28 september - Torkan ger inget utrymme för svamp

Jag åker upp till berget, säger jag till Ulla. Jag kollar på stället där jag brukar hitta bra med KarlJohan ibland. 

- Vilken bra idé. Då kanske det blir svampmacka ikväll? 

-Vi få väl se. Det är fortfarande torrt i skogen.

Men, det är torrare än så. Mycket värre. Runt Mörkahålkärret brukar vattnet stå kvar och bäcken som leder därifrån ner mot Stocklycke brukar porla, åtminstone något, året om, men jag går lätt torrskodd rakt över hela terrängen, inklusive bäckfåror och blöthål. Inte en dunst av vatten någonstans och den lilla dammen, där bäcken tar paus innan den störtar utför den sista branten ner i Vättern, är lika torrlagd den. Hur skulle svamp kunna växa under sådana betingelser. Inte alls!

Ett hopp väcktes ju häromdagen då jag vandrade omkring i Djurkällas skogsmarker norr om Motala. Där fanns svamp tämligen rejält. Och marken gungade så där som fuktig mark gör. Där måtte ha kommit regn i ordentliga doser, tänkte jag då. Men inte här på Omberg. Det är stor skillnad i naturen, även om bara sex mil skiljer i avstånd och jag tycker mig ha noterat det tidigare i somras, att regnen stadigt gick norr om Omberg, som alltid.

Jag går in i storskogen nära Drottningkullen och noterar direkt att här finns ingen svamp. Vildsvinen har varit på plats och vält hela mossflaket, men dem kan jag inte skylla svampbristen på. Det är vätan, fukten, vattnet, som saknas. Regn i stora mängder måste till snabbt för att åtgärda något av bristen. Går det att komma ifatt? Finns ännu något hopp? Kan en snörik vinter möjligen bli räddingen? Är det detta jag måste  längta till, trots en intern motvilja till snöskottning och vinterkaos. 

Det blir magert på svampmackan i kväll Ulla! Allt jag lyckades hitta av ätbart är två små mandelkremlor. Men de ska jag tillreda enligt all god kokkonst. Det är en delikat svamp även i ringa omfattning. Håll till godo!