19 maj - Besök på en undangömd plats.

.
Under vår exkursion i temat Ombergs storgräs passade Lars och jag också på att besöka en undangömd plats på Omberg idag, vi smög nämligen fram till drakblommans egen lilla vrå, alldeles ovanför störtriskens stup högt ovan Vätterns vatten.

Blommande drakblomma vid Kråkeryd sommaren 2014.

Historien om drakblomma i Östergötland är i korthet den att Bert-Inge Nyström med sonen Bengt under letande längs Vätterbranterna i Ödeshögs kommun år 1970 återfann den oerhört sällsynta drakblomman vid Kråkeryd. Den hade då varit bortglömd under lång tid och många botaniker inte minst den numera bortgångne botanikern Lars-Åke Gustavsson hade ägnat många år åt envist men resultatlöst sökande. 

Länk till ett besök hos drakblommorna vid Kråkeryd

En annan enveten sökare efter natur är biologen Hasse Sandberg, numera verksam framför allt i Sörmland. Under en kanotfärd på Vättern under 1980-talet spanade han i kikaren in blommande drakblomma i Ombergs branter, men lyckades aldrig återfinna den från landsidan. 
Först senare, på 2010-talet återfanns arten blommande nära Oxbåset på Omberg av naturguiden Olof Rosenqvist. Ett mycket efterlängtat fynd.

Till den plasen nära Oxbåset tog vi oss idag, Lars och jag, längs en slingrande stig genom snår och stenskravel ovanför branta stup. Väl framme överraskades vi av att vildsvinnen tyvärr hunnit dit före oss under våren. De hade bökat upp en del av den platå som är drakblommornas eget viste. Ledsamt är detta men blir kanske naturligt accepterat på sikt att vildsvinen alltmer frekvent tar för sig av både det ena och andra på berget, drakblommor och Sankt Persnycklar är nutida exempel och man känner att fenomenet nog är här för att bli långsiktigt trots den ambition som tidigare fanns, att hålla Omberg "grisfritt".

En triangel av öppen brant mitt i busk- och träd-skiktet markerar platsen. Väldigt lokalt finner man här en mycket rik torrängsflora bestående av bland annat drakblomma, färgmåra, blodnäva, säfferot, getrams, lundtrav, harmynta, kungsmynta, vippärt, stenfrö, gullviva och oxbär.

Säfferot.

Vippärt.

Drakblomma. Om en dryg månad står den här sköna och rara växten i full blom. Då kommer jag att vara där igen.

Uppe vid vägen igen, där jag dokumenterar grusslokens först brodd på en klippkant, kan jag inte låta bli att njuta av den förföriskt vackra glansnävans rubinröda blomma lysande skönt ur skuggan.

18 maj - Äntligen lite värme.

.
Det har varit en riktigt kall vecka med friska nordliga vindar. Skurar av regn och hagel har vandrat över landskapet i form av vida och milshöga bymoln med kjolarna släpande under sig. 
Svalor, gökar, tornseglare, sångare och andra tropiflyttare har stannat upp söder om Östersjön under sin återvändsresa. Dem saknar jag.

Värsta vädret - igår.

Under tiden av kyla har jag tröstat mig med att jag sällan upplevt en så ren och frisk luft. Kristallklart och krispigt har jag kunnat se nästan in i evigheten, tänker jag, och har vädrat Coronahotade lungor med själva Arctis borealis som ett rent livselixir.
Trettiosex mm nederbörd har fallit över min lilla nyanlagda trädgårdsäng dessutom, inte fint som snus hela tiden, utan även piskande, dunkande men efterlängtat.

Det är verkligen en ytterst påtaglig skillnad idag mot igår.

Idag blev det plötsligt lite varmare. Vi har en vecka framför oss, sa meteorologen igår, med allt blidare väder. Sol, stigande temperatur och måttliga vindar förestår. Sommaren är på gång.
Åh så efterlängtat konstaterar Ulla och jag ger oss iväg på en Ombergspromenad i femton graders värme, det är skillnad det mot de åtta igår och vår vandring blir därför efterlängtat behaglig.

Vi finner årets första midsommarblomster i den varmaste sydsluttningen. Ofta är denna överblommad till midsommar i min hembygd och jag har hört folk undra över om det inte är dags för ett namnbyte därmed. Men vad man då glömmer är att Sverige är ett mycket avlångt land och lagom till festen blommar arten, som även kallas skogsnäva, prunkande och mycket rikligt i Norrländska ängen och skogsbackar och där, min vänner, är den dessutom vackrare än nere hos oss i söder, tycker jag, med en mycket vidare färgmässig variation, allt från vitt till purpur.

Vid dikeskanten vid Höje finner jag hobbar av redan höga exemplar av luktvicker. Åh, det känns länge sedan, tänker jag, och minns alla sydlänta backar i Ombergsbygden för några decennier sedan. På 80-talet färgade luktvickern verkligen mitt landskap. Vad som hände därefter vet jag inte, bestånden bara tynade bort och försvann efterhand.

Nu ser jag fram emot en efterlängtad återuppståndelse. 

17 maj - Rödstjärtens sång

.
När jag kliver ur bilen vid ateljén hör jag rödstjärten sjunga. Igen. Den sitter högt uppe i polishusets gamla radiomast med utsikt över hela byn. Första gången i år var för en knapp vecka sedan och tänker jag några år tillbaka kan jag minnas att det har hänt då och då; en favoritplats uppenbarligen, för just sjungande rödstjärtar.

Rödstjärtens sång sitter som en smäck i mitt huvud. Jag behöver bara höra det minsta lilla pip så reagerar jag. Det är något med tonen, något klangfullt dolskt, tillbakahållet men ändå genomträngande, något som når mig undermedvetet men direkt. Kanske är det det skorrande r-ljudet som ett vemodigt gurglande, surrandet som får mig att tänka på vildmark och går igen i ljungpipespel och dubbeltrastens sång.

Jag tänker på skärgårdsöar med gamla grå tallar, jag tänker på Gotlands tallhedar, jag tänker på fjällnära barrskogar, hällmarker och sommarljust nattskärresurr men också på gamla trädgårdar med kraftigt mogna lövträd och åkrökarna vid Mjölby hembygdsgård

Jag tänker på hålet i marknivå vid stenfoten under det gamla lokstallet i Mjölby, där rödstjärten nästan varje år häckade på samma plats och hur jag en gång stack in handen för att ta ut och för en stund beundra ett varmt och lysande turkosblått ägg; ett smycke skapat för det fördolda men slutligen avslöjat för mig.

Åh du härliga rödstjärt vad jag älskar dig.

15 maj - Skarvproblemet

.
Jo, jag skriver så i rubriken, ty få fåglar väcker sådan ilska, sådant hat och ibland till och med sådan sorg bland allmänheten som denna svarta, pampiga sjöfågel, och ibland så även hos personer som betraktar sig själva som genuina naturmänniskor. Av vilken orsak har det blivit så? Och varför är det så otroligt polariserat i debatten?

Anledningen till att jag nu vill skriva om detta är att jag vid besök i Brokind häromveckan såg en ca 300 individer stor flock av storskarvar ta höjd från Järnlundens skarvkoloni över Lilla Rengen. Flocken försvann uppåt i skyn och fåglarna seglade därefter vidare på stela vingar i plogformation österut. Jag kände att de var på väg till kusten knappa tio mil bort för fiske. 
Det var en mäktig syn som påminde mig om det jag har upplevt tidigare i Donaudeltat. Sedan några decennier tillbaka finns det även hemma hos oss.

Storskarv i häckningsdräkt - en väldigt vacker fågel.

Storskarven är en fågel som har tagit steget fullt ut i vårt land. Från att ha varit en i stort sett kustbunden art med spridd och gles förekomst på Västkusten (framför allt i Norge) började den hitta hit på allvar under 1980-talet då den spred sig längs Ostkusten med början i Kalmarsund och sedan vidare även in i landet till våra insjöar. Ursprunget är troligen en kraftig populationsökning på kontinenten och på andra sidan Östersjön på grund av minskat jakttryck och förändrade förutsättningar av näring - fisk.

Det har diskuterats raser i sammanhanget. Begreppet ras används ibland för att hävda att de skarvar som nu finns i vårt land inte hör hemma i vår fauna, kanske t o m är inplanterade och tillhöriga rasen "mellanskarv", Phalacrocorax carbo sinensis (sinensis = urpsrung i Kina). Hur det är med den saken är numera ämne för en hätsk diskussion påminnande om den infekterade vargdebatten. 
Raser är emellertid ett kinkigt ämne och det finns inga klara bevis för en uppdelning av storskarven i vårt land; det är bara förvillande konspirationsteorier, menar ornitologerna, syftande till att skaffa lagligt beslut om "utrotandet av en invasiv art". EU:s Fågeldirektiv hävdar också motsatsen och menar att även Sverige har ett ansvar för arten storskarv inom sitt lands gränser.

Länsstyrelserna som förvaltar arters skydd åt staten ger i vissa fall tillstånd till lokal och preciserad jakt och begränsning av skarvpopulationen genom borttagande av vissa nyetablerade kolonier meddelst prickning av ägg eller s k oljebestrykning under häckningstid, vilket kan sägas vara unikt och kontroversiellt ur etisk-moralisk ståndpunkt.

Faksimil ur Corren den 15 maj 2020 - debattsidan.

Det finns idag flera starka lobbygrupper som ständigt trycker på politikerna om ökad jakttilldelning och andra populationsbegränsande åtgärder. Ornitologer och miljöorganisationer protesterar lika ständigt däremot. Motståndarna fäktas från var sin sida om skranket och diskussonen består.

Skarven lever av fisk till 100%.  Den hotar våra bestånd av fisk och försvårar därmed vår utkomst säger fiskenäringen. Ornitologerna och miljöorgansiationerna hävdar istället att det är fiskenäringens överuttag kombinerat med fortgående miljöförändringar som är orsaken till de olika fiskarternas förändrade status och att det är denna utveckling, med minskningen av rovfisk som gädda och torsk i Östersjön, som har ökat utrymmet för småfisk som spigg samt "vitfisk", vilket i sin tur har gynnat skarvstammen

Här har jag tänkt att sätta in en bild som jag tog av skarvkolonien i sjön Järnlunden i Östergötland för några år sedan. Men just nu hittar jag den inte i mitt arkiv, men jag kompletterar så snart jag kan.

Människor som bor nära sjöar och kuster ser ett annat problem. Skarvkolonierna som kan bli ganska stora och täta förändrar själva naturen på boplatsen genom fåglarnas flytande vita och omfattande spillning (guano) som vitkalkar och bränner ner vegetation och till slut även kan döda boträden.
Öar där skarvar bor blir förstörda och fula hävdas det kanske med viss rätt. 
Framtiden för dessa gamla skarvtillhåll kan emellerid komma att utvecklas till det motsatta. Där skarvar har häckat kan naturen komma att bli till veritabla paradis med ymnig och frodig växtlighet  genom den kraftiga gödseleffekten, menar jag. Vissa av oss får väl se i andanom och glöm då inte vad jag sagt idag den 15 maj 2020..

"Skarvsäte" - en oljemålning som jag gjorde på 1980-talet och sålde på en utställning på Galleri Flamingo i Falkenberg. Det var då det. Idag hade den kanske varit svårare att sälja än det var på den tiden, före skarvens kraftiga uppgång.

Var står jag?

Jag tycker att jakt på skarv är rimlig och ska få fortsätta på ett ansvarsfullt sätt och med hänsyn tagen till EU-direktivet om fåglar.
Jag tycker att man endast i undantagsfall och efter noggran planering och med samsyn över länsgränser kan få utföra åtgärder mot nyetablering eller genomföra åtgärder i befintliga kolonier.
Jag tycker att profesionell grundforskning om skarvens diet och leverne skall ligga till grund för beslut om hur storskarv ska behandlas i vårt land och att man fram till dess bör ligga lågt även som politiker med att försöka skaffa "billiga populistiska poäng" i en redan infekterad fråga. 
Jag tycker att en genomlysande och bred information till allmänheten om arten storskarv är viktig.
Jag anser att skarven såsom en representant för en rik djurvärld har samma rätt till sina livsmöjligheter som vi människor.

14 maj - En raring under fötterna

.
Blommor kan vara magnifika i storlek, form, färg och doft, eller ytterst små och oansenliga: Var och en optimerar alltid möjligheterna utifrån sina egna behov och bryr sig inte alls om människans preferenser och tyckanden.
Många gånger är det emellertid extra spännande att spana efter det där lilla blyga, mer än att lite halvslappt bara njuta av det som är pråligt. Men detta kanske mera är nördarnas synsätt och förklaring.

Nåväl. Vid en av de mest frekventerade turistplatserna på Omberg, vid Ellen Keys Strands rastplats med storartad utsikt över Hästholmaviken och Vättern mot söder och alldeles under Ombergs branter, stannar hundratusen besökare varje år för att njuta av landskapet och ta en fika.

Platsen jag avser är markerad med ett rött kryss. Hoppas att du känner igen dig.

Då och då under våren händer det att de får se mig och eventuellt någon medföljare krypa omkring där bland borden på grässlänten eller liggande på magen med näsan ända ner i myllan spanande efter någonting. Men vad? har många undrat.

Jo förstår ni. Just här i den hårt tilltrampade och kortvuxna örtsvålen, utsatt för ständigt slitage och svår torka växer en liten sällsynt växt som heter vårvicker, Vicia lathyroides. Den är en minivarelse som man verkligen måste söka efter med lupp för att upptäcka, några centimeter hög blott och med en violett liten blomma på en halv centimeters längd.

Vårvicker i förstoring. Se hur luden den är för att klara torka och kyla.

Vårvickern är som sagt en sällsynthet i Sveriges inland men mera allmän längs våra sydliga kuster. Den hör helt enkelt hemma i kortbetade kuststrandängar men har blivit kvar som relikt på några platser efter inlandsisepoken för flera tusen år sedan. Visst är väl sådant spännande och värt att ligga på magen för.

Nästa gång du har vägarna förbi platsen kan du ju försöka finna på den lilla nättheten. Men du måste passa på nu under våren för när sommaren kommer har den redan gått över i frö och torkat bort. 
Hör av dig om du lyckas.

13 maj - Elegi över en död näbbmus

.
En död näbbmus ligger på grusvägen på Omberg. Det måste ha varit maximal otur för den att råka bli överkörd av en av de fåtaliga bilar som passerar just här. Livets olyckliga slump kan tyckas.

- Jag tror det är en vattennäbbmus, säger jag till Ulla, vilket känns lite udda eftersom endast ett mycket smått fuktigt dike löper längs vägrenen i det annars ganska torra området. 

Vattennäbbmöss har jag träffat på flera gånger i Tåkerns vattenrike där de känns mera hemma, så visst är jag lite undrande över min snabba artbestämning. Den får jag också äta upp senare kommer det att visa sig.

Vattennäbbmusen är konstrastrik med mörk, nästan svart ovansida och en markerad gräns till den vita undersidan. Det är detta som är grund till min artbestämning på plats, eftersom jag tycker den är färgad just så i det skarpa solljuset. Men, som tur är tar jag ett fotografi av liket.

(Det där att många vattendjur och vattenfåglar och de flesta fiskar har ljus till vit undersida och mörk ovansida såsom vattennäbbmusen, är en anpassing just till vattenlivet. Sedd underifrån gör den vita buken djuret nästan osynligt mot himlen och sedd ovanifrån blir den mörka ovansidan på samma sätt svår att upptäcka mot den mörka sjön för fiender och predatorer).

Jag har redigerat fotot, taget bort det utpressade tarmpaketet och diverse blodrester för att inte utmana några känsliga sinnen.

När jag jobbar med bildbearbetningen i förstorat läge ser jag att vattennäbbmusens typiskt höga "simsvans" saknas på den här individen och förstår att det är en vanlig näbbmus, Sorex araneus, jag har framför mig, en vanlig art och här i sitt rätta element. Och inte tycker jag heller längre att den är utmanande tecknad. Skönt med lite ordning på naturen alltså. 

Sex arter av näbbmöss har vi i vårt land. De är alla insektsätare med mycket hög ämnesomsättning och stor hjärna, närmare släkt med igelkottar än husmöss.
Tre arter är allmänna - vanlig näbbmus, dvärgnäbbmus och vattennäbbmus
Två är mycket ovanliga - mindre dvärgnäbbmus och taiganäbbmus 
Tillkommer lappnäbbmus som finns oregelbundet och tämligen ovanligt i nordliga skogar. 

13 maj - Några aktuella blomster.

.
Under dagens vandring runt Höje äng på Omberg noterar vi de löpande förändringar som sker i floran. Nu är sipptiden snart förbi och sommarblomstren är på gång. I stort sett alla lövträd har slagit ut förutom enstaka stora askar. Häggen är i full blom och körsbären börjar fälla sina kronblad.
Grönskan tätnar och dunklet tilltar i skogen. Våren mognar till sommar även om det just nu är ganska kallt med frost nattetid.
Det är just det, att minnas att våren fortgår trots bakslagen.

Här är några blomster från dagens vandring.

Häckvicker

Skogsförgätmigej

Spenört

Storrams

Tandrot

12 maj - Bakslaget

.
Det blir mer som aprilväder än likt maj månad, sa Nils i Väderleksrapporten igår. Så rätt han fick. Idag är det bistert och som alltid tänker jag mest på naturen, på fåglarna med ägg och ungar och insektslivet, pollineringen av fruktträd och blommor ...

Det värsta med de här bakslagen är om de blir långvariga. Den här veckan ut, sades det, men vi slipper ändå lindrigt undan jämfört med Svealand, där upp emot decimetern nysnö ska falla och Norrland, där jag läste att årets renkalvning kan komma att bli lidande på grund av djupt och seglivat snötäcke. 
Man har ju lärt sig efter 74 solvarv .... och snart kommer värmen tillbaka. Hoppas jag.

Vi hör altanmöblerna dansa tango över trägolvet, markiskapporna smälla som slaksegel på kryss och dånet av kornig nysnö som sköljer ner över samhället från byar som hänger likt mörgrå ridåer över bygden.
Sen med ens, men kortvarigt, glimt av en skygg sol och därefter porlande smältvatten i vågor över asfalten.

Allt är dock inte vad det ser ut att vara. Kastbyar har slitit loss tusentals kronblad från ett rikblommande gråpäronträd vid ateljén. Prakten har lagt sig tillrätta som snöflingor i gatornas väta och som små nätta drivor vid pussarnas fång.

Och där ville solen vara med en stund.

10 maj - Besök i Hallstad ängar

.
Ett bra tillfälle att få träffa barn och barnbarn i dessa karantäntider är att göra det utomhus. Ergo, bestämdes förra veckan att vi skulle ses i Hallstad ängar, ett gammeldags idylliskt naturreservat nära Rimforsa i Kinda kommun. Dotter Karin med familj bor i Brokind som ligger bara en mil norrut i landskapet och hon hade rekat för utflykten, så det var bara att lasta in matsäck och grillgrejor och ge sig iväg dit i det vackra försommarvädret under en betagande blå himmel.

Jag har varit där några gånger tidigare men nästan glömt bort hur vackert där är. 
Hallstad säteri uppe på höjden med utsikt över nästan hela sjön Järnlunden äger gamla beteshagar som har restaurerats och bevarats som de än gång var. Idag sköts området av Länsstyrelsen och Kinda kommun.

De gamla lindarna är hårt hamlade, idag en naturvårdsåtgärd, men förr som en viktig resurs, lövtäckt  till kreaturen i mörka trånga vintervisten och då tillsammans med själva betet ett exempel på devisen - två flugor i en smäll.

Alla de hamlade lindarna har ett personnummer. Vad nu denna lind heter är däremot tveeggat att tyda.

Hagarna omgärdade av gärdsgårdar och fulla av gullvivor hyser även en mängd praktfullt rosablommande vildaplar.

Vi går även grusvägen, fägatan, upp till Hallstad säteri, Maskrosorna blommar överdådigt.

Där uppe vid gården, när jag just tar en liten minisiesta på en flat stenhäll täckt av varm mossa, kommer Arne och och Ulla-Britt från Linköping vandrande med kikare om halsen.

- Har du haft nått? frågar Arne.

- Jo, jag såg en präktig ung havsörn segla fram och tillbaka vid sjökanten över mitt huvud, svarade jag stolt.

- Ja dom ja, sa Arne. De häckar i sjön. Dom ser man här mest varje gång.

Senare tillägg:

Sicken en havsörn så ful som jag gjorde i hastigheten häromdagen, den första menar jag. Den skulle aldrig ha släppts igenom kvalitetsgranskningens lägsta nivå. 
Jag gör en ny, reviderad minnesbild av örnen som seglade förbi istället. Den förtjänar ett snyggare utförande, men jag låter ändå, som jag brukar vid redigeringar, den första vara kvar för historiens skull och som varnagel!

Troligen en vårantennmal. Akvarell av Gebbe Björkman

Men jag berättade inte för Arne att jag just hade sett mitt livs första antennmal, jag tror av arten vårantennmal. Den satt i gräskanten centimeterliten och guldglänsande på ett strå, idogt viftande sina oändligt långa vita antenner.

Inte heller att jag undrade över det vildbi som surrade runt kring en murken lindstam. jag hade ju läst i broschyren om vialsandbi som ska finnas här. Kan det möjligen vara den? Fast troligen inte. Jag får kolla med Tommy.

Senare tillägg: Rött murarbi, Osmia bicornis, säger Tommy just nu. Tack till honom.

Tack kära dotter Karin för att du ordnade denna härliga utflykt.

9 maj - Sommarkänsla

.
Idag är en dag med sommarkänsla. Luften är visserligen lite frisk, men solen värmer i lä. 
Vi har sått och planterat det som går att göra i pallkragar och i krukor. Kvar är gurkor bl a, ampelgurkor som vännen Eva i Väderstad införskaffade frön av åt mig och nu måste jag ju bara berätta varför det blev just dessa exklusiva. Jo, de heter "Gunnar" och är s k jungfrueliga F1:or. En sant god anledning, menar jag.!

Det finns mer av arbete i trädgården. Gräsklippningen är här men när klipparen ska startas vägrar den lyda order. Vajrar till gas och självgång strejkar dessutom och detta trots en dyr insats förra sommaren. När jag drar i startsnöret allt vad jag orkar händer inte något alls. En halvtimmes plågande av axlar och rygg får mig att känna att nu är det nog! 
Så, på plats i tid och rum bestäms om en robot, det är dags också för mig att till sist erkänna sin begränsning och gräset vid Stugan finns ju alltid kvar i rikligt omfång för motionens skull. 

Boulebanan får sig också en rejäl omgång. Det sitter fint till sommarkvällarna med goda grannar.

Det blev blancherad gös idag, inköpt hos Jonny och när jag stod där i köket och preparerade äggvinssås med persilja, citron och lite mynta till, knackade Ulla bestämt på rutan. Gunnar ropade hon. Kom, skynda dig!

Jag hann precis se den röda gladan svänga upp en gång till alldeles över hustaket, ta höjd och segla iväg ut över slätten; den första på tomten, ett nytt tomtkryss för den inbitne, vilket jag nu emellertid inte är, så särdeles. Men brun glada har jag sen tidigare som hemart. 

Jag har nog aldrig sett en glada så nära och så fint, menade Ulla. Hemma är verkligen bäst!

Så åt vi den där gösen jag berättade om, ute på altanen, en liten stund därpå. Jag som har svaga öron tyckte mig ändå plötsligt höra avlägsna tornseglarskrin från skyn, vilket Ulla som alltså hör som man ska, stämde in i hundraprocentigt. 

Du finner inga tornseglare i bilden ovan. Det gjorde inte vi heller, men vi hörde.

Vi hörde dem men hur vi än spanade såg vi dem aldrig. De måste ha varit oerhört högt upp i den blåmelerade himlen. 
Men ibland kan sånt räcka för att ge en härlig sommarkänsla, allt medan ärtsångaren skakar sitt röstorgan ur oxbärshäcken och prognoserna talar om väderbakslag redan imorgon.

4 maj - Positiv förändring

.
Mitt i allt det negativa med utrotning och minskning av arter på vår jord och i vårt land får man ibland uppleva även positiva förändringar. Livet, naturen, är inte enkelspårig som tur är.

År 2017 upptäckte jag en ny art för Östergötland av gruppen hotade vildbin. Glödsandbi. Ett mycket vackert lysande orangerött sandbi hittade jag i Isberga naturreservat, Heda i Ödeshögs kommun. Det var stor lycka och stolthet i känslorna jag då upplevde.

Här är länken till detta event.

De få åren sedan dess har bjudit på en stor överraskning. Glödsandbiet dyker nämligen upp lite överallt i hembygden numera och finns uppenbarligen i tämligen stor population även i min trädgård. Ja förstås, jag vet inte om de har sina boplatser just hos mig, men de finns här i ganska stor mängd, vilket innebär att när jag nu tittar runt bland blommande träd och buskar är det förutom humlor mest glödsandbin som jag ser. Visst är det märkligt. Vilket lyft för en art!

Glödsandbi, hona, i körsbärsblom - foto Ulla Björkman.

Igår t ex visade Ulla stolt ett nytaget foto på glödsandbi som hon upptäckte i det blommande bigarråträdet.
Jag gick ut och kollade själv när jag kom hem och upptäckte då flera stycken och allra bäst för att komma åt att fotografera dem var i krusbärsblommen, där flera stycken, både hanar och honor svärmade runt.

Som sagt, utvecklingen för glödsandbiet är en härlig historia och i vår trädgård har de sedan sin ankomst redan börjat uträtta ett stort pollineringsarbete. 
Jag ska tänka på det för varje frukt jag kommer att äta till hösten. 

Tack till glödsandbiet!

3 maj - Kvällsvandring på Omberg

.
Ett par kvällar, i disigt, småduggigt och gråkallt väder har jag tagit min tillflykt till Omberg. Där har jag vandrat en eller ett par timmar i skön ensamhet med mina tankar.
Trastången har ekat i skogen och jag har vandrat på delvis nya stigar under bok och gran och fått själaro med vackra och spännande upplevelser. 

En dunkel stig på ett fuktigt Omberg.

Sen har jag åkt hem igen till Ulla, vederkvickt till lungor, hjärta och hjärna.
Så gudomligt skönt!

Gullpudran är allmän på fuktstråken i den grova skogen

Skogsbingel - här en klon med bara hanplantor - är en karaktärsväxt på Omberg.

Skogsbräsman är på gång. En sällsynt och oansenlig varelse för den som inte vet bättre.

Sårläkan växer gärna längs skogstigarna på Omberg.

Jag finner också ett par rosetter av orkidén Sankt Persnycklar på en för mig tidigare okänd lokal på berget. Gott! (Se senare tillägg nedan.)

Senare tillägg. Ju mer jag studerar fotot av orkidén desto tveksammare blir jag på min artbestämning. Den är oerhört konstrastrikt och mörkt färgad i fläckarna, vilket S:t Persnycklar är ibland men samtidigt ser jag inte alls vågmönstret på bladytan som är så typiskt för den. 

Jag ändrar mig alltså och säger att det här är ett annorlunda kontrastrikt färgat exemplar av fläcknycklar, Dactylorhiza maculata och säkerligen varianten skogsnycklar, D. m. fuchsii som är allmän på Omberg. Den har jag sett mängder av men aldrig tidigare med så kraftiga fläckar.

Man gör sina misstag ibland.

Svarthättans sång är ny för veckan. Den sjunger nog vackrast av alla våra sångare, tycker jag. Men den tystnar snabbt när mörkret lägrar sig men triggas till sång vid min passage.

Kölsniglar kryper överallt i fukten längs stigen. Den här heter gråsvart kölsnigel och är en art att vara rädd om.

En majbagge som gör skäl för sitt namn. Här inne i skogen är de mycket ovanligare och uppenbarligen också mycket senare. En hona klar för äggläggning.

1 maj - Tidig fågelunge bryder min hjärna

.
Det ligger en fågelunge på stigen vi vandrar. 
Vi går på Omberg från Stocklycke mot Mörkahålkärret och alldeles innan Mörkahåldammen ligger den där, på rygg, liten, kall och stendöd.
Det hände igår den sista april och detta tidiga datum föranleder en djupare reflektion än annars, ty inte många fåglar har nyutflugna ungar så dags på året.

Ungen är inte så stor, känns ganska liten, kanske 7-8 cm i längd och där den ligger går undersidan i granskogsdunklets sparsamma ljus i en svagt gulaktig ton. Så tidig och så liten, tänker jag och tror först blåmes men förstår i samma stund att det är omöjligt. Men vad är det då? 

Jag vänder på den och ser två markanta vingband. Då fattar jag att detta är något helt annat. Vilka fåglar har ungar denna tid på året? Korsnäbbar och grönsiska är kända för tidiga häckningar där barrträdsfrön intar menyns första plats.

Aha, tänker jag nu. Det är en grönsiska! Så har jag bestämt mig och lämnar ungen åt sitt öde på stigen och går vidare efter fotograferingen.

Nu, hemma vid datorn och med litteratur tillgänglig börjar jag tvivla på min preliminära artbestämning eftersom jag inser att grönsiskan inte alls har två så tydliga vingband, som jag fick för mig i fält. Men hur är de med pullus?
Och sen ser jag på bilden att näbben är kraftig på något vis. 

Kan det ändå möjligen vara något annat. Kanske en bändelkorsnäbb. Tallbit torde ju vara borträknad tack vare storlek? Som korsnäbbar brukar, häckar bändlarna också tidigt när granfrö finns tillgängligt innan lärken tar vid.

"... 1926 häckade bändelkorsnäbbar under februari - maj i Tärna socken i Västerbotten" ((Kihlén) Rendahl 1957).

Nu är jag verkligen brydd och behöver hjälp och åsikter från fler håll, ty skulle det nu vara så att bändelkorsnäbb härmed har genomfört en häckning på Omberg är detta inte mindre än en stor sensation.
Jag får konsultera nätverken och sen återkommer jag. Nu håller vi tummarna!

Senare tillägg:
Jag har nu omhändertagit liket och det ligger i min frys för att sändas vidare till Riksmuseum är det tänkt. 
Jag har inte fått så många svar. Ornitologerna har legat lågt kanske för att de flesta också vara lite tvekande inför arten,
De förslag jag har fått är: stenknäck, bändelkorsnäbb, grönsiska och bofink.

Då jag såg kroppen igen slogs jag av hur liten den var. Jag mindes uppenbarligen inte riktigt rätt när jag angav kroppslängden till 7-8 cm. snarare var den bara 5 -6 cm. Detta sammantaget med det säsongsmässigt tidiga fyndet gör att jag nästan säkert kan säga att det är en unge av grönsiska, vilket också föreslogs av två personer.

Med detta får vi nöja oss tills vidare.

1 maj - Glada

.
Det tog en månad längre än jag hoppats att notera den första röda gladan för mig i år på hemmaplan. De finns som häckfåglar i bygden sen ett decennium tillbaka men något riktigt genomslag tycker jag inte att de har fått i Tåkernlandskapet, inte så som jag trodde att det skulle utvecklas.
Därför är vårens första observation alltid mycket välkommen och i år skedde den för tre dagar sedan vid Stora Åby alldeles öster om samhället Ödeshög att en kom glidande så typiskt med sikte på Omberg och Tåkern. Jag tjoade glatt till hustrun bredvid mig i bilen. Äntligen!

En idag välkänd stor rovfågel med hängande vingar och med en stjärt släpande bakefter som på en utdragen brudklänning är typiskt.