17 november - Två överraskande möten i billjuset

.
Jag for runt på skogen i helgen, varför vår alldeles ovanligt nytvättade bil numera är tillbaka på ruta ett i tvättprotokollet igen, vilket i och för sig är ett normaltillstånd sedan många år tillbaka, ty det är verkligen skitigt på alla dessa grusvägar över "Härsmarka", mer än någonsin efter allt gråväder nu under lördag och söndag då jag for runt kors och tvärs och bland annat letade efter skogshöns, talltitor, korsnäbbar och ugglor för att bli mer än slött delaktig i jakten på fågelarter i det östgötska kommunrallyt där Ödeshög för övrigt kom fyra efter suveräna Norrköpings kommun, Linköping och Kinda.

Förra året då det begav sig hängde jag in en sent anträffad nötkråka i "montern", vilket i viss mån bidrog till att vi kom på tredje plats i länet. 
Det kändes mörkt den här gången, aldrig riktigt ljust i skogen, duggregnet gjorde dagern knapp, skogen var nästan ödsligt tyst och en viss degradering hotade alltså. 
Det det blev heller aldrig någon nötkråka i år för mig fastän jag letade länge och väl, men å andra sidan gjorde just detta inget eftersom Kim fann på en istället.

Kattuggla bidrog jag också med förra året genom att sent åka upp till specialstället på Omberg där kattugglan brukar sitta i sin hålade boek så troget som ungefär vid vartannat besök. I år hann jag aldrig så det såg inte så ljust ut för just den arten heller i protokollet. Men ändring var på väg mig ovetandes.

Jag är på väg till ett möte i skogen söder om Stora Åby. Klockan är fem på söndag eftermiddag och det är redan helt mörkt ute. Fågelrallyt känns avslutat för min del. Rapporten till Svalan är redan klar. Jag har släppt fokus.

I billjuset kommer en stor fågel utflygande över vägen vid Basliden. Den passerar rakt framför bilen som en vit skugga i det kolmörka. "Avhugget" huvud och korta och breda vingar utan skarpa kontraster berättar för mig att det är en kattuggla. Så ja! 
Så enkelt blev också den arten klar i sista rappet utan att jag hade behövt förta mig.

På hemvägen, samma sträcka, strax innan Stora Åby kyrka kommer ett annat möte som överraskar i billjuset. 
Vid vägkanten försvinner nämligen ett lågt och ganska litet djur ner i diket då vi passerar. Det rör sig en aning rultigt, ungefär som en grävling, men är alltså betydligt mindre. Magen och benen är svarta och ryggen honungsfärgad i billjuset, "i mörker är inte alla katter grå", och det känns inte alls svårt att artbestämma djuret till en iller.

- Jag har sett flera illrar tidigare på vägen från bilen, säger jag till min medpassagerare Marion, men de har alla varit döda, så det här är första gången i livet som jag ser en levande vild iller.

- Jaha du, svarar Marion, det känns verkligen egendomligt och lite privilegierat. Men det måste nog vara du själv Gebbe, som person, som drar. Tänk att få åka bil med dig en så här kort sväng på skogen och ha turen att få se både kattuggla och iller i billjuset. 

13 november - Sångsvan

.
Jag har målat ett par sångsvanar, ett porträtt liksom. Jag gjorde en sångsvansfamilj på liknande sätt någon gång på 80-talet, också en akvarell. Den hängde ett tag i det lilla rummet på Värdshuset Vätterhästen i Hästholmen men har numera flyktat vidare till ett privat hem.

Jag kände igår för att göra en ny variant. Det bara blev så, sångsvanen är ju en fantastisk fågel med en oväntad och kraftig återkomst till vårt land.
Från att troligen har varit allmänt spridd under medeltiden, den slutsatsen kan man dra av artens folkliga gamla namn "Ämt" eller "Emt", vilka finns här och där som namn på små skogssjöar även långt nere i Skåne och också i sammansatta ortsnamn, minskade arten drastiskt under den stora spridningen av moderna gevär och den allmänna jakt som introducerades under 1800-talet och ökade i början av 1900-talet. 
Sångsvanen, liksom tranan, trängdes undan alltmer och utrotades från landets södra delar och överlevde slutligen endast på otillgängliga myrar i avlägsna skogsmarker av det inre Norrland.
Det är förresten i det läget som jag är född och uppvuxen, vilket har präglat min inställning till dessa båda arter såsom vildmarksfåglar.

Arten fridlystes under 1900-talet och efter de stora Krigens svält och elände, där tjuvjakten florerade våldsamt, kunde både tranan och sångsvanen åter börja öka i antal och ta tillbaka förlorad terräng
De senaste årtiondenas vård och ansvar med fredade rastplatser och matning, vid Hornborgasjön för tranor och Tysslingen för sångsvanar samt EU:s fågeldirektiv med fredning under flyttningen, har gjort att antalet individer av dessa från början så skygga fåglar har ökat till ett maximum i landet och gjort dem orädda, spridda och lättskådade.

Något har mystiken kring arterna skingrats därmed. Sångsvan och trana har båda blivit till "allmängods". 
Men skönheten finns naturligtvis kvar att se och njuta av om man tar sig tid att ägna dem uppmärksamhet och studium trots att vanligheten nog har gjort fågelskådarna en aning blasé numera.

Det kan gå märkvärdigt fort ibland med förändringar i naturen. Ibland som i fallet med sångsvanar också åt det positiva hållet vilket är en tröst i det allmänna "miljöeländet".

12 november - Det är ingen ordning på årstiderna längre

.
Det är den 11 november, solen skiner bjudsamt och sprider en aning värme genom glaset när vi sitter med goda vänner på vår altan och äter lammstek med trattkantarellsås och efterföljande lingonparfait, precis som vore det i augusti eller april månad. 

Säkert något slags klimatrekord, igen, tänker vi, medan meteorologerna i TV senare om kvällen förutsäger fortsatt unikt varmt väder hela veckan. 
Och så långt känns ju klimatuppvärmningen som vi just upplever förförande underbar och precist förtydligad av de våryra lupiner som i grannens trädgård börjar om på nytt.

Vätterns kust mellan Omberg och Hästholmen.

Nu, någon timme senare, står vi på stranden av Vättern, Astrid och Bertil och jag, vid Ålebäckens mynnning, där vattnet strömmar från leköringarnas dunkla fåra puttrande klart, och tittar ut över den milda sjön mot Omberg och Ellen Keys Strand.
Himlen är opalfärgad i eftermiddagsljuset och skären, där repiga spår av tre inlandsisars framstötar kan skönjas, ligger blanka och svarta. Detta är kust mer än insjöstrand, vidhåller jag, och för många, även östgötar i gemen, ett helt okänt landområde jag ville benämna - Östergötlands västkust.

- Här har vi väl aldrig varit förut, trots att vi besökt er så många gånger under mer än trettio års tid, säger Astrid förbryllad. Så fantastiskt fint!

Vi har just sett tre stora öringar leka i forsens höljor uppe vid vägbron. Även det okänt för många men ursprungligt och historiskt vederlagt genom ännu synliga spår från Alvastramunkars tid i form av en "gangrie" som idag kallas Sverkerkapellet och inne i vilken ännu finns spår i form av en väldig kalkstensbalja, som troligen använts i avancerad fiskhantering.

Baldersbrå

Blåklint

Åkerviol

På vägen dit och under vår vandring längs åfåran noterar vi sommarfräscha novemberblomster i mängd.
Blåklint, baldersbrå, åkerviol, hundtunga, lomme, veronikor, korsört, åkerkål och många fler ändå står i full blom. Så märkligt! Det är ju ändå snart mitt i november.

Astrid plockar med en bukett novemberblommor hem till kaffebordet.

Och väl hemma igen, har Ulla dukat till kaffe med ljummet nybakade lussekatter och där hamnar denna somriga vildblomsterbukett i sällskap med en första aning och doft av advent. 
Det är verkligen ingen ordning på årstiderna längre!

10 november - Underskattad skönhet

.
Morbror Kalle sköt täcklingar. Med salongsgeväret dödade han allt som var smått och grått som han kunde komma åt och han gjorde inte någon skillnad på gråsparvar och pilfinkar. Det var förresten då nästan mera än idag att man faktiskt inte hade en aning om skillnad och artkunskap, knappast jag heller förresten, för jag var bara fem år gammal och höll just på att lära mig.

- De är skadedjur, säger han. 

Och i mina händer håller jag en sån där varm och mjuk sparv, som har trillat ner död ifrån hängrännan, där den sekunden innan satt och kvittrade.
En bloddroppe trillar ur mungipan och jag är ledsen. Det vet jag. Jag sörjer ett liv.

Då var det mera allvar än idag. Sparvarna, täcklingarna, pesarna, gråbusarna, flög in på logen och käkade vete ur bingen. Mormor och morfar var av statarbörd och den tilldelning som fanns där var viktig för självhushållet.

Jag tycker än idag att en utfärgad gråsparvshane är bland det vackraste vi har i fågelväg i landet. Så återhållet färgsatt och tecknat att det krävs ett noggrant öga för att förstå och veta.

9 november - Ett solstick

.
Det sticker i ögonen och det känns lite ovant. Det var ju ett tag sedan som solen var framme.

Vi promenerar i lugn takt runt elljusspåret alldeles söder om Ödeshög, Ulla och jag, och vi trodde kanske att det kunde avslutas med en farsdagsfika på plats däruppe vid Skönatorpet, men idag är det stängt, säsongen är över i väntan på snö, så det får bli på konditoriet vid torget lite senare istället.

- Hör du några kungsfåglar? frågar jag Ulla, som ännu har kvar hörselorganen i god ordning.

- Visst, berättar hon. Jag har hört flera stycken och också alldeles nyss.

Nu skränar en nötskrika från en talltopp och vi vänder blickarna uppåt och noterar även ett meståg som drar förbi med talgoxar, svartmesar, blåmesar och rullande drillar från tofsmes.
Det sticker samtidigt till lite extra i mina ögon av blänket från en illgul fjädertofs ur den mörka barrmassan . 
Där är några kungsfåglar med i flocken som nu svirrar omkring däruppe varvid hjässkronor blixtrar effektfullt i solljuset.

Det jag inte längre hör kan jag åtminstone se.

6 november - Snö och akvarellstudier

.
Årets första snö faller utanför ateljéfönstren. Gustaf Adolfs flagga står rakt ut i ostvinden och flingorna yr.

I år känner jag mig vältajmad med väderleken. Igår blev nämligen det allra sista färdigt i trädgården: allt löv och ris är klippt och hopräfsat och nedkört till återvinningen, krukväxterna är intagna i ateljén, potatislandet har Ulla grävt, förrådet är nystädat och återfyllt med trädgårdsmöbler och blomlådor och rabatterna är vackert täckta med svart barkmull.
Inte nog så, igår kväll kom vinterdäcken på ungefär samtidigt med den första aningen av blöta snöflingor i regnet. Inte undra på att jag är ganska nöjd idag.

Avkopplad och varm inombords får jag lust till några små akvarellstudier, så jag sätter mig att bläddra i mina skissblock och lägger upp några små fågelteckningar som jag tycker passar med säsongen.
Fast ska jag vara ärlig så började jag detta lilla projekt redan igår. Suget fanns på plats när dagen skumnade.

Större hackspett

Talltita

Skata

Ormvråk

29 oktober - Klas Ingesson

.
Ödeshög är ett litet samhälle, inte ens tretusen personer bor i tätorten och alla känner i princip alla.
När det idag meddelas att Klas Ingesson tragiskt har gått bort efter ett par års allvarlig sjukdom så känns det i hela samhället. På torget är alla officiella flaggor halade på halv stång och många privatpersoner har gjort detsamma i sina trädgårdar.

Klas Ingesson var verkligen älskad av alla här i Ödeshög och många inklusive jag själv kände honom som en vän. Jag var lärare på den tiden när Klas gick i skolan och vi spelade fotboll på skolans plan varje rast, jag har kunnat följa hans utveckling under alla dessa år och jag har känt stolthet och glädje över hans prestationer och framgångar.

Hans kamp mot sjukdom de senare åren har vi alla i samhället tagit del av. Vi ödeshögsbor har alla samma känsla av beundran för den kämpaglöd och det tålamod han hela tiden visat, ända in i det yttersta, trots sjukdomens svåra art.

Ändå vill jag nu sist i denna text framför allt framhålla hans fru Vicki och de två söner som Klas efterlämnar. De har fått bära ett stort lass lite i skymundan och deras kamp att hålla livet och Klas uppe väcker lika stor beundran som Klas egen kamp.

Mina tankar går nu till Klas familj, föräldrar, syster och andra närstående. Jag hoppas att ni kan känna samhällets stora stöd och stolthet över Klas som "Bynns" främste profil och marknadsförare och att er stora sorg och saknad så småningom kan tröstas en smula av att vi alla faktiskt känner oss delaktiga.

28 oktober - Sommarkänsla och blåst

.

Jag frostar av kylskåpet och stänger till för vintern. Jag är färdig vid Stugan för resten av året. Det känns skönt men jag vet att jag kommer att längta dit igen redan någon gång när Tåkernisen bär och ännu mer när snön smälter och lärkorna sjunger.

Idag känns detta emellertid något avlägset. Det är nämligen fjorton grader varmt ute och solen skickar ljusblå solbalkar ner över bygden bortom Ombergs mörka fond.

Men blåsten!

Jag får molhålla ytterdörren så att den inte knäcks och kastas iväg. Sydvästen råder över landskapet - såsom alltid. 

I lä i det frodigt gröna gräset lyser maskrosor. De har börjat om och tar sommar en stund till. När jag böjer mig ner för att ta ett foto kommer en blomfluga lämpligt flygande och landar bland nektar och pollen. Livet är förunderligt.

Senare tillägg:
Efter en förfrågan i FB-gruppen "Vilken insekt" har jag fått svaret av Alf Lindberg och Gunnar Westling att blomflugan är en 

 Storslamfluga, Eristalis tenax

och att den övervintrar som imago, alltså fullbildad.

Livet är än mer förunderligt och fortsätter löpande att berika mig. Tack för hjälpen!

27 oktober - Trattisar

.
Klockan är strax över tre när jag trots vädret blir sugen på skogen fastän det redan har börjat skymma.

- Jag åker ut en sväng och plockar av lite trattkantareller till en svampmacka i kväll, säger jag till Ulla.

På plats kan jag förstås inte sluta i tid. Jag fyller tiolitershinken på tjugo minuter och plockar allt detta inom en area på 10 x 10 m. Nu har jag ett drygt kvällsarbete framför mig.
Jag som hade tänkt hålla igen i skogens mossa tänker som gumman som plockade kaffeved:
"Kan jag ta den kvisten så kan jag ta den och kan jag ta den så kan jag ta den... "

Det blir visst en rejäl svampmacka i kväll. Men först som sagt ett drygt rensarbete. Men att sucka eller klaga över sådant vore nedrigt förmätet!

27 oktober - Att räkna fåglar är en svår konst

.
Jag tar återigen en sväng ner till Stugan för att greja med lite idag. Vinden vräker in över slätten och duggregnet hänger i luften.

Mängder av vitkindade rastar tillsammans med sädgäss och grågäss på åkrarna mellan Renstad och Holmen.
Jag tar mig för att fotografera en mindre flock som går närmast bilen. Jag tar fyra olika foton av sällskapet med teleobjektivet och tänker mig att räkna antalet när jag kommer hem. Bortom denna flock ser jag ett ännu större band av vitkindade gäss som är omöjliga att nå och omöjliga att säkert uppskatta antalet på.

Hemma i ateljén skriver jag ut fotona jag tog och börjar räkna. Den här ovan är en av fyra på gåsflocken och på denna bild är det ca 170 exemplar. 
På plats uppskattade jag, men räknade inte noga, hela den tätt packade flocken till ca 250 individer. Slutsumman blev nästan det dubbla - ca 400 vitkindade gäss.
När jag nu hemma försöker mig på en gissning av hela antalet vitkindade gäss, inkluderande de som gick längre bort, skulle jag nog vilja påstå att upp emot 1 500 vitkindade gäss just nu rastar i detta område. Imponerande.

Tidigare i min blogg, den 24 oktober, berättar jag också om en flock med rastande tofsvipor. Jag skriver att där finns uppskattningsvis 200 stycken och att jag förmodar att antalet kommer att öka för varje dag.
Idag lyckades jag fotografera den där tofsvipeflocken när den lyfte från den leriga åkern.

- Jo, de har ökat i antal sen senast, tänker jag och uppskattar nu antalet till ca 400 fåglar.

Nu hemma i ateljén skriver jag ut och räknar med tuschpenna. Antalet på fotot är 728 fåglar. 
Det är verkligen inte lätt att räkna fåglar och en uppskattning av flygande flockar ger nästan alltid en underskattning, vilket i sammanhanget är väl känt, men att den skulle bli så grovt felaktig trodde jag inte, jag tycker ju att jag har rutin från alla gåsräkningar som jag har varit med om under många decennier. 
Det blir till att plussa på hädanefter.

24 oktober - Grå höst

.
Jag åker ner till Stugan. Det blir en av de sista gångerna för året. 
Jag har med mig tre säckar trädgårdsrens som jag fyller på komposten med och detta gör jag för snokarnas skull. Jag hoppas att där kommer att utvecklas tillräckligt med värme för nästa års äggläggning och kläckning. 
Snokarna har minskat rejält de senaste åren och jag är inte riktigt klok över vad det beror på, antagligen något problem med övervintringen, så jag känner att jag måste hjälpa till så mycket jag bara kan.

Det är grå höst. Regnet hänger som ett fuktigt duschdraperi över bygden och temperaturen är någonstans mellan sex och nio grader. Det känns som i mitten av november. 
Jag lyssnar på Ekot att "ubåtsjakten", fast det betonas gång på gång att det bara är "underrättelsespaning", är avblåst för den här gången och jag undrar vilket tema media ska hänge sig åt nu: Ukrainas val är väl lite ynkligt och IS hot i Mellanöstern är ju söndertuggat redan. Stora frågor med trötthetssymtom. Hmm!?

Jag åker vägen längs sjösidan. På Väversunda mad går ännu nötboskapen och betar naturvård och uppe vid vägkröken ligger ensilagebollar upplagda. De lyser äggskalsvitt i landskapet och mot Ombergs fond kan jag tycka att det är nästan vackert, i varje fall kompositionsmässigt, mot det kontrasterande grönmörka sälgbuskaget som växer så vackert ovan det guldockra höstgräset.

Dessa bilder blir ju förstås också ett sätt för mig att testa min nya kamerautrustning som jag inhandlade i Bankeryd för någon dag sedan. 
Det blev nödvändigt när allt till slut, efter en allt mer ökande tröghet, helt plötsligt lade av helt. Jag trodde det var själva kameran, men det visade sig vara objektiven som fått nog av tid, damm, sand, solljus och fukt. En hel massa pengar kostade kalaset. Men det var till sist ett måste och nu hoppas jag på god och lång användning för framtiden. Jag måste förstås också lära mig att vara mera noga med utrustningen, inte bara slänga ner den hur som helst i en ryggsäck.

Det är knappast fotoljust ute nu så här sent på eftermiddagen och inte ens ögonen hänger med ordentligt i skumrasket, så först när en hundra fåglar stor starflock lyfter ur leran på Holmens plöje ser jag att där också finns gott om tofsvipor. Det är som det brukar vara. Idag tror jag att där finns ungefär tvåhundra stycken och om mönstret följer tidigare års, kommer antalet att tillväxa ännu en månad.
Förra året stannade de sista viporna och förresten även stararna ända in i december månad.  Detta är väl ett tydligt exempel på uppvärmningen som äger rum smygande och löpande. Tofsviporna kommer åter ofta redan i februari och sviker således landet under allt kortare tid.

När jag passerar Kälkestad noterar jag en av de största flockar av vitkindade gäss som jag någonsin sett vid Tåkern. Det är omöjligt att räkna dem noga men jag skulle tro att där finns mellan femhundra och åttahundra individer.

Men så dags är skymningen så tät att även min nya kamera säger ifrån på skarpen. Det blir inget mer idag!

18 oktober - Besök på en bilkyrkogård i Värmland

.
Goda vännerna Yngve och Gunnel önskade oss med på en resa till Töcksfors i sydvästra Värmland, bara fem kilometer från norska gränsen i fredags, för att besöka en plats full av gamla skrotbilar utspridda i naturen. Yngve är ungefär lika intresserad av och kunnig om bilar som jag om fåglar. Därav förslaget som snabbt vann laga kraft hos Ulla och mig, ty hur skulle man kunna säga nej till en så spännande resa.
Fler än tusen bilar vid gården Båstnäs (Bösnäs på töcksmarksmål) ligger nämligen huller om buller i skog och hagar, på berg och i våtmarker. Inget är inhägnat, allt är ännu privat och tillfälligt.

Det har regnat väldigt mycket strax innan vi anländer och allt är fuktigt och bitvis vattendränkt.

Kan detta vara nåt? tänkte nog jag först och kanske också somliga av er, gammalt rostigt skräp och rejäl miljöförstörelse, och visst finns det förstås delade meningar om företeelsen. 



















Vi är framme vid Båstnäs gamla bilskrot - Gunnel, Ulla, Yngve och jag.

Miljömyndigheterna i Årjängs kommun ser säkert inte positivt på det skrotnisseföretag som förevarit på platsen och nu, när den aktiva delen sen ett par decennier är ett avslutat kapitel och har blivit till en kvardöd verksamhet, ville man nog röja opp i eländet. Marken och vattnet i området är säkert minst sagt hälsovådligt. 

Men, faktum är att platsen har blivit en oerhört välbesökt vallfartsort för både bilintresserade och diverse konstnärstyper från hela landet, ja, varför inte säga hela Europa och världen. Fyra stora böcker har skrivits om företeelsen, alla med konstnärliga avsikter, och på vandrarhemmet där vi bor har de flesta gästerna tänkt sig att ta vägen in mot V:a Fågelvik till bilkyrkogården, berättar föreståndaren. Ett turistiskt spektakel har det hela blivit även om avsikten från början var nästan det motsatta.

Båstnäs, i huset i bakgrunden bodde skrotbilssamlarna själva, bröderna Ivarsson.

Vid Ryd i Småland tog man steget fullt ut och kulturminnesbevarade en liknande plats full av gamla skrotbilar för ett antal år sedan.
Denna har dock, efter vad Yngve förstått, blivit så välbesökt att den blivit sliten och delvis förödd och färden vändes alltså istället mot Värmland igår där ett än större antal skrotbilar ligger utspridda i naturen utan skydd eller bestämmelser så att man verkligen måste ta det varligt och gå på egen risk.

Mycket finns att säga om det hela. Jag blev tagen av omfattningen, slagen av den bedagade skönheten, "döden" vi alla har framför oss, noterade det hela som en fantastisk konstinstallation, såg miljöproblemen och också den direkt farligheten med allt skräp, glas, rost och vassa föremål utspridda i terrängen samt en myckenhet av rinnande vatten rakt igenom området med säker urlakning ner i sjösystemen som otvivelaktig följd. Men också naturens sega och nedbrytande, nästan förlåtande krafter att ta tillbaka initiativet. 

Och det är väl just där i kollisionen mellan förfall och nytt liv som en slags skönhet också spirar. Naturen tar tillbaka vad den en gång tyckts ha förlorat.

Koltrasten har boat just här och fler fågelbon än så fann jag bland rostig plåt och krossat glas

Jag undrar jag hur länge allt detta kan få komma att bli kvar och i så fall på vilket sätt.
Men nu har jag iallafall haft lyckan att få uppleva det hela och jag är helnöjd. Faktum är att jag har fått en rejäl dos av konstnärlig inspiration och nu återstår det  bara att se vad som kommer ut av detta för egen del, säkert blir det något både av helhet och detaljer.

Detalj

Detalj

Detalj

Detalj

16 oktober - Medial respons på min utställning

.
Det var många besökare på vernissagen under helgen vid min utställning på Galleri R i Linköping. Responsen var god upplevde jag, det vill säga, det blev ett övervägande positivt mottagande. 

Även i media har utställningen noterats och kommenterats.
Östgöta Correspondenten, Corren, hade recensent på plats som skrev vänligt och uppmuntrande om min konst.
Nu fortsätter min utställning att visas ytterligare drygt en vecka, fram t o m den 25 oktober.
Jag hoppas att du som läser detta passar på med att besöka den. 

Jag lägger in tre bilder som visar resultatet i tidningen. Den nedersta bilden överraskade mig mycket och väldigt positivt, ty den hade jag ingen aning om, och mycket plats fick den i tidningen också.

Annons

Recension

Min akvarell "I kvällsljus" på Correns evenemangssida.

14 oktober - Tranracet

.

Idag blev det en sevärd dag i bygden.
Nog sträckte tranor iväg i tusental redan för fjorton dagar sedan och enstaka flockar har passerat i stort sett varje dag mot söder den senaste tiden, men upplevelsen denna förmiddag blev något alldeles extra.

Det började redan vid halv tio när Lars och jag tog vår fikastund på konditoriet. Tranflockar dök upp lågt över Ödeshögs torg och alla människor vände sina ansikten mot skyn och de "krååande" läten som högljutt ekade ner över marknadsstånden och fiskbilen.
Fågelflockarna höll ovanligt låg höjd. Jag skulle tro att de sträckte på blott femtio till hundra meter mot normala 300 - 500 meters höjd som brukligt är när termiken är god.
Vädret var gråmulet, en svag nordan kändes i ansiktet och norröver, bortom Omberg, började himlen ljusna och blå flikar syntes, men ingen termik verkade finnas i sikte.

Tranorna, de sista, har väntat ovanligt länge. Normalt brukar uttåget ske tredje veckan i september, men fastän Brittsommaren har varit vän, fanns nu ingen tid mer att chansa, idag fick det bli, med föga eller ingen termik alls och detta verkade komma att kräva mycket mer aktiv flykt på låg höjd mot normalt.
Några händelser som vi bevittnade accentuerade det snabba uppbrottets nödvändighet.
I en fylking kom  till exempel en ung trana på efterkälken. Den sladdade alltså redan här i Ödeshög och halkade bakåt för varje vingslag. Två vuxna fåglar, säkerligen föräldrarna, sågs lämna den trygga plogen och vända bakåt för att hämta upp sin unge. Ensamma och långsammare fick de tre fåglarna nu ta upp kampen att försöka hinna ifatt igen eller köra sitt eget tempo hela vägen själva.

Trana med "klumpfot" av lera.

Andra tranor hade verkliga klumpfötter, säkert ett halvt kilo lera extra att bära på och ett annat tecken på stress var att ljudligheten var mycket större än vanligt.

Hela förmiddagen fram till klockan halv två pågick skådespelet på himlen, flock efter flock passerade rakt över samhället och torget och då jag spanade ut över omgivningarna fann jag att sträcket var brett, över hela bygden, så långt bort jag kunde se.
Inte nog så, på nätet kan jag läsa att även över Västergötland på andra sidan Vättern och säkert brett över hela landet pågick samma uttåg av tranor av stor omfattning.
Bara här över Tåkernbygden måste antalet ha kommit upp i många tusen tranor och från Falköping hör jag just nu rapporter om upp till sextusen tranor på sydsträck. En mäktig upplevelse med andra ord.

Insprängt i tranformationerna gick ett antal gåsflockar och också ormvråkar och fjällvråkar. En skruv av ormvråkar rakt över vårt hus var på tolv fåglar.

9 oktober - Två dagar kvar till utställningen i Linköping

.

Oljemålningen som jag kallar "Blå strimma", 100 x 81 cm, finns med på utställningen.

Vill bara påminna om min utställning på Galleri R i Linköping som börjar på lördag.
Se mera nedan och i högerspalten.

Välkomna! 

6 oktober - Utställning i Linköping

.
Jag har jobbat stenhårt till min utställning på Galleri R i Linköping och inte haft någon tid över för annat. Det är vernissage på lördag/söndag 11/12 oktober, snart är vi där, äntligen.

Mitt liv som konstnär och människa har ställs på sin spets, så känns det faktiskt och det kan nog vara svårt att fatta för den som inte är involverad i en sån här skapande process. Min omgivning har fått trippa på tå den senaste månaden eller drygt det och själv har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan och har fyllt på mitt ökande sömnbehov till maximum efter ett antal vaket kallsvettiga nätter.
Tyvärr hjälper det inte heller med tröstande ord, som jag fått många, ty ingen förutom jag själv kan ju egentligen påverka det hela. 
Precis så känns det mina vänner och efter en sån här ansträngning är det som att man aldrig vill vara där igen. Men lusten och lasten är nog konstant i det långa loppet och brukar kunna återkomma igen så småningom så det är väl bäst att ligga lågt med "skorna på hyllan".

Vernissagekort framsida.

Mitt måleri är alltså klart. Det får bli som det bli. Nu återstår en massa praktiskt arbete med att transportera hit och dit, lämna till och hämta från inramning, se över prissättningen, genomföra ett grundligt sök efter kontakter och adresser, annonsera i min blogg (som jag gör nu) och försöka ordna ett gruppinbjudan på Facebook, skriva verklista samt slutligen på fredag leverera till galleriet och medverka vid hängning. 
På lördag kl 11 kommer jag fräsch och uppklädd att stå där nervös men förhoppningsvis nöjd i galleriet och hälsa er alla varmt välkomna.
Jo, så är det, att jag hoppas att alla ni som läser detta verkligen känner er mycket välkomna till min utställning som kommer att pågå under fjorton dagar.
Jag vill att ni ska veta och känna att ni är oerhört viktiga. Utan publik  känns mitt arbete lite som bortkastat.

Hoppas att vi ses! Återigen - Varmt välkomna!

24 september - Ett dagsverke med bonus på slutet

.
Det är bara sju grader tidigt på morgonen och regnet strilar tätt och envist och det kommer att hålla på precis hela dagen, fast det vet jag förstås ännu inte om nu när jag sitter i bilen på väg ner till Stugan för en dags måleri.
Men det går faktiskt an det här med regn, bara det inte blåser. Mulet väder gör det till och med lättare för mig att analysera färger och värdera reultatet, och tak över huvudet har jag och kläder kan jag ju ta på hur många lager som helst, vilket jag också gör. Så, det går egentligen riktigt bra idag och värmer mig gör jag då och då vid spisvärmen i köket.
Jo jag trivs faktiskt, lite som en asket, även när jag sitter på stolen framför stugväggen där alstren hänger till påsyn med vätan strilande över mig från en distjock regnhimmel.

När klockan är sex om kvällen är jag emellertid nöjd, eller snarare trött och färdig och jag plockar in allt från verandan, klär om, diskar i köket, kollar spiseln en extra gång, låser med den vresiga nyckeln och lastar med mig allt som skall med hem ut till bilen: ryggsäcken, kameran och kikaren samt vattendunken.

Jag ställer mig trots regnet som fortsätter att falla att titta på de hundrafemtioåriga almarna i trädgården. De mår verkligen dåligt och jag skulle tro att ett par av dem lever den sista säsongen och att de övriga endast har ett par år kvar som längst att leva.
Det har jag inte sett tidigare, tänker jag, då jag noterar att ett av träden har en helrutten stamsida ända nerifrån roten upp till fem meters höjd.

Just då, när jag vänder ansiktet uppåt mot himlen som släpper sitt regn ner genom grenverket hör jag det:

"Ssssssschvi-katjoff" - går det att förstå? Det är ett utdraget vinande som avbryts av en skarp slag som övergår direkt i ett nytt kort vinljud.

Jag känner igen ljudet, jag har hört det förr och jag spanar av himlen rent reflexmässigt. Var?

Pilgrimsfalken har nog fått lite för långa vingar i min lilla akvarellskiss. Men det gör inget tycker jag, att spetsa till epiteten är min melodi!

Fågeln kommer fram högt över grenverket, rakt över mig, en kort stund bara, kanske tre sekunder, klipper några skarpa vingslag och försvinner för min blick bortom träden och är borta i regndimman.
När man hört slaget från en pilgrimsfalk är man redan förberedd och om man därefter har den i flykten vet man förstås med säkerhet. Det är aldrig någon tvekan. 
Det är mellan lärkfalk och pilgrimsfalk samma distinktion som mellan sparvhök och duvhök. Är man det minsta tveksam är det de mindre alternativen. Sånt är bra att veta.

Lärkfalk igår och pilgrimsfalk idag är verkligen slutbonus på dagar med intensivt och tröttande måleri.

22 september - Konsten att inte ge upp

.
Efter den vädermässig bedrövliga förmiddagen far jag vid lunchtid iväg till galleriet i Linköping för att leverera den oljemålning som ska bli till vernissagekort. Det underlag jag har sänt per mejl tidigare duger inte visar det sig, varken skärpa, vitbalans eller färgåtergivning är nåt att ha, så egentligen är det bra att det varit omöjligt att måla idag, nu får jag annat viktigt ur händer och tankar.

Men skam den som ger sig så lätt. När fronten från norr passerat, molnen med ens lättat och resan till Linköping tur och retur är överstånden är klockan fyra och jag far tillbaka ner igen till Stugan för en ny sejour med några timmars måleriska ansträngningar i pinvinden. Alltid blir det väl något, tänker jag tålmodigt.

Nu blir det förstås inte så mycket av det hela kommer det att visa sig, ty jag fastnar redan på trappen.

Studier av en ung lärkfalk under insektsfångst.

Nordanvinden rister hårt och ryckigt i trädgårdens aspar och mängder med flygfän, nattsländor mest, följer med i vinden och tumlar runt över åkern.
Detta har en ung lärkfalk uppenbarligen upptäckt och nu seglar den runt i vida svängar och fångar av det småttiga.

Efter några varv sätter den sig i lä, obekymrad om mig, som en skugga i motljuset, inte mer än tjugofem meter bort, nära dasset.

Sen ut igen, ett par varv, först ända bort till vägen och därefter långsamt och liksom smygande tillbaka i motvinden varvid den snappar till sig den ena insekten efter den andra. 

Ännu tre timmar senare när solen försvinner bortom Omberg är lärkfalken kvar. Jag ser den sitta i silhuett på en gren när jag åker iväg hem. 
Nu dansar ett gäng ladusvalor runt framför fågeln men dem ägnas ingen uppmärksamhet. Kanske blir det för ansträngande. Det är smårätter som gäller idag.

22 september - Selfie

.

Så modernt - att ta en selfie - så jag gör det jag också!

Jag har faktiskt försökt måla idag också men stormbyarna sliter i mina kläder och framför allt i mina dukar så att de hoppar och vibrerar som hade de eget liv.

Jag gör nya ansträngningar och flyttar in på framsidan av huset, i lä. Men regnet kommer jag inte undan ändå, det smiter runt hörnet som hade också det eget liv och önskan om förtret.

Långkallingar, tre lager tröjor och oljerock på det samt yllemössan neddragen över öronen hjälper ändå inte och till slut måste jag ge upp. Det får bli en annan dag.Vissa dagar lämpar sig faktiskt inte för oljemålning i det fria. Det är nog bara Michael Ancher som har klarat det, han stod i ur och skur året runt bland Skagens klitter och målade fiskare och sjömän.
Honom är det jag tänker med berömvärdhet på när jag drar hemåt igen.

19 september - Skåpmat

.
Jag bläddrar lite i mitt digitala bildförråd och finner ett något suddigt foto av en akvarell som jag har gjort. Den hänger hemma hos min svåger och svägerska i Västerås och de köpte den på en utställning för ungefär trettio år sedan.

Beskuren, med glasreflexer och något suddig, känner jag ändå stolthet över den här gamla akvarellen. 

När jag ser den minns jag tillfället och känslan och jag känner att jag är ganska stolt över den här målningen. Där var jag allt ute lite "före min tid", tycker jag själv. Jag menar, att det verkligen känns att den håller än idag.

Målningen är från trakten mellan Skänninge och Mjölby och visar som synes gammeldags höhässjor som redan då var väldigt ovanliga och därför fångade min uppmärksamhet.

18 september - Vemod

.
Dessa fantastiska dagar med sommarkänsla bär ändå med sig ett mått av avslut och vemod eftersom hösten närmar sig obevekligt.
Förändringarna är märkbara dag för dag.

På morgonen ligger dimstråken kvar över bygden vid Omberg men redan framme vid Stugan har dimtaket lättat och solen torkar det glittrande gräset.

Och där finner jag också något annat som glittrar, solblänk i glasklara vingar fångar min blick. 
En döende slända, en hona av någon av arterna i komplexet "ängstrollsländor "Sympetrum", antagligen en blodröd ängstrollslända ligger där köldnupen och stel och jag lyfter upp henne i min hand.
Svaga rörelser med benen medan bakkroppen pumpar syre sparsamt och trögt visar på en smula kvarvarande liv.

Det är ingen stor sak i det hela; en döende trollslända är bara en försumbar detalj i helheten men det får mig att känna ett visst vemod; i min hand har jag en sinnebild för viktigt ett förlopp, för ett liv och dess oåterkalleliga avslut.

Jag lägger ner sländan till ro i gräset igen, medveten om min egen resa, och går tillbaka till dagens måleri.

12 september - Dagar med havsörnar

.
Det är märkligt med rovfåglar i skyn, hur de plötsligt dyker upp, alldeles så där bara!
Idag till exempel, då jag som vanligt står och målar på altanen vid Stugan hör jag ett kraftfullt skällande, lite som från en grovröstad trut, uppe från himlen. Lätet ekar ner mot marken och jag tar kikaren i mina händer och spanar uppåt i det blå.

Högt däruppe ligger en havsörn och skruvar runt, rakt över mitt huvud. 
Jag ser i kikaren hur den öppnar näbben och skriker, av glädje tror jag, ty det är ju så gott att vara havsörn med denna härliga termik, och att känna att vingarna bär utan åthävor.

Och nu händer det där som är så märkligt. Plötsligt, liksom från ingenstans är där en örn till. 
De båda fåglarna, en tvååring och en ytterligare några år äldre, tror jag mig förstå, (det ser man av ruggningsmönstret i vingarna nämligen), snurrar vidare i samma luftbubbla, fortfarande rakt över Stugan, medan jag fotograferar för fullt.
Efter en stund kommer de båda havsörnarna uppenbarligen alldeles för nära varandra och då börjar de småbråka, jaga runt, dyka och sno undan i väldiga glid och akrobatiska volter. Havsörnar kan, verkligen!

Då kommer plötsligt en tredje örn som från ingenstans. Det är en gammal fågel med vit stjärt och ljust huvud.
...
Och strax därpå ännu en, en fjärde. 
Fyra havsörnar ligger således nu i luftrummet rakt över min stuga och seglar runt på sina väldiga vingflak, medan skriken ekar i mina öron.
Det är bara så mäktigt! 

Ytterligare en rovfågel kommer med i skruven, en ung brun kärrhök, en dvärg i sammanhanget.

Men lika plötsligt försvinner fåglarna, nästan som borttrollade. Himlen är tom och tyst igen.
Det är så märkligt att så stora fåglar kan försvinna så snabbt, liksom lösas upp framför ögonen.
Jag vet ju hur det går till förstås. Från hög höjd i termikbubblan fäller de ihop sina vingar och glider iväg med hög fart, seglar iväg några kilometer på några minuter.

Det kan vara en efemär upplevelse att kika på rovfåglar i skyn. Det räcker att sänka kikaren en aning eller vända sig bort ett ynka ögonblick ... och därmed är allt plötsligt över.