4 september - Att flytta natur II

(Tidigare i serien: "Att flytta natur I", se den 18 augusti 2011 om Vinbergssnäckor).

Det var i mitten av 80-talet som vi åkte på vår första Medelhavsvistelse tillsammans med barnen. Det blev till Chania på Kreta och det var en oförglömlig vecka för oss alla - en resa som fortfarande lever kvar i våra minnen som den första och kanske bästa av dem alla.

Det fanns en liten taklös ljusgård mitt i hotellet där vi bodde den där veckan och i rabatten växte små gula blommor som "ogräs". Sista dagen som vi var på plats, grävde jag upp ett par små plantor av växten som jag kunde bestämma till en oxalis-art, släkt med vår harsyra alltså. Jag virade in dem i fuktigt toalettpapper och stoppade allt i en plastpåse i ryggsäcken under hemfärden.

Hemma vårdade jag de små plantorna ömt i mitt växthus. Det lyckades. De tog sig och blommade vackert igen redan efter några veckor.

Oxalis corniculata - krypoxalis.

Efter vintern verkade allt emellertid vara borta, men med värmen under sommaren grodde uppenbarligen milimeterstora små frön, som jag aldrig hade tänkt på, till nya plantor.

Växthuset blev under de första åren en lämplig startplats för blomman att etablera sig och efterhand började den dyka upp på andra platser i trädgården. Sålunda hittade den till våra rabatter och blev här och där, framför allt i soliga lägen, snart nästan marktäckande och faktiskt en aning "besvärlig" att rensa bort där den var mindre önskvärd.

Kanske den enda kvarvarande plantan av krypoxalis i vår trädgård idag.

Naturligtvis lever en sån här sydlig växtart på marginalen hemma hos oss i Ödeshög i Sverige och beståndet har varierat kraftigt.
Två års tuffa vintrar har nu gallrat bort det mesta och ett tag tidigare i år trodde jag faktiskt att växten var helt utslagen.

Men i rabatten under köksfönstret dök en planta upp igen ganska sent i somras - kanske det enda kvarvarande exemplaret.

Detta exemplar har nu vuxit till sig rejält; skickat ut sina krypande rödaktiga och rotslående utlöpare och täcker idag flera kvadratdecimeter. Jag har följt det hela med stor glädje. Det är uppenbarligen en liten tuff växt om än med så sydligt ursprung.

Krypoxalisens mogna frukter fullkomligt exploderar vid den
mjukaste beröring och kastar ut de pyttesmå fröna i vida bågar runt omkring.

Jag läser i Mossbergs/Stenbergs "Den Nordiska Floran" redan i den första upplagan från 1992, att den här lilla vackra växten har "en plats" i vår flora: "Sällsynt i trädgårdar och på skräpmark i södra delarna av vårt land."

Och i Wikipedia finner jag att artens äkta ursprung är okänt men att den i dag finns nästan överallt i tropiska och subtropiska områden på vår jord, att den är "användbar" såsom krukväxt och odlas framför allt i amplar och tillika är ätbar och möjlig att använda till citronmelissliknande tebrygd, i inte alltför stor omfattning dock, eftersom den med sin oxalsyra kan "äta" kalk ur kroppen.


Den dagen jag förde med mig den lilla vackra blomman från Kreta till Ödeshög hade jag ingen aning om allt detta. Och visst känns det i efterhand märkligt att även jag varit delaktig om än oförtänkt i processerna runt artens vidare spridning.

Men kan jag så kan andra naturligtvis, hjälpa till med spridningen vill säga, och om det sen kommer till odling och dessutom både medvetan och omedveten transport växthus emellan runt om i världen, så förstår man snart att det är så här det kan gå till när en liten vacker blomma kan erövra stora delar av jordklotet.

Och den dagen det kan komma till historieskrivning om krypoxalisens förekomst just i Ödeshögsbygden så vet ni numera hur det hela ligger till, om nu inte fler än jag i "bynn" har gjort samma sak förstås - lockats till att ta med den hem från sydliga trakter.