9 juni - Glada tankar

.
Min hembygds nyaste rovfågel röd glada är på plats på allvar nu i Östergötland. Allt oftare ser jag den också tätortsnära hemma hos mig och även om jag själv inte känner till något om häckning eller ej, är jag förvissad om att några par häckar också i Ödeshögs kommun nu för tiden.
Efter en lite trög start har det alltså tagit fart ordentligt med etableringen, till stor glädje för mig och andra naturälskare och förhoppningsvis också för alla andra, ty en så pampig, vacker och gammelsvensk rovfågel vill man gärna älska, eller hur?

För två dagar sedan kom en glada över vägen vid Järnstad en halvmil öster om samhället. Den hade mat i klorna och var på väg in i skogen på södra sidan av E4. Och där, tänker jag, väntade ungarna på mat. Det kändes så rätt.

Under en färt till Kindabygden för en vecka såg Ulla och jag hur ett par ormvråkar över sin häckningsdunge tävlade om reviret med ett par glador. Det var kamp på allvar och fåglarna tumlade om varandra i kamp om herraväldet. Nya tider kan komma även i fåglarnas värld. 

För några månader sedan ropade Ulla, som var i trädgården, på mig att komma till fönstret omedelbart. Jag har berättat om detta tidigare i mitt skriveri, att där var en glada helt nära och alldeles rakt över vår egen trädgård.

För ett par dagar sedan hände det igen i Ödeshög. En glada låg lojt seglande rakt över kyrkan mitt i samhället, skruvade i vindarna runt tornet, svängde av och försvann långsamt bort. 
Det var inte bara jag som såg just den. 
Per-Åke kom att berätta för mig att han sett en stor rovfågel med kluven stjärt samma dag. Vi är fler som är observanta.

Medn dagens händelse tar nog första priset.
När jag stod och pratade men en god vän nära torget för bara ett par timmar sedan, blev det plötsligt ett förskräckligt liv på både kajor och skator; så där hysteriskt skrikigt. Ja, ni vet.

Upp från en gårdsplan mitt i byns centrum lyfte en glada med en kajunge i klorna. Med en svans av kajor efter sig kom den sen lugnt och majestätiskt precis över huvudet på oss och flög iväg bort över Lysingsskolans tak. 
Gladorna är nära nu och det väcker många glada tankar.

8 juni - Kärrsångare, sångfåglarnas virtuos

.
Nu dyker den upp med besked som en av de sista anländarna från tropiska Afrika - kärrsångaren - fågelsångens mästare med en repertoar som är full av härmade fågelarters röster.
Lite överallt i tåkernbygden kommer de den närmaste veckan att slå sig ner bland hundkäx, salix och bladvass för att berika området med musik.
Lyssnar på man på en sjungande kärrsångare kan man få exempel på ett femtiotal skilda fågelröster både från sommarvistet i Sverige såväl som från vintervistet i Zaire; så spännande!

En sjöng igår till och med dagtid, vilket är annorlunda för denna skymningssångare, ur en tät syrénhäck vid husknuten hos Agneta i Svanshals; märklig plats för en sån, men så var det ändå.

Igår kväll passade jag också på att stanna till vid vägkröken vid Väversunda för att ta del av en eventuell busksångare som också rapporterats under dagens lopp. Den är en nära släkting som kan vara svår att särskilja, den härmar nämligen också friskt men inte lika hetsigt och omväxlande som kärrsångaren, utan mera kontemplativt, eftertänksamt och långsamt trevande, om nu detta fågelskådarnördiga fikonspråk kan förstås.

Nu vill jag inte riktigt hålla med om bestämningen av den där möjliga busksångaren. Jag saknade hackandet och visslingarna som de brukar ha och tyckte nog att det mera lät som en ouppvärmd och trög kärrsångare. Men, jag kan mycket väl ha fel i frågan och får väl ta vägen dit igen någon gång när andan faller på -  för oss båda.

7 juni - Resa i Holavedsbygd

.
Endast 25 minuter per bil söder om mitt eget samhälle Ödeshög, ligger turistmagneten Gränna. Det är inte bara en annan slags ort, den ligger dessutom i ett annat landskap och hyser en helt annan och egen dialekt även om den lokala Ödeshögsdialekten knappast heller är östgötsk, fastän mer än blandning av både västgötska, småländska och östgötska.

Någonstans mitt emellan orterna, ungefär vid länsgränsens Girabäck, byter också landskapet skepnad.Vätterkusten höjer sig söderöver och ovanför Uppgränna reser den sig till väldiga branter med Brahehus som känd utsiktpost. Borgen ligger 270 meter över havet och dryga hundrafemtio meter högre än Ödeshög och därför regnar och snöar där dubbelt så mycket per år.

Grevskapet kallar Grännaborna sitt landskap för att särskilja sig från Jönköping som nog inte alltid är det allmänt mest omtyckta eller accepterade kommunala centrat vid Vätterns sydliga ända. Per Brahes grevskap omfattade även Ödeshög mot norr; en gränssten i en park utanför ateljén berättar om detta historiska skede.

Holaveden, "den stora mörka skogen" på gränsen mellan de två landskapen är egentligen en utlöpare norrut av det småländska höglandet med vattendrag som Disevidån, Svartån och Stångån som löper mot norr. Det var förr ett farligt område för resande. Här gick kungens Eriksgata, på skumpigt slingrande färdvägar gick fororna med Linnés följe och på trånga hålvägar genom smala rövarpassager, som vid Stavreberg och Holkaberg kom ryttarsällskap med andan i halsen. Här utkämpade Nils Dackes folk sin kamp för ett annat lands räkning mot den svenske kungen.
Här tågade också den danske fältherrer Ranzau fram, plundrade och brände kyrkor.
I de mest avlägsna trakterna i skogsbygden bor människor alltjämt ibland lite på undantag, i små gårdar, som inte längre bär sig och som därför löpande säljs bort till sommarlängtande stockholmares våta dröm om ett torp i Småland, även om det ofta ligger i Östergötland.

Det är med andra ord ett fantastiskt landskap jag bor i, så rikt på spännande upplevelser, sköna nejder och rik natur och kultur och jag har det alldeles utanför knuten, således även åt andra hållet om jag nu vänder ryggen mot mitt älskade Tåkern och Omberg.

Gränna om sommaren undviker jag gärna. Det är turistiskt, trångt och bullrigt och "äkta" polkagrisar kan jag köpa hemmavid. 
Så när vi gjorde resan dit häromdagen för att utomhus träffa goda vänner för att inmundiga den nästan obligatoriska räkmackan på Grännaberget, följde vi Skiftesvägen söderut genom staden bort till Röttles oskiftade gamla kvarnby vid den rytande forsen "Röttle" alldeles söder om staden och under den medeltidslika, men tämligen nybyggda borgen Gyllene Uttern.

Längs ån vid Röttle by finns rester av många  kvarnar och smedjor. Här häckar både forsärla och stundtals strömstare.

I Röttle finns förstås också turister men de är av en annan sort. De vandrar, njuter natur och kultur och tar del av det ursprungliga och lite gammeldagsliga.

Ravinen genom byn ner mot Vättern är magnifik och mycket spännande att bevandra. Ner vid sjön finns en sandstrand för bad i mindre omfattning och en vacker liten hamn. När vi är där spelar drillsnäppan och en drös av sädesärlor fångar bäcksländor och flugor över åvattnet.
Under försommaren går harren upp för lek och under senhösten gör öringen detsamma.

Rosenfinken finns också på plats. Den sjunger för fullt osedd från högt uppe i en stor lönn. Detta påminde mig om upplevelserna från 1980-talet,då Röttle by "var full av" häckande och sjungande rosenfinkar.

Backen upp mot byn Kleven.

Några kilometer söder om länsgränsen tar en liten grusväg av till vänster uppför en brant backe. Man måste vara observant på avtaget då man kommer norrifrån eftersom det kommer tvärt och nästan bakåt mot färdriktningen.

Klevens by heter hussamlingen i backen, Kleven av ordet klyfta. Högst uppe på lidet, med oskärmad utsikt över Vättern, Visingsö och Västergötland ligger en röd tvåvånings mangårdsbyggnad med flera uthus och dansloge. Här finner du numera Klevens Café, som bjuder in till en stunds avkoppling i underbar omgivning.
Har du inte varit här förut är det dags! 

Stor parkeringsplats vittnar om många besök. Pepparrot och skuggnäva blommar där ...

... och runt husknuten finner jag rikligt blommande men låg skär kattost, en malvaart som fått sitt namn av att frukten ser ut som en miniatyr av en ostrundel.

Vi prövade ostkaka med kaffe till och kunde därvid återigen höra en rosenfink sjunga från de terrasserade betesmarkerna ner mot sjön.

Efteråt vandrade vi ut genom grinden där vinden friskade i från sydväst över fantastiska sluttningar. Vi fick minnesvibbar av besök både i sydliga alper och från backarna runt Loch Ness i Skottland.
Kleven är helt enkelt en exotisk plats trots att vi faktiskt kan se ända hem till Ödeshög.

Återresans få mil gick på de smala, tidigare omtalade gamla huvudvägarna genom skogen. Några fina naturreservat med skogsbete och hagmarker bjuder in till rast och vandring.
Vi stannade för att plocka några stänglar härligt doftande liljekonvaljer till vardagsrummet hemma och jag passade på att göra även några andra botaniska fynd, som följer nedan.

Gåsörten har hittat en alldeles egen växtplats mitt på den gamla kungsleden.

Den bevarandevärda klasefibblan påträffade jag i en skogsdunge, indikerande gammalt skogsbete.

Svinroten, nära släkt med trädgårdsarten svartrot syns tydligt i landskapets ängsmarker och  orörda dikeskanter,

... men den lilla oansenliga växten vildlin får man anstränga sig lite mer för om man vill se.

5 juni - Spara på nässlorna

.
Jag klippte gräset vid Stugan igår. Det var en vecka sedan och det var redan decimeterlångt igen. Det är knappt att man orkar med; en strandnära tomt straffar ibland. En tröst är dock beslutet vi tog i min desperation för några veckor sedan, att skaffa en robot för ändmålet hemmavid. Den tar nu hand om klippningen där. I min ålder räcker det med en plats att sköta.

Silas installerar vår robotklippare.

Men det var inte om gräsklippning jag egentligen ville fokusera på. 
Förra veckan efter klippingen vid Tåkern gick jag runt och tittade på mina "nässelodlingar" i utkanterna av tomten och hittade därvid en handfull larvvävar av nässelfjäril alternativt påfågelöga.
Nya generationer är på gång vilket förstås gläder mig mycket. Jag är van att ha fjärilar runt omkring mig men just nu är det andra arter än de allra mest vårtidiga.

Larvgömme av ganska nykläckta larver av nässelfjäril. De spinner ett gemensamt skydd som de håller sig inom den första tiden, innan de i flera omgångar byter larvhud, växer till och sprider ut sig.

Nässelfjärilens larvgömme i närbild. Här ser man redan tendenser till gula markeringar mellan tornarna på larvkroppen som skiljer den från pågågelögats larver som är kolsvarta med små vita prickar.

Från nylagt ägg till färdig imago, vuxen fjäril, tar det för en nässelfjäril i runda slängar 1 månad så om ungefär tre veckor kommer de att åter glädja luftrummet vid Stugan.

Jag vill gärna uppmana mina läsare att noga kolla efter de här spåren innan man eventuellt får för sig att slå bort nässlorna, ty nog vill vi väl alla kunna njuta av vackra nässelfjärilar och påfågelögon i vår omgivning, och utan nässlor inga larver och utan larver inga fjärilar.
Det är en enkel, rak orsaksföljd som är lätt att begripa.

4 juni - Överraskningen

.
På väg till Grännabereget för en räkmacka och sen vidare till Röttle ravin tillsammans med goda vänner idag, stannade Ulla och jag till i den stora lövsalen som reser sig på båda sidor av den gamla Riksettan ungefär mitt emellan gränsbäcken och Uppgränna.
Här brukar jag nästan varje år höra mindre flugsnappare sjunga och det hoppades jag på också idag.

Då jag kliver ur bilen hör jag direkt en fågelsång som det var några år sedan som jag senast hörde; en väldigt annorlunda med inslag som subtilt liknar både trädkrypare och gärdsmyg, men, som absolut är egen, typisk och omisskännlig om man väl har lärt sig att hitta den i en brusande fågelorkester. Bäst har jag tidigare lyssnat till den och lärt mig den väl på Gotska Sandön för många år sedan.

Fågeln jag hörde är en lundsångare.

Första gången i mitt liv som jag hörde den sjunga var ändå på hemmaplan utanför Mjölby på 1960-talet. Då påträffades och artbestämdes en för landet tidig lundsångare av vännen Johan Träff. Vi alla unga fältbiologer var konfunderade och fullständiga noviser i sammanhanget och hur Johan lyckades med bedriften är nästan oslagbart skickligt.

Ibland kommer år då denna östliga fågelart når längre västerut i sin vårflyttning än annars och för ett par år sedan sjöng jag tror tre stycken på Omberg, vilka besöktes av många ornitologer, även långväga ifrån. Så sällsynt är den i vårt land att det är en fågel som alltid drar skådare och när jag idag anmäler den på Artportalen kommer det nog att väcka viss uppståndelse och nyfikenhet. Jag tror även, att det kan vara en av årets första observationer i landet för arten. Vilken lycka för mig.

Lundsångaren tillhör de små gröna sångarna i lövsångarsläktet. Den har på senare tid delats upp i flera småarter men jag tror att den jag hörde tillhör nominatarten.
Den är mycket svår att urskilja ur det täta artkomplexet, men läten och sång gör det hela betydligt lättare, och skulle man nu lyckas få se den i fält blir ett vitt vingband mycket behjälpligt.

Nu lyckades jag dock inte med detta men jag är ändå helt säker på min artbestämning av dagens lundsångare. Kanske kommer den att bekräftas snart av fler observatörer. Det hoppas jag på.
Flocken ger trygghet.

2 juni - I Ombergs lövsalar

.
Året har mognat till sommar. Grönskan tätnar och mörknar. Solen står högt och silar genom blad och barr när vi tar oss fram på smala stigar längs Ombergs kust under gjusars busvisslingar och trägårdssångarnas ideliga pladder. Myggen börjar bli något efterhängsna men dagens värme dämpar ändock deras värsta iver så att jag faktiskt kan stå ut i kortärmat trots min kända känslighet.

Sverker och Lars med ärtvickern i hink.

Jag har tagit med mig ärtvickern hemifrån. Den står i en spann tillsammans med planteringsjord, trädgårdsspade och en liter vatten i flaska. Vi har tidigare sett ut platsen för utplantering, det får bli i närheten av Oxbåset, i rasbranters halvskugga och med nödvändiga men dolda fuktstråk.
Här hoppas jag att min lilla bäbis kommer att trivas väl och fortsätta sitt fria liv. (Jag återkommer till bakgrundshistorien senare).

Ärtvickern är planterad, i en bergspricka i rasbranterna på Ombergs västra sida.

Sen vandrar vi vidare längs berget i områden som torde klassas som rent urskogsmässiga. Här borde vara Nationalpark är vi överens om och minns Landshövding Rolf Wirténs friska initiativ och kamp för detta. Björn Ericsson tog över både landshövdingskapet och kämpandet, men det blev ändå nej från ministerhåll till slut, tyvärr!

Dags att ta upp frågan igen?

Stigen löper genom tät grönska och ett golv delvis byggt av ramslök och skogsbingel. All växtlighet är frodig och träden höga.

En jätteek ligger för ankar, fylld av mulm och skalbaggsspillning fortsätter den att göra skillnad på kvalitet även som död.

Sårläkan blommar överallt längs stigarna tillsammans med hässlebrodd, lundslok, lundelm skogstarr, strävlosta och långsvingel.
Jag noterar att sårläkans toppblomma i klasen går mot färgen rosa. Det kanske inte syns så bra på bilden ovan, men så är det ändå.

Trädtaket höjer sig och lövsalen får en luftighet av nya mått och precis så ska det vara för att Ombergs fågeljuvel den mindre flugsnapparen ska trivas. Den vill ha höjd och luft och känner man till detta kan man ibland förutsäga en händelse.

Så är det nu. En mindre flugsnappare börjar plötsligt sjunga för oss. Det är faktiskt nummer två för dagen. Den första sjöng otypiskt i bokskogen vid Ellen Keys Strand men den här sjunger som den ska:
ett tystlåtert och högt " tsri - tsiri, följt av ett studsande tonpar "ti tu, ti tu, ti tu, ti tu" som sjunker något i höjd och sedan följs av slutklämmen ett talande "di,dy,du,du,do,do".

Vi lyssnar och spanar efter den lille sångaren, som flyger från trädtopp till trädtopp men gömmer sig väl i grönskan där uppe och medan mina två kompisar till slut ger upp och ger a sig av hemåt, stannar jag ytterligare en stund. Jag vill ju så gärna få en bättre glimt av den för att utröna dess ålder.

Efter ungefär tjugo minuter sätter den sig rakt ovanför mig och jag vrider nästan nacken ur led för att äntligen kunna få en bättre skymt i grönskan och motljuset högt däruppe. 
Men, så sitter till slut den där bilden också i huvudet på mig. 
Det är en utfärgad gammal hane, den oranga strupen guppar vid sången och den ganska breda näbben sticker ut, i perspektivförkortningen, nästan som direkt ur bröstet. 

Ska man få bättre resultat krävs lite mera tid, tålamod och arbete. Men jag är nöjd som det är och vänder hemåt också jag.

1 juni - Rapport från Frövisjön i Västmanland

. 
I lördags kväll, den 29 juni alltså, besökte jag Frövisjön nära Skultuna norr om Västerås. Det är en plats jag har i mitt hjärta alltsedan jag träffade Ulla från Skultuna i början av 1970-talet. 
Mycket har hänt med sjön sedan dess. Ett naturområde av vikt har det alltid varit men från början var det en av vass helt igenvuxen gammal sjö i sitt slutstadium. Det senaste årtiondet har man gjort stora naturvårdsåtgärder för att föryngra sjön. Vassen är idag nästan helt borta och sjön består numera av öppet vatten omgivet av områden med starrmader.
Det stora problemet är idag det mycket låga vattenståndet som gör att halva sjöns yta består av dybankar. Bra för vadare men dåligt för annat.

Frövisjön vid Skultuna i Västmanland.

Jag kom dit om kvällen. Såg alla tranor både häckande och översomrande, kanadagäss och grågäss med ungar, tofsvipor och änder.

Men mest av allt såg jag i bortre änden av sjön, i närheten av en flock betande kor på andra sidan, ett litet antal måsar flyga runt. Först trodde jag det var skrattmåsar, vilka också fanns på plats, men efter närmare studium visade sig åtta individer vara dvärgmåsar.
De flög hela tiden runt snappande insekter elegant från vattenytan i graciös dans. Det var mycket långt håll, tubikaren var inte med och inte heller min kamera. 

Med min gamla 7ggr:s handjagare kunde jag ändå till slut vara säker på min observation.
Tillsammans med de åtta dvärmåsarna födosökte även två svarttärnor medan en mindre strandpipare flög runt i spelflykt över sjön och till slut landade på dybanken närmast observationplattformen.

Jag har anmält till Artfportalen men angav visst observationsdatum till en dag för sent. Men sånt är väl petitesser kan tänka och kan ändras i sinom tid.

29 maj - Luktvickerns återkomst

.
På 1980-talet under några år blev luktvickern synlig i mitt Östgötska landskap. Överallt i Tåkern-/Ombergsbygden längs sydvända vallar och vid dikesrenar dök den rikblommande växten upp.
Den är nära släkt med den allmänna kråkvickern men har mycket kraftigare växt både av blommor och blad.
Blomklasarna är stora och långa, vackert tvåfärgade i lila och vitt och den doftar härligt.

Lika allmän som den var under något årtionde lika plötsligt blev den ovanlig. Den bara försvann. Av vilken orsak? Svaret är att jag inte vet. Jag har ställt frågan i nätverken men inte fått svar där heller. Jag tror att olika slags bekämpning från mänskligt håll mer eller mindre medvetet var orsaken. Den frodiga växten sågs kanske som för mycket och höggs ner eller sprutades bort. Kanske väderleken gjorde sitt till. Någon kanske vet.

Nu har jag till min glädje funnit ett område vid Höje på Omberg där luktvickern har dykt upp med riklig förekomst längs en avskild grusväg.
Jag njuter för fullt, följer upp beståndet och önskar den vackra växten ett mycket varmt välkommen åter.

28 maj - En sång från häcken

.
På morgonen sjunger en rörsångare från oxbärshäcken som omger vår tomt.
Vän av ordning må protestera att denna stenotypa varelse dristar sig till att slå sig ner i vår villaträdgård mitt i byn och till och med låter sig lockas att sjunga från en så udda plats. Rörångaren hör ju till vassvärldens specialiserade arter och Tåkern och liknande miljöer är dess hemvist och eldorado, så vad gör den här hos oss, i en cotoneasterhäck?

Jo, i skydd av nattens mörker har den kommit hit under en etapp från sydlig övervintring. Trött av febril andhämtning och långvarigt muskelarbete samt tvingad av morgonens farliga ljusning har den inte orkat riktigt ända fram, utan nödts att landa, ta en paus för att hämta kraft och energi. Det råkade bli just här i vår trädgård.

Det händer faktiskt varje vår, att denna extrema vassfågel tar rast på detta vis. Jag tror inte att det beror på att vi ligger mitt i Tåkerns inflygninglinje, jag har nämligen upplevt rörsångare sjunga på många udda platser under vårsträcket. Arten är idag en ganska allmän fågel, vassar finns ju lite här och där, och dess flyttning sker på bred front och i stora antal så neddroppet av trötta fåglar sker oftast mer eller mindre slumpartat i olika slags biotoper.

Detta är förstås helt OK för Ulla och mig. Till kaffekoppen på altanen kan vi således idag njuta av den knistriga sångens mirakel.

En annan femma är dock den att jag ibland undrat över risken att man någon gång slentrianmässigt kan ha missat en eksångare bland dessa rörsångare. Den risken är förstås oerhört liten men frågan eggar mig en smula. Fast det är förstås ett problem att fundera över mera för nördar.

Vidare kan jag berätta att talgoxarna i holken på husväggen har kläckt nu. Matning pågår och paret har vant sig vid att vi sitter där med tidning och fika.

- Men hör ni! Var är tornseglarna? För säkerhets skull frågar jag också sålunda:
- Men hör ni! Var är tornsvalorna? 

Man ser några enstaka då och då högt uppe i himlen. Men nog är det väldigt glest, tomt och tyst. Väljer de att strunta i Sverige och häckning i år?
De har ju ibland en tidspressad uppgift att få ut sina ungar i tid även normalt, så kanske att årets kalla majmånad har medfört att häckningen helt uteblir. 

Jag kanske skulle ta och bolla frågan vidare till experten i frågan, Susanne Åkesson, Lunds universitet. 

Jag återkommer.

26 maj - Ostmossen Omberg

.
Innan jag klipper gräset både hemma och vid Stugan och även innan jag sätter mig att betala alla räkningar hinner jag med att träffa Lars för en sväng upp till Omberg.
Det blir Ostmossen på östra sidan av berget som lockar oss denna sköna sommardag och vi börjar som vanan bjuder med kaffe och äggmacka medan rosenfinken, årets första för oss, sjunger ur en nygrönskad ek, också det som vanan bjuder.

Den fina rosenfinken sjunger för oss ur en ek, hallonröd om huvud och bröst fyller den gläntan med busvisslingar precis som han brukar under våra besök här även alla tidigare försomrar.

Sen vandrar vi ut under Ombergs sluttning till höger om den gamla racerbanan, i betet där endast vildsvinen huserat det senaste året, där gullvivor i alla nyanser och ungefär trehundra Sankt Pers nycklar blommar tillsammans med de första klasefibblorna i en ljusgul sky av lundstarr.

En ljusgul variant av gullviva

Normalfärgade och mörka varianter av gullviva.

Sankt Pers nycklar blommar flitigt i fållan till höger om vägen. Lars har nyss räknat till minst 300 exemplar. 
Ovanför området har granskogen huggits bort under vintern och nu hoppas vi på en utvidgning av betet även till denna yta. Det skulle bli förnämligt!

Vi vandrar omkring och räknar gullvivefjärilar på båda sidor om vägen. Sammmanlagt ser vi minst ett tiotal. Jag noterar även en parning och menar att det ser stabilt ut med populationen, som ändå är att betraka som mycket utsatt genom sin väldiga begränsning arealmässigt.

25 maj - Kartfjäril

.
Efter lunchen idag for Ulla och jag iväg till Åsabackarna söder om Väderstad för dagens vandring. Jag fick information nämligen via facebook, att Göran Assner med vänner nyss hade varit där och funnit och även filmat fyra kartfjärilar.

Även om jag själv hittills under de senaste åren allt starkare längtat efter att få se denna nykomling  hemma i Ödeshögsbygden, så tyckte jag att det fanns goda skäl att för en sån godbit hoppa över kommungränsen till grannen Boxholm under tiden man väntar.
Jo det är sant, kartfjäril är noterad i min egen kommun också, närmare bestämt på Omberg förra året, men inte av mig utan av vännen Janne Peterson. Jag tänker be honom i sommar, när tiden är mogen och hampflockeln blommar, att bli mig behjälplig med eftersöket på hemmaplan.

Och det blir en annan upplevelse eftersom sommargenerationen av kartfjäril är helt annorlunda mörkt tecknad. Det kommer att bli spännande att jämföra dessa två varianter som fram till ganska sent datum troddes vara två separata arter.

Men som sagt, inte kunde jag låta bli idag, vid ett så konkret tips, att åka den där dryga milen för att äntligen hösta in min egen första kartfjäril.
Ulla ville verkligen också följa med, så tillsammans vandrade vi runt i området strax efter att regnet hade slutat. Det var ännu blött och nederbördssvalt och fjärilarna låg lågt när vi kom men snart flög flera arter runt i solvärmen: puktörneblåvingar, aurorafjärilar, smultronvisslare och ängsnätfjäril. 

- Här sitter en, ropade jag till Ulla. 

I en liten videbuske satt en kartfjäril och samlade solkraft och ny energi. Den fläktade långsamt med vingarna men var ännu trög och stel efter morgonens regn och svalka, så vi kunde studera den både länge och nära. Det blev en känsloladdad stund för oss båda.

Senare såg vi ytterligare en kartfjäril och Ulla som gillar samtal mellan arter passade på att föra en liten dialog även med denna nya orädda vän. 

Här är en länk till en rörlig film av upplevelsen. 

Därefter firade vi vårt gemensamma jubileumsfynd med fika på närliggande Centralkonditoriet - förstås! Nu känner vi oss lite rikare och mycket lyckliga.

FAKTA ur Nationalnyckeln, Fjärilar - Dagfjärilar, 2005.

"Kartfjärilen är en expanderande art som i Sverige påträffades första gången 1982. ... Sedan 1992 har arten i Sverige stadigt vidgat sitt utbredningsområde och är nu en av Skånes vanligaste dagfjärilsarter med nordgräns i södra Halland, södra Småland och Blekinge".

Sedan 2005 när boken editerades har mycket således hänt och kartfjärilen intog Östergötland för ca fem år sedan med början i sydöst varefter en spridning succesivt skedde mot nordväst, vilken 2019 slutligen nådde min hembygd. Utvecklingen verkar fortsätta i samma omfattnning. Spännande.

24 maj - Ägretthägrar

.

På väg ner till Stugan vid Tåkern stannade jag till vid Alvastra pålbyggnad och lyssnade till en konsert av näktergalar.

Igår kväll kunde jag inte låta bli ytterligare en sväng ner till mitt Tåkern. Det var när regnbyarna hade dragit förbi och himlen lättade tillsammans med alla dimmor från fuktig vegetation som det blev en sån där nästan magisk afton.

Näktergalarna sjöng så det smattrade men det var mest för ägretthägrarnas skull som jag kom.

Ägretthägern är en art som är på väldig frammarsch i hela världen och även så i vårt land. Från Baltikum på andra sidan Östersjön har de kommit, allt fler för varje år och under sensommar och höst de senaste åren har man till och med kunnat se små flockar av dem vid Tåkern.

Denna vår har ett par slagit sig ner på södra sidan av sjön och nog ser det ut som att det kan bli en häckning i år. Tecken har funnits tidigare på att så har skett. Vi får se hur det blir, om de är mogna vuxna eller rekognonserande ungfåglar.
Vackert är det i vilket fall att få se dem i vårlig prakt och den slående vitheten känns absolut lite exotisk.

23 maj - Mötet

.
Helt oförhappandes (vilket härligt gammalt ord) blev det läge för ett improviserat möte ute på Tåkerns lugna vatten häromdagen. 
Det var en dag med sol och stilla vind, en eftermiddag lutad mot kvällen, som bjöd in till en efterlängtad kantotur på Tåkern och jag var självklart där.

Slamret vid sjösättningen, balansprovet vid starrkanten, tillsittningen av dynan, första paddeltagets droppande mot vattenyta och byxben och därefter låtandet att i tid och rum flyta iväg och därefter lika elegant och tyst som kanalens egen kvarstannade knölsvansfjoling styra iväg ut i den långa vassfåran mot sjöns ytor utan att hetsa till flykt. Så kan livet vara som bäst.

Rörsångarna skärrar, vattenrallen knorrar, rördrommarna råmar, gräsandsdrakarna snärper, sävsångarna hissnar, sävsparven ziper, skäggmesarna plingar och de bruna kärrhökarna seglar överallt som pappersvalor "vej ... vej".

Landets troligen största sammanhängande bälte av gul näckros finns i Tåkern.

 Utanför kanalens mynning öppnar sig sjön och här tar näckrosorna över. Än så länge är här lätt paddlat, värre blir det när vattenvegetationen fullt ut når ytan. Allt är emellertid lite sent i år och det är ganska tyst och tomt här ute. Jag saknar verkligen en skrattmåskoloni på plats. Den skulle göra underverk. 

Såsom det var en gång, tänker jag nostalgiskt.

Sprängört.

Jag smyger intill vasskanten för att njuta av närkontakt med några häckande skäggmesar. Här växer sprängörten. Stammen är uppsvälld och kamrad, vilket gör växten flytande. Knölen som liknar en sellerirot är dock inte ätlig utan istället i högsta grad giftig.
Det händer faktiskt att kor dör av att äta den när de betar vid sjökanten, men nu tror jag förstås att detta sker mera av misstag, som en effekt av ofrivilligt tramp, än av särpräglad matlust.

En kanot kommer glidande genom näckrosbältet utifrån sjön. Jag förstår redan på långt håll eftersom jag såg att en kanot saknades vid båtplatsen att det är Adam och Gerza. 
De har varit ute på inventeringsarbete och nu på hemväg.

Kanoterna glider ihop till ett märkligt möte mitt i Tåkern.

- Det är sent i år, säger de, och tyst. Tre vassångare bara och ont om både rörsångare och trastsångare. Men vi hade några skäggmeskontakter där ute. Vi var längst ut på "bågen" och där är vassen nästan inte kvar längre.
Och vattnet är grumligt, tillägger de, precis som man kan förmoda efter en vinter utan is.

- Jo du Gebbe, säger Gerza. Den här sjön är dynamisk, verkligen på själva eggen åt ena eller andra hållet.

Och jag håller med. Jag har ju 60 år i bagaget av närkontakt med Tåkern och har upplevt utvecklingen, sett med egna ögon hur den har förvandlats till något väldigt annorlunda mot förr. Och det har gått fort, särskilt mot slutet. 
Under de femtio åren har sjön grundats upp med knappt 10 %. Stora frodiga vassar har delvis krympt ihop till magrande skravel och halvöppna starr och videmader, som inte bär trastsångare eller ger mat åt vinterhungriga skäggmesar längre. 
Tåkern är sedan regleringen en damm där arter har försvunnit men också tillkommit; en sjö i sitt naturliga slutskede efter en 11 000-årig historia som bär en väldig amplitud av själva livets förutsättningar och förekomster genom åren.

Just så kommer en liten skalbagge krypande på min arm. Det är en liten jordlöpare, blott 3 mm lång, som har det vetenskapliga namnet Dromius sigma. Den är en av dem som lever vertikalt i vegetation iställer för horisontellt på backen och jag minns från min collectorepok på 60-talet att den var vanlig i strandzonens starrmader men aldrig uppträdde i bladvassbältet.

- Egendomligt att finna den här ute, två km från land, säger jag.

- Men du, svarar Adam och Gerza med en mun, starrmaden är ju här nu, alldeles bakom vassen där.

Så här kan Tåkerns vassar te sig idag. Här var bladvassen tre meter hög för 4 -5 decennier sedan. Idag har stora områden blivit till starr- och madland. 

Trastsångarnas och skäggmesarnas makalösa historia i Tåkern är på starkt nedåtgående numera och det finns all anledning att tala om det som sker med Tåkern i skrivande stund. Jag har ju länge och intensivt försökt initiera en ordentlig vetenskaplig genomgång av vasszonen under det senaste decenniet. 

Sådant är det vi ventilerar, idéer och möjligheter, på plats mitt i sjön.

Adam närmast och Gerza.

Och naturligtvis kan jag inte undgå att fråga mig för om Fältstationens nya möjligheter efter den husförsäljning som just skett.

- Vad händer nu? Vilka är idéerna och önskningarna? Vad vill ni?

Och den som frågar får svar. Men det får bli en annan historia.

20 maj - Surdeg

.
Man kan nog säga att jag var beredd att ge upp och hade det inte varit för min kära hustrus envishet i sammanhanget hade jag kanske missat några tusen på kontot.
Jag brukar inte berätta om sånt här på min blogg men lyckan jag känner idag över den stentyngd som släppt från mitt bröst är nästan en gudomlig upplevelse och värd denna notis.

Det handlar om några fakturor till Naturum Tåkern som släpat efter mer än ett år på diverse material och illustrationer.
I månadsskiftet april maj förra året ändrade Länsstyrelsen Östergötland sitt faktureringssystem, vilket naturligtvis kan vara förståeligt på grund av alla dessa fuskfakturor som översköljt myndigheter och företag från kriminell verksamhet, men jag var länge lyckligt bortskämd över att kunna skriva mina pappersfakturor på ett enkelt sätt vis tills det alltså plötlsigt tog stopp.

Inga mer pappersfakturor - nu gäller Vismas digitaliserade faktureringssystem, var meddelandet som förstörde min dag.

Några gånger har jag försökt, fått 72 timmars möjlighet från Länsstyrelsens ekonomiavdelning att logga in, anmäla mitt företag och börja fakturera.
Jag har försökt, suckat över uppgifter om momsregnr m m, gett upp, missat det alltför snäva tidsfönstret och därefter legat kvar på status quo.

Häromdagen sa Ulla, att nu måste du ordna det där, nu kan du inte skjuta på det en dag längre!
Någonstans inser även jag att det finns en förtroendegräns, så igår och idag har jag slutgiltigt börjat om med hela den omständliga processen och äntligen ...
efter några sega timmar har jag till slut lyckats - hela vägen in i mål.
Tack till hustru Ulla och Jenny på Naturum Tåkern för stöttning och envist engagemang! Kvinnokraften har segrat över manligt flegma.

Tre digitala fakturor har gått iväg idag och jag är FRI!