Det är en sån där underbar förvintermorgon. Frosten från nattens köld ligger kvar i skuggorna. Björkar och aspar lyser skarpt neapelgult mot den mörkt olivgröna barrskogen. Rådjuren går överallt i små grupper på stubb och höstsådd. Nötskrikorna passerar vägen i skytteltrafik. Korparna förstås. Ljuset gnistrar. Det är så vackert att det värker i mitt hösthjärta.
Och jag är på väg till Hägerstensåsen för att hämta hem vår dotter med sitt barnbarn för första gången någonsin till oss; ytterligare ett skäl till hjärtklappningen.
Just innan Trosa kommun övergår i Södertälje ser jag de två havsörnarna långt framför mig över vägen. De seglar tillsammans obekymrade över det hektiska trafiklarmet. Jag närmar mig alltmer, och snart, alldeles när de stiger upp över en bergskam på vänster sida av vägen, är jag rakt under dem. Nog har jag sett havsörnar så många gånger redan de senaste åren, men dessa två, uppenbarligen ett gammalt par, är vackrare än de flesta. Breda kupade vingmörkor och lysande spetsstjärt med ljusa huvuden som håller koll snett nedåt bakåt.Det går snabbt förbi. Trafikintensiteten hindrar långsam njutning. Allt, är en ögonblicksbild, som etsar sig fast i mitt syncentra.
Nu när jag är hemma i ateljén igen, det är redan kväll, känner jag att jag måste få ur mig detta.
Jag blundar nästan och tar färg i penseln; målar helt intuitivt på ett nytt akvarellblad. Struntar i allt jag vet och kan om vingföring och proportioner, vinklar och postitioner. Så här såg det ut, varken mer eller mindre, säger mitt osvikliga minne. Det är bra så. Precis så! Med det får jag nöja mig.
Inlägg
Den bilden är ljuvlig!
SvaraRaderaTack min vän!
SvaraRaderaHej, min vän!
SvaraRaderaÅterigen gör du det!
Nu målar du ett örnpar i en helt fantastisk studie. Snabba penseldrag och de sitter där! Underbart, helt suveränt och bevis för din känsla för det omedelbara ögonblicket, det som hos oss andra enbart sitter som en etsning på näthinnan, men som hos dej blir ett minne satt på pränt.
Beskrivningen av din resa med örnarna ovanför vägen och färgerna som du färdas genom, neapelgult, olivgrönt och
med ett ljus som gnistrar i ditt hjärta, som värker av allt det vackra som omger dig, det är balsam i mitt hjärta.
Du är en sanningens skildrare av naturens höstskiftningar, det som ger liv i själen, det som ger kraft inför det mer stillsamma som väntar. Vintern med allt vad den innebär. Med din färgpalett och med dina målande ord blir den säkert varm och levande. Jag tar med mig dig in i vintermörkret. Det känns tryggt!
Jag ser fram mot att få börja vintermata, se hur våra fåglar äter sig överlevnadsmätta under de få ljusa timmar som bjuds, se hur de har klarat natten och kommer tillbaka till matningen dag efter dag. Snart får vi sätta igång, inte för tidigt, men så fort det börjar bli minusgrader på nätterna är det dags. Vi brukar börja att mata i mitten av november, men vädret får avgöra när det är dags.
Min vän, lev gott där uppe i östgötabygden!
Frank
Tack igen!
SvaraRadera