7 september - P4 Jönköping

.
Det ringer på ateljédörren.
Jag känner mig något stressad eftersom jag precis är på väg bort till tryckeriet med förlagor i handen till de nya vernissagekorten som måste komma in till intag senast idag på morgonen innan jag åter åker ner till Stugan denna gång för kräftskiva med kompisar varför det är nödvändigt med storröj innan de anländer och öppnar kanske aningen småirriterat över den dåliga tajmingen men får en mikrofon direkt under hakan och ser baken på en reporter som jag tror har presenterat sig som Håkan och som redan är längst inne i ateljén innan jag hinnar blinka bärande en sändare i bärsele på ryggen (nåja - kanske lite tillspetsat ändå) och som redan är igång med direktsändning för P4 radio Jönköping i början av ett timslångt inslag med oannonserade möten och intervjuer med kommunens innevånare om hur det är att bo och leva i Ödeshögsbygden som ju gränsar till Jönköpings län vilket gärna önskar få sina östgötagrannar till alltmer frekventa lyssnare till sin kanal i brist på sändarkapacitet från eget län. (pust! Detta är nog den längsta mening jag någonsin har skrivit utan några som helst skiljetecken - det är roligt med språk).

Så blir också jag deltagare i det hela, med eller mot min vilja kvittar lika eftersom inslaget redan ligger ute i etern i direktsändning.
Med den rutin jag ändå äger, efter många års olika slags medverkan, kör jag med positiv inställning och ror det hela i land på tio minuter. Därefter tas ett foto med undertecknad vid ett av mina ljuslandskap för den digitala versionen på nätet och sen är reportern redan halvvägs ute ur farstun innan jag åter hinner blinka.

Senare ringer fågelskådarkompisen Peter från Jönköping och berättar att det är han som intitierat besöket.

- Bra med god reklam i alla lägen, säger Peter. Och visst har han väl rätt i det. Så - tack då Peter för hjälpen!

Nu har jag luskat lite och funnit denna länk för vidare transport till etermediat.

länk

7 september - Utgrävning vid Vadstena

- Vi gör utgrävningar för den nya förbifarten runt Vadstena, säger arkeologen Emma från Länsstyrelsen. Och just här går jag ner lite djupare för att sålla fram möjligt material. Annars ser det mest ut att vara med sten återfyllda brunnsgropar i just det här schaktet.

Arkeologen Emma.



















Jag har stannat till och svängt tillbaka på vägen hem från Motala. Mitt intresse är väckt, arkeologi har jag alltid varit "lite avundsjuk på", och jag vandrar ut på åkern där en grävmaskin arbetar tillsammans med arkeologer från Länsstyrelsen i Linköping för att göra slututgrävning inför det planerade vägbygget runt Vadstena.
Man skrapar rent från matjorden och skapar ett tvärsnitt över stenskramlen för att se djupet i lagren. Allt är "pinnat" och fotograferat, det gjordes tidigare med kameran upphissad i en kranbil, berättar Emma bjudsamt.

- Får jag ta några kort och kanske skriva om det hela i min blogg, frågar jag en man vid sållbordet då jag anländer till platsen.

- Du får fråga Emma, svarar han. Det är hon som är chef.

Arkeologiskt arbete pågår.

Till Emma har jag alltså vänt mina steg. Hon får prata färdigt i telefonen först men sen berättar hon vänligt och självklart om projektet.






















- Se här, säger Emma och håller fram handen, vi har funnit lite köksavfall i alla fall, ben möjligen från fågel och lamm, annars är det kanske inte så mycket just här. Vi får väl se på de andra två platserna som vi ska undersöka, bland annat kommer ju vägsträckningen att gå i nära anslutning till ett järnåldersgravfält.

Vad har du för adress till bloggen, frågar hon sen. Jag måste väl läsa vad du skriver.

- Välkommen in, säger jag och åker själsligt och socialt upplyft vidare över den soliga slätten.

6 september - Makaber dokumentation

.
Jag tvekar en stund innan jag låter bilden på det krossade livet passera mitt eget censoröga.
Det är förvisso en makaber närbild på ett djur som kommit i fatal kontakt med trafiken och såna exempel finns det ju gott om.
En liten resa var som helst i vägnätet ger mängder med liknande fynd: grävlingar, igelkottar, harar, kattugglor, ormvråkar och snokar och ytterligare mängder av andra djur för att inte tala om allt verkligt smått i oräkneliga antal.

Att köra med framförhållning i tanke och handling, hänsyn och försiktighet kan rädda många djurliv. Egentligen är det tragiskt och svårförståeligt hur t ex så många igelkottar måste bli dödade även inne i tärorter där det är högst 50 km/h. Ibland undrar jag om det inte finns även illvilja inblandad i vårdslösheten.



Vattennäbbmus, Neomys fodiens.

Finns det utrymme brukar jag stanna till för att åtminstone dokumentera. I det här fallet var det den svartvita karaktären som drog mitt intresse till sig då jag passerade längs vägen på Tåkerns södra strand vid Charlottenborg. (Kontrasten mellan rygg och mage är typisk för arten).

Vattennäbbmus har jag sett några gånger tidigare vid sjön och troliga spår av den på snön vintertid i Tåkerns vassar är vardagsmat. Det är således inget ovanligt däggdjur men eftersom den mest är nattaktiv är det ändå sällan som jag har observerat den levande, men som dokumentation kan även ett dött djur vara gångbart; i det här fallet i formen av ett makabert, nästan in- och utvänt, trafikoffer.

4 september - Att flytta natur II

(Tidigare i serien: "Att flytta natur I", se den 18 augusti 2011 om Vinbergssnäckor).

Det var i mitten av 80-talet som vi åkte på vår första Medelhavsvistelse tillsammans med barnen. Det blev till Chania på Kreta och det var en oförglömlig vecka för oss alla - en resa som fortfarande lever kvar i våra minnen som den första och kanske bästa av dem alla.

Det fanns en liten taklös ljusgård mitt i hotellet där vi bodde den där veckan och i rabatten växte små gula blommor som "ogräs". Sista dagen som vi var på plats, grävde jag upp ett par små plantor av växten som jag kunde bestämma till en oxalis-art, släkt med vår harsyra alltså. Jag virade in dem i fuktigt toalettpapper och stoppade allt i en plastpåse i ryggsäcken under hemfärden.

Hemma vårdade jag de små plantorna ömt i mitt växthus. Det lyckades. De tog sig och blommade vackert igen redan efter några veckor.

Oxalis corniculata - krypoxalis.

Efter vintern verkade allt emellertid vara borta, men med värmen under sommaren grodde uppenbarligen milimeterstora små frön, som jag aldrig hade tänkt på, till nya plantor.

Växthuset blev under de första åren en lämplig startplats för blomman att etablera sig och efterhand började den dyka upp på andra platser i trädgården. Sålunda hittade den till våra rabatter och blev här och där, framför allt i soliga lägen, snart nästan marktäckande och faktiskt en aning "besvärlig" att rensa bort där den var mindre önskvärd.

Kanske den enda kvarvarande plantan av krypoxalis i vår trädgård idag.

Naturligtvis lever en sån här sydlig växtart på marginalen hemma hos oss i Ödeshög i Sverige och beståndet har varierat kraftigt.
Två års tuffa vintrar har nu gallrat bort det mesta och ett tag tidigare i år trodde jag faktiskt att växten var helt utslagen.

Men i rabatten under köksfönstret dök en planta upp igen ganska sent i somras - kanske det enda kvarvarande exemplaret.

Detta exemplar har nu vuxit till sig rejält; skickat ut sina krypande rödaktiga och rotslående utlöpare och täcker idag flera kvadratdecimeter. Jag har följt det hela med stor glädje. Det är uppenbarligen en liten tuff växt om än med så sydligt ursprung.

Krypoxalisens mogna frukter fullkomligt exploderar vid den
mjukaste beröring och kastar ut de pyttesmå fröna i vida bågar runt omkring.

Jag läser i Mossbergs/Stenbergs "Den Nordiska Floran" redan i den första upplagan från 1992, att den här lilla vackra växten har "en plats" i vår flora: "Sällsynt i trädgårdar och på skräpmark i södra delarna av vårt land."

Och i Wikipedia finner jag att artens äkta ursprung är okänt men att den i dag finns nästan överallt i tropiska och subtropiska områden på vår jord, att den är "användbar" såsom krukväxt och odlas framför allt i amplar och tillika är ätbar och möjlig att använda till citronmelissliknande tebrygd, i inte alltför stor omfattning dock, eftersom den med sin oxalsyra kan "äta" kalk ur kroppen.


Den dagen jag förde med mig den lilla vackra blomman från Kreta till Ödeshög hade jag ingen aning om allt detta. Och visst känns det i efterhand märkligt att även jag varit delaktig om än oförtänkt i processerna runt artens vidare spridning.

Men kan jag så kan andra naturligtvis, hjälpa till med spridningen vill säga, och om det sen kommer till odling och dessutom både medvetan och omedveten transport växthus emellan runt om i världen, så förstår man snart att det är så här det kan gå till när en liten vacker blomma kan erövra stora delar av jordklotet.

Och den dagen det kan komma till historieskrivning om krypoxalisens förekomst just i Ödeshögsbygden så vet ni numera hur det hela ligger till, om nu inte fler än jag i "bynn" har gjort samma sak förstås - lockats till att ta med den hem från sydliga trakter.

2 september - Den oundvikliga skaparångesten

.
Just när jag är till att somna så kommer de, tankarna om dugligheten i mitt skapande. Alltid vid den här tiden, då jag är mitt i måleriets lust och last i slutspurten inför en större utställning och presentation.

- Blir det för petigt? Är det för "puttenuttigt"? mal det runt i huvudet.

Så ligger jag där och våndas i timmar, kallsvettig och blockerad innan jag somnar av utmattning frampå småtimmarna.


Olja - Tåkern - är en tidigare målning som jag nu har arbetat om till att gå mot en ännu mera impressionistisk och öppen attityd.

Det var enklare förr, i början av min "karriär".
Då var det bara att köra på i lycklig eufori.
Men efterhand har ambitionen och kunnandet ökat parallellt till något slags kompetens- och avsiktsnivå där balansen mellan dessa båda kastar sig mellan hopp och förtvivlan.

Det finns hos mig själv. Det hjälper föga med ord och synpunter utifrån.
Jag själv är min värsta kritiker.

Det positiva som ändå finns där är att utnyttja det hela så att frustrationen och rädslan driver mig framåt mot nya idéer och möjligheter. Hittills har jag upplevt det hela på det sättet. Att jag verkligen tänkt om och hämtat ny kraft.
På så sätt blir den oundvikliga ångesten också en nästan nödvändig ångest även om det kan vara jäkligt jobbigt när det pågår.

29 augusti - Att nödgas döda en igelkott

.
Ulla är den som upptäcker igelkotten, som kommer vinglande och skakande och med ett släpande bakben, i trädgården vid altanen.

- Vad är det som har hänt? undrar hon. Du måste göra något Gunnar. Det ser så otäckt ut.

- Den ser inte ut att ha blivit påkörd eller något sådant, menar jag. Kanske har den ätit råttgift eller kommit i närkontakt med för många getingar på en gång vid dammen eller fått ett huggormsbett, men det förstås låter inte så sannolikt så här mitt inne i ett villaområde.
Dåligt mår den i varje fall, verkar ju vara riktigt illa däran.

Så jag lyfter in "kotten" i skydd under spaljépäronträdet i rabatten och Karin ordnar en skål med utspädd mjölk framför nosen på den.
Men den är strax på väg ut i solen igen, steg för steg långsamt och plågsamt söker den instinktivt efter en dold utväg ur lidandet.

Vi låter den vara ifred hela dagen där den ligger på trädgårdsgången men under tiden blir den bara sämre och sämre och till slut ligger den på sidan med sprattlande ben.

- Du måste göra något åt det hela, säger Ulla. Den plågas ju verkligen.

Att slå ihjäl en igelkott känns svårt, så jag hoppas på "underverk" och låter det gå över natten efter att åter ha lyft in det plågade lilla livet i skydd i rabatten.
Men morgonen därpå, när regnet dessutom har börjat strila, är det nästan över. Igelkotten ligger helt stilla med undantag av det där vibrerande bakbenet som sticker fram.
Nu finns ingen återvändo. Jag avslutar igelkottens liv snabbt men hjärtsnörpande, innan någon annan är uppe för att se eller kommentera.

Jag skulle vilja sända in den till obduktion för att få reda på orsaken men stoppar bara in den i ett tätt buskage på tomtens baksida. Det blir enklast så och för igelkotten kvittar det ju lika nu.

28 augusti - Astrakaner

.
Nu har jag ätit upp det sista av årets astrakanäpplen, efter att först ha fotograferat det ordentligt.
Vi har ett träd av Gyllenkroks astrakan, utsett till Östergötlands landskapsäpple, i trädgården och vi är väldigt glada över detta goda sommarätäpple även om det ganska ofta drabbas av fruktmögel. Men som sagt nu är det över för i år - ytterligare ett steg in i hösten är taget.


Gyllenkroks astrakan.

Jag tänker på Wilhelm Moberg som lät Kristina i "Utvandrarna" längta tillbaka till Sverige då hon höll ett astrakanäpple i sina händer där borta i Minnesota - "Ryskäpplen" kallades de visst på den tiden - "stammande från staden Astrakahn vid Volgas mynning i Kaspiska havet" (kanske) och flera sorter finns i Sverige idag.

Hur och var just Gyllenkroks astrakan har sitt ursprung är osäkert men troligast är att stamträdet växte i Regna i norra Östergötland där det har beskrivits från mitten av 1800-talet och att den adliga ätten Gyllenkrok ägde gården under 1700 - 1800 talen kanske kan ge tyngd åt den dokumentationen (läser jag i Anton Nilssons bok "Våra äpplesorter" utgiven av Nordiska museet 1986).

Jag tänker i detta sammanhang på Andrew Peterson från Sjöarp i Ydre kommun i södra Östergötland.
Det var en intressant dokumentär om hans liv i TV för någon vecka sedan med material hämtat från "Andrew Peterson sällskapet" - http://www.andrewpeterson.se/ .

Andrew Peterson var verklighetens Karl-Oskar och han var en mycket driftig och duktig äppelodlare, förtäljde dokumentären, och han vann flera priser "over there" för sina fina "ryskäpplen". Så långt hade Wilhelm Moberg läst in sig på astrakaner i den fantastiska dokumentation i form av alla dagböcker som Andrew Peterson skrev ända fram till sin dödsdag. Och att han lät Kristina längta just över ett sådant äpple får därmed en möjlig eller till och med trolig förklaring även om Moberg sen förfuskade det hela genom att biologiskt oriktigt låta Karl-Oskar föra med sig "astrakan"-kärnor hemifrån Sverige. Sånt går förstås inte. Det måste ha varit ympar, det vet de flesta idag - hur nu det gick till under 1800-talets långdryga restider från Sverige till Amerikat.

25 augusti - Bålgeting och nässelfjäril

.
Något egendomligt kommer farande genom luften, rakt över mitt huvud, där jag sitter och studerar resultatet av mina senaste penseldrag.
Det ser ut som ett stort brunt löv som emellertid aldrig dalar mot backen utan istället far uppåt och landar i knäckepilen vid åkerkanten.
Jag går genast dit förstås för att försöka utröna vad detta är för konstig företeelse.

En bålgeting äter nässelfjäril.



















Det är en stor bålgeting, kanske en nykläckt drottning, som har fångat en nässelfjäril och nu sitter hon där och knipsar av fjärilens vingar med sina starka käkar, vilka sakta dalar ner mot marken.

Strax därpå kommer en trollslända, jag tror att det är en brun mosaiktrollslända, på jakt efter en rapsfjäril tätt över backen. Alldeles vid mina fötter kastar sig, verkligen kastar sig, fjärilen ner i gräset för att undkomma och lyckas också.

Jag har inte sett det här tidigare. Att fjärilarna är utsatta av både bålgetingar och trollsländor. Kanske är det begynnande födobrist?
Ja nu har jag i alla fall fått ytterligare alternativ till vem det är som äter fjärilarna vid Stugan. Jag undrade ju faktiskt om detta för inte så länge sedan här i min Naturliga dagbok.
(Se nedan under den 19 augusti "Innan regnet").

24 augusti - Kal knipprot på Omberg

.
- Det här är nog det sämsta året som jag har sett under tjugo års inventeringar på berget, säger Lars. Beståndet och utbredningen av kal knipprot brukar variera väldigt mellan åren men aldrig har jag sett så få som nu; säkert inte fler än några tiotal individer, fortsätter han. Vissa år kan det vara fyrsiffrigt och alla lägen däremellan gäller.

- Menar du, frågar jag, att du har inventerat så noga under alla dessa år Lars och att du är säker på att det ibland har varit fråga om tusentals exemplar på berget?

- Svar ja, replikerar Lars snabbt.


Lars med käppen visar Janne ett av de få blommande exemplaren av kal knipprot på Omberg i år.

Vi har parkerat strax bortom Strand på södra Omberg i kanten av den mäktiga bokskogen.
En liten kaffetår ur termos bjuder Lars på först och sen berättar han.

Vi vandrar bara ett litet stycke in i dunklet, genom en av flera slukrännor vid vägkanten.

- Här, pekar Lars, har jag räknat in ett par individer tidigare i sensomras. Idag är de förstås överblommade. De är ganska små i år och de som är finns i brynen.

Kal knipprot, i frukt.

Epipactes phyllantes, heter den på latin säger Lars, men jag skulle mycket hellre vilja döpa tillbaka till: "E. confusa - den svårbegripliga knipproten", så hette den nämligen tidigare. Och mystisk det är den verkligen och berättigad till ett sådant vetenskapligt namn, fortstätter Lars.

Jag trodde jag visste men än jag gjorde om den kala knipproten på Omberg. Men det Lars berättar väcker många nya intressanta frågeställningar om växtens biologi.

- Du borde doktorera i ämnet Lars, säger jag.

24 augusti - Spindelliljan blommar

En stark och god blomdoft möter mig i ateljén på morgonen. Jag följer doftstråket och kommer till galleridelen där jag ser spindelliljan i fönstret. Den blommar! Hurra!

Spindellilja, Hymenocallis littoralis.

Jag fick den av Gerd på apoteket i våras.
Jag hade sett den där i fönstret för något år sedan och undrade om det var möjligt att få ett skott av den vackra liljan från norra Sydamerika och Mellanamerika.
- Jag säger till när jag har något åt dig, sa Gerd.
Så i våras kom hon med den, hon hade den i cykelkorgen, och jag planterade växten i en stor kruka och placerades den i fönstret.

Nu blommar den.
Tack Gerd!

23 augusti - Några upplevelser vid sidan av en målardag vid Tåkern

.
Det var en ordinär målardag vid Stugan vid Tåkern igår.

Jag anländer på morgonen, som alltid, efter att ha inköpt varor och inmundigat en snabb kopp kaffe vid Hejla lanthandel, parkerar under syrenerna, vid soptunnan, med baken vänd bort från sydvästvinden som ännu bär lite regn i sin kjol, för att slippa få in väta genom min plastade bakruta.

Den säregna svampen jordstjärna. (Artbestämning ej gjord).

Jag vandrar sakta ner längs den korta stigen till huset, spanande efter snokar och annat.
Under syrenhäcken ser jag att en jordstjärna har spruckit upp från igår. Naturligtvis lägger jag mig på mage och dokumenterar med kameran, sånt får man inte missa.
Visst är det en märklig och vacker svampkropp.
(Zooma gärna in och kika på sporlagret i närbild genom att klicka på bilden).






















Sen när jag öppnar dörren uppmärksammar jag nässelfjärilen som satt sig att sova på insidan av ytterdörrens glasruta. Jag tänker att den testar en lämplig övervintringsplats.
Den är så stilla att jag kan nudda den med mina fingar, ty ännu är luften sval. Men en timma senare är den ute och flyger i tilltagande varmsol; dansar runt med de andra nässelfjärilarna som fått chansen att överleva till nästa vår.

I ogräskrattet, där jag släppte fritt vinbergssnäckorna häromdagen, surrar en hel drös humlor omkring. Det riktigt viner i luften av ett tjugotal stressade humledrönare på jakt efter parningsvilliga drottningar.
Allt sker inom några kvadratmeters yta och håller sig lågsniffande, ibland till och med på marknivå, inte alls som jag har förstått att det går till hos getingarna, uppe bland trädkronorna.

Mest verkar det dock bli besvikna misstag i uppvaktningen för de kåta drönarna; brist på drottningar gäller uppenbarligen. Men med detta är det kanske exakt som det ska vara d v s en sällsynt lyx att få komma till på riktigt för att endast det bästa av det bästa ska få leva vidare till nästa vår, såsom Darwin kanske skulle ha sagt.

Jag sitter i brassestolen och gottar mig i sensommarvärmen med en kopp kaffe i gräset, gloende på mina halvfärdiga oljor som täcker stugväggen, upphängda på tretumsspikar; det är så jag gör; då en brummande insekt landar på min t-tröja - en aspvedbock. Den viftar med sina långa antenner för att spana av omgivningen; doftar av partikelströmmarna efter feromonerna från någon lockande hona.
Han är helt omedveten om det prekära läget men kan känna sig helt trygg hos mig. Efter en stunds dokumentation sätter jag honom på en späd aspkvist att söka vidare i livet.

Så ser det ut där jag sitter i min stol. Livets alla små nycker passerar förbi: Svalorna kommer i små gäng över hustaket, alltid i en och samma riktning, ladusvalor mest men även enstaka hussvalor och backsvalor.
En något senfärdig tornseglare flyger också över. Den ser jag när jag kisande spanar högre upp under molnen.

De första bofinksflockarna dyker upp, lättar från trädkronornas tak och flyger ut över åkerlanden.
Dagens portion sädesärlor samlar sig för sin kvällsresa som alltid påbörjas en timme före solens nedgång för att sen pågå tills natten går över i dag några tiotal mil längre mot söder.

Trollsländorna blixtrar i solskenet och vattensorkarna underminerar min trädgård i allt raskare takt så jag måste vara försiktig vid gången däröver för att ej vricka mina finlemmade vrister.

Det är sommarvarmt en stund och mitt ansikte rödsvider men det känns ändå som ganska mycket höst redan.


En brun kärrhökhane seglar uppåt mot molnbasen.

Ofta lägger jag huvudet bakåt och stirrar in i zenit. Högt däruppe finner jag också några rovfåglar i termiken och högst upp av dem alla hittar jag en brun kärrhök, en hane, som stiger ännu högre på stela vingar och slutligen bara kan följas i handjagaren (kikaren alltså).

Däruppe, som en liten prick under molnbasen viker den in sina vingar och glider iväg på spetsiga knogar rakt mot söder.
Jag följer den så länge jag kan och på ungefär en minut har den försvunnit säkert 5 km bort (= 100km/h) utan att ha verkat tappa speciellt mycket höjd. Vilken effektivitet i konsten att fly vårt boreala land.

Detta var små brottstycken från sidan av, under en tämligen ordinär målardag vid min stuga vid Tåkern. Men visst kan sånt kallas för rikedom.
Och sen fick jag lite målat också förstås, på två oljemålningar den här dagen. Men det får bli till senare historia.
Den 1 oktober har jag vernissage på min nästa utställning.

23 augusti - Bakslag

.
Jag lastar ur boulegrejorna och den nyinköpta pizzan. Ensam hemma, hungrig som sjutton och ganska trött efter en hel dags klubbmästerskap i boule i moderklubben Club de Boule i Gränna, där vi för övrigt vann dubbeln, Rolf och jag, i ett ögonblick av okoncentration, händer det.

Jag sitter i bilen inne i garaget efter att precis ha kört in. Smällen som ännu dånar i öronen var skrämmande. Garagedörren bakom mig gungar nu i nästan nedfällt läge.

- Oj, den föll igen över bilen, tänker jag. Den har varit lite skranglig en tid nu efter mer än trettio års dagligt slitage.
- Eller glömde jag bagageluckan, tänker jag igen. Men nej, den är ju stängd.

Det tar tid för mig att förstå vad som har hänt. Egentligen inte förrän dagen därpå när jag röjer upp det hela: en krossad bakruta, bräckt vindrutetorkare där bak och sen lite skrapskador i lacken.

Med plastad bakruta får besöket på bilverkstan anstå till nästa vecka.

Det var mitt fel. Jag hade glömt luckan, sådan blir analysen i fullt dagsljus, av smällen stängdes den.

Efter alla suckar sedan, en förmiddag vid telefonen i försäkringshantering och verkstadsbestyr känns det faktiskt ljusare nu igen.
Jag får ett mycket vänligt och effektivt bemötande både hos försäkringsbolag och bilverkstad. Det går alltså ingen nöd på mig. Det hela är världsligt, som Astrid Lindgren brukade säga, och ekonomiskt knappast besvärligt och några spydiga kommentarer har inte heller hörts, trots att de borde ligga nära på lut. Alla anar säkert att dylika möjligen kan slå tillbaka, kraftigt och överraskande - som en baklucka på livets bil.

.

19 augusti - Törnskata

Just precis, i den torrbuske vid Väversunda vid Tåkern, där den sällsynta besökaren, svartpannad törnskata, satt för snart två veckor sedan och bjöd ut sig åt lystna fågelskådare från hela landet, sitter åter en törnskata silhuett i gråskummet när jag passerar förbi.
Hjärtat hoppar till en smula innan det åter lägger sig till ro efter nödvändig kikarkonstultation.

Ungfågel av "vanlig" törnskata.

19 augusti - Innan regnet

.
Innan regnet ...
... åker jag ner till Stugan då suget efter skapande måleri trotsar den regnfront som snabbt närmar sig bortom Omberg. Jag får vara nöjd med de två timmar som ges mig innan regnet smattrar på altantaket och fukten känns alltför besvärande.

Innan regnet ...
... tänder jag upp i vedspiseln. Skorstenspipan är fylld av tung och fuktig luft och det ryker in besvärligt innan det slutligen tar sig och sprakar skönt.

Innan regnet ...
... flyger ladusvalorna lågt under almarna för att fånga insekterna som tätnar i lä.

Innan regnet ...
... ser jag tranparet stolpa omkring med sin stora unge i stubben ända uppe vid vägkanten. Vildmarksfågeln är inte sig själv längre.

Innan regnet ...
... undrar jag så över vem som ätit alla fjärilarna. En fågel säkert. Men vilken? På stigen ner till Stugan finner jag därför gott om strödd skönhet.

Rester av nässelfjäril.

Rester av rapsfjärilar.



















I regn ...
... vänder jag åter till Ateljen i Ödeshög.

18 augusti - Att flytta natur I

.

Jag har bestämt mig för att inte lägga någon moralisk eller natur-etisk aspekt på det hela just nu, när jag tänker göra en liten serie om att "flytta natur".

Naturen flyttar sig av sig självt. Jag menar, för tiotusen år sedan var det som är Sverige idag ett ganska öde arktiskt islandskap och allt det som finns här idag av samlad natur har ju faktiskt kommit hit på något sätt. Ibland långsamt och spontant invandrande men ibland hjälpt på det ena eller andra sättet med stora språng.

Människan med sin verksamhet har varit en mycket bidragande orsak till artförflyttningar i naturen. Säkert minst hälften av Sveriges alla växter, skulle jag tro, kan tillskrivas oss, medvetet eller omedvetet och därtill finns mängder med andra organismer där vi varit behjälpliga.

Vinbergssnäckan är en typisk människoförflyttad art. Den hör ursprungligen hemma i södra och sydöstra Europa och fördes troligen hit av munkar på 1100- 1300talen såsom en representant för "fisksläktet" eftersom den som sådan kunde ätas under fastan, då man sade adjö till allt kött (karneval).

I min hembygd finns idag vinbergsnäckor här och var, både i samhällen och på landsbygden. Den kan med fog numera betraktas som en god svensk art med hemortsrätt i vårt land.

Vinbergsnäckorna parar sig.
Här är fem individer inblandade och eftersom arten är hermafrodit kan de både bli befruktade och dela med sig av egna spermier.
Snacka om avancerad gruppsex!

I Tåkernbygden finns det ställvis gott om vinbergssnäckor. De trivs i den fuktiga och rikt grönskande miljön.

En kaffemugg full med vinbergssnäckor.

Under färden genom Dags mosse häromdagen passade jag på att plocka med mig ett litet antal snäckor på väg ner till Stugan.
Det hade precis regnat och över gruset kröp mängder av dem.
Jag fyllde en tom kaffemugg. Åtta stycken tror jag att jag fick rum med

Så har jag åter varit i farten med att förändra naturen.
Jag släppte ut sniglarna i ett vilt parti av trädgården vid Stugan. Där har jag hittills inte sett några vinbergsnäckor.
Nu får jag se hur det går. Blir det gott om dem kanske jag bjuder på vitlöksgratinerade sniglar. Jag gillar det faktiskt!
Och skulle det visa sig bli väldigt gott om dem i framtiden just här så finns härmed förflyttningen dokumenterad och redovisad för kommande naturalhistorisk skrivning.

16 augusti - Marie vann akvarellen

Tack alla ni som ville vara med i utlottningen av akvarellen med en ung flugsnappare från i förrgår med anledning av att gränsen 40 000 besökare passerades i denna "Naturliga dagbok".

Lycklig vinnare blev Marie Hedrén i Vallentuna.

Det var många som hörde av sig med grattishälsningar och värmande, positiva kommentarer.

Tack alla för ert deltagande.

14 augusti - 40 000 bloggbesökare

I
Idag troligen eller i morgon kommer min blogg "Naturlig dagbok" att passera 40 000 besökare sen den 23 mars 2009. Dessutom har min hemsida haft drygt 200 000 besökare sen starten år 2000. Allt detta tycker jag är fantastiskt och värt att fira.

Det gör jag genom att lotta ut nedanstående lilla akvarellskiss av en ung flugsnappare till någon av alla er som besöker denna blogg idag eller under morgondagen. Sänd ett mejl till mig via adressen nedan med ämnesrubriken "40 000 besökare". Glöm inte att ange namn och adress.

Lycka till!

gebbe@telia.com

.

12 augusti - Avspänd kanotfärd

,
Vi ger oss ut på en liten kanotfärd, Ulla och jag, på Tåkern, eller åtminstone i dess ena kant. Vi paddlar från båtplatsen vid Stugan endast femtio meter norrut i Renstad kanal, sen svänger vi in på den nya rättöversfarleden till Ramstad kanal, där vi först vänder söderut till under vägbron där vi dock inte kommer längre, ett gåsgaller blockerar framfarten, så vi vänder åter ut mot sjön, men endast i 500 m, sen är det åter stopp, nu på grund av väldiga grenbrötar från bankernas knäckepilar som har täppt till åloppet.

Längre än så är det heller inte tänkt idag. Detta är en färd i lugnt och vilsamt tempo med solen brännande i ansiktet och i lä för nordanvinden bakom de höga vassarna. Matsäcken är med. Ulla sitter där fram och jag styr i aktern. En och en halv timma är vi ute.

Vår korta färd är markerad med rött.

Knölsyska blommar rikligt vid kanalens kant.

















Vi "ankrar" i vegetationsrikt lugnvatten, där känslan är nästan tropisk. Mängder med sländor svärmar omkring: enstaka flicksländor, ett par jungfrusländor, mängder med mosaiktrollsländor och flera par ängstrollsändor under äggläggning .

Äggläggande ängstrollsländor. Paret hovrar tätt över algmattan. Hanen står för balans medan honan microsekundsnabbt doppar bakkroppsspetsen med cirka en sekunds mellanrum för att placera äggen ett och ett.
Med jämna mellanrum tar paret en paus men är strax tillbaka igen.

Över himlen vandrar de vita cumulusmoln raskt över det blå valvet. Högt däruppe, nästan osynliga, flyger ideligen små sällskap av storspovar förbi mot söder.

Men deras lockande läten hörs starkt ända ner till oss i kanoten.

"kuuy-litt kruyyy - krui"

10 augusti - Höstaning

Vinden sliter i knäckepilens mjuka årsskott.
















Regnmolnen vandrar in och ut ur landskapet, alltid i riktning mot öster.
Jag målar olja på altanen vid Stugan - förstås - och har tänt i vedspiseln inne för första gången på säsongen för att då och då värma mig en smula.

Det är tyst och tomt. Det är aning av höst, bara femton grader.

Enstaka trollsländor jagar i gläntan över betet där korna går med sina kalvar som den stora kulliga tjuren hutar åt ibland då de busar för mycket.
Just som jag noterar detta kommer lärkfalken in i blickfånget.
Den vrider upp sig mot vinden och fångar sländor, följer med luftdraget bakom almarna och kommer en ny sväng.

Det finns inga tornseglare kvar under himlen men några få ladusvalor kommer tätt över backen. Sen är det gässen. Och tranorna. Det börjar bli deras egen tid nu.

På vägen hem, vid Gottorp, kommer en vaktel, tror jag, upp i gruset vid dikeskanten och försvinner lika snabbt in i vetet igen. Jag anar den i ögonvrån. Säker är jag inte. Men ändå!


En höstgök

Längre fram på vägen över mossen, nästan framme vid riksvägen sitter en gök på vägbanan.
Den flyger upp i en björk och jag tar fram kikaren för att se den bättre.

Egendomligt nog verkar det vara en vuxen gök. Jag trodde de hade flytt fältet sen ett tag. Men den här är skiffergrå och saknar ungfåglarnas vita nackfläckar.

Den har säkert varit ute på larvfångst på grusvägen. Det är gott om nattfjärilslarver just nu som är på väg till förpuppning. Man få väja hela tiden.

Så rundas sommaren av med årets sista gök, kantänka.

7 augusti - Det stora flödet

.
"huit"

Som en liten projektil kastar sig lövsångaren över gläntan mellan två träd och försvinner in i lövverket. Den är omdelbart uppslukad och försvunnen för ögat men fortsatta försynta "huit" hörs locka regelbundet för den som har kunskapen att förstå.

Det gäller att hålla kontakten och om jag lockar lika försynt tillbaka visar den sig genast, kikar på mig med sitt lilla pepparkornsöga och undrar över fortsättningen.


Man vet att det rör sig om flera tiotals miljoner lövsångare som just nu är på väg från Sverige till tropiska Afrika och sammantaget uppskattar man att cirka 500 miljoner fåglar, ungefär 90 % av Sveriges totala fågelpopulation, försvinner från vårt land innan vintern har anlänt. Insektsätarna såsom lövsångare migrerar i god tid innan födan d v s insekterna tryter.

Jag står på min målarveranda vid Stugan vid Tåkern och har hela detta resande inför ögonen.
Fler lövsångare flyger förbi, en trädgårdssångare smackar och sädesärlorna fångar flugor på altantaket inför nattens etapp söderut. Svalorna dansar runt över trädtopparna och små sällskap av tornseglare flyger på hög höjd mot söder.

Bortsett från de spektakulära migrationsrörelser som kan skådas hos stora fåglar såsom tranor, gäss, änder, lommar, vadare och en del andra arter som skäggmes och svalor, så försiggår de stora fågelsträcken i det tysta, faktiskt mestadels på natten. Detta är förstås ingen nyhet för forskningen eller för fågelskådarna men ändå kan man undra över det stora och ändå så tysta flöde av fåglar som nästan obemärkt passerar förbi.

I brevet nedan från Johan (se under den 6 augusti) berättar han något om sin ringmärkning av flugsnappare i trädgården i Grötlingbo på Gotland.
"Fram till idag har jag fångat 91 flugsnappare (mestadels halsbandsflugsnappare) ", skriver han.
När jag pratade med Johan igår kunde han räkna upp siffrorna till ca 250 ringmärkta flugsnappare och målet var att försöka fånga 500 innan höstens säsong är över. Allt detta i en liten trädgård på ön Gotland. Interpolera detta över vårt lands areal och man förstår att det man upptäcker av flyttande fåglar trots allt endast är en bråkdel av storheten.

Ungfågel av halsbandsflugsnappare
















Siffrorna är ju förstås uppseendeväckande och exempellösa. Jag tänker inte gå längre in i ämnet i min blogg här, det hela tillkommer Johan själv att redovisa så småningom.

"Mörkertalet" är alltså enormt. Jag undrar ju själv ofta över var alla dessa flugsnappare tar vägen efter häckningen. De bara försvinner liksom. Nu förstår man bättre hur mycket det är som händer i det "tysta".
Det mesta i fågelvärlden, om jag nu håller mig till endast den, förblir således oupptäckt trots att en kader av kunniga fågelskådare håller uppsikt och larmar vidare allt vad tygen håller.

Svartpannad törnskata.

Så t ex är det nog mest en slump att en svartpannad törnskata upptäcktes vid Väversunda vid Tåkern förra helgen. Sånt händer alltså ibland men oftast aldrig. Det mesta flyger oss förbi och ändå så nära.

Själv fick jag inte tid att åka dit och kika på den sällsynta sydostliga gästen. Men chansen kommer igen. Att det finns möjligheter till det förstår man åtminstone av rent statisktiska skäl och det är ju en skön tröst.

6 augusti - Ett brev är ett brev

.
Brevet från Johan.



















Ibland får man ett brev, ett riktigt brev, som det här som anlände från vännen Johan på Gotland.
Det är i sig ett färdigt konstverk och han har gett mig lov att publicera det i min blogg.

Med stor omsorg, på eget brevpapper, personligt skrivet med intressant innehåll och sällsynt vacker text, och så med en extra njutning i form av en inklistrad fjäder, från en gök, är frågan om ett brev kan bli mycket vackrare?!

Så känner man sig rik och betydelsefull en stund.

28 juli - Saknade inlägg

.
Hej alla trogna läsare. Kanske saknar ni inläggen i min blogg. Det har varit tunt mer än halva juli. Förklaringen är att jag faktiskt har prioriterat annat en tid.

Först byggde jag en egen boulebana i vår trädgård (en av mina hemliga laster) sen var det två rum därhemma som behövde en rejäl översyn (de är färdiga nu och det blev jättesnyggt) och efter detta stundar bröllop, redan nu på lördag, för vår äldsta dotter Hanna. Så nu förstår ni varför det har saknats inlägg en tid.

Men, jag återkommer snart. Jag längtar efter skrivandet.

hälsar

Gebbe

20 juli - Möten runt ett par fjärilar

.
- Gunnar, kan du komma och ta ut en fjäril, ropar Ulla.
- Självklart, svarar jag, van vid uppgiften.

Den här gången är det en fjäril som är död och torr. En mätarfjäril.

- Den är ju död, säger jag.
- Det spelar väl ingen roll, svarar Ulla. Ut ska den i alla fall.

Den är så vacker. Jag tar med den till ateljen för artbestämning.
Efter lite letande finner jag den på nätet - Vitbrokig parkmätare, Eulithis prunata. En allmän art. Så har man lärt sig nått nytt - igen!

Lite senare tankar jag bilen vid Östgötaporten.
Jag ser något mystiskt nere under pumpen och ställer mig på knä för att se bättre, nyfiken som jag är.

- Har du tappat något eller står du bara på knä så där när du tankar? frågar mannen från pumpen bredvid.

- Nej, men kom får du se, svarar jag.
Det sitter en mycket vacker fjäril här nere. Det är en björnspinnare, Arctia caja och den är i mitt tycke en av våra vackraste, eller åtminstone mest annorlunda tecknade fjärilar eller hur? fortsätter jag.

- Märkligt, säger mannen. Att se en vuxen karl ligga på knä så här inför naturen vid en bensinpump.
Men okej, vacker är den och så har man alltså lärt sej nåt nytt idag igen, avslutar mannen vår korta dialog och fortsätter bort.

19 juli - Vacker potatisblom

.
Så långt ögat når blommar potatisen, här i lila men ibland i vitt eller gulvitt och stundtals helt utan blommor, eftersom en del avlade sorter reducerar det könliga stadiet till enbart torkande knoppar.


Så här förförande vackert kan det också vara i jorbrukslandskapet monokultur.

Detta fält ligger på väg ner till Stugan vid Tåkern; på Dags mosses lätta torvjord. Jag reser förbi för att återigen klippa gräset innan regnet kommer på allvar. Det blev ju ett måste så snart igen för att få ordning på gräsmattan efter en tids lättja.
Molnen börjar torna upp sig. Bäst att skynda.

14 juli - Gräsklippning

.
Det är inte klokt hur dagarna rusar på när det är sommar. Jag var ju nyss här och klippte gräset, vid Stugan nere vid Tåkern.
Den grå flugsnapparen ruvade då i ett bjälkhörn på min målaraltan och jag beslöt mig för att låta skapandet bero en tid.
Jag tänkte igår, då jag kom tillbaka, att det ska bli kul att se hur det går med häckningen.

På altanen är det tyst och stilla. Väggarna runt boskålen är smutsiga av spillning och boet är tomt. Det är över. Det går så fort. Från bobyggnadsstart till flygnad tar det en månad och vad är väl det under sommaren.

Jag hör ungarna från almarnas trädkronor, ett tunt och spetsigt, nästan ringande "srrrriiiiii".

Jag går runt i gräset som når halvägs på mina vader. Små rödbruna myggor biter mina vrister och jag stryker fram rött blod med handen.





















Regnet som kom med åskan för fjorton dagar sedan har satt fart på växandet. Det är dags att klippa gräset. Det är nog nästan två veckor sedan sist och ett sådant glapp i arbetet ger svåra konsekvenser.

Maskrosor på tredje vändan, tusensköna och mängder med aspskott skjuter i höjden, för att inte tala om alla olika sorters gräs.





















Det är tur man har en gedigen "arbetshäst". Utan "Klippon" som jag delar med Tåkerns fältstation skulle jag stå mig slätt. Här duger inget finlir med uppsamlare och greenfinish.
Ibland får jag ändå köra två gånger för att kunna arbeta mig ner genom grönmassan.

Till nästa gång får det inte dröja så länge. Så har jag tänkt många gånger förr. Gräsklippningens piska må vina.

7 juli - Hurusom sköna sommarminnen skapas och lite om hotat strandskydd

.
Minnet kan svika och svikta. Barndomens evigt varma somrar, eller för den delen - evigt vintriga vintrar - är en konstruktion som bygger på att enstaka händelser och upplevelser från nu och då bakas ihop till en passande minnesbank att ösa ur för framtiden.
Det senaste dygnet har jag ägnat mig åt att samla in just ett sånt dundersommartillfälle lämpligt att spara för kommande tider då minnet ska rådbråkas vad sköna somrar beträffar.
Besöket hos syster och svåger i Fjälla vid Järnlunden söder om Linköping blev till en mycket skön sommarupplevelse. Mer än man kunde hoppas på under den disiga förmiddagen.
Först en båtfärd i den vackra sprickdalen med spegelblankt vatten och en himmel som visade mer och mer blått allt efter som färden gick söderöver.


Landstigning på Bromön vid en varm granithäll i söderläge med ljuvligt bad och fridfull ensamhet där lunchen, hälsosam sådan, dukades fram.

Drillsnäppan spelade, fiskmåsarna kiknade, rader av storskarvar flög i skytteltrafik till och från boholmarna längre in mot land.
En sexton ungar stor kull storskrakar, doppingar med ungar samt små flockar av kanadagäss simmade på bleken utanför vår granithällstaffel.

Över oss höll mäktiga fiskgjusar till. En säker distans bort fanns två mäktiga risbon där vi såg dem landa



En sak kan jag inte låta bli att fundera över och något skrämmas av.
Uppskattningsvis 50 % av stränderna runt denna vackra sjö Järnlunden, framför allt de attraktiva söderlägena, är exploaterade av fritidsbebyggelse.

Här är verkligen tillgängligheten för allemansrätt och det rörliga friluftslivet satt på undantag. Stränderna är ända ner till vattenranden privata och oåtkomliga för både folk, djur och blomster.

Hur har detta kunnat ske och när skedde det? Hur har vi det med det viktiga strandskyddet, det som har funnits för att spara värdefull och opåverkad mark för kommande tider. Det överlåts nu åt kommunerna själva att bestämma över framgent.

Är det så här det blir efterhand vid sjö efter sjö i vårt vackra land?!
Trycket är enormt. Det vet jag inte minst från min egen kommun Ödeshög, där man avundssjukt kikar på de exploateringar av strandnära mark som Jönköpings och Habo kommuner ägnar sig åt vid Vätterns sköna strand. "Kan dom så måste vi också få kunna", menar huvudparten av kommunens politiker idag.
På så sätt äter man bit efter bit av det sista som finns kvar av relativt vild natur i samhällsnära områden av "attraktiv karaktär".
Och sånt som går den vägen kommer aldrig någonsin tillbaka.

.

5 juli - Nödproviant

.
Vi har fått mycket frukt på vårt bigarråträd i år. Det räcker till åt alla; vi själva, barnen, grannarna och skatorna har delat på skörden som snart är slut.

Häromdagen överraskade mig en årsungt blek talgoxe med att besöka trädet. Den hackade på och lät sig väl smaka av de bär som var rödast.





















Det hör nog till ovanligheterna, tänker jag, att talgoxar äter frukt. Det får kanske betraktas som en form av nödproviant för hungriga nyflyggingar som ännu inte lärt sig hitta lämpligare föda.
Körsbärens sötma ger naturligtvis en snabb energikick för svultna ungar; en räddningsplanka undan usla dagar; en genväg till överlevnad för den som blivit lämnad att klara sig själv.

4 juli - Färg av åkerblomster - en sällsynt företeelse på dagens östgötaslätt

.
Tack gode gud också för alla "slarviga" odalmän. Det är dem man har att tacka blomsterfärgen i jordbrukslandskapet för.

1 juli - Juli börjar med regn

.
Det känns inte ovanligt, snarare tvärtom, att juli börjar med regn. Men mellan skurarna och den tunga gråhimlen (jag ser ut genom ateljéfönstret) glimtar solen till, just nu faktist, och luften är ändå varm och mild.
Så jag hyser gott hopp om morgondagen.
Då äger nämligen Heda Gammeldags marknad rum - ett måste för alla marknadsfrälsta - bara genuint hatntverk och helt i avsaknad av gängse marknadskrafs. Jag har varit med sen starten och jag tror det måste vara någonstans mellan 10 och 15 år.

Just nu är jag i ateljén och packar.

Vi ses!