Jag somnar om och Ulla ropar från duschen. " Är du vaken Gunnar"?
Tänk om man fick ligga kvar en timme till idag.
Skönt i alla fall att man slipper skotta snö. Den första morgonen på länge utan detta sisyfosgissel, tänker jag.
Gröten puttrar, tekokaren fräser och jag går ut efter tidningen. Den kan jag ägna några extra minuter idag.
En decimeter nysnö har lagt sig över uppfarten. Det blir till att snabbläddra genom bladet även idag alltså.
Helen är redan ute och gör sitt.
Snön är lätt. Den är som ängladun.
"Tänk att vi bara är i början av vintern", kvittrar hon hurtigt. "Till julafton kommer mer, har jag förstått, men med den här nya snösläden är det så enkelt att vi tog lite extra igår längs staketet vid postlådan, Fredrik och jag".
Jag suckar uppgivet.
*
Idag är det vintersolstånd. Och redan nu har det hänt. Jordens norra halvklot lutar alltmer in mot solen igen. Det var visst i natt, ungefär vid ett-tiden som läget passerades och i morgon är det teoretiskt sett en aning ljusare än idag. Sånt är skönt att veta mitt i snöskottningen.*
Jag tog en retur ner över slätten igår igen. Jag ville se om den döda haren jag arrangerade dagen innan hade dragit någon rovfågel.
Men haren var översnöad och osynlig.
Däremot fann jag en hoper korpar, kråkor och en fjällvråk vid Disevidsåns kant. De kalasade på ett dött rådjur.
Och på mossen vid en hästgård satt ytterligare ett trettiotal korpar i ren flock i björkarna tillsammans med en ormvråk. Där inne fanns säkert ännu ett kadaver.
Då jag stannade för att dokumentera med kameran lyfte alla korparna. De är så varska, trots att avståndet var gott och väl över hundra meter.
Trettio korpar på skymningshimlen över en grådisig Ombergsrand var en liten påminnelse om de enorma korpflockar man kunde se på 70-talet vid kommunernas soptippar.
Rekordet jag noterade var över trehundra individer vid Mjölby och nästan lika många vid Ödeshögs soptipp.
Idag är detta historia och korparna får förlita sig på älgräntor, trafikoffer och vintersvälta rådjur.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar