14 december - I livets spets

.
Jag är på väg genom skogen.
Ett rådjur trippar över vägen. Det är full dager, det vill säga, solen står lågt men ändå som högst i tiden.
Snön är djup och det är som vanligt, den senaste tiden, mycket kallt.

Det är en råget som passerar. Hon sprätter på sina pinniga ben, stapplar och småhalkar på vägbanans is. Jag saktar in och ger henne tid.

En utmattat råget
.

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Vid snövallen försöker hon göra ett hopp som brukligt, men hamnar på magen, kravlar sig över kanten och ställer sig i diket. Där blir hon stilla en stund för att samla kraft. Hon vänder sitt ansikte snett mot mig och andas tungt.
Jag har stoppat alldeles intill, sitter blickstilla och väntar på fortsättningen.

Med möda och ytterst långsamt plöjer hon sig upp för vägsluttningens drivsnö in mellan några småtallar. Hon försöker lyfta fötterna över täcket men lyckas inte.

*

Jag samtalade en kort stund med Linus igår, under kaffepausen på mitt sista och hans första kommunfullmäktigesamträde.

- Jag har inte jagat på länge nu, säger han. Det är för svårt för djuren, så det blev inget av med jakten på rådjur den här vintern heller. Förra året hörde jag att åtminstone trettio procent av rådjuren dog, fortsätter han, så efter det här finns nog inte så många kvar. Det gäller att mata allt vad man orkar, men det räcker ändå inte till.

- Ja, säger jag, efter några sådana här vintrar är vi snart tillbaka på 60-talets nivå vad gäller rådjur. Det vet väl knappast ni ungdomar något om men på den tiden var man faktiskt glad om man såg något rådjur över huvud taget under ett helt år.

- Men det är väldigt gott om rävar, suckar Linus.

- Ja men det är ju självklart, svarar jag. De har ju dukat bord. Det är faktiskt så det fungerar i naturen och inget att vara ledsen över. Det är exakt som det ska vara, "tröstar" jag.

Allt spetsas till. Kortsiktiga utbredningsvinster suddas lätt ut. Livets förutsättningar balanseras med långsiktighet och tålmod. Ett par hårda vintrar i rad skärper överlevnadens knivskarpa egg och vi människor, betraktarna, mår illa därav, fastän det hela egentligen är alldeles som det ska.

"Mina" sparvar finns alltid på plats.

..

.

.

.

.

.

Vid fågelbordet har det också tunnats ut. Jag tror att min bortavaro under nobelveckan blev svår. Matningen underhölls dåligt. Nu är koltrastarna borta, talgoxarna färre och blåmesarna också och inga andra arter finns på plats - förutom "täcklingarna" förstås; några par pilfinkar och så omgivningens egna gråsparvar alltså. Jag är verkligen glad åt dem.

Men det är inte lätt för fågelbordets andra gäster att umgås med sparvarna, ty de har nära till flykt rakt in i intilliggande barrbuskage vid minsta rörelse, skatbesök, bilpassage eller annat som ibland är omöjligt att förstå. Det hela blir ryckigt och nervöst; några sekunder åt gången bara, vilket innebär att mesarna aldrig får ordentlig matro och tid med solrosfrön och margarin när sparvarna är där.

Margarin? Jo jag ringde min vän Göran igår och han berättade om ett tips han i sin tur fått av en annan god vän. Mycket bättre än köpta talgbollar och billigare. Så här gjorde jag.

Smält ½ kg margarin. Blanda i havregryn eller liknande, (jag malde ner även några ostkanter), samt ett par skedar socker för energins skull, (jag tog lite extra honung dessutom) och fyll sedan smeten i lerblomkrukor, (jag använde tomma äggkartonger istället). Överlevnadsgodis för mesarna!

Ja visst är det så att de insatser som vi människor gör för djuren och fåglarna i tider som dessa genom t ex utfodring i rådjursremisser och fågelbord är viktiga överlevnadsfaktorer, åtminstone i det lilla och kortsiktiga perspektivet. Men de stora dragen rår vi sällan över. Eller?

.