5 januari - Snö så det räcker

..


Grannen Lasse är alltid på alerten med snöskottningen. Såna grannar gillar jag.
Här är det altantaket som får sig en nödvändig duvning.

*

- Ta skoveln, säger Urban och kastar den efter mig. Nu räcker det!
- Men den där är ju oduglig, svarar jag. Det tycks ju vara hängbjörk i skaftet.

Att ta en promenad till ateljén idag på morgonen visade sig vara en missräkning, om man hade bråttom fram vill säga. Det tog mig nästan en timme att komma dit. Och det beror inte på det besvärliga underlaget, det hade jag parerat med broddar under sulorna, utan mera på alla möten som blev.

Ny snö virvlar ner hela tiden och gör gårdagens tunga skottningsarbete ogjort - igen. Det är norrlandsvinter. En rejäl sådan.

- Det är precis som när far min berättade om beredskapsvintrarna, fortsätter Urban. Då var det, enligt vad han sa, snö upp till telefonledningarna och varhelst en ny rekryt visade sig fick han en snöskovel i händerna direkt.

Men först på promenaden möter jag Gösta. Han håller alltid exemplariskt rent framför sitt hus. Där finns energi så det räcker även för andra med behov. Jag har sett honom skotta både här och där i samhället för att hjälpa dem med krämpor och åldersrelaterade problem trots att han själv är en bit över folkpensionsstrecket.

- Men idag har jag problem du, säger Gösta. Det är ischiasen. Den går ner ända till tårna här i högerbenet. Det gör förskräckligt ont. Jag blir så rastlös av att inte kunna ta mina promenader. Du vet att jag brukar gå tre långa vändor per dag. Sova går bra men sen, när jag kommer upp ... Hujedamej.

- Jo jag vet, svarar jag. Men du är i alla fall en baddare på att hålla rent på din trottoar. Det är inte alla som klarar av det precis. Din granne till exempel ställer ju till lite bekymmer när han alltid verkar bryta mönstret och tvingar ut folk i gatan eftersom som han aldrig tar tag i skovelskaftet.

- Nej det är sant, svarar Gösta. Han får nog inga stjärnor i himlen han inte.

Våge håller rent med snösläden, som är en sån där otymplig typ med aluminiumblad och stålbygel. De är tunga att skjuta framför sig, säkert 120 breda, lågt ställda och förrädiskt lockande att ta för stora portioner med.
(Själv har jag en smalare av plast med ergometriskt uppsvängt handtag - en fantastisk bekväm och skonsam modell, som dessutom inte lurar en att åta sig för mycket åt gången).

- Jag har det ganska bra förspänt, säger Våge, så det går bra med den här också eftersom jag kan lägga snön på andra sidan vägen, i diket ut mot åkkern. Men nu räcker det verkligen, tycker jag, fortsätter han. De är ju bara i början av vintern. Förra året vid den här ti´n hade det knappt börja snöa. Vart ska de ta vägen? Jag är ändå mest bekymrad för djuren.

Sixten tar några tag också framför Urbans garageväg. De är goda grannar och samspråkar högljutt när jag anländer.
Sen kommer då den där skoveln och landar överraskande framför mina fötter med en duns.

- Nu skiter vi i det här, säger Urban. Du får´n. Jag har fått nog.

- Ja det här är inte nådigt, kompletterar Sixten lite mera stillsamt. Men man måste ligga i.

Och sen, efter en timme, har jag slutligen nått ända fram till ateljéporten. Lagom till andra kaffet.
Nu blir de arbete med mitt nya stora beting; tre A1-skyltar informationstavlor till Gotlands länsstyrelse. Jag är nog redan lite efter tidtabellen. Frågan är om jag vågar ta fler promenader i det här vädret nu när jag har bråttom till ateljén.
.