon, och handlat lite små presenter till mina barnbarn och på vägen hem färska calamares och räkor i fiskaffären för sista gången. Och lagat och ätet har jag redan och gott var det. Sålunda blev detta också dagens motion, fyra kilometers promenad backe upp och backe ner, varvid jag har fortsatt att bättra på min kondition betydligt, den och min benstyrka.

Nu sitter jag här vid datorn i arbetsrummet och skriver mitt sista dagboksblad om "Resan till Kavalla".
Idag handlar den om igår.
Jan-Erik och jag hyrde nämligen bil från morgon till kväll igår och gav oss iväg på en resa som blev tjugofem mil lång.
Det är om den jag tänker berätta.

Ca tre mil österut från Kavalla rinner floden Nestos ner i havet från Rodopibergen med sin huvudutbredning i Bulgarien i norr.
Nestos är en ganska stor flod om än kraftigt reglerad, med mängder av transporterat material, som innan regleringen var genomförd, helt och hållet avsattes som sediment i ett väldigt deltaområde som heter just Nestosdeltat med en utbredning av flera kvadratmil. På avstånd har detta flacka landområde som jag anat därborta i diset lockat mig och nu är vi alltså äntligen på dit.

Neströms dämmet vid bron över floden Nestos vid Galani.

Vi kör den gamla riksvägen mot nordost till flodövergången, i deltats övre triangelhörn, vilken gränsar till landskapet Xanthi, en turkisk enklav i Grekland. Det kommer att visa sig att det här faktiskt blir enda gången vi verkligen ser själva floden, kanaler däremot kommer vi att se många.
Här finns en stor damm och endast smått med vatten rinner vidare i själva flodfåran eftersom det mesta leds in i bevattningskanaler som underhåller ett stort och rikt jordbrukslandskap i deltaområdet med majs, frukt, bomull och grönt som huvudgrödor. Vattenmagasinet ovanför dammvallen är upp till ytan fyllt med sediment som egentligen "tillhör" deltalandskapet; ett generellt dammproblem, som medför att det gamla deltat numera knappast växer längre.

Välskötta odlingar av Kiwi, täcker stora delar av arealen nära floden

Vi ser storskarvar och forsärlor, hör balkanspett och käkar björnbär som mognat fint. Alarna nedströms dämmet skickar ner tunna grenar som lianer; sånt har jag aldrig skådat förr. Sen matar vi myrlejon med myror innan vi far över bron ner till Thallasia för en fika.

Samma unga kvinna sköter om både fiket och den lilla affären bredvid. Hon får springa fram och tillbaka för att serva oss dels med kaffe och dels med inplastad bulle.
Gubbarna bredvid frågar som alltid under vår resa om vi är från "Deutchland" och de blir överraskade, glada och välkomnande när vi säger "Nej, Suidía". Byn är "sömning" och full med hundar, även mitt i gatans färdväg. Vi tutar på dem och kör tillbaka mot flodövergången.

I övre delen av deltat är landskapet likt mitt eget östgötska landskap och här dominerar stråsäd. Längre nedströms blir allt sedan betydligt flackare.

Deltat är inrutat i stora odlade fält med ett nätverk av långa smala grusvägar som vi försöker leta oss fram på efter bästa förmåga genom att ta hjälp av vår karta. Vi misslyckas med detta hela tiden och förstår till slut att knappast någon av alla dessa åkervägar egentligen finns med på kartan och där vi ändå tror att vi är rätt, är kartan ur tiden, icke uppdaterad och verkligheten förändrad.

Till synes oändliga, raka grusvägar går kors och tvärs över hela deltaområdet och det är omöjligt att försöka hitta med en karta i hand eftersom överblicken är lika med noll på grund av flackheten och vegetationens höjd.

Vår ambition är att hitta ner till floden som vi förstår flyter fram i den där hägrande ridån av popplar och andra mastiga lövträd. Enligt kartan ska där finnas en liten väg som löper parallellt och tämligen nära själv flodfåran, men vi kommer aldrig dit. Det verkar vara stört omöjligt att hitta rätt och till slut ger vi upp och improviserar på annat sätt, vilket faktiskt kommer att visa sig vara en lyckosam modell. Skam den som ger sig!

Jag vandrar på en före detta naturstig som leder rakt in i fördärvet.

Vi letar efter två besökscentra för turister med naturintresse. De är markerade med grönt på vår karta: "The riparian centre for visitors of Nestos" och "Visitors information centre of Nestos".
Det vi slutligen finner i vårt sökande är helt övergivna och verkligt sunkiga rester av något som från början antagligen var ett ambitiöst men illa förankrat EU-projekt, typ Leader, vid den ena platsen och absolut ingenting mer än en väg till militärt och tillbommat område i det andra fallet.

Något Naturcentrum för turister vill man absolut inte kännas vid, utan undrar istället bistert vad vi gör här med kikare och kameror.

Nu blir vi ändå lyckosamma. Vi delar på en honungsmelon i värmen och njuter av en maffig flock med biätare. Deras "klockläte" ljuder över hela nejden. På telefontrådar och jagande trollsländor runt omkring oss finns mellan femtio och hundra fåglar. Upplevelsen är störtskön.

Mängder av biätare rastar här på sin påbörjade höstresa mot Afrika.

På vägen därifrån talar vi om bristen på observerade rovfåglar som vi upplever men får direkt mothugg, ty i samma stund upptäcker vi en verkligt stor "rovis" högt i det blå. Den är ljus undertill och har "ljusbrun sadel" - Ormörn bekräftas i kikare.

Ormörn.

Det blir en halvtimmas njutning av en praktfull fågel. Den är stor, mer än en och en halv meter mellan vingspetsarna såsom det anstår en örn, men med till synes sagolikt mjukt formbara vingar. Den ryttlar på oerhört hög höjd, spanar antagligen efter reptiler, går upp och ställer sig i "stallning" i motvinden utan att röra en fjäderpenna och förblir stående så, blickstilla i upp till en minut i taget, svänger sedan ner mot lägre höjd innan den går upp i vind igen över en ny plats flera hundra meter ovanför oss.

Ormörnen får plötsligt konkurrens av ett annat flygfä från Kavalla Airport strax intill. Men örnen är som synes "betydligt högre".

Under en timme framåt, en middagstimma med rejäl termik,startar ett rovfågeleldorado för oss.
Ett moln av alpselgare drar plötlsigt in rakt över oss, en jätteflock på flyttning söderut med upp emot tusen fåglar tillsammans och när jag spanar in i denna svärm hittar jag ovanför den en gammal havsörn med bländvit stjärt på säkert femhundra meters höjd, som mobbas av två korpar och det var korparnas avlägsna vrede som fick mig att leta efter detta "något".
Samtidigt med att detta sker kommer en stäpphök, en gammal hona, rakt in genom molnet av alpseglare. Hon är spetsvingad och knappt vit över stjärtroten, inte alls rödaktig såsom en ungfågel utan istället väldigt ljus undertill, så jag är ganska säker på min artbestämning.
Ormvråkar tar nu höjd lite här och där, många bruna kärrhökar och tornfalkar likaså.
Rovfågelcirkusen varar ett par timmar.

Efter denna höjdarstund söker vi oss till deltats huvudort Hrissoupoli och tar därifrån huvudvägen rakt ner mot söder till "paradisstränderna" vid turistorten Keramoti.
Här tycker vi, att vi efter många timmars strävan och stirrande, är värda ett avkopplande bad i skön ensamhet. Utanför den oändliga sandstranden, med martorn och andra taggiga växter som ber om sandaler, ligger ön Thassos där vi var häromdagen och innanför den den lilla karga och obebodda ön Thassopoula.
Som badplats betraktat är beachen vid Keramoti en maximal upplevelse, bland det häftigaste jag har sett i den vägen, och vattnet är varmt och salt så det svider i ögonen.

Sedan, en souvlaki, tzatziki och grekisk sallad, Jan-Erik dricker mythos och jag vatten på ännu en restaurang Akropolis varefter vi vänder norrut igen och faktiskt konstaterar att ormörnen är kvar högt däruppe.
Vi har bestämt oss för bergen. Stavroupoli lockar. Jan-Erik har varit där förut.

Nu är det kurviga bergsvägar som gäller och ändå är vi kvar nära både i tid och rum till det platta deltaområdet.

Vi kommer aldrig till Stavoupoli. Det blir för långt för att hinna med konstaterar vi, utan vänder vid Agios Kosmas, en liten utkastad by med getter som huvudsaklig arbetssyssla.
Strax intill ligger ett mäktigt marmorbrott. Bergen är grönt klädda med tätvuxen, låg ekskog eller består omväxlande av oerhört stenigt impediment.

Här finns skyltar som informerar om "Ekoturism"med gömsle för rovfågelskådning. Men inte heller detta kommer vi att hinna med.
I dalen passerar stora och blandade flockar med svalor på väg söderut och även ett sällskap med biätare. Hagelpatroner på vägkanten berättar om höstarnas fågeljakt i bergspassen här uppe och under en fikapaus vid Makrihori får vi också sällskap av ett sånt här gäng jägare; men nu är det vildsvin istället för fåglar som är det tänkta bytet, får vi till svar när vi undrar.

Vi vänder återigen tillbaka, en överkörd stenmård ligger vid vägkanten, resans andra, tar den rakaste vägen hemåt eftersom solen redan börjar sänka sig mot bergskammen och de alternativa vägarna känns för utmanande i kommande mörker.

Unga flamingoer.

Skedstorkar.

Vid petroleumindustrin i närheten av Nea Karvali, där vi nu befinner oss vid det västra triangelhörnet av deltat, improviserar vi igen och tar en liten väg rakt ner mot havet.
Detta blir ett lyckokast kommer det att visa sig.
I solnedgången hittar vi strandvatten innanför barriärer mot havet som hyser vilande och ätande unga flamingoer, silkeshägrar, skedstorkar, smådopping, vattenrallar och en handfull kungsfiskare förutom en mängd sångare av "vassformat" samt trutar och skarvar förstås.

Vi njuter för fullt. För Jan-Erik är det en höjdardag, såsom tämligen nybliven fågelskådare, Silkeshägrarna är nog vackrast ändå, menar han.

Jag njuter förstås också. Kvällen är verkligen underbar, vädret ljuvligt och fågellivet rikt.

En bil kör ner mot oss. En man i kamouflagekläder kommer emot oss. Vi anar först en viss misstänksamhet som vi emellertid förekommer genom att presentera oss, meddela anledningen till att vi befinner oss just här samt berätta om våra upplevelser.
Vi visar mannen vår fågelbok och talar om vad vi har sett  och upplevt.
Han är jägare, det förstår vi förstås omedelbart på klädsel och beteende, och han "äger" detta landsskap som sin jaktmark. Han känner platsen väl och när han till slut har tinat upp tillräckligt vill han visa oss mer.
Han tar med oss på en vandring in i det dolda området, genom vassar och över små broar och till slut spanar han från en grästuva mot et blått litet vatten.

Där, pekar han!
Krushuvade pelikaner, fyra stycken fåglar som ligger och vilar långt därborta.
Dagen blir fulländad!
Resan till Kavalla fullkomnad.

Nu kan jag börja packa!