Jag fick lite hjärtsnörp och kände mig aningen betryckt tidigare, så jag sa till Ulla att jag måste ut en sväng; behöver vara för mig själv en stund. Jag vände näsan mot Tåkern och hamnade vid Glänås, förstås! Det var ju här allting hände för dryga sextio år sedan. Här har många fina minnen samlats som allra tätast.
Jag går längs spången ut genom vassen till den stora strandmaden. Där får det räcka. Jag vänder tillbaka igen. Vinden har också vänt och kommer nu från öster. Himlen klarnar och höstvärmen är behaglig.
Allting är sig likt och likväl, intet. Minnena finns i varje steg, i varje kvadratmeter av mark, vatten och luft. Tårarna trycker på och krampen ligger på lut under hjärtat. Det var så länge sedan och vi var så unga och hade livet framför oss. Här går jag nu igen som så många gånger förut. Den här gången är jag ensam med mig själv, medan solen dalar bortom Omberg. Vassen brusar, gässen skränar. En gransångare lockar "huítt, huítt", men inte en enda skäggmes hör jag fast jag längtar så förtvivlat.
Vattenståndet är så lågt att det knappast finns. Vassen står torrlagd, kantad av dybankar fyllda med ännu friskt grön hästsvans och ruggar av smalkaveldun och vissnande skräppor. Måtte det komma regn innan isen lägger sig. Hur ska det annars gå. Strax ska man enligt vattendomen fylla upp sjön med nästan en halvmeter. Men inget finns att fylla på med. Disan går kruttorr. Tåkerns ömtålighet i ett nötskal.
Det blev några rovfågelstudier i snabb enkelhet.
På en uppochnedvänd båt sätter jag mig och tecknar fritt och snabbt. Det blir studier på några av de rovfåglar som passerat under vandringen. Det är ren och skär terapi, Det rensar mitt huvud en smula. Jag skissar nästan automatiskt; plötsligt bara, är akvarellarket i skissboken fyllt och färdigt, allt medan mina tankar varit någon annanstans.
Nu åker jag hem till ateljén för att skriva detta. Det är skönt att få lasta av sig. Fint att du lyssnar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar