26 september - En lugn dag

.
Men en suck av befrielse drar jag iväg ner till Tåkerns strand på förmiddagen. Det bådas gott väder om än lite blåsigt. Men så är det ju ändå för det mesta.

Idag har jag inga ambitioner mer än att njuta och ta för mig av det som naturen bjuder.

Jag sätter mig på vallen och äter ett päron och börjar spana och lyssna ut över vasslanden.















Jag kliver ut på den nya vallen i vassen rakt nedanför Stugan. Där går den nya vattenleden med en konstgjord bifurkation från Ramstadkanalen och alla schaktmassorna från sommarens grävning ligger upplagda och öppna.

Redan till nästa år kommer vegetationen att ha tagit över här; mängder av pilskott, vassrizomer, besksöta, strandskräppa, hästsvans, tiggarranunkel, pilört och annat har etablerat sig friskt men är ännu skirt och lågvuxet.

Jag har tänkt mig att kunna hösta min första observation av skäggmes för året.
Senaste vintern tillsammans med vintern ett år ännu tidigare ändå, har slagit ett stort hål i populationen. De mängder skäggmesar jag för två höstar sedan kunde observera under högflykt just i detta område är utraderade.
Jag rör mig på vallen, sitter stilla och filosoferar och äter en "Risifrutti" under ett par timmar och till slut får jag höra skäggmes. Någonstans därutifrån vassbältet låter enstaka "tjyng" men mer än så blir det aldrig, men därmed är jag ändå mer än belåten och nästan lycklig.

Istället ägnar jag tiden mest åt det lilla. På rotvältorna av upplagd vass och tåkerngyttja finns mycket att studera.






















En vacker svamp växer på de upplagda schaktmassorna som är fyllda av vassens rotfilt. Men jag vet inte vilken art.

Överallt växer en vacker svamp. Jag vet inte vad det är för sort mer än en skivling förstås. Någon som kan? Hör gärna av er i så fall.

I leran finns snäck- och musselskal samt mängder med grus och sten.






















En röd, mjukt vittrig och finkornig sandsten, eller kanske snarar lersten, intresser mig lite extra.

Jag tror det är s k ockra av röd karaktär, ett mineral som man kan mala ner till jordfärg.

- Den ska jag minsann pröva hemma i ateljén, tänker jag och fyller min ficka.

Detta är istidsmorän som ser dagens ljus igen efter 10 000 år på Tåkerns botten; kalksten, granit och sandsten.

Överallt på de halvöppna ytorna kilar spindlar och små skalbaggar omkring. jag plockar fram ett rör ur ryggsäcken och samlar in tre arter av små jordlöpare.

- Här skulle man ha varit i somras, med sol och värme, funderar jag entomologiskt. Vilken spännande ekologisk nisch!

Hemma i ateljén igen lägger jag en 4 mm lång liten skalbagge, en Carabid av släktet Bembidion, under preparermikroskopet och tecknar av den. Visst är den vacker! Men förstås, för att se det behöver man extra mycket ögon.










Jag får tipsa mina vänner skalbaggssamlarna: Janne, Sven och Nicklas om platsen för fynden och förresten också be dem om hjälp med artbestämning. Själv saknar jag nämligen numera tillräckligt med rutin för att utan alltför stor arbetsinsats gå i land med ett sånt projekt.