19 juni - Dagsregn hör sommaren till

.

16 juni - Ateljéns Don Juan

.
När jag sitter på trappan till ateljén och äter en bit sockerkaka eller en banan eller något annat smågott, så kommer "grabben" ovanpå alltid direkt och hälsar på. Det är han som bor högst upp, under takteglet, vid hängrännan. Han brukar ha god koll på mig.
Ibland är han så nyfiken att han hoppar ända fram till min dörr och kikar in.

Han lägger huvet på sned och frågar: "Har du nåt att bjuda på idag"?

Han är gråsparvkollektivets charmör i byggnaden och verkar gilla att ha damer omkring sig. Så är det också nu, när jag slänger iväg lite smulor till honom; fem förtjusande tjejer kommer flygande.
De passar på att sänka rumpan och höja stjärten när de svassar runt honom och vill vara med i kalaset och han låter dem hållas. Han delar med sig och hoppas väl i förlängningen på någon form av efterrätt.
Tills vidare räcker ett par bitar sockerkaka sen tar charmören i honom raskt över.


Han gör sig stor och bred med låg tyngdpunkt.
Stjärten ställs uppåt och vingarna släpar som hos en tjädertupp.
Huvudet lutas lite bakåt och haklappen spänns upp maximalt varvid den blanksvarta näbben blixtrar i det mattsvarta burret.

Dessutom noterar jag något idag på nära håll för första gången: Det kastanjebruna hjässkantsbandet sväller bakom ögat ut till en riktig limpa och gör huvudet extra stort och kantigt.

Jag förstår att gråsparvsdamerna blir imponerade. Han är verkligen en av de vackraste gråsparvshanar som jag har sett. Och jag är ju ändå långt ifrån någon expert på just det området. Men sparvtjejerna vet och förstår.

16 juni - Ärtsångarens andra chans

.
Den har varit tyst i en månad nu men idag hörde jag åter ärtsångaren sjunga i min trädgård.
Då var det i slutet av april och början av maj och sången var frekvent på plats från fågeln som i min hembygd har blivit villaområdets alldeles egen sångare med häckar och vinbärsbuskar som sitt valda paradis. Nu satt den högt i grannens prydnadslön knappt synlig i det täta lövverket.

Den är rastlös, ärtsångaren, sjunger alltid i språnget mellan två grenar, snor runt och plockar, skallrar en ramsa "te te te te te te te te te te" (som en ärta i en tom bleckburk) för att plötsligt som en liten grå flängig varelse kasta sig ut i luften och försvinna in i nästa trädgård.

Jag läser i litteraturen:

"Kan ibland ha två kullar, i maj och juni".

Möjligen suktar den här hanen efter en andra chans i år.

15 juni - Nobelarbete 2011

.
Så är mitt "Nobelarbete" för år 2011 igång.
Förra veckan var jag inbjuden till Kungl. Vetenskapsakademin för en första sittning inför årets arbete med Nobeldiplomen.
I år är det min tur att göra konstverken som ska pryda diplomen i fysik.

Jag är nu ensam kvar av förra årets medverkande konstnärer och får med andra ord bära "mentorskapet".

Två nya konstnärer har tillkommit i år.

Lena Cronström, Nyhamnsläge, ska illustrera kemipriset (det som jag gjorde år 2010)
Susanne Jardeback, Röstånga, gör priset i ekonomi.

Akademisekreteraren Clarie och akademirådet Per flankerar Ingemar som är bokbindaren som gör själva diplomen. Längst ut på sidorna står konstnärerna Lena och Susanne. Själv är jag bakom kameran.

Här på bilden står vi i akademins magnifika plenisal med porträtten av alla gamla "honoratiores". I denna sal kommer de nya pristagarna att tillkännages under första veckan av november. Då kommer här att vara fullt av media från hela världen.

15 juni - Mimicry

.
Förvisso är inte allt i naturen vad det först kan synas vara. Så till exempel flög en liten "fågelspillning" iväg från ett blad igår när jag pincinerade mitt spaljepäron; en överraskning som jag ändå inte var helt ställd inför. Jag kände nämligen sen tidigare till några av de små vecklarfjärilarnas förmåga att se ut som och sätta sig helt öppet för att imitera just en liten prydlig fågelskit - s k mimicry - och på så sätt undvika att väcka aptiten hos presumtiva rovdjur.

När den landade igen på ett annat blad passade jag på att ta ett kort och nu har jag i ateljén kollat upp vad det var för en sort.

Gulanlupen björkknoppvecklare,
Apotomis betuletana

14 juni - Pilfink

.
Jocke ringmärker en pilfinkunge.

















Det var för ett par veckor sedan nu som Jocke var på plats en vecka vid Tåkerns fältstation för att ringmärka boungar i alla fågelholkarna. Därvid blev även mina holkar inventerade.
I en av dem häckade pilfinkar, precis som de brukar. Den holken sitter på ostgaveln av Stugan.

Jag hämtade stegen och Jocke utförde arbetet. Resultatet var mycket magert - en enda unge bara - och jag kom att tänka på vad Göran Bergengren berättar bland mycket annat intressant om arten pilfink i den bok som jag illustrerat - en artmonografi med namnet "Pilfink" rätt och slätt.
.

Boken Pilfink - kan beställas hos undertecknad för 150 kr + frakt.

Pilfinkarna har problem. Arten minskar i hela Västeuropa och har faktiskt försvunnit helt från vissa områden. Förändringar i miljön antas vara orsaken.

Jag citerar ur boken:

"Det får mig att minnas en början; hur jag en gång i slutet på 1990-talet satt och samtalade med professor Arne Lundberg, också delaktig i pilfinkstudier, och att vi båda nästan föll varandra i talet för att vi oberoende av varandra konstaterat att pilfinkarna lämnade så många okläckta ägg."

Miljögifter och annan påverkan från mänsklig verksamhet, såsom utsläpp i avlopp av hormonmedicinskt avfall från t ex p-piller och östrogenbehandlingar kan antas påverka fertiliteten hos pilfinkarna och öka dödligheten hos fostren, framför allt de hanliga.

Är det detta vi konstaterar vid min pilfinksholk vid Stugan, Jocke och jag? Ja, jag är rädd för det.

13 juni - På östgötska

.

13 juni - Kliande igelkott visar på det empiriska naturstudiets absoluta nödvändighet

.
Jag satt en stund på bänken i skuggan i går kväll.
Jag visste att igelkotten låg och vilade i rabatten alldeles bredvid mig. Jag hade noterat den tidigare under dagen, medan jag rensade ogräs, varvid den blott grymtade lite besvärat och stötte till med taggskölden då min hand kom för nära
Nu, vaknade den med aftonens svalka och gjorde sig redo för nattens vandringar.

Den tog god tid på sig; centimeter efter centimeter bara i sina första rörelser. Sen började den klia sig och det blev till en upplevelse att berätta om.

Det vänstra bakbenet kom fram under hårkjolen och taggförsvaret blev till en hätta blott. Det enklaste och tydligen mest primära stället att raska undan lopporna från blev magen och kroppssidan, alldeles under taggkanten.


Sen växte liksom benet till i längd, blev till ett avlångt mörkt lår och en smäcker fot på vrist och nådde upp mot ryggsköldens försvar. Där raspade det rejält när klorna virvlade runt bland 6 000 taggar.

Längst bak på kroppen blottades nu också en ett par centimeter lång svans.

För att komma åt alla lopporna runt örat och i ansiktet fick igelkotten sträcka ut sina ben både fram och bak till överraskande längd och med stor vighet.

Framför allt bakifrån blev igelkottens noggranna bestyr till en dråplig upplevelse.

Hade jag fått uppdraget som illustratör någon gång, att teckna en igelkott som kliar sig, hade jag aldrig, aldrig någonsin, kunna föreställa mig att det kunde ha sett ut på det sätt som det verkligen gjorde.

Allt klådande utfördes med bakbenen - analogt med hur andra däggdjur också kliar sig, även i ansiktet. Kanske inte så märkvärdigt alltså, men naturstudien i empirisk skissform är ändå härmed bevisad som en oersättlig källa att ösa ur.

13 juni - Vådan av att härma

.

Jag skrev den 8 juni i en "Kort återblick II" om göken och hur lätt den är att härma och fick två trevliga kommentarer från vännen Paul som handlar om vådan av att härma den.

Så sant, så sant - och det var just detta jag syftade på då jag skrev att man inte ska retas för mycket med naturen för då kan det gå galet.

Samma upplevelse som Paul beskriver har jag nämligen varit med om också. Så här var det:

En vän bad mig enträget att besöka honom och hans sommarstuga i skogsbygden söder om Ödeshög för att lyssna till och studera den sparvuggla han hade haft som granne i många år. Det här var på 80-talet, tror jag, och efter upprepade inbjudningar passade det slutligen en vårkväll att vi åkte dit tillsammans för att avnjuta det hela.

Sparvugglan var tyvärr tyst när vi kom dit, till min väns besvikelse, men jag sa, som jag brukar när det gäller sparvugglor, att det inte är något problem; jag härmar den bara och då kommer den snart att visa sig för oss, var så säker.

Och så blev det. Jag visslade och sparvugglan kom direkt. Den visade sig vara helt "orädd" och aggressiv. Jag visslade frenetiskt och den svarade med samma intensitet.

Till slut var den så "förbannad" att den anföll mig och slog av mig mössan. Därmed tyckte jag att det var dags att sluta spektaklet och då hade vi säkert duellerat i tjugo minuter.

Efter den dusten försvann sparvugglan. Efter att ha varit en god granne till min vän, visade den sig aldrig mera. Den hade fått nog, hade mött sin överman och givit upp sitt revir. Min vän var besviken och undrade över resultatet. Jag skämdes över min övernit och lovade mig själv att fortsättningsvis hålla igen på mina apkonster och visa mera respekt i mina kontakter med naturen.

Så agerar jag också hädanefter. Det är väl okej att härma gökar, domherrar, sparvugglor, kattugglor, storlommar, storspovar, hundar och alla andra djur som jag har fått förmågan att kunna samtala en smula med, en kortare stund. Men att sluta i tid är en viktig lärdom jag vill förmedla vidare.

Tack för dina trevliga kommentarer Paul, som berättar samma sak.

13 juni - Håll ut! Här kommer mera

.
Under tangentbordet finns ett fack för batterier. Det visst jag knappast om. Det var dags att byta. Hur jag än försökte komma vidare hände ingenting.
Nu är det gjort och jag kan snart skriva om det jag hade tänkt. (Tack för kommentaren dottern min under förra inlägget).

13 juni - Håll

8 juni - Kort återblick II

.
Jag har hört fler gökar ropa i år än de senaste åren. Vid Stugan var det länge sedan men på en av målardagarna för någon vecka sedan skedde det.
Och sen i söndags igen under Lars och min guidning på Naturnatten inne i Lysings urskogsreservat.

Igår, efter nästan ett helt dygns intensiva åskväder och välkommet regn, satt Ulla och jag uppe hos Olle och Amy på deras altan tillsammans med andra vänner för att fira Olles födelsedag. Strax innan skymning, när fuktdimmorna lägrade sig över markerna började göken ropa.

- Ja, jag har hört åtminstone två stycken i år häromkring, säger Olle.

Sen talar vi lite om detta med gökens liv och förutsättningar, om varför de har minskat och förhoppningsvis kanske börjat öka något igen, om parasitismen, värdfåglar, flyttning och liknande ting.

- Har ni sett gök då, frågar jag. Vill ni kanske se den nu?

Jag ställer mig i altanöppningen, formar mina händer och blåser gökrop. Det händer direkt. Gökhanen kommer som ett skott, sveper förbi oss alla ett par vändor och försvinner åter in i dimman, men kommer genast igen när jag åter lockar.

- Det får räcka så, säger jag. Man ska inte överdriva; inte retas för mycket, då blir det tråkigheter till slut.

8 juni - Kort återblick I

.
Det var ett bra tag sedan jag senast skrev i min Naturliga dagbok. Jag har nästan abstinens.
Det blev för mycket ett tag, men nödvändigt, allt det arbete inför och under konstrundan Konst runt Omberg som nu äntligen är avklarat och ger plats för allt övrigt jag önskar.
Detta bland annat.

Grå flugsnappare vilar på mitt staffli.


















En av de där dagarna då jag målade på altanen vid Stugan vid Tåkern bekymrade jag mig över de grå flugsnapparna. Jag hade överraskat dem mitt i bobygget som ägde rum på en av takbjälkarna i ett hörn. Mossa var redan på plats och en första bale kunde anas.

Jag målade en stund och lämnade sen, både för deras skull och min egen, platsen för lite avstånds betraktande, varvid de genast tog altanen i besittning, satt på staffliet eller ryttlade efter flugor i luftrummet under plasttaket.

Sen blev det min tur en stund igen och de fick lämna plats för konsten.
Så höll vi på i två dagar, ända tills den kraftiga vinden en dag välte tavlan från staffliet. Den lättade och landade med en smäll.
Flugsnapparna for iväg och återkom aldrig mer.
Det blev bara för mycket och det var ju faktiskt bäst så, för mig alltså.

Konstrundan 2011

.

(Anledningen till att det varit tomt på skriverier i min blogg den senaste tiden beror på följande)

Nu på torsdag den 2 juni drar konstrundan "Konst runt Omberg" igång för 11 året i rad.

Vi är 29 konstnärer som öppnar våra ateljéer för besök och det brukar komma sådär 3 000 - 5 000 personer under de fyra dagar som evenemanget pågår.

Ombergsbygden i sig är också en riktig attraktion så här års.

Jag vill naturligtvis hälsa även dig välkommen till Ateljé Gebbe mitt i Ödeshögs centrum.

Öppettider:

Torsdag - Söndag kl 11 - 17

26 maj - Föredrag "Sumatra"

.

Jag hälsade på hos PRO i Östra Tollstad i går eftermiddag. Jag visade mitt bildspel och berättade om "Resan till Indonesien"
Hela bygdegården var fylld och gensvaret var stort. Tack för att jag fick vara med.

26 maj - En hälsning från Island

.
Jag minns från förra gången, då Eyjafjallajökul spydde ut askmoln som stoppade flyget över hela Europa, att jag spanade upp i himlen för att försöka få syn på det där problemet. Men himlen såg lika oskyldigt blå ut som vanligt, tyckte jag.

Nu då, när Grimsvötn, ännu en vulkan på Island, en stund har vaknat och skickat askan två mil rakt upp i atmosfären, finns nu något att se?

Ja, kanske. På hemväg över slätten i motljuset över Omberg i väster blev himlen opak - ogenomskinlig.

Berget var alldeles ljusgrått och suddigt. Jag tror minsann att jag upplevde en hälsning från Island.
.

24 maj - Naturens självläkekonst

Jag fick ett mejl häromdagen:

Hej Gebbe,
Fick idag ett par fotografier av Rolf tagna på skogsbilvägen som var den huvudsakliga anledningen till att vi fick en trevlig dag tillsammans för drygt två år sedan. Jag tror med ledning av fotona att det ser bättre ut redan idag än vad du vågade tro på. Jag tror också att en cykeltur på vägen snart eller redan skulle kännas helt OK. Slänterna och vägmitt är vackert gröna igen och vägdikena skäms inte för sig.
Ok det är ingen Bauer-miljö (eller Gebbe-miljö) jag försöker få det till men jag hoppas att du idag kanske tycker att Rolfs "radikala" ingrepp för två år sedan, inte känns så fel idag.
Hoppas du har det bra i det vackra vårvädret.
Mvh
Bengt Palmqvist

skogsförvaltare

Linköpings stift Egendomsförvaltningen".

Alltså - bara att ge sig iväg upp till skogen igen för att kolla med egna ögon.

Det är vackert idag längs skogsbilvägen som jag bråkade om för lite drygt två år sedan.

Så här såg det ut då, i januari 2009.
Se berättelsen i min blogg från januari 2009
http://www.gebbe.com/dagbok2009_1.htm

Så här ser samma plats ut idag - maj 2011 - Vägen är ännu inte helt cykelvänlig. Makadam ligger ställvis ännu punkavänligt ytligt. Men nog har det hänt mycket på två år. Man häpnar!

Jag vandrar längs vägen. Letar efter tecknen. Det är gott att se hur snabbt naturen har ställt i ordning allting efter människans ingrepp. Vegetationen är på plats igen längs diken och i mittsträngen. Såren har läkts väldigt bra och snabbt- det måste jag hålla med Bengt om.

Skogstryet blommar.

Midsommarblomstren har börjat slå ut och som alltid finner jag att skogsnäva passar mycket bättre som namn i våra bygder.





















Flicksländan Pyrrhosoma nymphula lyser som en röd juvel.

I dikeskantens solgläntor dansar sländorna; guldtrollsländor i vilda, glittrande jakter och flicksländorna mera stillsamma och försynta.

23 maj - Striden om ett vatten

Forsärlan flyger ut från under bron och landar på ledningen som går över kärret. Den sitter stilla och fint, håller ett öga åt mitt håll, och den gula gumpen lyser som citron i sidljuset.

Forsärla, hona.

Jag står på bron över Disevidsån, där den kommer rinnande ner från skogsbygden. Här ligger det uppdämda Renemokärret med sina gäss, änder, tranor, skogssnäppor, vattenrallar och någon gång även skäggmesar, brunhök och rördrom. Här finns både bäver och utter och i den dränkta skogen runt om spelar sparvuggla och trummar flera arter hackspettar, till och med tretåig hackspett en gång.

Det var i mitten av 70-talet som dämmena längs ån byggdes; vid utloppet ur Bonderydssjön och på ytterligare några platser nedströms.
Det stora arbetet gjordes här, vid Storeryd. Här dämdes det så att Renemokärret blev till en långsträckt sjö istället för ett kärr.

Det gjordes i samförstånd för att berika skogsbygden med vattenspeglar. Alla var med: enskilda markägare liksom stiftet, jägarkåren och naturfolket.

Vattendom "behövdes inte", betongblandarna snurrade på och selvatten skapades till fromma för allt och alla. Så gick det till den gången för snart 40 år sedan.

Idag är det annorlunda. Nu har en stor strid blossat upp. Någon har rotat upp den gamla vattendomen och läst vad där står, och där finns inget om dämmen skrivet. Vattnet är ämnat att löpa fritt i Disevidsån.

Bekymmer, stress och juridiska processer hopar sig nu. Meningarna tar skilda vägar och klyver befolkningen i två delar - de som riggar upp skyborden med träkilar för fritt vatten och de som kommer efter och täpper till igen för vattenspegelns skull.

Agg och illvilja trampar i spåren och orden är hätska människor emellan.

Och allt har sitt urprung, säkert som amen i kyrkan även om det aldrig sägs rent ut, i en total oenighet om vindkraften i skogsbygden. Hämnden är allt annat än ljuv!

Jag mejlade till miljöchefen på Länsstyrelsen, Claes heter han och jag känner honom. Jag bad honom om ett snabbt interremistiskt beslut om åtminstone temporär vapenvila och åtgärdsstopp för naturens och miljöns skull. Det passar dåligt att reglera vattenstånd under denna tid på året, skrev jag.

Och sen ringde tidningen och ville veta mer om mina åsikter när man nu skrev om problemen.

Jag sa som jag tycker att jag bryr mig föga om själva grannfejden men desto mer om naturen och miljön, och därefter agerar jag.

Vad som kommer att hända med Disans lopp genom skogen fortsättningsvis är idag osäkert och svårt att gissa. Vattendomar är hårda och svåra ting och de kostar en helsikes massa pengar att styra med.

Jag kommer naturligtvis att göra vad jag kan för att skogen ska få behålla åtminstone Renemokärret som det är idag - en skön vattenspegel. Det är en av mina viktiga refuger i livet. Ett ställe att andas inspiration vid.

22 maj - Sommardagar

.
Det är ett förskräckligt liv utanför trädgårdshäcken och jag skyndar dit för att se.

En skata har igångsatt en dramatisk jakt på en nyligen flygg björktrastunge som kommit för långt bort från föräldrarnas "paraply" och kampen virvlar runt i säkert en minut innan den avslutas på kvarterets samfällda gräsmatta med några resoluta hugg av skatnäbben varvid den i mänskliga ögon makabra dödsdansen äntligen tar slut.
En av de vuxna björktrastarna har hela tiden förtvivlat men utsiktslöst försökt skydda sin unge, ty skatan är akrobatisk och dödligt envis.
Den har ju egna hungriga ungar, i vår sembratall, att ta ansvar för.

Det är ett vardagsdrama utmejslat och presenterat från den stora helheten och när det nu kommer i fokus ligger det nära till hands att man som åskådare vill gripa in och värna det svaga.

Björktrastungens skräckskrik snörper mitt människohjärta, men även så, finns antagligen inte utrymme för att göra något betydelsefullt. Och varför skulle jag ingripa förresten ? Skulle det göra något till eller från?
Så rekommenderar jag oftast andra att tänka i liknande fall - det bästa är till slut att låta naturen ha sin gång.

Vi sätter oss istället på altanen, Ulla och jag, med en kopp te, i sommarvärmen och ljuvligheten. Vi följer blåmesarnas matningsbestyr i holken under vindskivan på husgaveln.
Här kommer nästa hjärtsnörp att ligga nära till hands, funderar jag, då hela kullen blåmesungar alldeles snart ska ut i en skoningslös värld precis under skatboets fortsatt skarpa ögon och hungriga gap.

- Då kommer jag att använda mattpiskarn mot skatorna istället för mot grannens katt, säger Ulla, med en glimt av allvar i ögat.
.

12 maj - Litet föredrag

.
Jag hälsade idag på i Stava missionshus, halvvägs mot Gränna, söder om Ödeshög. Där höll jag ett litet kåseri om "Mitt Landskap". Ett tjugotal personer kom och lyssnade och sen var det dukat till kaffe.

Det blev en mjuk stund i en härlig bygd, maskrosorna målade vallen utanför i lysande solgult men över Vättern tätnade de grå molnen från en front i väster.

Regnet verkar vara på lut. Bra - det fattas verkligen rnederbörd.

.

16 maj - Vad visste man då om nu

.
Märkligt hur det blir med tiden.


Hur det som var viktigt en gång så totalt kan tappa i värde under livsresans lopp.

16 Maj - Sommar ändå

.
Himlen är svart på söderhimlen. Tunga regnmoln drar över bygden med små solglimtar som "powerbreaks".
(Apropå de ständiga reklampauserna i det nyss avslutade ishockey-VM i kanal 3).

Det är faktiskt sommar även om temperaturen är på gränsen, för igår såg jag årets första två tornseglare och nu börjar också hundkäxen att knyppla sin spets på dikesvallarna och då är det sommar enligt min definition - oavsett vädrets dagsform.

Varför uppfinna allt igen, tänker jag, och letar i boken "Min Tid" av Göran Bergengren. Den som jag illustrerade med tuschteckningar redan 1982.
Har jag inte där gjort en teckning med just tornseglare och hundkäx.

Men jag minns fel. Förvisso finns där en liten vinjett med tre tornseglare men inte alls som jag kommer ihåg den.

Och en illustration av hundkäxens sommarbroderi hämtar jag istället ur en annan och nyare bok som jag har illustrerat: "Vilda Växter i Norden" från 2007

Hur som helst - sommar är det ändå.

15 maj - Detaljer

.




















Klicka på bilden och ta en titt på "ogräset". Syna blomställningen i närbild!
Det är en mjukplister plockad från min trädgård i en rabatt där jag egentligen inte vill att den alls ska växa.
Jag upphör aldrig att förundras över skönheten i detaljer. Jag kan bli alldeles tårögd därav.

I det här fallet handlar det om en av våra vanligaste "ogräsväxter". Nästa gång kan det vara grönsångarens silversång eller porlandet i en bäck som får mig att lovsjunga livet och gåvan i att få vara med om allt detta.

11 maj - Syrener

.

Just for the record - bondsyrenerna har börjat blomma idag.

.

10 maj - Privat konstrunda

.
Under en egen liten konstrunda gör fem läckra damer ett besök i min ateljé idag.
ROG - kallar de sig - "Rehab Old Girls".
De har bestämt tid i förväg och besöker också Östergötlands ullspinneri.

(Gör som ROG, ring 070 - 678 17 21 för att se om det passar).

10 maj - Lite sommar i taget

.




















Lönnen regnar guld. Sommaren har återkommit och jag klipper gräset vid Stugan för andra gången. Det går betydligt lättare nu när det redan en gång är åtgärdat. I hagen varnar gässen. De första kullarna har kläckt och ute över åkrarna drar deras fjolingar runt i skränande gäng; jordbrukarnas ständiga irritationsmoment.

Flera av traktens tofsvipor har redan gett upp, exakt såsom tidigare vårar. Återkommande äggfördärv vid boläggning på dessa intensivt arbetade åkermarker på grund av harv, sådd och så det sista dråpslaget - vårvältning (så onödigt kan jag tycka), lämnar aldrig en minsta möjlighet till övers.
Så nu går de där, slättens tofsvipor som inte har kraft för ännu ett försök, i glesa flockar och eftersom tofsvipor säkerligen blir tämligen gamla, upp emot tio år säkert, så märks det hela i landskapet först med motsvarande eftersläpning i tid.
Rätt som det är och konstigt nog med stor överraskning för de flesta, så saknas de; är borta bara.

Idag är almen i frö. Det blir nästan lite känsla av höst, då de sen virvlar runt
och lägger sig i drivor.
(Goda att lägga på smörgåsen, eller i salladsskålen. Med fin nötsmak).

Idag skjuter min hamlade knäckepil nya skott. Och aspglansbaggarna har tydligen inte vett nog att skilja på asp och pil. Se så de skaver. Men det spelar förstås inte så stor roll. Pilens kraft och tålamod är oändligt.





















Idag blommar majsmörblomman på sista versen. Den ser så slarvig ut med sina ofullständiga blommor men så har den också skyndat för att förekomma sin släkting smörblomman och den täta sommargrönskan. Det är dess chans i livet.

Idag är det som sagt åter sommar och jag klipper gräset varefter jag sätter mig på trappan och njuter av allt detta.

8 maj - Naturvandring på Omberg

.
Gästföreläsare? - nej, det känns väl mera som typ föredrag inomhus i akademisk miljö, Bisittare ? - nej, då känns det som någon form av podium och domstol, Expert ? - nej, det blir för pretentiöst, "Sidekick" ? - det nya engelska modeordet för en person bredvid programledaren i radio eller TV , usch nej! - Gäst då ? - Javisst. Jag är ju medbjuden gäst på en av Lars Frölichs naturvandringar.
Det har blivit så en gång per år att jag finns med som hans "duellant".

Den här gången blir det upp längs "Ombergs motorbana" vid Ostmossen på östra sidan mitt på Omberg och det är ett underbart läge för en kort men intensiv promenad längs asfalten! En liten bit uppför berget bara, längre blir det aldrig då vi undervisar.
Lars berättar och jag kompletterar eller snarare duellerar.

Mycke´ folk är det; nästan femtio personer - och det känns som att det är gott att vara två.


Det blir ett ganska långt led då vi vandrar. Vädret är det bästa tänkbara och allt är bara så skönt och lyckosamt som det kan bli en perfekt majsöndag.

7 maj - En mycket tidig morgon

.
Det talades rätt mycket igår i fågelskådarnas olika nätverk om det massiva sträcket av smålommar över Västkusten. Från Halland till exempel talades om hundratals, ja till och med tusentals, smålommar som var på väg in över land och längs kusten för att komma vidare norröver.

Alltså tänkte jag som så, att några av dem möjligen kunde komma att passera över Vättern. Varför inte försöka få någon del av det hela idag på morgonen.

Mobilen på alarm, direkt in i understället utan frukost (den kan jag ta senare), vantar och mössa på och så iväg till Stora Lunds klippor vid Vättern där jag är på plats kl 0500 när solen alldeles nyss gått upp röd och varm bakom ryggen och vindkraftverken.

Vättern ligger blek och stilla. Stråk av pålandsbris vattrar vattnet i mörkare blått och morgondiset hänger över Västergötland.
Enbuskarna vaknar i ljuset liksom alla lövsångare som tar språng i krattet, alla i samma riktning - mot norr.

Det är inte smålommar jag hör kackla ute på sjön. Det är tre gravänder som "gaggar"; en hane stor och vit och med ordentligt röd knöl på näbbroten och därtill två mindre honor. Snart flyger de vidare över sjön, men mot söder.


Brevid mig på berget sitter Christer.

Det bara blev så. Inte så egendomligt faktiskt eftersom han är ute nästan jämt. En energisk man med en stor portion nyfikenhet och upptäckarlusta är han min vän.

- Jag paddlade på Sommen igår och jag var alldeles ensam, säger han. Jag hade hoppats på pilgrimsfalk men fick tji.

Precis sån är han.
Därefter riggar han till tuben, sätter sig tillrätta och hoppas liksom jag på en god sträckdag.

Nu blir det ingen notering av smålom. Och sträcket är väl lite tunt. Men en skön morgon är det och vi får höra vårens första gök ropa och småspovar spela när de kommer in över oss som sitter på berget.

Jag gör en liten summering av det viktigaste i sträcket som går över sjön:

Vigg 6, Knipa 4, Svärta 3, Skedand 2, Storskarv ca 20, Dvärgmås 1, Skrattmås ca 30, Fisk/Silvertärna ca 20, Drillsnäppa 4, Småspov 3, Strandskata 6.

6 maj -Konstrundan 2011 - nr 1

.

Akvarellstudie från Ombergs bokskog.

Äntligen är värmen tillbaka. Våren har segat och vintern har gjort ett litet besök den senaste veckan.

På ett sätt är det bra. Det gick så förtvivlat fort i påskas och jag kände att jag inte alls hann med.

Nu finns det tid igen och jag arbetar stenhårt inför konstrundan om en månad - Kristi himmelsfärdshelgen.

En bildidé jag har är att visa Ombergs bokskog x 4 - en för varje årstid. Den jag visar här är ett förslag som jag just jobbar vidare med. (Gråstick och blåton finns inte på originaltet. Det är fotografens fel på grund av slarv med ljussättningen)

.

4 maj - Fantastiska Vättern

.
Att en liten ynka akvatisk mask kan få ett så stort medialt genomslag är mysko, tycker säkert många som läser tidningen idag på morgonen runt om i landet. Själv blir jag mycket stolt och glad över att vara granne med - fantastiska Vättern.

Tasserkidrilus acapillatus.

Så heter det unika fyndet av ett nytt litet djur i Sverige. Och anledningen till uppmärksamheten är att denna lilla fåborstmask, endast ett par centimeter lång, tidigare är känd från och har namngetts vid Bajkalsjön, vilket knyter ihop vår egen sjö Vättern med denna legendomspunna sibiriska pärla.

Hundra meter ner på bottnen av kallvattenssjöar lever Tasserkidrilus acapillatus halvt nedgrävd i slammet.

Det var limnologen Martin Ljungman som artbestämde den.

"-Det är spännande att upptäcka första fyndet av en art i Sverige, säger han och tillägger:
att det viktigaste ändå är, att fyndet visar att Vättern är en ytterst värdefull och unik sjö med sitt näringsfattiga, klara och kalla vatten."(citat fr TT)

Det får räcka med en mask - att förvänta sig en Bajkalsäl i Vättern är nog att ta ut svängarna för långt.
.

3 maj - Mitt vårtal

.
Lätt yrsnö i luften idag på morgonen dämpar vårkänslan. Men björktrastarna gläds åt markfukten som underlättar jakten på mask.

Klicka på bilden om du vill ta del av det vårtal som jag höll i Hästholmen under valborgsmässoafton. Men förstå att det var ett manus som jag aldrig var slav under. Rätt mycket improvisation förekom.

2 maj - Möten vid Tåkern

.
Gläntan över bygden med Ödeshög/Hästholmen i centrum är knallblå och molnfri men runtomkring åt alla håll tornar cumulusmolnen upp sig alltmer. Draperier av hagel och störtregn släpar mot backen på sin vandring längs horisonten och jag är på väg ner till Stugan för årets första gräsklippning. Det gäller att passa på i solsken och samtidigt ha tålamod nog att vänta tills morgonens oönskade frost har töat bort.

KlippPiskan viner över ryggen och kommer att så göra sommaren ut. Ingenstans vet jag att gräset växer fortare och frodigare än här.
Fastän i början av säsongen, blir jag aldrig överraskad av att den täta mattan är nästan femton centimeter tjock, men det känns redan mer än nog.

Klippon är vinterställd i Kvarnstugans förråd, nerkyld och uttorkad. Jag får jobba med startsnöret mer än en timme i sträck så att skavsåren som uppstår på vänsterhandens långfingerinsida och mellanrummet mellan ring- och långfinger på högerhanden till slut går i blod. Det verkar bli ett offer tillräckligt stort för klipparen att slutligen starta och varva upp efter minst tusen suckar och besvärjelser. Härmed är emellertid det värsta faktiskt redan gjort för resten av året.

Det tar mig nästan tre timmar att komma igenom projektet.

Värre än gräslängden är faktiskt mullsorkarnas vinterarbete. Alla pilplantorna jag stack ner i höstas och mitt backatorpsäpple är helt söndergnagda.
Nu när snön är borta märker man att tunnlarna brett ut sig över hela ytan. Gräsmattan är alldeles underminerad och överallt får jag trixa med klipparen för att komma vidare. Lyfta, baxa och starta om - gång på gång.

Sen, när det äntligen är över tar jag lunch i solen som ändå värmer i lälägen, varefter jag börjar redigera de utspridda resterna av en väl utnyttjad vedstapel.

Jag börjar om från början, lyfter av och bygger nytt, reducerar och komprimerar för att skapa plats för påfyllning.





















Den vackra kvarlåtenskapen av en gulsparv finner jag längst nere på botten av den gamla vedstapeln.

Jag möter naturfotografen Bengt Ekman vid Kvarnstugan. Han kommer från sjön med paddeln i hand över betet.

- Jag fick problem, säger han. Det var ett stort hål i kanoten och jag upptäckte det inte förrän en bra bit ut i kanalen. Det fick gå ändå men allt är blött.

Bengt jobbar med fotografering till det bildspel som skall presentera Tåkerns fågelliv i det kommande Naturum Tåkern. Han tillbringar det mesta av sin tid i området just nu. Knappt tio minuters färdig programtid kommer att kräva dagar och månader i arbete.

- Jag fick nog några användbara bilder på gråhakedopping idag, säger han. Och två par årtor låg vackert i början av kanalen. Och kan du tänka dig, fortsätter han, att jag fick bilder av en stor bäver borta vid Bankudden häromdagen.

- Jo du Gebbe, säger Bengt, har du sett den där jordstjärnan som växer vid källaren där borta?

- Jag tror jag har funnit några exemplar av en sån svamp tidigare i området, svarar jag, men jag har aldrig artbestämt dem.

- Se här, pekar Bengt, på den skarpa kanten under sporkroppen.

Vad jag förstår måste det vara fråga om den ganska sällsynta arten kantjordstjärna, Geastrum striatum.

- Får jag ta ett foto av dig med svampen? frågar jag, och sen lägga in det på min blogg och berätta om ditt fotograferingsprojekt.

- Jovisst får du det, svarar Bengt, men du kanske borde kontrollera att uppgifterna om jordstjärnan är riktiga först.

2 maj - Vid falkarnas stup

.
Rödhaken följer mina steg. Han håller ett vakande över mig men sjunger ändå hela tiden. Jag är på väg längs branterna. Vitsippsmattan under bokarna är mättad och tillgängligheten minskar alltmer då jag stretar framåt mellan ris och liggträd. Över sjön ligger ett skimrande kvällsljus men i skogen mörknar det alltmer.

Rödhaken sjunger med ett vakande öga. Det är en ettårig hane, det skvallrar det ljusa vingbandet om.

Framme vid stupet sätter jag mig att vänta på en kall sten. Det är vindstilla. Solen dalar sakta ner mot horisonten och sjön är gråviolett med gyllene stänk. Det är tyst och mjukt.

Fiskmåsar tjinkar, en gärdsmyg smattrar, en tuva med utslagna gullvivor nickar i kvällskylan och bokbladen väver gyllene draperier mot horisonten

Framför mig har jag stalpet. 50 meter högt och rosafärgat med buketter av ljusgrön oxbär och gula lavar, sönderbrutet och kubistiskt. Oxel och lind hänger ut sitt grenverk ännu i knopp.

Jag ser den vassa kanten och vet att där bakom finns den hemliga skatten - falkboet. Jag sitter väl dold och alldeles tyst och stilla - ensamhetens privilegium.

Så sitter jag en halvtimme medan skymningen tar över och ögat klarnar. Jag har tänkt mig att få åtminstone en liten glimt av falken också, innan natten tar över.

Jag hör ett lätt vinande ur luften; ett stilla drag över himlen, skärper ögat och är beredd.

Det blir en sekundkort glimt av pilgrimsfalken som kommer fram långt där nere ifrån under klippan och omedelbart försvinner bakom bergskammen. Jag hinner se ett blänk av rosa solljus i en spetsig vinge, sen är det redan över.






Men för mig räcker det gott. Med ett ljust inre leende vänder jag åter hemåt i mörker