20 januari - Att jobba ideellt

.
Jag har alltid försökt vara generös med det ideella. Det är nog en uppfostringsfråga. På 60-talet då jag började min bana i föreningslivet ifrågasattes aldrig det ideella. Det var alldeles självklart att man ställde upp gratis på många olika sätt.
Men undan för undan, framför allt från och med 80-talet började "ersättning för omkostnader" komma in i bilden. Det var inte längre helt självklart att ställa upp gratis längre.
De första tecknen på detta var nog att man började anlita konsulter och anställa administrativ personal i föreningslivet även långt ner i organisationerna. Därvid blev det ju på något sätt ett ojämlikt förhållande, där vissa fick betalt medan andra förväntades fortsätta jobba gratis.
Ja, alldeles säker på den här analysen kanske jag inte är förstås. Det kan ju också tolkas som att jag inte är riktigt med i tiden (det var bättre förr-attityd).
.
Nåväl. Ett av alla min ideella arbeten och beting under det senaste året har varit att måla omslag till Östergötlands Ornitologiska förenings tidskrift Vingspegeln. Under året som gått har jag således gjort fyra akvareller på fyra aktuella fåglar i östgötabygd. Det är verkligen inte första gången. Jag tror att jag genom åren har gjort snart tio årgångar.

Jag har gjort dem gratis och är stolt och glad över att jag på detta sätt har kunnat bidra med något till det viktiga ideella naturvårdsarbetet.
.
Lappsparv och brandkronad kungsfågel.


.

Skäggmesar och bruna kärrhökar

18 januari - Slätten töar

.

- Du måste komma hit o kolla, säger Tomas som ringer från Öninge nere vid Vättern. Det sitter tre örnar på ett dött rådjur här utanför på åkern. Vi kan sitta i köksfönstret och titta på dom. Det är jättefint!

- Men jag kan inte komma idag, svarar jag, jag är i Linköping. Det får bli i morgon.

.

Det var i lördags det. Och inte fanns där någon havsörn att se, knappast något dött rådjur heller. Det mesta var avklarat, bortforslat eller uppätet; några tussar bara och tramp var allt som fanns kvar att titta på.

.

Gammal havsörn över Ödeshögs gråhimmel

.

.

.

.

.

.

.

.

Redan veckan innan noterade jag en gammal havsörn som kom på skrå tvärs över Ödeshögs gråhimmel på väg mot Vättern.

Och vidare, idag får jag ett sms-meddelande från Peter:

"Havsörn alldeles utanför Ödeshög...".

.

Jo, så har det blivit, att man inte blir ett dugg överraskad längre av att möta havsörn till vardags. Det är inte säkert att jag noterar dem eller skriver en rad i min dagbok numera. Egentligen är det på det sättet att man knappast kan fara över Tåkernbygden utan att möta åtminstone en eller ett par havsörnar så här vintertid.

Skamligt är det, att jag idag tar detta för givet och betraktar havsörnar med slöa ögon; en så pampig och sevärd fågel är värd bättre uppmärksamhet.

Jag får ta och skärpa till mig. Alltså skriver jag detta - lite från bakåt i tiden. Tack Tomas och Peter!

.

Slätten töar.

Annars är det mildväder. Det har hållit i nästan en vecka nu, plus 3-5 grader sådär. Det är fantastiskt hur fort snön har sjunkit ihop. Aldrig trodde jag väl att det skulle kunna bli barmark redan efter några dygn, men så är det. Men hjälp av sydvästvind och regn har slätten töat oerhört snabbt och av de små snöfria fläckarna som dök upp i förrgår har det blivit hela fält till idag.

Under Omberg i riktning norrut mot Tåkern prålar en skön himmel..

Jag kör norrut förbi Omberg mot Väversunda, svänger ner vid den rosa kyrkan och fortsätter längs sjökantens madmarker. Jag spanar efter vårfågel även om jag vet med mig att det är för tidigt. Men, det är klart, grågässen är säkert inte så långt borta i tid räknat.

Ute i vassfältet kör slåttermaskinen. Den skär knippa efter knippa av årsgammal tåkernvass som ska bli till täckningsmaterial för det nya Tåkerns Naturum som ska stå klart senare i år.

Ramstads åkrar

är

vattenkammade
.
.
.
.
.
.
.
.

.

.
.
.
. .
..
De svarta jordarna vid Ramstad är vattensjuka och tomma, väntande på gäss och sångsvanar, lärkor och tofsvipor.
.
Disevidån är vårrusig och full.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.


Ån är brun och hög. Tjocka isflak glider, snurrar, välter, gnisslar, rider och reser. Vattnet trycker på, väller och virvlar, brusar och sörplar.
Jag möter Mats i bilen. Han ser lite bekymrad ut. Han äger gården uppströms och minns antagligen med fasa sommaröversvämningen för tre år sedan. Finns det något att göra? funderar han säkert.


Gräsänder
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Hur blev det då med vårtecken? Nej, det är en månad för tidigt. Men ändå, kanske något lite. Ett gräsandpar hade nämligen landat i svämvattnet på Bankängen. Det såg faktiskt lite vårlikt ut.

*

Klockan är 15.30.

Rune som har stuga vid Orrnäs kommer begeistrad in i ateljén och anmäler observation av två havsörnar som nyss satt i träden vid Getingaryd vid Vättern ner mot Gränna. Runt om satt ett helt gäng kråkor, säger Rune.

Som sagt ...
.

16 januari - Varg - glappet

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Jag vet kanske inte om det märks, att jag faktiskt för det mesta försöker hålla en ganska låg politisk profil i min Naturliga dagbok även om jag är ganska politiskt verksam i MP, som nog många av er läsare redan känner till.
Men ibland, som nu, under den bedrövliga licensjakten på varg som pågår och vilken innbär ett dödande av tjugo djur, 10 % av hela landets bestånd av hotade och rödlistade individer, kan jag inte låta bli att tangera politikens roll och ansvar, eller till och med känna mig nödd att ta jättekliv rakt in i getingboet.

Jag menar att det finns ett allvarligt glapp i sammanhanget. Ett oförstånd och en inkonsekvens hos delar av svenska folket, åtminstone bland många av alla dem som sätter natur och miljövård i främsta rummet.

Jag tror mig förstå genom insändare, i allehanda protestlistor och under en allmän debatt att stora delar av oss svenskar faktiskt inte vill ha den här jakten på varg. Vi är troligen i klar majoritet. Ändå sker den.

Vi hade ett val i höstas. De flesta av alliansens företrädare lät tidigt meddela att vargjakten skulle komma att fortsätta som tidigare om man vann valet.
Alltså finns det en politisk majoritet för denna olycksaliga vargjakt. Således inte konstigt att den fortsätter och detta är vad som kallas demokrati.

Men här finns glappet menar jag, ty idag höjs många proteströster också bland dem som indirekt röstade för vargjakt genom att stödja de politiska partier som företrädde den.

Jag tror inte att några protester i insändare eller föreningar, hot från EU om åtal eller andra motåtgärder hjälper just nu. Inte på ytterligare fyra år minst.
Vilka konsekvenser man måste dra av ovanstående resonemang, om man nu företräder åsikten, att vargen ska erbjudas en rimlig och biologisk chans även i vårt rika och glesbebyggda land, måste väl därvid stå klart för alla som läser dessa mina rader.

Men allt går att ställa till rätta igen - även om det kan dröja ytterligare några år. Det är förvisso en fråga av många inom politikens ramar, men en principiellt viktig sådan. Nu hoppas jag bara att det inte då kommer att vara för sent.

.

Ja mina vänner, denna vargjakt väcker tigern i mig. Det märks väl att jag är rasande arg!
..

16 januari - Mitt "mesta" verk

.
Hustrun och jag var och såg filmen Svinalängorna i förrgår. Den var mycket bra och absolut sevärd, även fast jag redan innan besöket visste av rescensioner och människor i min närhet som sett den, att det var en svart film. Men så är det ju - livet är också svart - och jag vill inte alltid väja för detta faktum.
Dessutom kände jag personligen igen mig i 50-talsmiljön, vilket gjorde filmen än intressantare för mig.
.
Jag blev något överrumplad i början av filmen då huvudpersonen besöker sin barndoms simhall i Ystad. Den utzoomning som sker i den scenen startar med en bild genom de stora glasfönstren i fonden. Mitt i sekvensen finns en silhuett av en sparvhök i plast fäst på glaset.
Det är en rovfågeldekal med avsikt att skrämma andra fåglar från att krocka in i fönstret.

För nu många år sedan gjorde jag två förlagor till Östergötlands Ornitologiska Förening; en sparvhök och en lärkfalk. De har blivit riktiga storsäljare. Tusentals av dem har sålts till museer, stadshus, privata altaner, busskurer och liknande och de finns spridda i hela landet. Jag själv har ingen royalty på dekalerna och det mesta av behållningen går till fågelskydd.
.

.
.
.
.
.
.
.
.

..
.
.
En sparvhökssilhuett på fönstret i klubbhuset på anrika Falsterbo Golfklubb.

Jag brukar lite skämtsamt säga, att detta är mitt mest kända verk. Jag finns nämligen representerad på tusentals platser runt om i landet och inte bara i landet förresten; nej, inte minst på Louisiana Museum i Danmark.
Med glimten i ögat konstaterar jag att jag är en av få svenska konstnärer som har tagit plats på detta berömda ställe.

Vill du nu sälla dig till alla dem som är ägare till ett av "mina" verk, genom att sätta upp en rovfågelsdekal på t ex en utsatt glasaltan kan du beställa dem på hemsidan som finns under länken här nedan.

Naturbokhandeln

.

15 januari - Vargjakt

.
Årets licensjakt på varg har börjat idag på morgonen. Den är en skam för landet, enligt min bestämda åsikt och den strider mot EU:s regler om hänsyn mot hotade djur.
Jag har oerhört svårt att förstå hur vi i vår upplysthet (?) verkligen kan bete oss så kortsiktigt och cyniskt mot ett utrotningshotat och högt rödlistat däggdjur i vårt eget naturälskande (?) land.
Det känns som en medeltid av okunnighet att på detta sätt skatta en djurart med en population på drygt tvåhundra individer med ca 10%.
En stor skandal är detta. Jag beklagar djupt att jägarna har ett så starkt inflytande i regering och riksdag. Det är en kvarleva från ett klassamhälle i en annan värld än dagens moderna.

Jag gråter och skäms.

12 januari - Om tidig fågelsång och "videung"

.

Igår då Lars och jag vandrade ut på Tåkerns is ringde Mathias Lindholm från Radio P4 Östergötland och ville tala med mig om vårvinterns första fågelsång. Det passade inte precis just då men när jag var tillbaka i ateljén igen hörde han åter av sig.
.

Resultatet blev ett kåserande samtal direkt via telefonen. Det sändes igår eftermiddag men förhoppningsvis kan du lyssna på det från arkivet via länken nedan:

.

Fåglarna märker att ljuset är på väg tillbaka

.

Idag på morgonen läser jag i tidningen Corren på sista sidan en liten artikel som också den handlar om de första vårtecknen.

.

Jovisst, det händer något hela tiden i naturen. Än känns det emellertid långt kvar till knoppande vide och snödroppar. Ett nästan metertjockt snötäcke dämpar definitivt entusiasmen. Och inatt har det kommit ännu en decimeter, vilket i och för sig känns bra, eftersom den livsfarliga ishalkan därmed har minskat betydligt. Och så fick jag ju arbeta fram lite svett även denna morgon och det ska ju vara bra sägs det, av hälsoskäl bör man tydligen svettas minst en gång varje dag.

.

Men egentligen är det inte på grund av tidiga vårkänslor som jag har klippt in ett faksimil av denna artikel.

.

Nej, jag tänker på ordet "videung" som journalisten Magnus Andersson använder sig av både i den löpande texten och i bildtexten. Det är nog ingen felskrivning. Han tror säkert att det heter videung. Jag trodde det en gång i tiden också.

.

Knoppande vide

-

"Videung"

.

Jag minns från min barndom att även mina föräldrar sa; att vi skulle gå ut i naturen och klippa av några kvistar "videung" för att ta in i huset.

.

Det är förstås den finlandssvenske poeten

Zakarias Topelius "fel". Det var han som skrev visan:

"Sov du lilla vide ung, än så är det vinter...".

.

Nu vet jag ju förstås inte säkert hur textoriginalet såg ut men nog menade författaren att det var just ungt vide som avsågs (vide ung i två ord och inte videung i ett ord).

.

Men okej, inte gör det väl så mycket.

Jag är ju själv alldeles tokig i att hitta på egna och nya ord i mina skriverier.

Och faktum är att jag tror att väldigt många av oss svenskar tror att de där första kvistarna med knoppande vide faktiskt heter "videung" på riktigt.

.

Men ett är ändå säkert. Just nu känns det långt dit - till "videungen".

.

11 januari - Sondering av Tåkerns is

.
Lars känner på Tåkerns is.

Jag hämtar Lars hemma vid Frösäng; gröngölingen ropar in våren, vid fågelbordet finns fullt av mesar och Lars bjuder på nystekt strömming.
.
Vi har stämt möte för att genomföra en liten promenad på Tåkerns is vid Glänås, en rekognonsering inför Naturskyddsföreningens årliga vintervassexkursion som går av stapeln den 30 januari.
Förra året kom drygt 70 personer trots minus 17 - 20 grader, djup snö och delvis sjunkande och skoblöt is därunder vilket medförde ett besvärligt pulsande. .

Inne bland vassarna är isen ibland svag och osäker. Vi finner några öppna hål. Hål som är till glädje för räv, mink och även rådjur. Något att vara observant på under vår kommande vandring så att ingen drullar ner utifallatt ett nytt snötäcke skulle vara på plats då. I och för sig brukar jag säga, att man inte har varit vid Tåkern förrän man har varit i Tåkern. Men då gäller det kanske att välja lämpligare datum.

Nu är vi ute i god tid för att känna på årets förhållanden och blir glatt överraskade däröver. Bitvis har vinden nämligen svept iväg snön så att isen ligger blottad, i och för sig ganska tunn och stöpig men dock lättgången.
Vi känner oss för och lägger upp en lämplig rutt, intensiv och kort.
Nedfarten till Glänås är också ordnad till det bästa eftersom arbetet med det nya Naturum Tåkern ännu är igång och stigen ner är plogad och grusad.
Schaktmassor från grundarbetet vid bygget kommer att förstärka en del av de redan befintliga fågelholmarna som ligger utanför tornet och detta medför att till och med isen ställvis är plogad. Det ser alltså bra ut för vår kommande isvandring och vi känner oss mycket nöjda och förhoppningsfulla.

En vargspindelhane är ute på vinterpromenad, liksom Lars och jag ...

... Ja, promenad och promenad, det kan väl diskuteras, stelfrusen som den här spindeln är. Men den visar ändå att livet finns till hands även i en vinteröken som denna.
Vi hoppas på att spindeln och mer därtill vill visa sig återigen den 30 januari. Då får vi mycket att berätta om Lars och jag.

10 januari - Skyltarbete till Gotland

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Nu är arbetet i full gång med den första av tre A1-skyltar som jag gör till Gotlands länsstyrelse.
Det hela är till ett "nytt" besöksområde på nordöstra Gotland som heter Hejnum Kallgate vilket ska invigas till våren.

Denna den första planschen ska vara en översiktlig bild av området med karaktärsarterna på plats.
Skylt nummer två och tre ska visa orkidén guckusko respektive väddnätfjärilens liv och leverne.

Vårvintern är således helt inbokad. Allt ska vara klart senast den 15 mars.

9 januari - Ljusets återvända

.
Nu känns det märkbart, ljuset; det börjar komma tillbaka igen så vi bestämmer oss för den där efterlängtade promenaden, Ulla och jag.

Det är verkligen farligt halt på gatorna. Fyra centimeter tjock, ren glansis gör vår vandring trevande och riskfylld. Men vi möter Sven-Inge i vägskrapan efter en kort stund, som låter tänder räffla och mala, och strax därpå kommer även Arne i den gula flakbilen med både sand och salt och då kan vi bättre sträcka ut våra steg.

Nötväcka, blåmes och koltrast sjunger.
(Som alltid kan du se bilderna i större format om du klickar på dem).
.
.

Från vår höga trädgårdstuija sprakar något pipigt och lite raspigt. Jag står bara några meter därifrån och spetsar mina fågelöron. Är det inte ...? Jo visst är det ... En koltrast.
Jag vaggar lite åt sidan för att försöka hitta fågeln inne i det mörka innanmätet. Sen ser jag den, som en skugga i det dunkla, med ett blänkande öga och sluten näbb. Det är vinterns årsunga hane som prövar sin första sång - skuggsång - denna nasalt introverta subtilitet som man måste känna väl för att få uppleva.

En etyd på fågelvis i ljusets återvända.

- Dagen är som gjord också för årets första talgoxesång, säger jag till hustrun. Hög blå himmel, knappast ingen vind och några grader plus är perfekt. Och det stämmer med almanackan, nästan på timmen när.
- Ta inte ut något i förskott bara, svarar hon som alltid. Det är mycket vinter kvar, så börja inte prata om vår redan nu.

Och talgoxens visa uteblir förvisso.
Men blåmesen sjunger piccolaflöjtvis: si-si-si-si-si-si-si-si
och entitan snabbt och snärtigt tjipp-tjipp-tjipp-tjipp-tjipp.
Och högt uppe i en björk, i solens sparvarma sken på den tunnaste och yttersta kvisten, bröstar sig en nötväcka, svänger från sida till sida och sjunger kui-kui-kui-kui.
Allt andas hopp och begynnande lust. Folk vi möter ler med stjärnor i ögonen.

Rollande korpar

Och på väg till Linköpings teater i kvällens sista sol som färgar de nu helt snöfria granarna i mörk apelsinnyans kommer två korpar lekande över himlen. De rollar och ropar:

- Lusten är väckt.

.

8 januari - Regn idag ...

.
... och vallafiasko i Val di Fiemme. Suck! Nästan så det rimmar.
Tycker liksom att jag har sett det hända förr vid den där vackra lilla kyrkan i dalen.

5 januari - Snö så det räcker

..


Grannen Lasse är alltid på alerten med snöskottningen. Såna grannar gillar jag.
Här är det altantaket som får sig en nödvändig duvning.

*

- Ta skoveln, säger Urban och kastar den efter mig. Nu räcker det!
- Men den där är ju oduglig, svarar jag. Det tycks ju vara hängbjörk i skaftet.

Att ta en promenad till ateljén idag på morgonen visade sig vara en missräkning, om man hade bråttom fram vill säga. Det tog mig nästan en timme att komma dit. Och det beror inte på det besvärliga underlaget, det hade jag parerat med broddar under sulorna, utan mera på alla möten som blev.

Ny snö virvlar ner hela tiden och gör gårdagens tunga skottningsarbete ogjort - igen. Det är norrlandsvinter. En rejäl sådan.

- Det är precis som när far min berättade om beredskapsvintrarna, fortsätter Urban. Då var det, enligt vad han sa, snö upp till telefonledningarna och varhelst en ny rekryt visade sig fick han en snöskovel i händerna direkt.

Men först på promenaden möter jag Gösta. Han håller alltid exemplariskt rent framför sitt hus. Där finns energi så det räcker även för andra med behov. Jag har sett honom skotta både här och där i samhället för att hjälpa dem med krämpor och åldersrelaterade problem trots att han själv är en bit över folkpensionsstrecket.

- Men idag har jag problem du, säger Gösta. Det är ischiasen. Den går ner ända till tårna här i högerbenet. Det gör förskräckligt ont. Jag blir så rastlös av att inte kunna ta mina promenader. Du vet att jag brukar gå tre långa vändor per dag. Sova går bra men sen, när jag kommer upp ... Hujedamej.

- Jo jag vet, svarar jag. Men du är i alla fall en baddare på att hålla rent på din trottoar. Det är inte alla som klarar av det precis. Din granne till exempel ställer ju till lite bekymmer när han alltid verkar bryta mönstret och tvingar ut folk i gatan eftersom som han aldrig tar tag i skovelskaftet.

- Nej det är sant, svarar Gösta. Han får nog inga stjärnor i himlen han inte.

Våge håller rent med snösläden, som är en sån där otymplig typ med aluminiumblad och stålbygel. De är tunga att skjuta framför sig, säkert 120 breda, lågt ställda och förrädiskt lockande att ta för stora portioner med.
(Själv har jag en smalare av plast med ergometriskt uppsvängt handtag - en fantastisk bekväm och skonsam modell, som dessutom inte lurar en att åta sig för mycket åt gången).

- Jag har det ganska bra förspänt, säger Våge, så det går bra med den här också eftersom jag kan lägga snön på andra sidan vägen, i diket ut mot åkkern. Men nu räcker det verkligen, tycker jag, fortsätter han. De är ju bara i början av vintern. Förra året vid den här ti´n hade det knappt börja snöa. Vart ska de ta vägen? Jag är ändå mest bekymrad för djuren.

Sixten tar några tag också framför Urbans garageväg. De är goda grannar och samspråkar högljutt när jag anländer.
Sen kommer då den där skoveln och landar överraskande framför mina fötter med en duns.

- Nu skiter vi i det här, säger Urban. Du får´n. Jag har fått nog.

- Ja det här är inte nådigt, kompletterar Sixten lite mera stillsamt. Men man måste ligga i.

Och sen, efter en timme, har jag slutligen nått ända fram till ateljéporten. Lagom till andra kaffet.
Nu blir de arbete med mitt nya stora beting; tre A1-skyltar informationstavlor till Gotlands länsstyrelse. Jag är nog redan lite efter tidtabellen. Frågan är om jag vågar ta fler promenader i det här vädret nu när jag har bråttom till ateljén.
.

4 januari - Funderingar kring ett misslyckat foto

.

Kråka vid dött rådjur.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Det var igår, alldeles innan jag mötte den "galne" engelsmannen, som jag skriver om här nedan, som jag såg fyra kråkor och en korp som åt på ett vinterdött rådjur på gärdet vid sidan av vägen längre fram.

Trots att jag inte stannade lyfte korpen redan på mer än hundra meters avstånd och då jag närmade mig ytterligare lyfte den ena kråkan efter den andra och slutligen var det bara en kvar och den var också orolig.

Alltså vevade jag ner fönstret och gjorde kameran med 300-telet beredd för ett foto i farten då jag passerade, redan i god tid.

Jag fick fotot! En okej bild trodde jag och stängde av kameran utan vidare funderingar eftersom jag var i rullning.

Hemma igen ser jag fotot. Snöpinnen uppfattade jag aldrig. Tänk att den skulle hamna precis framför motivet. Så trist. Misslyckat. Kassera!

.

Men, vid närmare eftertanke kanske det ändå kan vara något att visa, tänker jag nu dagen efteråt med ett dygns fundering. Med lite jobb skulle jag säkert kunna klona bort den där illröda tingesten eller också låta den vara och istället dra några nya slutsatser.

Se hur man faktiskt "ser igenom" pinnen till kråkan och rådjuret. Spännande?!

.

Beror detta på:

1. Att ljuset från kråkan och rådjuret smiter runt pinnen i förgrunden i en sån där randstråleeffekt jag känner till från fysikens spalt- och gitter-lektioner.

2. Att pinnen är tillräckligt smal jämfört med bländaröppningen att ljuset även rakt kan smita förbi på sidorna.

3. Att min hastighet om än låg ger tillräcklig sidorörelse för att ge tidsinställningen på kamerans bländaröppning tillräckligt med tid för att samla upp ljus bakom pinnens hela bredd.

4. Eller gäller allt detta och kanske ändå mer dätill?

.

4 januari - Ymnigt snöfall suddar bort partiell solförmörkelse

.

Det blev ingen astronomisk upplevelse idag på morgonen. Nu är klockan 10.30 och den partiella solförmörkelsen är över utan åthävor.

Ett ymnigt snöfall har dragit ner över bygden, en decimeter nysnö ha lagt sig över skarskorpan och ishalkan, livsfarligt med andra ord, och himlen är matterad och jämngrå.

.

3 januari - Om möten med rådjur och en "galen" engelsman

. Efter nyårshelgens mildväder med regn har en hård skare bildats. Rådjuren får det nu än svårare att överleva. De som lever på slätten förlorar i skydd jämfört med stammen i skogsbygden men tjänar möjligen på att snötäcket ibland är tunnblåst och att det då blir lättare för dem att sparka sig ner till raps och höstvete.

Men lättsamt är det inte. De tre djuren till vänster på bilden är magra, vid dödens gränslinje och de får inte plats i den "matgrop" de troligen något starkare individerna till höger trängs i. Deras hållning vittnar om svält gränsande till apati.

*

Den smala vägen vid Tåkern förbi Väversunda är glashal. Solen blänker i isgatan så att solglasögon känns nödvändiga för att kunna se framåt i färdriktningen. Bilarna jag möter och även jag själv håller väl åt sidan både i tid och rum på de få platser där utrymme finns att tillgå.
En gång får jag dock lov att backa 100 meter för att släppa förbi grusbilen som måste ges förtur då den dyker upp över ett backkrön. Det fungerar. Alla vet.
Nästan alla!

Vid Lyckebyskolan möter jag en bilist som inte stannar vid det väl tilltagna infartsutrymme han just passerar utan försöker tränga sig vidare fram mot mig trots att jag själv är bara några meter från ett tryggt möte.
.
Det hela blir alldeles omöjligt trots att jag håller åt mig så mycket jag kan.
Om än sakta, försöker han passera mig på den smala och hala vägen, medan jag förbereder en utskällning genom att sänka min sidoruta, blott någon decimeter från hans ansikte.
Men den här bilisten verkar inte ha en aning om praxis och allmän vintervägshänsyn och jag ser hur han förvånad och oförstående fortsätter och slutligen sakta glider sidledes ner i det djupa diket.

"Idiot", säger jag halvhögt och kliver ur bilen för att fortsätta en tänkt harang.
En mörkhyade man kliver ur bilen och tittar på mig med hundledsna ögen.
"I don´t speak swedish",säger han och ögonen flackar runt i omgivningen. I´m from England".
"Jahaja" suckar jag," det förklarar ju saken".

"Hur tänker du göra nu då" undrar jag irriterat. "Varför stannade du inte så vi kunde mötas", fast på engelska förstås.
"Jag visst inte hur jag skulle bära mig åt och så har jag ju såna där ... ? ? dubbar, du vet", svarar engelsmannen, fast på engelska förstås.
"Jaha du, nu har du iallafall ett stort problem framför dej", säger jag och berättar för honom om de röda vägkantskäpparnas betydelse; den viktiga ögonkontakten och nödvändiga trafiksamspelet, samt svenska ljustutningars kodspråk.

"Åh, jag visste inte. Men, har du en lina, så är jag väl snart uppe igen", menar han. Men jag svarar, att jag inte har någon lina och i vilket fall som helst skulle jag inte kunna dra upp honom på den här hala vägen så djupt som han sitter fast i snön.

Du får gå till gården därborta i kröken", pekar jag."Han som bor där kan kanske dra upp dig med traktorn".
"Nej", säger engelsmannen, "han har dragit upp mig förut och var så arg på mig att jag inte vågar fråga honom igen".
"Men till nästa gård är det mycket längre", svarar jag och är beredd att lämna den i mitt tycke enfaldige bilisten i sticket.

Just då kommer en norsk kvinna fram till oss från Lyckebyskolans meditationscentrum tillsammans med ännu en mörkhyad man. De talar engelska med varandra. Självklart tror jag därför att de känner bilisten. Men icke.

Jag tilltalar dem på engelska och det tar en stund innan jag märker att de svarar på svenska och norska. "Får ni prata överhuvudtaget?", frågar jag.
"Ja, vi ingår i personalstyrkan och har inte samtalsförbud som alla deltagarna i meditationskurserna har. Kan vi inte tillsammans alla fyra försöka lämpa bilen tillbaka på vägen", föreslår denne unge mörke man på klingande göteborgsdialekt. "Men varför pratar ni engelska med varandra?", frågar jag överraskad. "Jag har svårt att förstå norska", säger göteborgarn.

Märkligt! En svensk, en norska, en mörhyad göteborgare som inte förstår norska men ändå får prata och mitt i alltihop en "stupid" engelsman; vilken samling mitt på vischan, tänker jag tyst. "O! er han engelsman", utbrister norskan. "Dette kan jo vel forklare de hele".
"Jo, jo. Men det är ändå helt omöjligt att få loss honom utan draghjälp", svarar jag och ger mig istället för vidare argumentation iväg till bonden i gården därborta. Jag känner nämligen honom och tar därför på mig ett problem jag själv knappast är ansvarig för. Jag tar dock bilen, ty det är nästan ogörligt att ta sig fram till fots.

"Jo du. Den mannen känner jag", säger min vän som är traktorägare och därför presumtiv bilbärgare, om än kanske under kommande protest. "Han bor här strax intill; flyttade hit för ett litet tag sen och jag är ganska sur på hans sätt att köra bil redan som det är. Jag har faktiskt funderat på att ringa polisen om hans vådliga framfart här i trakten. Och jag har redan dragit upp honom ur diket".
"Jo jag vet", suckar jag."Men nu måste jag nog ändå be dej om hjälp en gång till, annars blir han kvar i diket därborta, vår engelsman och blockerar andra bilars framfart".
"Usch då", suckar markägaren och hämtar traktorn. "Jag får väl göra en sista insats då, men sen är det nog".

Snart är det hela uträttat och återställt.
Den om svenska vintervägar tydligen helt obekante engelsmannen kör vidare med ett kort och snabbt "Thank you" och försvinner bakom nästa krök.
Vi andra står kvar och kliar oss i huvudet.

Skomakare - bli vid din läst! skriver jag nu om kvällen, iförd mina gula handtäljda holländska träskor och med distans till en upplevelse som i backspegeln förstås blir lite komisk. Tiden gick åt till oplanerad hjälpinsats och dagens goda gärning och jag missade därför en tänkt vandring på sjön. Men en upplevelse kan väl vara lika god som en annan.

30 december - Nej till vargjakt i Sverige

.
Gipsavtryck av vargspår.
Höger framfot gjort av
den svenska vargstammens Eva,
som sedemera dödades i en
bilolycka men innan dess hann bli
"urmoder" till många av ättlingar.

(Insamlat av E. Isakson
vid Nyskoga i Värmland
den 21 maj 1983 på en fuktig grusväg).
.
.
.
.
Jag har i min ägo ett gipsavtryck från en varg. Det är ett kärt minne från 1983.
Då när Sveriges första "nya" vargar påträffades i Värmland reste min vän, reportern Christer Elderud och jag till Nyskoga för att på plats göra ett reportage för tidningen Corren.
Vi fick ett par härliga dygn en begynnande vinter i ett skogigt landskap på gränsen till Norge tillsammans med människor och stämningar just det året när landet åter berikades med detta
fantastiska djur
.
Vi fick följa med Naturvårdsverkets dåvarande vargspårare Erik Isakson på plats i markerna, spårade mil efter mil på nattsnöiga grusvägar, besökte gläntor och sjökanter där varg nyligen hade setts och fick träffa människor med åsikter om företeelsen och framtiden.
Vargarna själva, ytterst få, kanske bara en handfull idivider den där första tiden, höll sig emellertid undan.

Mycket har hänt sedan dess.
Efter en trög start har ändå till sist vargen någorlunda återtagit en rättmätig plats i vårt land. Och jag tycker att det är alldeles självklart att vargen ska ha en tryggad plats här hos oss.
Sverige är ett glest befolkat land och om inte vi i trygga och rika Sverige skulle ha råd att bereda utrymme för detta högtstående och vackra rovdjur vore det en skandal och ett totalt misslyckande. Vi skulle skämma ut oss i Naturvärlden och tappa vår trovärdiga röst som aktiva i miljöärenden runt om i världen.

Vi är tyvärr nästan där nu. Igen. EU undrar med rätta hur vi återigen kan tillåta en licensjakt på varg 2011 med en så låg population som strax över 200 djur totalt, och vill ha svar. Jag skäms. Igen!

Vill du, liksom jag, säga nej till vargjaktseländet så använd följande länk och protestera. Och sprid också meddelandet till dina vänner och bekanta. Det är viktigt!
Inom en månad drar man igång den skymffulla slakten.

.

länk

.

29 december - Besök från Vadstena

.

Råkor från Vadstena

.

Självklart är det just på Vadstenavägen i Ödeshög som jag hittar dem, råkorna. I en av trädgårdarna längst ut från samhällets centrum ligger talg i ett mjölkpaket utställt för fåglar och där huserar en stor flock.
På lyktstolpar, i björkkronorna och på taken runt omkring räknar jag in ett trettiotal. Jag skulle tro att det är fåglar från den population som finns i Vadstena som har gjort ett nedslag hos oss. Hunger och utsatthet driver dem till lokala migrationsrörelser. De brukar aldrig bli särskilt länge här hos oss. Troligen försvinner de vidare iväg innan vintern är över. Allt beror förstås på människors välvilja. Kråkfåglar är ju aldrig särskilt väl sedda vid foderborden.
Men jag tycker att råkorna är väldigt vackra - speciellt mot vit snö.
.
Egendomligt nog finns inga häckande råkor i Ödeshögs kommun. Finge de vara helt ifred, vore det säkert bara en tidsfråga. De stora träden finns, jordgruksbygden är vid och rik och närheten till människor är ju ganska självklar.
Jag hoppas faktiskt att jag ska få uppleva detta..
.

27 december - Mellandag

.

Jag är på kort besök i ateljén.
Jag vattnar blommor.
Jag betalar räkningar på datorn - av mycket högre nivå än beräknat.
Jag kikar ut genom fönstren på den oerhört lätta Vättersnö som långsamt singlar ner genom luften som är stilla idag.
Och tar ett kort på bilarna på parkeringsplatsen genom fönstret på baksidan.
Snötäcket är, fastän packat, minst en halv meter.
Jag retar mig lite på dessa två bilar som tar upp onödig yta och blockerar snöröjning hela vintern igenom på vår gemensamma parkeringsplats.

Jag skriver om allt detta i min blog; till vilken glädje och nytta kan man ju undra.
Sen tar jag på mig kläderna igen och åker hem till en kopp kaffe som kommer att stå dukad kl kvart i elva efter överenskommelse.

En typisk mellandag.

.

.

.

22 december - Utsatthet

.
Kattuggla

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

Maria på kontoret ringer från Tvätten.

"Vad ska vi göra, vi ringer till Gebbe. Det ligger en kattuggla avsvimmad här utanför i snön. Den flög nyss på fönstret med en duns", säger hon.

Så får jag reda på det mesta i fågelväg här i byn.

Jag lastar en kartong i bilen och tar mig dit. Vi pulsar fram genom snön till baksidan av huset. Maria visar vägen.

"Här, runt hörnet ligger den", pekar hon.

Kattugglan har piggnat till. När den ser oss rister den bort snöflingorna från ansiktet, öppnar det ena ögat något och lyfter elegant från sitt snöhål. Den flyger iväg, bort från oss, över hustaket med benen dinglande.

"Vad ville den?" undrar Maria."Varför försökte den flyga in genom fönstret?"

"De är utsatta nu ugglorna", svarar jag. "Under det tjocka snötäcket lever smågnagarna ett gott liv skyddade från ugglor och annat hotfullt.

Ugglorna får svälta och kattugglan är en art som gärna söker sig inomhus in i lador och uthus. Kanske trodde den på denna möjlighet. Eller så såg den en rörelse innanför glaset och trodde på mat".

.

22 december - Vintersolstånd

.
Jag somnar om och Ulla ropar från duschen. " Är du vaken Gunnar"?
Tänk om man fick ligga kvar en timme till idag.
Skönt i alla fall att man slipper skotta snö. Den första morgonen på länge utan detta sisyfosgissel, tänker jag.

Gröten puttrar, tekokaren fräser och jag går ut efter tidningen. Den kan jag ägna några extra minuter idag.

En decimeter nysnö har lagt sig över uppfarten. Det blir till att snabbläddra genom bladet även idag alltså.
Helen är redan ute och gör sitt.
Snön är lätt. Den är som ängladun.
"Tänk att vi bara är i början av vintern", kvittrar hon hurtigt. "Till julafton kommer mer, har jag förstått, men med den här nya snösläden är det så enkelt att vi tog lite extra igår längs staketet vid postlådan, Fredrik och jag".

Jag suckar uppgivet.

*

Idag är det vintersolstånd. Och redan nu har det hänt. Jordens norra halvklot lutar alltmer in mot solen igen. Det var visst i natt, ungefär vid ett-tiden som läget passerades och i morgon är det teoretiskt sett en aning ljusare än idag. Sånt är skönt att veta mitt i snöskottningen.

*

Jag tog en retur ner över slätten igår igen. Jag ville se om den döda haren jag arrangerade dagen innan hade dragit någon rovfågel.
Men haren var översnöad och osynlig.
Däremot fann jag en hoper korpar, kråkor och en fjällvråk vid Disevidsåns kant. De kalasade på ett dött rådjur.
Och på mossen vid en hästgård satt ytterligare ett trettiotal korpar i ren flock i björkarna tillsammans med en ormvråk. Där inne fanns säkert ännu ett kadaver.

Då jag stannade för att dokumentera med kameran lyfte alla korparna. De är så varska, trots att avståndet var gott och väl över hundra meter.
Trettio korpar på skymningshimlen över en grådisig Ombergsrand var en liten påminnelse om de enorma korpflockar man kunde se på 70-talet vid kommunernas soptippar.
Rekordet jag noterade var över trehundra individer vid Mjölby och nästan lika många vid Ödeshögs soptipp.
Idag är detta historia och korparna får förlita sig på älgräntor, trafikoffer och vintersvälta rådjur.
.

21 december - Månförmörkelse

.

... passerar utan notis - morgonen är för ljus och himlen skyad.

20 december - Timmen är blå

..Redan klockan 3 på eftermiddagen börjar dagern skumna. Klockan halv 4 är timmen blå.

Jag åker en vintersväng över slätten, mellan snödrivor höga som hus och där grusvägens vägkant får gissas eftersom de orangeröda käpparna delvis är bortplogade. Lätt men tät kallsnö dalar ner över bygden. Flingorna gnistrar i billjuset. Centimeter fylls på centimeter. Allt bäddas in i det blåa diset och suddas bort.

På vägen utanför Stugan ligger en nydöd fälthare överkörd. Blankspår ner mot diket och grästorvor skvallrar om överraskningen. Haren ligger redan under ett fjunlätt snötäcke men är ännu varm. Jag lägger den i bagageluckan och stannar vid vägkanten längre fram, pulsar ut över det gömda diket och lägger kadavret på ett brunnslock, som jag sopar rent med handen. Kanske kan djuret bli till en sista gnutta överlevnad; för en örn, en ormvråk eller åtminstone en korp.

20 december - Nobeldiplomen

.

Nu har jag fått klartecken från Nobelstiftelsen att visa de tre nobeldiplomen som jag gjorde åt årets tre nobelpristagere i kemi.

.

.

Uppdraget från Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen var, att jag skulle visa mitt måleri och konstnärsskap. Det var genom detta redan kända skapande jag hade blivit utvald. Alltså var det från början "bestämt" att jag skulle göra något med Natur/Landskap.

.

Mina tre verk är akvareller, där temat varit Ombergs bokskog; en hyllning till mitt landskap och en kombination av gammalt och ungt - gamla träd och vårgrönska.

Idén att visa motiv från min hembygd kändes självklar från första början. Att välja Omberg kändes också alldeles naturligt.

Just valet av gamla bokar centralt i motiven uppenbarades för mig ganska sent i processen då två av pristagarna visade sig vara från Japan - ett land, en kultur, som är känd för att vörda "det gamla".

..

Det finns en kronologisk ordning i serien och jag visar dem här nedan i just den ordningen.

.

Kalligrafen Annika Rücker har skapat textsidan och bokbindaren Ingemar Dackéus har gjort inbindningen i rött läder med guldtryck. Alla foton är tagna av Lovisa Engblom.diplet är sedan vackert inbundet av bokbindare Ingemar

.

Akira Suzuki

.

.

Ei-ichi Negishi

Richard F. Heck

..

.

.

.

.

.

.

.

.
..

Klicka på "Nobelmedaljen" i högra spalten för att ta del av hela historien.

.

17 december - Kärlek

.

I telefonen igår, barnbarnet Elliot tre år ringer till mig.

"Jag bara älskar dej morfar. Hej då!"

.

15 december - Okej Peter!

.
Det är inte något jag brukar göra - måla på beställning.
Men, jag fick ett mejl från skådarkompisen Peter häromdagen, Peter, som upptäckte den tretåiga hackspetten på Omberg, vilket gjorde, att jag fick kryssa den i mitt artgalleri över fåglar i Östergötland, för vilket jag är ytterst glad och tacksam.

- vore trevligt med en bild under auktionen på tretå!!? skriver Peter

Okej då Peter, lite för din skull, men mest för min egen ändå eftersom det är en så härlig fågel, har jag gjort en akvarell på den tretåiga hackspetten på Omberg, efter allt det material som jag samlade in på plats i granurskogsreservatet den 22 november i år.
.
Tretåig hackspett, hane.

En akvarell som du
kan bjuda på i auktionen som är länkad i spalten här till höger.

Välkommen dit!

.

15 december - Ytterligheter

.
Jonas i Kalmar ställde en fråga till nätverket Brevduvan igår och undrade om någon annan "duva" har noterat koltrast ätande spyor (förvisso inget trevligt ämne).

Jag svarade:

"Jajemensan - fenomenet är känt! Läs från min blogg förra året under den 8 februari"

http://naturligdagbok.blogspot.com/2010_02_01_archive.html

Koltrast ätande torra chips.

...
.
.
.
.
.
.
.

Ja, det är många ytterligheter man kan få uppleva en extremvinter som denna. Som till exempel den koltrasthona som hoppade fram nästan mellan mina fötter häromdagen i Linköping för att hacka i sig de torra "Lök&Cream chips" som ramlade ur soppåsen då jag lastade in i bagageluckan efter dotter Karins trettioårsfest. Den fågeln var uppenbarligen i desperat behov av något att äta.

En gammal duhökhona jagande kråkor mitt inne bland höghusen vid Hägerstensåsen är ett annat exempel om än något mera normalt, som jag tog del av i torsdags under mitt Stockholmsbesök .

Ormvråkar sittande på fågelbord i trädgårdar är kanske mer udda iakttagelser som jag har hört om ett par gånger de senaste veckorna. Dessa fåglar är uthungrade övervintrare som tvingats till ytterlighet. Är det därvid eventuella smågnagare under matplatsen, tättingarna själva eller t o m talgbollarna som utgjort lockelsen?

.

14 december - I livets spets

.
Jag är på väg genom skogen.
Ett rådjur trippar över vägen. Det är full dager, det vill säga, solen står lågt men ändå som högst i tiden.
Snön är djup och det är som vanligt, den senaste tiden, mycket kallt.

Det är en råget som passerar. Hon sprätter på sina pinniga ben, stapplar och småhalkar på vägbanans is. Jag saktar in och ger henne tid.

En utmattat råget
.

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Vid snövallen försöker hon göra ett hopp som brukligt, men hamnar på magen, kravlar sig över kanten och ställer sig i diket. Där blir hon stilla en stund för att samla kraft. Hon vänder sitt ansikte snett mot mig och andas tungt.
Jag har stoppat alldeles intill, sitter blickstilla och väntar på fortsättningen.

Med möda och ytterst långsamt plöjer hon sig upp för vägsluttningens drivsnö in mellan några småtallar. Hon försöker lyfta fötterna över täcket men lyckas inte.

*

Jag samtalade en kort stund med Linus igår, under kaffepausen på mitt sista och hans första kommunfullmäktigesamträde.

- Jag har inte jagat på länge nu, säger han. Det är för svårt för djuren, så det blev inget av med jakten på rådjur den här vintern heller. Förra året hörde jag att åtminstone trettio procent av rådjuren dog, fortsätter han, så efter det här finns nog inte så många kvar. Det gäller att mata allt vad man orkar, men det räcker ändå inte till.

- Ja, säger jag, efter några sådana här vintrar är vi snart tillbaka på 60-talets nivå vad gäller rådjur. Det vet väl knappast ni ungdomar något om men på den tiden var man faktiskt glad om man såg något rådjur över huvud taget under ett helt år.

- Men det är väldigt gott om rävar, suckar Linus.

- Ja men det är ju självklart, svarar jag. De har ju dukat bord. Det är faktiskt så det fungerar i naturen och inget att vara ledsen över. Det är exakt som det ska vara, "tröstar" jag.

Allt spetsas till. Kortsiktiga utbredningsvinster suddas lätt ut. Livets förutsättningar balanseras med långsiktighet och tålmod. Ett par hårda vintrar i rad skärper överlevnadens knivskarpa egg och vi människor, betraktarna, mår illa därav, fastän det hela egentligen är alldeles som det ska.

"Mina" sparvar finns alltid på plats.

..

.

.

.

.

.

Vid fågelbordet har det också tunnats ut. Jag tror att min bortavaro under nobelveckan blev svår. Matningen underhölls dåligt. Nu är koltrastarna borta, talgoxarna färre och blåmesarna också och inga andra arter finns på plats - förutom "täcklingarna" förstås; några par pilfinkar och så omgivningens egna gråsparvar alltså. Jag är verkligen glad åt dem.

Men det är inte lätt för fågelbordets andra gäster att umgås med sparvarna, ty de har nära till flykt rakt in i intilliggande barrbuskage vid minsta rörelse, skatbesök, bilpassage eller annat som ibland är omöjligt att förstå. Det hela blir ryckigt och nervöst; några sekunder åt gången bara, vilket innebär att mesarna aldrig får ordentlig matro och tid med solrosfrön och margarin när sparvarna är där.

Margarin? Jo jag ringde min vän Göran igår och han berättade om ett tips han i sin tur fått av en annan god vän. Mycket bättre än köpta talgbollar och billigare. Så här gjorde jag.

Smält ½ kg margarin. Blanda i havregryn eller liknande, (jag malde ner även några ostkanter), samt ett par skedar socker för energins skull, (jag tog lite extra honung dessutom) och fyll sedan smeten i lerblomkrukor, (jag använde tomma äggkartonger istället). Överlevnadsgodis för mesarna!

Ja visst är det så att de insatser som vi människor gör för djuren och fåglarna i tider som dessa genom t ex utfodring i rådjursremisser och fågelbord är viktiga överlevnadsfaktorer, åtminstone i det lilla och kortsiktiga perspektivet. Men de stora dragen rår vi sällan över. Eller?

.