2 maj - Vid falkarnas stup

.
Rödhaken följer mina steg. Han håller ett vakande över mig men sjunger ändå hela tiden. Jag är på väg längs branterna. Vitsippsmattan under bokarna är mättad och tillgängligheten minskar alltmer då jag stretar framåt mellan ris och liggträd. Över sjön ligger ett skimrande kvällsljus men i skogen mörknar det alltmer.

Rödhaken sjunger med ett vakande öga. Det är en ettårig hane, det skvallrar det ljusa vingbandet om.

Framme vid stupet sätter jag mig att vänta på en kall sten. Det är vindstilla. Solen dalar sakta ner mot horisonten och sjön är gråviolett med gyllene stänk. Det är tyst och mjukt.

Fiskmåsar tjinkar, en gärdsmyg smattrar, en tuva med utslagna gullvivor nickar i kvällskylan och bokbladen väver gyllene draperier mot horisonten

Framför mig har jag stalpet. 50 meter högt och rosafärgat med buketter av ljusgrön oxbär och gula lavar, sönderbrutet och kubistiskt. Oxel och lind hänger ut sitt grenverk ännu i knopp.

Jag ser den vassa kanten och vet att där bakom finns den hemliga skatten - falkboet. Jag sitter väl dold och alldeles tyst och stilla - ensamhetens privilegium.

Så sitter jag en halvtimme medan skymningen tar över och ögat klarnar. Jag har tänkt mig att få åtminstone en liten glimt av falken också, innan natten tar över.

Jag hör ett lätt vinande ur luften; ett stilla drag över himlen, skärper ögat och är beredd.

Det blir en sekundkort glimt av pilgrimsfalken som kommer fram långt där nere ifrån under klippan och omedelbart försvinner bakom bergskammen. Jag hinner se ett blänk av rosa solljus i en spetsig vinge, sen är det redan över.






Men för mig räcker det gott. Med ett ljust inre leende vänder jag åter hemåt i mörker