13 juni - Kafferast i Hillingstads bete

.
Jag är bjuden på kafferast i Susannes och Lennarts bete.
Det är deras oas i livet och jag känner mig privilegierad som får vara med.

Det är en skön förmiddag med alldeles lagom svensk sommarvärme - så där 18 grader. Det räcker i solen och känns lite friskt i skuggan. Ängshaverroten står utslagen ännu någon timme och markerar solläget när vi tar plats på en liten kulle bland grålavade stenar.
Rosenfink, ärtsångare och svarthätta sjunger och ladusvalorna sniffar i vanlig ordning tätt över kamgräs och smörblommor.

Det är uppdukat med tunnbrödsrullar med sallad och pepparrotsgrädde samt nyskördade jordgubbar från Charlottenborg vid Tåkern. Bättre än så blir det nog inte.
Och runt omkring oss går islandshästarna och betar så oändligt fridsamt. 


Ett sto har ett veckogammalt skiffergrått föl och Susanne berättar med inlevelse om alla sina hästar, tjugotvå stycken, om flockens betydelse för språket och fölens fria uppväxt och anpassning i hästhagen i kontrast till hur hästlivet kan bli, om det är instängt i ett bås.
Det är en djup empirisk kunskap jag får ta del av och ändå förstår jag att hon för min skull endast skrapar på ytan.
Själv är jag tyvärr lika djupt allergisk mot hästar, berättar jag, som förklaring till min okunskap i ämnet och den distans jag önskar hålla.

En ung trädlärka vilar på en berghäll i vår närhet, i skydd av en tuva av gul fetknopp. Fågeln litar på sin förmåga att försvinna för vår syn genom att ligga alldeles stilla trots att vi står inte mer än tio meter bort.
Två andra trädlärkor lyfte när vi kom och flög upp i trädtopparna. 
Här har således en kull fötts upp.


Vi går runt i betet, tar en sväng in i skuggorna i skogen, letar efter en liten cerisröd orkidé som Susanne såg häromdagen. Den och ormtunga.


- Den är nog uppäten av hästarna, säger Susanne.


- Det måste har varit en Sankt Pers nycklar, svarar jag.

I en damm som ligger centralt i betet och är uppgrävd av en tidigare ägare, men egentligen är en kallkälla, betonar Lennart, brukar jag bada, jag och hästarna, säger han.
Dammen är kantad av vattenblink och hästtramp.

- Här borde det finnas större vattensalamander, säger jag, just som en hane stiger upp till ytan och snappar luft innan den åter vänder neråt.

En handfull individer av bred trollslända, hanarna redan med lysande himmelsblåa bakkroppar och honorna med gulorange, ett par guldtrollsländor, enstaka jungfrusländor och mängder av flicksländor svärmar över vattenytan och i vegetationen runt omkring.

- Vilket fint ställe. Här kan man nog finna några trevliga baggar också, säger jag, och hämtar upp en liten fin Elaphrus riparius, inte mer än 8 mm lång, om nu någon kan tro nåt annat efter att ha studerat bilden ovan.


- Dykarbaggar finns det också gott om här, kontrar Susanne.


Det är en god dag med underbart väder och lika underbar samvaro. Men nu väntar arbete. 
Jag ska ner till Stugan för att klippa gräs och Susanne och Lennart ska jobba vidare bland annat med sina fina blomsterodlingar på Hillingstad gård. Den ligger mellan Rök och Alvastra och är väl värd ett besök.


På väg tillbaka till bilarna diskuterar Susanne och jag tistelproblemet. 

- Jordtistel, kärrtistel och krustistel lämnar jag ifred, säger Susanne. Men med vägstistel och åkertistel är det annorlunda. 
De ska bort, fortsätter hon, sätter sig på huk och skär med en liten röd pennkniv av tisteln strax under tillväxtzonen. 
Så får jag bort dem. Jag har snart rensat hela betet, eftersom hästarna lämnar stora rator runt varje tistel på grund av sina känsliga mular.


- Hjälper det verkligen, frågar jag, har inte tistlarna 2 meter djupa rötter.


- Det hjälper, svarar Susanne kompromisslöst. 
Och med det som svar får jag ge mig. Vem är jag att veta bättre.

12 juni - Jag sköljer min sorgsna själ

.
Jag är i starkt behov av lindring och kontrast; behöver rena mitt sorgsna sinne från besvikelsen över mänskligheten och tvätta bort  ångesten efter vad som hänt "mina" grå flugsnappare vid Stugan.

Därför vandrar jag nu genom en sky av manshög hundloka. Några få personer endast, har gått före mig. Här finns en trampad tunnel, en nästan okänd genväg nära längs Vättern från Hästholmen till Omberg.


Flera kärrsångare och törnsångare sjunger ur grönskan. Högre upp i träden hör jag svarthättor och rosenfinkar. 
Ute på vattnet stimmar måsfåglarna. De står också på skären med sina halvvuxna ungar, där även ett par storskarvar håller till.
Två gråhakedoppingar, precis som tidigare om åren, vilar på vattnet tillsammans med svanar, knipor, storskrake, gravand och gräsänder.
Allt är rofyllt och vackert och Vätterns vatten är blankt och klart.

Årets första blommande blåklint och vallmo kantar stigen längs rågfälten som nålar sig igenom den täta grönskan där högar av gammalt gråalsris ligger bland nyskotten som tränger på och tätnar.

Sen, den nästan osynliga öppningen genom alet ner till klipporna, så okänd och lätt att missa för den som inte vet eller aldrig har varit här tidigare. Ett hemlighetsfullt gömme för utvalda men öppet för alla som vill. 
Det är hit jag längtar.
Till klipporna, vattentvättade och slipade med räfflor från tre generationers glaciäris. 
Till en innanhavskust av egendomlig storhet och skönhet.

Här tvättar jag min själ, mitt ansikte och mina händer i kristallklart kyligt vatten som jag hämtar ur det komprimerade djupperspektivet; tar av mig skorna och plaskar med tårna; funderar en stund på ett bad men låter det vara, ännu en liten tid.

Därefter lägger jag mig på rygg på den varma hällen med gräskanten som huvudkudde och blickar ut över sjön bort mot Omberg, mot Ellen Keys Strand och Rödgavels klippor.
Där viner pilgrimsfalken runt i lufthavet - inte bara bildligt - jag ser den faktiskt.
Länge.


Bättre bot än detta finns inte. 
Det finns hopp!

11 juni - En stege är rest

.
Jag är försiktig då jag kikar fram runt knuten. Jag vill inte överraska utan visar mig långsamt och förväntar mig förstås att hon ska ligga där och ruva sina ägg alternativt värma sina små ungar eller sitta varnande på staketet strax intill.

Förra veckan ruvade den grå flugsnapparhonan i boet, trygg och vakande.


Precis så som det var förra veckan då jag klippte gräset, och hon vakande trygg med blänkande storögon däruppe i skuggan under altantaket vid Stugan stod ut med min närgångenhet och oljudet från Klippon.


Men idag är det tomt på bostolpen och jag blir överraskad och ledsen. 
Nej, inte igen! utbrister jag.
Det har hänt förr nämligen att boet blivit nedrivet, oftare än aldrig, och jag har tyckt att de där grå flugsnapparna som år efter år valt min målaraltan som sitt hem borde kunna få åtnjuta mera välgång i sitt stretande fortplantningsprojekt än vad som varit fallet.

Men idag är boet plundrat.


Boet ligger på golvet, upp och ner, och intill ligger fyra döda ungar. Det har nyss hänt verkar det som. Allting är ännu fräscht.
Ungarna är små, blott några dagar gamla bara, med en mörk duntofs på hjässan och med ännu slutna, mörka  ögonglober.

3 - 4 cm långa, gula, utan beklädnad men redan med flugsnapparbred näbb-bas, ligger de där tillspillogivna på min altan; fyra ungar av grå flugsnappare.


Förbaskat också, tänker jag vidare. Nu har ekorren varit framme igen! 
Den är nämligen den jag har anklagat tidigare år och lite lättvindigt åter skyller på som syndabock.
Men mina funderingar löper även vidare mot göktyta, hackspett, talgoxe eller nötskrika? 


Men jag kan inte riktigt få till det eftersom ungarna här ligger kvar orörda. 
Vem av dessa åtänkta plundrare skulle väl lämna ett så smaskigt byte?
Nej, det är absolut något som inte stämmer med detta.

Det är då jag ser stegen. 


Stegen är rest mot väggen. Inte bara rest förresten. Den är ditflyttat från andra sidan av altanen; placerad med beräkning.
Någon har alltså bemödat sig om att flytta dit en stege för att kunna komma åt boet med grå flugsnappare, i vad jag måste utgå från, akt och mening att rafsa ner det med ungar och allt och sedan lämna dessa att dö där på vår egen altan. Så oförståeligt och skrämmande integritetskränkande. 


Och så makabert! 
Detta händer i min tillvaro; mina värnade grå flugsnappare och oskyldiga små fågelungar.
Varför?


Människan är en gåta, sägs det, så obeskrivlig och svårförståelig och ondskan är vårt andra jag. 
Så här kan den tydligen te sig - ondskan. Jag har ingen annan tolkning.
Och jag undrar: är det mig eller naturen man vill straffa, eller är allt endast ondskefull meningslöshet?

7 juni - Skitkul kuriosa

.
I skogen häromdagen. 
Jag stannar på den lilla skogsvägen och vandrar en bit. Solen lyser mellan molnen och det är något lugnare inne bland träden än i de öppna gläntorna, där ligger vinden på.

På stigen har grenar blåst ner och lagt sig till ro.
En kort sälgkvist med gulgröna blad ligger där på stigen och lyser. Mitt uppe på bladen har en mård lagt sitt bomärke i form av en spillningshög, så vackert och medvetet placerad och alldeles färsk.
Lukten avlöjar arttillhörigheten. Mårddoft går knappast att ta miste på.


Det hela är uttänkt, arrangerat, och faktiskt ríktigt vackert.


Hunden sparkar bakåt, katten drar till med framtassarna och grävlingen gör hål i backen medan vi själva spolar oss väck hanteringen.
En icke oväsentlig del av livet om än mindre pratbar har gett upphov till många olika ritualer.

4 juni - Minnesvärd sommarkväll

.
Vissa naturupplevelser blir minnesvärda.
De från igår till exempel. Det blev en sån där sommarkväll jag alltid kommer att tänka tillbaka på.


Det var första kvällen efter en rekordkylig vecka när jag kände att sommaren kom igen. Inte mer än tretton grader visserligen, konstaterade jag på bilmätaren, men ändå betydligt mer än de knappa tio grader som varit rådande en tid.
En regnskur hade just passerat och solen glimtade fram mellan molnen över Vättern och jag sa till Ulla att jag längtade ut en sväng.


- Vill du följa med ner till Alvastra pålbyggnad för att lyssna efter kärrsångare? frågade jag.
Men hon tackade lite oväntat nej på grund av kvarstående skolarbete så jag blev själv och själv är egentligen aldrig fel i naturen. Det är då det brukar hända saker. 


Jag kom till att börja med knappt utanför 50-skyltarna. Längs vägrenen på RV 50 vid Sjöstorp kör jag ifatt en rovfågel med fjäderlätt flykt som jagar över diket. Först tror jag det är en kärrhök men så förstår jag. Det är en jorduggla. Den svänger tillbaka och så gör jag.

Den har satt sig mitt på den nyslagna vallen, då jag åter hittar den. Jag parkerar på vägkanten; bilen svajar i luftdraget från den ena långtradaren efter den andra som passerar tätt intill så jag kliver ur med kamera och kikare beredd och jag lyckas få iväg några foton just när ugglan lyfter och försvinner bort med bytet, en sork, dinglande i klorna.


Jag vänder tillbaka till p-platsen längre bort, där jag har fin överblick. Jordugglan kommer tillbaka nämligen, väldigt kvickt på jakt efter nya byten. 
Den flyger omkring i området under ytterligare tjugo minuter, parerar med livsfarlig precision passagerna över vägen mellan långtradare och personbilar, allt medan skymningen faller långsamt då jag slutligen förlorar fågeln i skumrasket.

Jag gör åtskilliga skisser på den jagande jordugglan. Här är några av dem.


Nu har jorduggla setts i det här området flera gånger under våren, med början i mars/april månad. Kanske finns någonstans mellan Stora Lund och Sjöstorp en möjlig häckning.

*

Mörkret, om man nu kan tala om något sådant när vi nu närmar oss midsommartid, tätnar och jag far vidare ner till målet, busk- och örtmarkerna vid Alvastra pålbyggnad.

Minst fem näktergalar sjunger från den mörka grönskan som inramar gläntan. Det riktigt dånar i luften, där lätta dimmor stiger ur diken och kärrdrag, "dånet" härrör mest från näktergalarna men tyvärr också från den ständiga ström av tungt lastade långtradare som passerar på vägen strax bortom och tyvärr förstör mycket av stämningen. (Lördagskvällar brukar vara bästa kvällen för besök).


Två gräshoppsångare, rörsångare, törnsångare och sävsparv samt koltrast förstås sjunger också i området som är tätt bevuxet med videbuskage, bladvass, älgört, kirskål och hundkäx till midjehöjd.
Det är en undantagsbiotop, så sällsynt i dagens rationella och städade Jordbruksverige och naturen svarar direkt med en koncentration av ovanliga fågelarter och platsen har utvecklats till en av de finaste nattfågelsångarlokaler vi har i Östergötland och i högsta grad värd ett sommarkvällsbesök.


Det är kärrsångarna jag är ute efter ikväll. Den arten är den sista att återvända från tropiska Afrika. Inte förrän de senaste dagarna i maj eller egentligen i första halvan av juni månad brukar de komma hit. Det är en ganska ny fågel för landet, med en sydvästlig ingång.
Den är nästan omöjlig att ockulärt i fält skilja från den betydligt allmänare rörsångaren. Men medan den senare räknas bland bladvassens innebyggare är kärrsångaren knuten till kärrmarker med blandade högörter.

Två kärrsångare sjunger ikväll och är det någon fågelsång som sticker ut är det verkligen just kärrsångaren som tar hem priset.
Den presenterar en väv av härmingar från andra fåglar - svenska arter likväl som afrikanska - glidningar, hissningar, crescendo och legato, allt i en formidabel medleymix som pågår utan avbrott i timme efter timme under förnatten.
Jag studerar en av fåglarna närmare i kikaren. Den ljusa strupen guppar och sväller som en liten boll under extasen, inramad av ockra och gulgrönt över bröst och kind, medan det oranga gapet blixtrar stroboskopiskt.
I motljuset blir fågeln till en självlysande boll med surriga vingar då den far fram och åter mellan revirets sångplatser. 


Längre bort, mellan träden vid bäcken längs den gamla järnvägssträckningen varnar kråkorna intensivt. Jag spanar i kikaren men utsikten försvinner i det örtgröna och jag bestämmer mig för att vandra dit och se efter vad som pågår.


Det är en räv. En hanräv som är på sorkjakt. Den bökar med nosen i alla hål, stannar upp, lägger huvudet på sned och lyssnar, skvätter med benet lyft mot en lämplig tuva, travar sakta några meter med sned svansföring och letar igen. Den har fällt hela den röda vinterpälsen och blivit grå, smal och finlemmad och då den sträcker upp huvudet blir halsen nästan rådjurstunn.

Då jag piper i handflatan stannar den upp och spejar intensivt åt mitt håll, står länge så, osäker och nyfiken, innan den fortsätter sitt värv, hela tiden med bakåtkoll mot mitt håll.
Så försvinner den långsamt bort över gärdet medan natten tar vid och jag åter far hemåt.


En sommarkväll att spara för framtiden.


      

3 juni - Mindre flugsnappare

.
- Det kan vara locklätet från en grå flugsnappare, eller så är det den mindre. Men jag tror på den grå, menar jag. Detta är för tunt och högt.


Så smyger vi vidare längs vägkanten ner mot Stocklycke hamn och spanar upp mot krontaket bland bokarna i ravinen. Den har hörts här tidigare idag. Nätverket "Svalan" har berättat.
Den mindre flugsnapparen har under några decennier varit årsviss på Omberg som sällsynt besökare och häckfågel och detta år utgör alltså inget undantag. Men det här är den första individen för i år.


Ulf, som inte hör någoting alls av fågelläten är beroende av Lars och min hjälp för att kunna spana i rätt riktning.


- Där är den, säger Lars.
Och sen sjunger den mindre flugsnapparen så härligt för oss alla; starkt och tydligt men inte för Ulf förstås.


"klipp-klipp,klipp-klypp, klypp-klöpp, klypp-klapp ti ti ty ty tä tä tö tö" Slutklämmen dalande och mollstämd.


-Hör du verkligen inte det där, frågar jag. Det hörs ju så fint och klart. Men Ulf skakar fortsatt på huvudet.

Den sitter tjugo meter bort på andra sidan av ravinens sluttning och högt uppe i den gulgrönt täta boklövsmassan och vi smyger försiktigt närmare, steg för steg, tills vi är nästan rakt under den.
Där står vi stilla och spanar i våra kikare efter den rastlösa lilla fågeln.


Den visar sig till slut ett par gånger, i grenbytet, sekundkort och ofullständigt, alltid täckt till hälften av blad, i skimret mellan ljus och skugga.
En mindre flugsnappare är det förvisso men den är artbestämd mest på lätet. Men det är också så man bäst upplever den. Endast lagom mycket är gott nog av en sådan sällsynthet.

31 maj - Renstadfällan på Omberg

.
- Känner du? säger Lars och lyfter näsan i den lätta brisen.
- Ja, jag känner, svarar jag och smakar av den syrligt klara doften från mogna äpplen.
- Här är den, fortsätter han och går fram till en manshög nyponbuske och sticker in huvudet mitt i taggigt bladverk.

Äppelros.


Den är finbladigare och något ljusare till färgen och grenarna är både smått och stort taggiga samtidigt. Men det är ändå doften av äpple som gör att man överhuvudtaget har en chans att upptäcka den bland alla andra rosor i törnesnåren på Renstadfällan på Omberg. 
Så lätt att missa om det inte vore för det där med äppledoften som vi luktar oss till, faktiskt på flera meters håll.


- Jag fann den för något år sedan och det är skönt med återseendet. Jo, jag är verkligt glad över att den inte har blivit bortröjd, säger Lars.


- Den borde kanske märkas ut för att minska risken, menar jag.

Äppelrosens stammar är taggiga i både stort och smått. Detta är en artdistinktion.


Det är där vi är denna ljuvliga torsdagsförmiddag , Lars och jag, på Renstadfällan i en föreberedande exkursion inför kommande söndagspromenad, en solig försommardag, då jag egentligen borde ha varit på Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm för en första genomgång av årets Nobeluppdrag, men klantigt nog glömt att skriva in ändrat datum i min almanacka.


- Javisst är du förlåten, svarar akademisekreterare Claire när jag ber om ursäkt för min lapsus. Som tur är har du ju varit med förr och vet vad som är på gång och vad som gäller. 


Det blir Renstadfällan och Omberg i stället denna härliga dag just när våren bryter mot sommar.


Vi har gått in från väster för omväxlings skull, från Vallgatan, där vi parkerat, och vandrar genom planterad ca 40 år gammal granskog, där sårläka, blåsippa, nässla och hässlebrodd står tät i solluckorna.
Ringduvor brakar iväg framför oss, kungsfågel och gärdsmyg sjunger medan myggen ännu gläder oss med sin frånvaro.
Nu har vi kommit ut i den fria vidden på Renstadfällan, den gamla betesmarken med blomsterängarna, snåren, fåglarna och utsikten över Dags mosse och Tåkern. Så otroligt vackert; och solen värmer bort skuggans kylan.

- Det kunde nog inte vara bättre, konstaterar Lars, medan vi sätter oss i den av hästmyror redan bearbetade gamla lärkstamsbänken för vår första fika. Nu hoppas vi på samma tur på söndag kl 11, fortsätter han.


Rosenfinken börjar sjunga, två stycken förresten, törnskatan varnar och göken ropar medan vi sitter bakåtlutade och njuter av härlighetens tillgångar.


Sen går vi runt bland blomster och blad. 
Islandshästarna som betar, lyfter sina mular och luktar in oss i sin medvetenhet men bryr sig sen inte ett skvatt. Allt är så rofyllt.

Fällan går i gult och vitt. Det är knölsmörblommor och kummin som dominerar. Men skådar man noga ner i blomstermattan finns där hur mycket som helst att upptäcka.
Jungfrulin, kämpar, fibblor, ärtor och rosväxter av mångehanda arter; ett eldorado för botaniker.


Det är det vi tänker visa på och berätta om kommande söndag. Det och historien om detta kulturlandskap.
Jag dokumenterar med kamerans hjälp några av de fjärilar vi ser. Sånt kan vara bra att ha med sig under själva guidningen. Förberedelse är A och O

Prydlig pärlemorfjäril.

Puktörneblåvinge.


Mer får du uppleva och veta om du kommer med på vandring nu på söndag den 3 juni. Samling sker vid Stocklycke på Omberg för vidare transport kl 11.00.
Vi ses!

29 maj - Fältarv

.
På parkeringsplatsen vid ateljén växer fältarv. Den överraskar mig varje försommar med sin uppdykande skönhet i form av stora vita blommor i en tät sky som väller upp vid asfaltskanten.
Det är inget stort bestånd men det återkommer varje år.

Fältarven är ingen sällsynt art, säger floran, men så vanlig är den inte heller och jag har faktiskt svårt att komma på några andra lokaler i närheten där den skulle kunna finnas och jag är egentligen osäker på om arten är spontan eller introducerad i bygden.
Så ståtlig är den ju att den mycket väl kan vara en ren trädgårdsflykting.
En syskonart har den som definitivt är odlad och mycket vanlig i rabatter. Den heter silverarv och har silverludna blad och stjälkar. De två hybriderserar.

Fältarven gillar knapphetens växtplatser, gärna med grus i botten och kanske är beståndet här är en kvarleva från förr; från den tid när här var mera naturlig torrbacke utan bebyggelse och exploatering. 
Men som sagt säker på hur och när är jag absolut inte.
Jag är fullt nöjd med skönheten.

28 maj - Smygande skator

.
Det är bråda tider även för skatorna.
Ungarna gnäller - alltid hungriga - och föräldrarna far i skytteltrafik mellan omgivningarna i trädgårdslandskapet och risboet uppe i vår sembratall med styckemat i näbben eller buktande kräva.
Där finns aldrig någon tid för tvekan, i varje fall inte inför oss grannar, skatparet far ut och in utan att visa någon större oro.
I och för sig sker det oftast mot baksidan av trädet och alltid direkt och hastigt, utan onödig flaggning.

Sen sitter de där skatorna, smygande, hukande och ständig spanande. Ena stunden öppet uppe på taknocken för överblickens skull eller allra helst halvdolt på en gren.

De har koll på allt som sker i grannskapet, känner säkert till vartenda tättingrede, gråsparvarnas bo över hängrännan, blåmesen i holken på väggen och talgoxarna i plommonträdet och säkert också pilfinkarna i själva sembratallen, två meter under skatboet.
Och sen förstås komposten, eventuella matrester, skräp, insekter i gräsmattan, kattmat i skålen hos grannen och allt annat som går att mata ungar med.

Det är märkligt hur en skata kan göra sig osynlig. Man tycker att den där uppseendeväckande och kontrastrika svartvitteckningen skulle avslöja fågeln vartän den sätter sig, men inte!
Tvärtom faktiskt.
Sitter skatan i något lite skydd mitt i en blandning av ljus och skugga, vilket den alltid föredrar, suddas konturerna ut för ögat, just för att kroppsformen försvinner genom den där tvåfärgade brokigheten.

Samma sak med djuret Schabraktapir förresten har jag läst, djuret som är tvåfärgat i svart och vitt precis som skatan. Det ska visst vara i stort sett omöjligt att upptäcka i den Sydamerikanska djungelns skuggspel.

Och skatan behöver det där trolleritricket för att klara sina ungar till vuxen ålder.
Men visst, nog kommer jag att försöka skydda blåmesarna om några dagar, då de ska lämna boholken för sitt livs gatlopp samtidigt som jag ändå inser att världen inte vore bra med för mycket blåmesar heller.

Jag vet och förstår att skatan ingår i det ekologiska nätverkets balans som en viktig och också vacker faktor, enligt min åsikt. Därför får den gärna fortsätta att häcka i min trädgård även om den är svår på "gulliga" fågelungar.

28 maj - Klematisen Ulla

.
Kallfronten från norr närmar sig snabbt. Molnskärmen har hunnit in över hela bygden konstaterar jag nu när jag kikar ut genom ateljéfönstret.
Nu är det slut med de härliga högsommartemperaturer som har rått den senaste veckan. Max var knappa 28 grader häromdagen. Då var det nästan väl svettigt. Det är svårt att vara riktigt nöjd och nu gäller det att anpassa sig efter tio plusgrader färre.

Vid vår helt igenvuxna lilla trädgårdsdamm har en ny klematis dykt upp vid sidan av kvarlevorna av den ursprungliga blå som överlevde det nya altanbygget för snart fem år sedan.
Jag tror att det är en spontan hybrid och jag har letat i litteraturen och finner att av vita varianter av alpklematis finns det många.


"Min" är vackert kallvit åt det rosa hållet med tunna violetta strimmor och den är möjligen något mera storvuxen än vår gamla blå.

Jag har bestämt mig för att kalla den Ulla, som är min hustrus namn, och jag kommer att vårda den ömt.

26 maj - Internt fel med svarta bilder

.
Hej alla vänner som hört av sig per telefon, mejl och i kommentarer (närmare 10 personer). Tack för er vänliga respons.
Det är tydligen fråga om ett internt fel i min dator som gör att några bilder blir svarta.
Det känns väldigt skönt för mig att veta detta och jag kan stå ut med det, tänker ändå byta upp mig datorledes vad det lider.


Högsommarvärme pågår. Det är gudomligt.

24 maj - Längs en vacker liten väg

.
Den lilla vägens skönhet är bedårande .
Jag är på vandring uppför en Ombergsbacke vid sidan av Ostmossen. 


Här var det biltävlingar under 50-talet. "Backtävling på Omberg" var en tilldragelse och ett begrepp och jag tror minsann att jag var där själv en gång som knappt tonårig.
Det säger väl också en hel del om hur man såg på natur och miljö för inte så länge sedan. Bilen och dess möjligheter var nästan av gudomlig karaktär och gick ofta före allt annat.


Asfalten finns kvar, men den vittrar långsamt sönder och gräset breder ut sig; tar slutligen tillbaka fristlånad terräng.

Min idé är huggormen. Jag  har inte sett någon än i år och jag är sugen. Därför går jag långsamt med smygande steg och spanar längs vägkanten.


Årets första sländor flyger omkring i solskenet. Det är sommarvarmt, mer än tjugofem grader, och jag svettas i pannan även av denna långsamma promenad.
Sländorna tillhör alla den fyrfläckiga arten och jag förmodar att de är komna nere ifrån fågelsjön en km bort under bergets fot. Det är ingen distans alls att tala om för trollsländor.


De unga flicksländorna däremot är vindkänsliga och därför lätt vinddrivna och är säkert kläckta alldeles intill, i Osmossens vattenhål.
De är unga och outfärgade med hela vingar och ännu inte intresserade av varandra. De sätter sig ofta att vila på grässtrån och blad och suger åt sig av värme för sin utvecklings skull.

Innan jag har ordnat till det här med bildöverföringen vill jag be om ursäkt för dessa återkommande svarta bilder. Men klicka på dem så får du ändå se att där finns en bild bakom.

Blommande S:t Pers nyckel.


In till betet på norra sidan av vägen finns en stätta. Jag kliver över, in i redan knähögt gräs, där gulllvivor och S:t Persnycklar prunkar. 
Jag använder kikare för att se om där finns några gullvivefjärilar på håll. Så är de lättast att finna och det är här de brukar flyga som flitigast, denna stora sällsynthet. Men idag finner jag inte någon. 


Jag går med vita byxor på mig av någon egendomlig anledning och ser därför snabbt de små fästingar som klättrar omkring på mig när jag är tillbaka på vägen. De är därför lätta att borsta bort innan de blir till förtret och leder till sjukdom.

Det är långt håll och skuggigt i motljuset, men visst syns han, rosenfinken, som sjunger där uppe i lövverket.


Uppe i ett träd på södra sidan av vägen hör jag redan när jag kliver ur bilen en rosenfink sjunga. 
Även denna spanar jag självklart efter men jag får leta länge innan jag finner den i grönskan där uppe.
Det är en vackert utfärgad gammal hane som busvisslar sitt "pleased to meet you"  med tio sekunder långa instuckna pauser. Det är den första jag hör i år. Rosenfinken är tillsammans med kärrsångaren sist på banan.


Första gången jag hörde och såg denna Sverigenya fågel var på Öland 1963. Efter detta skedde en stabilt ökande invandring av rosenfinkar från öster varje år och beståndet toppade i början av 90-talet, då rosenfinken här i östra Vätterbygden var ganska allmän, för att sedan åter dala. Numera är rosenfinken sällsynt igen och jag är extra glad idag, nu när jag har sett och hört en så fint karminröd hane sjunga.


Blev det någon huggorm då? 
Nej!

Så var det dags för svart bild igen då. Märkligt. Jag gör ju på samma sätt med alla bilder och förstår inte vad som händer.
Men klicka på bilden så kan du se den där skogsmusen.


En gång prasslade det visserligen till vid vägkanten bland löv och grenar. Nu brukar förstås inte huggormar prassla speciellt mycket så jag förstod att detta var något annat men det överraskade mig ändå att det var en mindre skogsmus som jag fann. Den frös till is när den förstod att jag var på besök; satt blickstilla i nästan en minut och avvaktade. 
Med stor försiktighet smög jag upp kameran till mitt öga och knäppte ett antal bilder av en mus i frihet.
Och ljuset var perfekt. Mitt i det lilla solblänket i tungskuggan satte den sig. 
Skärpan var svår att hitta förståsoch verkade hamna en liten bit bakom nosen. Men det blev ändå ett ganska okej foto av ett svårfångat djur, tycker jag, och vänder nöjd min egen nos mot ateljén.

24 maj - Svarta bilder

.
Det strular med bilderna i min Naturliga dagbok.
Något verkar gå snett ibland och det hela började då jag tvingades gå över från Microsoft till Google för att kunna arbeta vidare med min blogg för någon månad sedan.

Så här blev det alldeles nyss, när jag skulle sätta in den här bilden i texten om konstföreningsbesök igår kväll.
En bild gick bra men den andra ser ut som ovan.
Men som sagt klicka på den och allt blir som det ska.

Svarta bilder, eller ibland suddigt tvärrandiga är inte speciellt upphetsande. Och gör jag om dem och försöker igen blir det bara samma sak.
Klickar man på dem verkar allt OK.

Nu undrar jag om det bara är hos mig som det blir så här. Hur gör jag för att ställa till rätta. Kan någon hjälp mig med råd och åtgärder.
Jag har varit inne på Googles bloggsupport men där blir man bara villrådig och karusellerad - ingen att tala med personligen - usch och fy!
Snälla hjälp mig!

23 maj - Besök av konstförening

.
I efterdyningarna av Konstrundan 2012 hade jag besök av en konstförening i ateljén igår kväll.
Ett tjugotal medlemmar ur SAAB:s Konstförening, en av landets större, kom hit med räkmackor, mazariner, Estelle-tårta och vin. Kaffet stod jag för.
Det blev ett riktigt kalas och en trevlig kväll.

Det är härligt det här med konstföreningar. Gott för alla oss konstnärer, med support och stöd från en konstintresserad allmänhet organiserad i föreningar på olika arbetsplatser, myndigheter och i företag. Hur skulle vi klara oss utan? Ganska dåligt förstås.

I vår har jag dessutom själv varit ute med egopresentation på två konstföreningar och jag är glad och stolt över att det finns ett så stort intresse av min konst.

21 maj - Kattuggleungar

.
- Kan du komma direkt, undrar Dennis. Det sitter tre uggleungar tillsammans i ett träd här nere vid Folkets park.


- Vi slänger i oss maten bara, så kommer vi både Ulla och jag, svarar jag.
Och tio minuter senare är vi på plats. Klockan är halv åtta om kvällen. Ljuset är ännu på och luften är barärmad då vi vandrar in i grönskan bland liljekonvaljer, humleblomster, gullvivor och lungört.


- Här inne någonstans är det, säger Dennis.

Uggleungarna sitter tillsammans i en ganska liten ek. De är alldeles stilla men vänder sina ansikten mot oss, försöker göra sig smala och smälta in i bakgrunden.


Men ett litet steg för nära, för att jag vill komma åt bättre med kameran, gör att alla tar till vingarna, knäpper med näbbarna och försvinner in bland lövträden. De flyger bra.
Ulla ger sig inte utan spårar upp en av dem igen.
Den sitter med ryggen vänd mot oss men ansiktet följer varje steg vi tar tills den får nog för gott och flyger bort.

Det är inte alla ungarna i den här kattugglekullen som har haft lyckan med sig.
På vägen tillbaka upptäcker vi ett kadaver; antagligen den minsta i kullen, som nu får bli mat åt ett antal asbaggar, kortvingar, dödgrävare och guldflugor.


Så går livet runt ytterligare ett varv även om det för somligt knappt hade hunnit börja.

21 maj - Lite nörderi om Ombergsväxter

.
Full sommar och min längtan går till Omberg, där jag börjar med en fika på ett av Sveriges absolut äldsta vandringshem vid Stocklycke. 
Jag har parkerat på höjden och tar en lång promenad genom skogen dit, för att kanske lyssna in den första mindre flugsnapparen eller möjligen en lundsångare, nu när sydosten har blåst hela natten.
Mycket annat njuter jag av, inte minst alla växter i grönskan, men de där fåglarna hör jag inte.

Skogsförgätmigej kan också, men sällan ha vita blommor.


På stigen in under bokarnas redan tunga grönska breder en sky av himmelsblått ut sig. Det är ett bestånd skogsförgätmigej.
Den är tidigare i blom än äkta förgätmigej och det är inte ovanligt att man finner exemplar med vita blommor såsom jag just gör.

En geting är på energivisit i körsbärsblommen. Det är nektaren som lockar..


I skuggslänterna står ännu fågelbären fulla med blommor.
Hemma i ateljén läser jag i den gamla "Lindmansfloran":
"Arten är vild i Norden, ehuru sällsynt. Den växer på goda marker i lövskog och skogsbryn. I Sverige når den norr om Mälaren. 
Fynd av subfossila kärnor bekräftar att arten var vildväxande i Norden åtminstone under vikingatid".


Och jag tror faktiskt att man funnit kärnor även vid utgrävningen av pålbyggnaden från yngre stenålderstid vid Dags mosse.
Idag flaggar Omberg verkligen vitt i öppna lägen av alla fågelbärsträd och vildaplar.

Midsommarblomster eller skogsnäva som känns mera adekvat som namn i södra Sverige har redan börjat blomma.


I diket finner jag den första blommande plantan av midsommarblomster och då tycker man förstås som sörlänning att namnet är felaktigt och att alternativet skogsnäva borde vara lämpligare.
Okej för det, men jag vet från resor norröver att namnet känns riktigt där och att det är i Norrland de verkligt fina bestånden av midsommarblomster finns och gör det i en väsentligt större variation, från vita blommor över ljusskära till mörklila.

Jag plockar upp en gullviva i min hand. Vilken sort är det?


Det finns alltså två genetiska varianter som växer blandat med varandra. De är verkligen av samma art och arrangemanget motverkar inavel. 
Det är nog inte många som känner till detta fenomen och kunskapen kan troligen föras till kategorin nörderi.

Den här populationen har pistillen högst upp och ståndarna nedanför.

Och med den här är det tvärtom - ståndarna där uppe och pistillen nedanför.

21 maj - Försommarkväll

.
Det var igår. 
Försommarkväll.
Konstrundans fyra intensiva dagar är över och jag flyr till lugn och ensamhet med mig själv och landskapet; sitter i bilen på väg ner över slätten med kikare och akvarellutrustning beredd för en stunds avkoppling och säkert på väg vidare ner till min Stuga.
Rapsfälten blommar så intensivt gult och doften är så stark av blom och honung att mina sinnen nästan storknar av mättade intryck.

Jag stannar vid vägkanten men inte vid riksvägen förstås utan längs den lilla, grusvägen, vid sidan av. Där lägger jag upp gult direkt och rikligt ur tuben i en kopp och börjar vällustigt måla, stort och fritt, medan skymningen långsamt kommer och klockan närmar sig nio.


Vi Väversunda, alldeles innanför staketet sätter jag mig på en torr upphöjning bland starrtuvor och kabbelekor och lyssnar efter dubbelbeckasinens spel.
Enkelbeckasinerna hör jag. De hummar och tickar hela tiden. Och rördromarna bölar mångfaldigt därute i vassbältet. Viporna gnäller, en av dem verkar förresten vare enfotad och linkar sorgligt omkring, lärkfalken jagar, en morkulla kommer över himlen och rödbenan hickar.

Och så är det grågässen förstås. Numera alltid grågässen, ständigt skränande och dragande över himlen eller vaggande på åkrar och i beten.
Ensamma ungpar eller små flockar flyger under den höga himlen, på väg någon annanstans. Ständigt.


Dubbelbeckasinen uteblir. Kanske har den ännu inte anlänt eller så kommer den inte alls i år. Men göken ropar från mossen och det räcker mer än nog för stämningens skull, ända tills myggen driver bort mig ur idyllen.


Senare i den sista solen sitter jag lutat mot Stugväggen i söderläge, blundar och lyssnar på tre näktergalar, kisar mot en fladdermus på myggjakt under hängrännan och tre fältharar som skuttar omkring i den fjolårssådda vallen tämligen obekymrade, eller snarare omedvetna om min närvaro.


Från baksidan av Stugan hör jag den grå flugsnappare. Den har börjat bygga sitt bo nu; i stolphörnan på min målaraltan och där tänker jag nog låta den vara helt i fred under hela resan. Målningar har jag så det räcker över sommaren ändå.

Gräshoppsångaren sjunger långdraget.


När det är nästan mörkt vandrar jag ut på spången vid Alvastra pålbyggnad. Jag vill veta om kärrsångarna har anlänt som de sista av flyttarna, eller om kornknarren snärper.


Näktergalarna sjunger för fullt också här, en sävsångare och några trastar likaså och till slut tycker jag mig höra det högstämda och oändliga ringandet från en gräshoppsångare.
Jag smyger på den. Stannar då den slutar och fortsätter försiktig när den åter börjar. Slutligen är jag så nära att jag får se en skymt av den lågt i en buske.
Den sitter väl skyddad med gapet öppet och vibrerande strupfjädrar och en evig surrton som ondulerar med fågelns huvudvridningar.


Det är försommarkväll och jag är fri och lycklig.