3 december - I backspegeln

.
- När du nu ändå är hemma, kan du väl ta och dammsuga toaletter och sovrum, säger hustru Ulla, alldeles innan jag skjutsar henne till tåget för vidaretransport till Västerås och svärföräldrarna.

- Jovisst, muttrar jag tillbaka tystlåtet och oartikulerat, väl medveten om att hustru Ulla, trots alla mina propåer om att vi delar allt hemarbete lika, står för det mesta av initiativen av hushållets alla små arbetsmöjligheter.

Nu är det alltså dags, att ta tag i det där jag lovade nyss.
Tänk så det blivit, funderar jag, medan dammsugarn susar och jag försöker sträcka slangen in under den ganska låga sängbottnen för att nå in mot mitten, till dammtussarna som samlats runt stödbenet.

- Hur många år sedan är det som jag elegant och lättsamt krälade in under åbäket liggande på mage för att komma åt alla de minsta skrymslen och vrår, tänker jag. Tio år? Knappt!
Idag skulle jag inte komma under med rondören runt magen ens om jag försökte, och försöka förresten, är faktiskt inte heller att tänka på längre, tänker jag. Jag ids inte att komma ner så lågt.

Usch så man chanserar!
Tiden går.
Tankarna går bakåt i tiden.

Jag köpte en dröm häromdagen. En som jag önskat mig länge och alltmer. Ett gårdagsminne: En Rolling Stones box med samlade singlar från 60- och 70 talen.
Det var min musik - faktiskt mer än The Beatles. Stones var råare och vildare och jag minns somrarna i Lysekil, i det numera nedbrunna Societetshuset med gänget (Mallo framför allt, Mick, Lasse och Dagge, Klas, Stan, Jolls och de andra), bowlingmaskinen, jukeboxen och uppsluppenheten efter diskpassen på hotell Lysekil, då vi samlades till förfest, fast det ordet var förstås inte uppfunnet än, och hur vi diggade Stenarna (mest) så det ekade mellan väggarna.
Redan då, 1964 och 1965, hände det ibland att även vi grabbar sminkade oss med mascara, eller om det var sotig kork, runt ögonen och fixade upptovat stort hår. Någonstans har jag ett foto kvar av "Mick och mig" men jag vet nu inte var. Mina vuxna barn skulle förvånas!

Jag hade alla LP-arna, av Stenarna menar jag, men min lillasyster, tio år yngre, tog med dem till sina klassfester när jag gjorde lumpen på Gotland och därmed var de på något egendomligt vis förbrukade för gott.

Nu dånar återigen the Roling Stones "It´s all over now", hårt och samtidigt elegant med Phil Spectorbakgrund och allt, fast det kände jag inte till på den tiden, i min ateljé från CD-spelaren. Jag undrar vad mina unga grannar på våningen ovanför tänker. (Har gubben därnere fått stora fnatten?).
Jag har maxat volymen och väggarna skakar.

Duns!

I tjugo år har den uppstoppade duvhöken hängt där på väggen men nu får den nog. Den far i golvet med en smäll. Det räcker nu, menar den, med alla återblickar och mögliga historier från förr.
Och han har nog rätt, duvhöken, vi är nämligen lika gamla och dammiga båda två; från 40-talet, om ni nu insisterar på att veta. Men han är död och jag lever än. Så det så!
.