27 januari - Med rytmen i fingrarna

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Många skulle nog säga att det är en ovana som jag har, den där att jag trummar med fingrarna. Alltid, då jag omges av musik, till och med under små reklamjinglar i de i övrigt störande reklampauserna på TV3 under en spännande film till exempel, så slår mina fingrar och händer takten mot det underlag som finns till hands.
Och jag tycker att jag har det där - känslan för takt och rytm. Jag kan liksom inte låta bli och jag tänker själv inte på det heller, förrän någon i min omgivning för ner mig till jorden och ber mig lägga av.

- Hördu. Sluta nu!

Inte så konstigt alltså, att jag gillar Nirvana trots att jag nog är alldeles för gammal för sånt. Och det beror nästan helt på trummisen.

På vägen hem i bilen igår kväll från bastubadet i Vadstena, för tillfället singel, brassade jag för fullt så Toyotans dörrar skakade: LP:n (i CD-format förvisso) "Nevermind" med trummisen Dave Grohl. Mmmmmm!
Alltså, han är bara fantastisk och har något alldeles extra som batterist; ett driv och kommando över musiken med totalrytmik som slutprodukt. Det känns som att han ligger någon tusendel före de andra två och på det sättet piskar musiken framåt... framåt.
Sen är det ju skramligt och skrovligt - helheten i Nirvana menar jag - men ta och lyssna lite mer på Dave Grohl och du blir varse en mästare.
Ett öppet musikaliskt sinnelag hjälper förstås eller kanske till och med är nödvändigt!