22 maj - Sommardagar

.
Det är ett förskräckligt liv utanför trädgårdshäcken och jag skyndar dit för att se.

En skata har igångsatt en dramatisk jakt på en nyligen flygg björktrastunge som kommit för långt bort från föräldrarnas "paraply" och kampen virvlar runt i säkert en minut innan den avslutas på kvarterets samfällda gräsmatta med några resoluta hugg av skatnäbben varvid den i mänskliga ögon makabra dödsdansen äntligen tar slut.
En av de vuxna björktrastarna har hela tiden förtvivlat men utsiktslöst försökt skydda sin unge, ty skatan är akrobatisk och dödligt envis.
Den har ju egna hungriga ungar, i vår sembratall, att ta ansvar för.

Det är ett vardagsdrama utmejslat och presenterat från den stora helheten och när det nu kommer i fokus ligger det nära till hands att man som åskådare vill gripa in och värna det svaga.

Björktrastungens skräckskrik snörper mitt människohjärta, men även så, finns antagligen inte utrymme för att göra något betydelsefullt. Och varför skulle jag ingripa förresten ? Skulle det göra något till eller från?
Så rekommenderar jag oftast andra att tänka i liknande fall - det bästa är till slut att låta naturen ha sin gång.

Vi sätter oss istället på altanen, Ulla och jag, med en kopp te, i sommarvärmen och ljuvligheten. Vi följer blåmesarnas matningsbestyr i holken under vindskivan på husgaveln.
Här kommer nästa hjärtsnörp att ligga nära till hands, funderar jag, då hela kullen blåmesungar alldeles snart ska ut i en skoningslös värld precis under skatboets fortsatt skarpa ögon och hungriga gap.

- Då kommer jag att använda mattpiskarn mot skatorna istället för mot grannens katt, säger Ulla, med en glimt av allvar i ögat.
.