30 september - "Med Arre betäckt"

Lars har i sin ägo en kopia på en gammal karta över granngården till sitt Frösäng, där ett område är namngett som "Bete med Arre betäckt". Kartan är noggrant tecknad av den i Vadstena födde lantmätaren Mathias Wallberg, någon gång under 1700-talet. 

Om Mathias och hans far finns mycket att berätta. De var otroligt duktiga i sin profession och med tiden kända föregångare inom lantmäteriyrket. Mathias blev med tiden dessutom en av Linnés lärjungar och tillika en stor botaniker och hortonom. Han skapade i sin vackert anlagda trädgård vid godset Klosterorlunda utanför Vadstena, landets största samling av växter: "Alla slotten undantagna". Hans herbarium av pressade växter kom att innehålla ca 3 400 arter, varav de flesta var från denna trädgård. 

Se vidare här.

Men tillbaka till den där beteckningen på Lars karta: "Bete med Arre betäckt". Lars hade, trots närheten, aldrig kommit att besöka platsen, då han ännu bodde kvar på gården Frösäng. Idag uttrycker Lars därför en hög önskan om att till slut göra slag i saken, att äntligen åka dit och kontrollera det där med "Arren". Naturligtvis menar vi i "Trevliga Tisdagsklubben" samfällt, att förslaget är alldeles utmärkt och nu är vi redan på väg dit.

"Arre" är den gamla benämningen på trädarten GRÅAL och den är, berättar Sverker på plats, inte särskilt uppskattad, varken till ved eller virke. Den har kort livslängd, trivs bäst för sig själv och ogillar skugga från andra arter, skjuter våldsamt med rotskott, som inte begärliga för betande djur och vi kan därför antaga, att beteckningen på kartan antyder att betet sammantaget är mindre attraktivt och just därför specificerat.

- Vi behöver inte mer än detta, säger Kjell när vi öppnar elstängslet och kliver in i betet. Vi kan redan åka hem; helt klart är detta gråal.

Framför oss står nämligen en grupp av sju träd glest resta i det något sanka partiet av betet. De silvergrå stammarna skvallrar redan på håll om arten. Syskonarten klibbal har stammar som är mörka med sprickig bark. Detta är gråal.

- Men de kan hybridicera. Det måste jag kontrollera, säger Kjell och bryter en lämplig kvist med både hon och hanblommor för närmare studium hemma.

"Arret" i sin prydno.

Mellan de grå stammarna finns en veritabel skog av gråalsskott i svärmar. De är alla är en knapp meter höga och är alla toppbetade, vilket betyder att korna ändå noppar i sig av det sprödaste. 

Betade stubbskott av gråal.

Vi vandrar runt över hela ytan och finner sammanlagt ett tjugotal gråalsträd, knappt tio meter höga, ett par "tam-aplar" med små men välsmakande äpplen samt en en otroligt vacker vårtbjörk med två stammar och med dryga fyra meter i omkrets - ett riktigt paradexemplar! Betet är vackert och återskapat för inte mer än ca femton år sedan. Hoppet lever, nu när nya unga djurägare tagit över. 

Lars är nöjd och glad, historien om ett gammalt bete är till fullo belagd. Märkligt är det ändå, är vi eniga om, att den gamla beteckningen finns kvar i synligt levande välmåga tvåhundrafemtio år senare. Som sagt, hoppet lever!