23 maj - Striden om ett vatten

Forsärlan flyger ut från under bron och landar på ledningen som går över kärret. Den sitter stilla och fint, håller ett öga åt mitt håll, och den gula gumpen lyser som citron i sidljuset.

Forsärla, hona.

Jag står på bron över Disevidsån, där den kommer rinnande ner från skogsbygden. Här ligger det uppdämda Renemokärret med sina gäss, änder, tranor, skogssnäppor, vattenrallar och någon gång även skäggmesar, brunhök och rördrom. Här finns både bäver och utter och i den dränkta skogen runt om spelar sparvuggla och trummar flera arter hackspettar, till och med tretåig hackspett en gång.

Det var i mitten av 70-talet som dämmena längs ån byggdes; vid utloppet ur Bonderydssjön och på ytterligare några platser nedströms.
Det stora arbetet gjordes här, vid Storeryd. Här dämdes det så att Renemokärret blev till en långsträckt sjö istället för ett kärr.

Det gjordes i samförstånd för att berika skogsbygden med vattenspeglar. Alla var med: enskilda markägare liksom stiftet, jägarkåren och naturfolket.

Vattendom "behövdes inte", betongblandarna snurrade på och selvatten skapades till fromma för allt och alla. Så gick det till den gången för snart 40 år sedan.

Idag är det annorlunda. Nu har en stor strid blossat upp. Någon har rotat upp den gamla vattendomen och läst vad där står, och där finns inget om dämmen skrivet. Vattnet är ämnat att löpa fritt i Disevidsån.

Bekymmer, stress och juridiska processer hopar sig nu. Meningarna tar skilda vägar och klyver befolkningen i två delar - de som riggar upp skyborden med träkilar för fritt vatten och de som kommer efter och täpper till igen för vattenspegelns skull.

Agg och illvilja trampar i spåren och orden är hätska människor emellan.

Och allt har sitt urprung, säkert som amen i kyrkan även om det aldrig sägs rent ut, i en total oenighet om vindkraften i skogsbygden. Hämnden är allt annat än ljuv!

Jag mejlade till miljöchefen på Länsstyrelsen, Claes heter han och jag känner honom. Jag bad honom om ett snabbt interremistiskt beslut om åtminstone temporär vapenvila och åtgärdsstopp för naturens och miljöns skull. Det passar dåligt att reglera vattenstånd under denna tid på året, skrev jag.

Och sen ringde tidningen och ville veta mer om mina åsikter när man nu skrev om problemen.

Jag sa som jag tycker att jag bryr mig föga om själva grannfejden men desto mer om naturen och miljön, och därefter agerar jag.

Vad som kommer att hända med Disans lopp genom skogen fortsättningsvis är idag osäkert och svårt att gissa. Vattendomar är hårda och svåra ting och de kostar en helsikes massa pengar att styra med.

Jag kommer naturligtvis att göra vad jag kan för att skogen ska få behålla åtminstone Renemokärret som det är idag - en skön vattenspegel. Det är en av mina viktiga refuger i livet. Ett ställe att andas inspiration vid.