5 oktober - Tåkern och Naturmorgon

.

"Naturmorgons" Lasse Willén från Sveriges Radio hälsar på i Stugan på morgonen idag. Elden sprakar i vedspiseln och kaffet är klart då han anländer. Det är bara nio grader varmt inne men i köket blir det ganska behagligt till slut.

Vi spelar in en uppföljning till veckans "Naturfråga" och eftersom det ännu återstår några dagar tills rätt svar kommer att presenteras tänker jag inte avslöja vad det lilla reportaget handlar om, mer än att Stugan på sätt och vis hamnar i centrum. Kommande lördag morgon kan vi lyssna på resultatet.

Efteråt går jag en sväng genom markerna. Tranor och gäss sveper över himlen, en blåhök vinglar över maden, skäggmesarna hörs från vasskanten och ännu hoppar enstaka grodor iväg framför mina fötter, stelt och trögt.

Den senaste veckans idoga regn har fyllt på sjön och vattnet är lerfärgat. Överallt ploppar det vid ytan av dykarbaggar som hämtar luft, virvelbaggarna slirar och bredsladdar medan skräddarna

spatserar omkring mera makligt. Snart ska de alla lämna vattnet för att överleva vintern i backen. De har nämligen vingar allihop.

En hungrig ko råmar sönder mina öron.

Jag går över betet varvid korna, som betar bortåt Renstad till, får syn på mig och kommer vandrande intensivt råmande. Gräset är kort och näringsfattigt så här i oktober och ännu är ingen ensilage på plats för stödutfordring. De är med andra ord hungriga. Besviket ställer de upp sig runt omkring mig och berättar om sina problem. Men vad kan jag göra åt saken.

Från nätspången genom vassen hör jag plask och stänk alldeles intill mig, en mink kommer upp, överraskas och stelnar, innan den skuttar vidare bort mot ett gäng skäggmesar som äter småkrafs på blötbacken. De far upp ivrigt varnande och försvinner med minken bort genom vassen. Strax plaskar det igen men den här gången avslöjar "pruttljud och pipgnäll" att det är en vattenrall som jag överraskar.

Kolla noga! Ser du vattensalamandern?

Jag böjer mig ner och fotograferar ett färskt rävspår som tryckts in i gyttjan; tar tid på mig, zoomar och ställer in, men trots denna närgångenhet upptäcker jag inte förrän nu, hemma i ateljén, att jag också därvid har fotograferat en mindre vattensalamander. Det är helt tydligt att man missar det mesta under sina besök i naturen fast man tror att man har goda ögon och öron med sig hela tiden.