6 oktober - Bärande buskar & träd

.

I allemansrätten finns begreppet bärande buskar och träd. Det är ett vackert uttryck, tycker jag. Det ger en skönt tvåsidig tolkningsmöjlighet.

.

Under min promenad vid Tåkerns strand igår passade jag på att fotografera några av dem i närbild. Det är en härlig artvariation som bjuds även inom ett ganska begränsat område -

ett medley av höstens vilda bär från buskar och träd.

5 oktober - Tåkern och Naturmorgon

.

"Naturmorgons" Lasse Willén från Sveriges Radio hälsar på i Stugan på morgonen idag. Elden sprakar i vedspiseln och kaffet är klart då han anländer. Det är bara nio grader varmt inne men i köket blir det ganska behagligt till slut.

Vi spelar in en uppföljning till veckans "Naturfråga" och eftersom det ännu återstår några dagar tills rätt svar kommer att presenteras tänker jag inte avslöja vad det lilla reportaget handlar om, mer än att Stugan på sätt och vis hamnar i centrum. Kommande lördag morgon kan vi lyssna på resultatet.

Efteråt går jag en sväng genom markerna. Tranor och gäss sveper över himlen, en blåhök vinglar över maden, skäggmesarna hörs från vasskanten och ännu hoppar enstaka grodor iväg framför mina fötter, stelt och trögt.

Den senaste veckans idoga regn har fyllt på sjön och vattnet är lerfärgat. Överallt ploppar det vid ytan av dykarbaggar som hämtar luft, virvelbaggarna slirar och bredsladdar medan skräddarna

spatserar omkring mera makligt. Snart ska de alla lämna vattnet för att överleva vintern i backen. De har nämligen vingar allihop.

En hungrig ko råmar sönder mina öron.

Jag går över betet varvid korna, som betar bortåt Renstad till, får syn på mig och kommer vandrande intensivt råmande. Gräset är kort och näringsfattigt så här i oktober och ännu är ingen ensilage på plats för stödutfordring. De är med andra ord hungriga. Besviket ställer de upp sig runt omkring mig och berättar om sina problem. Men vad kan jag göra åt saken.

Från nätspången genom vassen hör jag plask och stänk alldeles intill mig, en mink kommer upp, överraskas och stelnar, innan den skuttar vidare bort mot ett gäng skäggmesar som äter småkrafs på blötbacken. De far upp ivrigt varnande och försvinner med minken bort genom vassen. Strax plaskar det igen men den här gången avslöjar "pruttljud och pipgnäll" att det är en vattenrall som jag överraskar.

Kolla noga! Ser du vattensalamandern?

Jag böjer mig ner och fotograferar ett färskt rävspår som tryckts in i gyttjan; tar tid på mig, zoomar och ställer in, men trots denna närgångenhet upptäcker jag inte förrän nu, hemma i ateljén, att jag också därvid har fotograferat en mindre vattensalamander. Det är helt tydligt att man missar det mesta under sina besök i naturen fast man tror att man har goda ögon och öron med sig hela tiden.

4 oktober - 2-stegs akvarell

.

En akvarell under tillblivelse på plats vid skogsvägen ...

För en dryg vecka sedan, eller var det kanske lite mer, satt jag ute i markerna och målade akvarell, som så ofta. Det var vid en liten skogsväg alldeles i närheten av Ödeshögs samhälle och ljuset som föll in snett och starkt lockade mig till ett försök.

Efter en timma sjönk solen ner, ljuset falnade och mina fingrar stelnade av köld. Akvarellen blev inte riktigt färdig.

... och färdig.

Men så lätt ger jag förstås inte upp. Nu har jag målat färdigt, här hemma i ateljén, efter intuitiv modell, med mycket spring fram och tillbaka. Jag tycker det blev godkänt resultat till slut även om de sista penseldragen kom till i elljus.

3 oktober - Kall kväll vid Tåkern

.
Redan på vägen till Glänås smattrade hagelstormen mot bilens vindruta. Det blev inte bättre under kvällen då vi stod där i det färdigvassade fågeltornet. Vi hade tänkt oss att njuta av insträcket till sjön.
Men en hård nordan vräkte sig rakt in över oss på plattformen. Det var verkligen kallt. En försmak av vinter.
Och tranor och gäss kom in långt borta från oss. Vi såg dem endast som grå skuggor över skogen i öster.


Sådana kvällar gäller det att ha något väsentligt att tala om. Och kaffe. .

3 oktober - Liten ölprovning

.

En prelat, en doktor, en bryggare samt en konstnär bakom kameran njuter hemgjord ölbryggd.

.

Häromdagen ägde en mycket improviserad och enkel ölprovning rum i ateljén. Jag blev vid en flaska hembryggt nämligen, av Stefan för ett par dagar sedan, då han var här och fotade brandmössen och nu bjöd jag in några gäster på provsmakning. Ölet blev mycket uppskattat.

.

1 oktober - En droppe

.

På kultursidan i Östgöta Correspondenten idag - som "droppe" -är texten nedan (27 sept.) om mina tankar inför Le Clézios bok "Öken" införd.

1 oktober - Jordbävningar på Sumatra

"Vykort" från Padang på Sumatra - foto Lars Gezelius

För i dagarna exakt två år sedan var jag på Sumatra. Det var lite av en drömresa som gick i uppfyllelse.

Efter ett cirka tio dagar långt besök lämnade vi den spännande ön från provinshuvudstaden Padang, flög över Benkulu och landade efter någon timme åter i Jakarta på Java. Just då drabbades Benkuluområdet på västra Sumatra av en stor och svår jordbävning som vi "missade" med bara någon timme. Vi visste inget om detta förrrän vi fick oroliga förfrågningar hemifrån via SMS och telefon.

Nu har det återigen hänt. Två svåra jordbävningar i samma område och mina tankar går förstås till människorna där.

.

Mötesplats Sumatra - foto Karl-Martin Axelsson

I Sverige befinner vi oss långt borta från epicentrum, i en trygg tillvaro, men jag känner en stor närvaro och närhet just nu, fullt förståeligt av en annan dignitet än för de flesta, eftersom jag har varit där. Resandet har gjort mina referensramar vidare, min oro och mina omtankar också.

Det är sagt så många gånger redan, men tål att upprepas igen - idag har vi hela världen i vårt vardagsrum.

.

30 september - "Här är mitt liv"

Skolkort från 1:a klass.

.

Det gäller att inte lida av någon jante-mentalitet. Den har jag

vuxit ifrån för länge sen, annars hade jag väl aldrig ställt upp på evenemanget i kväll i Boets bygdegård.

Jag ska nämligen köra ett ego-race; en form av "Här är mitt liv". Jag ska intervjuas och berätta om mitt liv alltså och det hela ska spelas in.

Hans Rydberg, heter mannen, från vägkorset därute i skogen, som har snappat upp idén från TV och bjudit in en handfull "Ödeshögskändisar", tör hända för pikanta avslöjanden?!

Nåväl - jag har förberett mig en del och sen kör jag utan hängsle och säkerhetsbälte. Vad gör man inte för bygden! Om det kommer nåt folk, återstår ju att se.

30 september - Frost

.

- Idag är det frost för första gången i höst, säger jag. Det är vitt på garagetaken och lite på gräsmattan, framför allt i de mossiga partierna.

- Jaha, svarar Ulla, mellan gröttuggorna, men det är skönt att det inte verkar blåsa idag. Nu har det blåst "storm" nio dagar i sträck.
.

Man kunde ana det redan igår kväll. Lugnet. Vi körde hem från Linköping och det ryckte knappast något i bilen.

Över söderhimlen i mörkret lyste månen halvstor tillsammans med Jupiter inte mer än en fingerbredd från varandra. Det var så vackert! och kändes lite kallt, lite vintrigt nästan.

Kanske blir det frost i natt tänkte jag.

.

28 september - Linsmöss

.
Naturfotografen Stefan Rosengren från Sörmland har just varit här för att fotografera brandmössen för sitt bildarkiv.
Det blev ganska bra, tror jag.
Efter att jag riggat upp lite i terrariet, radade nämligen mössen upp sig hur snyggt och gulligt som helst; som riktiga linsmöss faktiskt.


Stefan verkade mycket nöjd med att äntligen, efter många misslyckade försök tidigare, lyckas komma till min ateljé och till skott..

Tre små linsmöss

Jag har haft de tre brandmössen på plats här snart ett helt årsvarv. De verkar trivas rätt gott med ett modernt och ombonat liv utan yttre faror, så annorlunda och ofattbart.

28 september - Tiden är utmätt

.
Ännu igår såg jag humlor på besök i blomstren. Hösten har varit generös med värme och sol hittills och förutsättningen har varit gynnsam för många insekter att leva lite längre än normalt.
Livstiden för en arbetshumla är inte mer än någon månad eller två och att så sent som mot slutet av september kunna se dem, fortfarande i arbete, är mycket ovanligt.

Men snart tar det slut. Nu kommer nordvädret, ishavsluften, ner över landet. Det föregås av ett regn som tätt och intensivt sprayar mig på väg till ateljén.
I morgon surrar inga humlor eller getingar längre. Kvar finns bara nästa års drottningar, som befruktade och färdiga, redan har dragit sig undan i skydd för att frostfritt överleva vintern.

De sista arbetshumlorna stelnar och dör och ligger förtorkade på backen och rinner med regnvattnet bort till försvinnande .
Livet är utmätt - för en arbetshumla är det kort och intensivt - men i år med lite extra bonus som nu är förbrukad även den.


.

27 september - En bok som väcker minnen

.

Igår var jag i Rimforsa och berättade om en resa jag gjorde till Sumatra; om privilegiet och ansvaret man förvaltar med en sådan resa, om förväntan och upplevelser, om drömmarna och därefter. alla minnen som följer.

.

Hamada och halvöken vid Ouarzazate.

Varje kväll just nu läser jag boken "Öken" av årets Nobelpristagare Le Clézio. Långsamt och grundligt suger jag på varje ord ty jag känner igen mig.

Platserna: Taroudant, Draafloden, Oued Sous, Jorf, Ouarzazate, Todra Gorge, Boumalne de Dades är platser jag har varit på. Jag har bilderna kvar, i min resedagbok och i mitt fotokartotek men också i mitt huvud, fyllda av doft och smak och ljud.

Sandöken vid Erg Chebbi.

Det är en förunderlig känsla att läsa en berättelse och känna igen sig i den. Jag vill förstås inte överdriva närvaron, mina besök i södra Marocko, på kanten av Saharaöknens väldighet, varade ju bara några veckor. Men ändå. Jag har varit där i bokens geografi.

Huvudpersonen Lalla...

... i Le Clézios berättelse har jag också "mött". Jag ser henne framför mig i det bländande skarpa solljuset i oasen i närheten av sandöknen Erg Chebbi. Hur hon går framför mig, vänder sig om, fångar mina ögon och ger mig ett blixtrande leende. En ung berberflicka då, idag en vuxen kvinna säkerligen ännu kvar någonstans i Nordafrikas sandiga rike.

Jag har mina bilder, mina minnen, kvar i mitt hjärta. Och jag vill att boken aldrig ska ta slut.

25 september - Föredrag

.

Jag har en liten föredragsturné under hösten.

Närmast på tur står Rimforsa i morgon. Arrangör är IOGT-NTO.

Välkommen du också!

23 september - Tiden rusar

I dagarna har de första flockarna med norrländska, finska och ryska björktrastar dragit ner över landet. Rönnbärsträden dignar av röda frukter. Bordet är dukat!

För tre veckor sedan badade jag i havet, i Falsterbo. Och det var angenämnt. Idag har suget liksom försvunnit. Det är över för i år!

Klicka på bilden och surfa runt lite

Då var det vernissage på Falsterbo konsthall av den utställning som heter "Fågelsträcket" som jag medverkar i med min stora akvarell "Utdrag ur en dagbok". Nu har jag fått bud om att det snart är dags att hämta hem den igen. På söndag helst. Då blir det en lång bildfärd igen; tur och retur med kärra för att få hem verket. Det är mycket med det konstnärliga. Inte en dans på rosor jämt, så det så!

22 september - Upptaktsmöte i Omkultur

.

Idag blåser det rejält över slätten - vinden trycker ner en i skoskaften och jag får huka mig i motvinden på väg till dasset. Min knäckepil vispar grenverket så det smattrar och tistelfrön sniffar i reafart en halv meter över gräset.

Men för all del, inte är det värre än det brukar kunna vara, men nu har det länge varit så mjukt väder att jag är ovan med höstens abrupta intåg.

.

Möjligen säsongens sista observation av snok vid min stuga.

En "svensk kobra".

Ännu igår middag, då jag anlände till Stugan, sken solen och vinden var ganska vän. Snokarna hälsade mig välkommen som alltid. En lade sig vaksam under min solstol intill läet vid husväggen. Jag undrar om det blev sista observationen för i år.

Mot kvällen, då Omkulturs medlemmar anlände till höstens upptaktsträff, började västvädret sopa slätten. Så vi fick gå in ganska snart; in till en liten fest med snack och första planering inför vårens konstrunda - jubileum tio år står för dörren.

Lite mysmanipulerad är förstås bilden runt fotogenlampan.

Jag hade förberett med soppa, krispigt knäckebröd och varierad dryck. Värmen strålade från spisel och kakelugn och vi bänkade oss runt fotogenlampan till en trevlig kväll med diskussioner, frågeställningar och högt i tak även om min stuga är tidsenligt lågbyggd .

21 september - Höstdagjämning i Stockholmsförort

.

På besök i Hägerstensåsen.

.

Höstdagjämning - skuggnävan blommar vackert ännu.

.
Hanna och Jorge på sin första promenad med Naemi

Över hela jorden detta dygn är natt och dag lika långa. Unikt! det händer bara två gånger per år. Jorden befinner sig i mellanläget mellan sommar och vinter på sin årsvandring runt solen. Så härligt då att ännu kunna njuta av underbart sensommarväder. Solen har brassat på från en klarblå himmel och det har inte kommit regn på snart en månad, inte förrän igår kväll, då en kallfront från väster snuddade min bygd och gav en knapp millimeter regn. Fronten var bara två mil bred här nere och idag är det åter soligt om än något svalare.
.
Hanna och Naemi.

Under lördagen besökte vi Hanna och Jorge i Hägerstensåsen, dit de nyligen har flyttat in och fört med sig hem en endast några dagar gammal liten flicka som heter Naemi. Det känns underbart att åter bli morfar och man kan bara önska allt gott för framtiden för detta nya lilla liv.

.

Fina gammeltallar växer i Hägerstensåsen.

Det blev också en första liten promenad i samhället som består av "rikebarnshyreshus" från 40- och 50-tal. Samhället, beläget ca 50 m över havet, stod färdigt för invigning den 2 februari 1948 då nästan alla hyreshusen var färdigbyggda. Det har tills idag vuxit upp till en tämligen idyllisk och naturskön "gammelförort" med stora träd , torrtallar, fågelliv och gott om buskar och blomster. Man kan knappast känna att man bara är 15 minuter från Stockholms centrum.

.

16 september - Var rädd om snoken!

Snokarna parar sig för fullt. Sensommarvärmen väcker lusten till liv.


Jag har svårt att få något ur händer idag. Jag åker ner till Stugan bara för att göra något; går omkring lite i trädgården och tittar på alla snokar som är framme i solvärmen.

Det känns som en ny vår och så känner ormarna också. På flera ställen ser jag parningsnystan. Det är visst ingen ordning på det sexuella som tur är.

Tyvärr ligger det också mängder av nydöda snokar längs vägen till Väversunda. Asfalten suger åt sig av solen och ormarna dras dit. Och det ska villigt erkännas att det inte alltid är lätt att se dem. Jag är medveten och undviker några stycken.

Jag måste göra slag i saken och ordna med skyltar längs den här sträckan - med texten "Var rädd om snoken!" (Eller mera seriöst kanske: "Akta Tåkerns snokar!")

16 september - Morfar för tredje gången

Nu har jag blivit morfar för tredje gången. Hannas och Jorges lilla flicka Naemi föddes igår kväll kl 10:03.

Välkommen till världen lilla barn!

13 september - Båt på Sommen

Vi tuffar ut från Helgebo med kurs på Svalön. En liten utombordare skjuter på i tre knop medan seglet ligger inpackat på bommen trots god vind. Yngve och Gunnel har nämligen två landkrabbor, Ulla och mig, med ombord och försiktigheten är förlåtande vänlig.

Vi har till och med inmundigat det första kaffet till så kallad bryggsegling, allt för att få en mjuk tillvänjning.

. - Det här blir nog sista resan för i år, säger Yngve, med undantag för färden till uppställningen vid Andersbo. Så styr han ut på fjärden längs Torpöns norra strand.

.

Svalberget reser sig som en brant vägg ur sjön. Här häckar korp och kanske pilgrimsfalk.

.

Uppe på Svalbergets topp tårar vinden våra ögon.

.

Vi går med skvalp i ryggen eftersom vinden är nordostlig och kommer runt udden där Svalberget reser sig ur sjön. Vi förtöjer och går iland. Sen vandrar vi upp över lavhällarna mellan resliga furor och kommer upp på krönet med den vidunderliga utsikten sydostut. Långt i fjärran anar vi Asbys blånande skogar. Vinden ligger på och tårar ögonen.

Utsikten från Svalberget är imponerande.

På vägen upp har vi fyllt våra händer med söta lingon, smakat på en mild kremla, doftat in pors och tallbarr och fått läpparna färgade av sommarens sista blåbär.

Jag ser en storlom simma därute genom disigt sömniga ögon.

Tillbaka på båten lagar Gunnel till en gryta och därefter somnar Yngve och jag i doftande ljung medan lommen ligger på blankvattnet och spanar vaksamt. Jag ser den dimmigt i ögonvrån.

Trista rester från slarviga sommargäster. Varför?

Eftermiddagskaffet tar vi på Lövön utanför Arnäs. Vi vandrar runt bland sommarens badrester. Grillplatserna ligger tätt och med dem tyvärr också bedrövliga rester.

.

Sumpsnäckan, Viviparus viviparus, föder levande ungar, vilket det vetenskapliga namnet just säger.

Notblomstren, Nordens vilda lobelia, står ännu käpprakt stolta men tomma och sumpsnäckornas skal vitnar bland stenar där vattenytans skräddare förankrat sig i lä.

Sommens stränder är starkt bebyggda. Jag blir återigen överraskad av tätheten och synligheten från sjösidan och kan inte låta bli att undra över hur det har kunnat bli så här. Även på relativt små öar finns stugor, lusthus och bryggor och mycket är helt strandnära.

.

Hur kan man få bygga så här - och så fult?

Stränderna har därigenom ett "kontinentalt snitt", ty här har verkligen det privata ägandet inskränkt tillgängligheten för det allmänna i stor omfattning enligt min personliga uppfattning, men därom är vi alla inte helt överens, det vet jag med bestämdhet i dagar som dessa, när suget efter egen strand är stort och de flesta kommuner gärna vill bjuda på möjligheten och sätta strandskyddet på undantag. Det är en ny politik numera och många vill vara med om att dela på kakan som bjuds.

Hemresans svarta sjö.

Hemresan bjuder på svartnande vatten och motsjö. Sex tranor tar vägen söderut rakt över sjön och vår båt. Sommarsjön, går mot höst.

11 september - En sten i min hand

Jag håller en sten i min hand. Det är en vanlig sten, av urberg, men slipad äggrund av vatten och .... med en mjukhet som en lanolinkysst kind.

Den låg i ett av schakten, vid de arkeologiska utgrävningarna i Hästholmen. Jag fann den igår och smög försiktigt ner den i fickan, så oförargligt men möjligen otillbörligt.

Men en vanlig sten, det gör väl ingen skada.

Jag har på känn att det ändå inte är en "vanlig" sten. Så ovanligt rund och mjuk måste den ha hamnat där med någons vilja, som ett minne, en tröst, en leksak i putan. Den låg där bland skörbrända ben från bronsålderstid och ville bli sedd, ville tas om hand igen efter tretusen långa år i jordigt mörker. Den måste ha legat i händer för länge sedan. Jag känner det så väl. Den passar så bra.

Strax skulle den åter ha myllats, ratad av proffsiga ögon, men slutligen sedd av ett i ämnet otränat men på annat sätt känsligt öga och därför åter i ljuset, med fantasins vingslag berättande en möjlig historia.

10 september - Arkeologisk utflykt

Barnen är klara för cykelfärden till Hästholmens hällsristningar och arkeologiska utgrävningar.
.
Jag får förtroendet att följa med Ullas klass ner till de pågående utgrävningarna vid Hästholmen idag på morgonen. Vi cyklar dit längs cykelvägen den förträffliga, på ett led, med mig först och Ulla sist. Vägen är asfalterad och går nästan spikrakt eftersom det är den gamla banvallen mellan Hästholmen och Ödeshög som är grunden.
Den var jag med och kämpade om att få behålla för snart tjugo år sedan. Det var lycka det, att vinna den kampen och rädda undan stråket från uppodling och oåterkallelig förlust. Cykelvägen är kantad av alla olika slags träd. Rönnar och olvon är mogna, vildapel och päron är på gång.

Lena tar emot oss med berättelser om bronsålderns hällristningar som vi sitter mitt ibland.

Vi blir först mottagna av Lena från Länsmuseet som tidstypiskt klädd tar emot oss på berget med hällristningar strax söder om samhället. Hon berättar om livet och tiden på bronsåldern för så där tretusen år sedan medan vi sitter på den lavvattrade hällen mitt bland skepp, skålgropar och yxor och lyssnar till historien i underbart sensommarväder.

Barnen är lågmälda och andäktiga. Medan vi sitter där kommer sparvhökar och ormvråkar på sträck över oss, kanadagässens band vandrar längs horisonten, luften är full av ärlor och ladusvalor och två korpar ropar över berget i norr. Vindkraftverken i närheten susar stilla och blåhallonen är mogna att avnjutas.

Rickard, som är arkeolog, visar oss utgrävningarna och fynden därifrån.

Sen tar vi oss vidare bort till själva utgrävningarna. Ödeshögs kommun är angelägen om att skaffa sig mera tomtmark för kommande villabebyggelse och i förarbetet för detta ingår arkeologiska inventeringar.
Området är odlat, vi går ut genom stubben, där arkeologen Rickard från Länsmuseet möter oss.
Han visar oss runt bland utgrävningarna som består i flera meter breda remsor av ca 30 m längd och med ett djup av nästan en halv meter, som ligger strödda över platsen.

- Det mesta vi har funnit här, liksom vid de flesta utgrävningar som vi gör, är svartnad jord, berättar Rickard. Detta visar att olika slags mänsklig verksamhet har skett på platsen.

Men vid den här utgrävningen har vi faktiskt också funnit rester av människorna själva.

Här ser ni t ex resterna av en man som är ungefär tvåtusen år gammal, säger Rickard och håller upp fragmenten av en skalle. Att det är en man kan man se på de "knöliga" ögonbrynen och även på formen på de här lårbenen som jag skickar runt för alla som vågar hålla och känna.

Den här graven är troligen från järnålderstid och fyndet har överraskat oss, säger han, ty det låg mitt bland flera andra gravar, urngravar, med kremerade människorester i form av skörbrända ben, vilka är äldre, ja nästan tretusen år gamla, och därmed från den sena bronsålderstiden.

Från mannen från järnålderstid har vi även funnit den här tanden, visar Rickard, vilket innebär att vi kan datera den med hjälp av kol14-metoden, men som sagt, vi tror att han gravlagd betydligt senare.

När allt sen är färdigt här och vi har tagit vara på alla fynd vi har hittat, kommer vi att lägga igen alltihop i väntan på vad kommunen kommer att besluta sig för. Platsen visar sig emellertid vara så rik på fynd att vi nog kommer att göra en totalutgrävning av hela ytan innan denna kan tas i bruk för byggnation, menar Rickard.

Med all denna information och upplevelse får vi bli nöjda. Fler skolklasser står på kö, så för oss är det bara att cykla åter mot Ödeshög och skolan.

9 september - Jag målar i bokskog

Jag sitter och målar på Omberg; en stor akvarell från bokskogen. Ljuset silar ner mellan träden. Allt är lugnt och stilla. En nötkråka rullar och en ekorre tjattrar uppför en trädstam. Men små myggor plågar mina vader och jag böjer mig ner och kliar....
.
... en liten svamp sticker mina ögon. Den är liten och krokig och har en underbart vacker violett färg som står så fint mot den brunröda boklövsmattan. Jag lämnar min stora målning för en stund och fäster den lilla svampen i mitt skissblock. Det går snabbt och enkelt; tar bara några minuter extra och ger lite krydda åt tillvaron.
.

Jag förmodade rätt. Hemma läser jag i Ryman & Holmåsens "Svampar":

"Ametistskivling - Lövskog, helst med ek eller bok ..."

Södra Omberg i ett nötskal.

9 september - Brandmusen är preparerad

Preparering av brandmus pågår. Foto - Peter Nilsson

.

Igår kom ett meddelande per mejl från Peter Nilsson på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, att en av de av mig tidigare insända, döda brandmössen, nu är preparerad och finns i museets samlingar som den första representanten för sin art i landet. Den är dessutom inlagd i ett gendatasystem som typart. Spännande, eller hur!

Det påminner mig också om att det nu är tid att påbörja en liten undersökning i området för fyndet runt potatisindustrin mellan Ödeshög och Tåkern, där brandmössen påträffades i början av år 2009; ett studium med levandefällor för att utröna om arten har fått fäste på platsen.

.

Jag ska försöka få lite tid över för detta. Tyvärr har jag fått nobben från ett par instanser vad gäller ekonomiskt stöd för ett sådant projekt. Men vadå! Jag har ju alltid jobbat idellt då det gällt natur - hela livet, så det är ju bara att fortsätta på den vägen.

.

Brandmusen är preparerad. En berömdhet - typexemplar och först i landet. Foto - Peter Nilsson

Har du glömt historien om Sveriges nyaste däggdjur, eller vill du veta mera - klicka dig in på en länk som finns här till höger!

8 september - Stilla september

.
Det är en mjuk, näst intill osynlig, helhalo runt solen. I den ringen seglar två ormvråkar. Det är stilla september och jag sitter också stilla, i en plastvilstol vid stugväggen, i värmen, med en rökt makrill och en kall folköl. Jag har just klippt gräset. Igen. Och skrämt iväg några solvarma snokar.
Claes och Jocke tutar från Kvarnstugan, ringmärkningen för idag är över, och jag är ensam med solen och värmen.


På hemvägen ser jag höstens första fjällvråk. Det är så dags.
Det börjar blåsa upp från sydväst igen och molnen är åter på väg in över himmelskupan.