3 januari - Om möten med rådjur och en "galen" engelsman

. Efter nyårshelgens mildväder med regn har en hård skare bildats. Rådjuren får det nu än svårare att överleva. De som lever på slätten förlorar i skydd jämfört med stammen i skogsbygden men tjänar möjligen på att snötäcket ibland är tunnblåst och att det då blir lättare för dem att sparka sig ner till raps och höstvete.

Men lättsamt är det inte. De tre djuren till vänster på bilden är magra, vid dödens gränslinje och de får inte plats i den "matgrop" de troligen något starkare individerna till höger trängs i. Deras hållning vittnar om svält gränsande till apati.

*

Den smala vägen vid Tåkern förbi Väversunda är glashal. Solen blänker i isgatan så att solglasögon känns nödvändiga för att kunna se framåt i färdriktningen. Bilarna jag möter och även jag själv håller väl åt sidan både i tid och rum på de få platser där utrymme finns att tillgå.
En gång får jag dock lov att backa 100 meter för att släppa förbi grusbilen som måste ges förtur då den dyker upp över ett backkrön. Det fungerar. Alla vet.
Nästan alla!

Vid Lyckebyskolan möter jag en bilist som inte stannar vid det väl tilltagna infartsutrymme han just passerar utan försöker tränga sig vidare fram mot mig trots att jag själv är bara några meter från ett tryggt möte.
.
Det hela blir alldeles omöjligt trots att jag håller åt mig så mycket jag kan.
Om än sakta, försöker han passera mig på den smala och hala vägen, medan jag förbereder en utskällning genom att sänka min sidoruta, blott någon decimeter från hans ansikte.
Men den här bilisten verkar inte ha en aning om praxis och allmän vintervägshänsyn och jag ser hur han förvånad och oförstående fortsätter och slutligen sakta glider sidledes ner i det djupa diket.

"Idiot", säger jag halvhögt och kliver ur bilen för att fortsätta en tänkt harang.
En mörkhyade man kliver ur bilen och tittar på mig med hundledsna ögen.
"I don´t speak swedish",säger han och ögonen flackar runt i omgivningen. I´m from England".
"Jahaja" suckar jag," det förklarar ju saken".

"Hur tänker du göra nu då" undrar jag irriterat. "Varför stannade du inte så vi kunde mötas", fast på engelska förstås.
"Jag visst inte hur jag skulle bära mig åt och så har jag ju såna där ... ? ? dubbar, du vet", svarar engelsmannen, fast på engelska förstås.
"Jaha du, nu har du iallafall ett stort problem framför dej", säger jag och berättar för honom om de röda vägkantskäpparnas betydelse; den viktiga ögonkontakten och nödvändiga trafiksamspelet, samt svenska ljustutningars kodspråk.

"Åh, jag visste inte. Men, har du en lina, så är jag väl snart uppe igen", menar han. Men jag svarar, att jag inte har någon lina och i vilket fall som helst skulle jag inte kunna dra upp honom på den här hala vägen så djupt som han sitter fast i snön.

Du får gå till gården därborta i kröken", pekar jag."Han som bor där kan kanske dra upp dig med traktorn".
"Nej", säger engelsmannen, "han har dragit upp mig förut och var så arg på mig att jag inte vågar fråga honom igen".
"Men till nästa gård är det mycket längre", svarar jag och är beredd att lämna den i mitt tycke enfaldige bilisten i sticket.

Just då kommer en norsk kvinna fram till oss från Lyckebyskolans meditationscentrum tillsammans med ännu en mörkhyad man. De talar engelska med varandra. Självklart tror jag därför att de känner bilisten. Men icke.

Jag tilltalar dem på engelska och det tar en stund innan jag märker att de svarar på svenska och norska. "Får ni prata överhuvudtaget?", frågar jag.
"Ja, vi ingår i personalstyrkan och har inte samtalsförbud som alla deltagarna i meditationskurserna har. Kan vi inte tillsammans alla fyra försöka lämpa bilen tillbaka på vägen", föreslår denne unge mörke man på klingande göteborgsdialekt. "Men varför pratar ni engelska med varandra?", frågar jag överraskad. "Jag har svårt att förstå norska", säger göteborgarn.

Märkligt! En svensk, en norska, en mörhyad göteborgare som inte förstår norska men ändå får prata och mitt i alltihop en "stupid" engelsman; vilken samling mitt på vischan, tänker jag tyst. "O! er han engelsman", utbrister norskan. "Dette kan jo vel forklare de hele".
"Jo, jo. Men det är ändå helt omöjligt att få loss honom utan draghjälp", svarar jag och ger mig istället för vidare argumentation iväg till bonden i gården därborta. Jag känner nämligen honom och tar därför på mig ett problem jag själv knappast är ansvarig för. Jag tar dock bilen, ty det är nästan ogörligt att ta sig fram till fots.

"Jo du. Den mannen känner jag", säger min vän som är traktorägare och därför presumtiv bilbärgare, om än kanske under kommande protest. "Han bor här strax intill; flyttade hit för ett litet tag sen och jag är ganska sur på hans sätt att köra bil redan som det är. Jag har faktiskt funderat på att ringa polisen om hans vådliga framfart här i trakten. Och jag har redan dragit upp honom ur diket".
"Jo jag vet", suckar jag."Men nu måste jag nog ändå be dej om hjälp en gång till, annars blir han kvar i diket därborta, vår engelsman och blockerar andra bilars framfart".
"Usch då", suckar markägaren och hämtar traktorn. "Jag får väl göra en sista insats då, men sen är det nog".

Snart är det hela uträttat och återställt.
Den om svenska vintervägar tydligen helt obekante engelsmannen kör vidare med ett kort och snabbt "Thank you" och försvinner bakom nästa krök.
Vi andra står kvar och kliar oss i huvudet.

Skomakare - bli vid din läst! skriver jag nu om kvällen, iförd mina gula handtäljda holländska träskor och med distans till en upplevelse som i backspegeln förstås blir lite komisk. Tiden gick åt till oplanerad hjälpinsats och dagens goda gärning och jag missade därför en tänkt vandring på sjön. Men en upplevelse kan väl vara lika god som en annan.