6 maj -Konstrundan 2011 - nr 1

.

Akvarellstudie från Ombergs bokskog.

Äntligen är värmen tillbaka. Våren har segat och vintern har gjort ett litet besök den senaste veckan.

På ett sätt är det bra. Det gick så förtvivlat fort i påskas och jag kände att jag inte alls hann med.

Nu finns det tid igen och jag arbetar stenhårt inför konstrundan om en månad - Kristi himmelsfärdshelgen.

En bildidé jag har är att visa Ombergs bokskog x 4 - en för varje årstid. Den jag visar här är ett förslag som jag just jobbar vidare med. (Gråstick och blåton finns inte på originaltet. Det är fotografens fel på grund av slarv med ljussättningen)

.

4 maj - Fantastiska Vättern

.
Att en liten ynka akvatisk mask kan få ett så stort medialt genomslag är mysko, tycker säkert många som läser tidningen idag på morgonen runt om i landet. Själv blir jag mycket stolt och glad över att vara granne med - fantastiska Vättern.

Tasserkidrilus acapillatus.

Så heter det unika fyndet av ett nytt litet djur i Sverige. Och anledningen till uppmärksamheten är att denna lilla fåborstmask, endast ett par centimeter lång, tidigare är känd från och har namngetts vid Bajkalsjön, vilket knyter ihop vår egen sjö Vättern med denna legendomspunna sibiriska pärla.

Hundra meter ner på bottnen av kallvattenssjöar lever Tasserkidrilus acapillatus halvt nedgrävd i slammet.

Det var limnologen Martin Ljungman som artbestämde den.

"-Det är spännande att upptäcka första fyndet av en art i Sverige, säger han och tillägger:
att det viktigaste ändå är, att fyndet visar att Vättern är en ytterst värdefull och unik sjö med sitt näringsfattiga, klara och kalla vatten."(citat fr TT)

Det får räcka med en mask - att förvänta sig en Bajkalsäl i Vättern är nog att ta ut svängarna för långt.
.

3 maj - Mitt vårtal

.
Lätt yrsnö i luften idag på morgonen dämpar vårkänslan. Men björktrastarna gläds åt markfukten som underlättar jakten på mask.

Klicka på bilden om du vill ta del av det vårtal som jag höll i Hästholmen under valborgsmässoafton. Men förstå att det var ett manus som jag aldrig var slav under. Rätt mycket improvisation förekom.

2 maj - Möten vid Tåkern

.
Gläntan över bygden med Ödeshög/Hästholmen i centrum är knallblå och molnfri men runtomkring åt alla håll tornar cumulusmolnen upp sig alltmer. Draperier av hagel och störtregn släpar mot backen på sin vandring längs horisonten och jag är på väg ner till Stugan för årets första gräsklippning. Det gäller att passa på i solsken och samtidigt ha tålamod nog att vänta tills morgonens oönskade frost har töat bort.

KlippPiskan viner över ryggen och kommer att så göra sommaren ut. Ingenstans vet jag att gräset växer fortare och frodigare än här.
Fastän i början av säsongen, blir jag aldrig överraskad av att den täta mattan är nästan femton centimeter tjock, men det känns redan mer än nog.

Klippon är vinterställd i Kvarnstugans förråd, nerkyld och uttorkad. Jag får jobba med startsnöret mer än en timme i sträck så att skavsåren som uppstår på vänsterhandens långfingerinsida och mellanrummet mellan ring- och långfinger på högerhanden till slut går i blod. Det verkar bli ett offer tillräckligt stort för klipparen att slutligen starta och varva upp efter minst tusen suckar och besvärjelser. Härmed är emellertid det värsta faktiskt redan gjort för resten av året.

Det tar mig nästan tre timmar att komma igenom projektet.

Värre än gräslängden är faktiskt mullsorkarnas vinterarbete. Alla pilplantorna jag stack ner i höstas och mitt backatorpsäpple är helt söndergnagda.
Nu när snön är borta märker man att tunnlarna brett ut sig över hela ytan. Gräsmattan är alldeles underminerad och överallt får jag trixa med klipparen för att komma vidare. Lyfta, baxa och starta om - gång på gång.

Sen, när det äntligen är över tar jag lunch i solen som ändå värmer i lälägen, varefter jag börjar redigera de utspridda resterna av en väl utnyttjad vedstapel.

Jag börjar om från början, lyfter av och bygger nytt, reducerar och komprimerar för att skapa plats för påfyllning.





















Den vackra kvarlåtenskapen av en gulsparv finner jag längst nere på botten av den gamla vedstapeln.

Jag möter naturfotografen Bengt Ekman vid Kvarnstugan. Han kommer från sjön med paddeln i hand över betet.

- Jag fick problem, säger han. Det var ett stort hål i kanoten och jag upptäckte det inte förrän en bra bit ut i kanalen. Det fick gå ändå men allt är blött.

Bengt jobbar med fotografering till det bildspel som skall presentera Tåkerns fågelliv i det kommande Naturum Tåkern. Han tillbringar det mesta av sin tid i området just nu. Knappt tio minuters färdig programtid kommer att kräva dagar och månader i arbete.

- Jag fick nog några användbara bilder på gråhakedopping idag, säger han. Och två par årtor låg vackert i början av kanalen. Och kan du tänka dig, fortsätter han, att jag fick bilder av en stor bäver borta vid Bankudden häromdagen.

- Jo du Gebbe, säger Bengt, har du sett den där jordstjärnan som växer vid källaren där borta?

- Jag tror jag har funnit några exemplar av en sån svamp tidigare i området, svarar jag, men jag har aldrig artbestämt dem.

- Se här, pekar Bengt, på den skarpa kanten under sporkroppen.

Vad jag förstår måste det vara fråga om den ganska sällsynta arten kantjordstjärna, Geastrum striatum.

- Får jag ta ett foto av dig med svampen? frågar jag, och sen lägga in det på min blogg och berätta om ditt fotograferingsprojekt.

- Jovisst får du det, svarar Bengt, men du kanske borde kontrollera att uppgifterna om jordstjärnan är riktiga först.

2 maj - Vid falkarnas stup

.
Rödhaken följer mina steg. Han håller ett vakande över mig men sjunger ändå hela tiden. Jag är på väg längs branterna. Vitsippsmattan under bokarna är mättad och tillgängligheten minskar alltmer då jag stretar framåt mellan ris och liggträd. Över sjön ligger ett skimrande kvällsljus men i skogen mörknar det alltmer.

Rödhaken sjunger med ett vakande öga. Det är en ettårig hane, det skvallrar det ljusa vingbandet om.

Framme vid stupet sätter jag mig att vänta på en kall sten. Det är vindstilla. Solen dalar sakta ner mot horisonten och sjön är gråviolett med gyllene stänk. Det är tyst och mjukt.

Fiskmåsar tjinkar, en gärdsmyg smattrar, en tuva med utslagna gullvivor nickar i kvällskylan och bokbladen väver gyllene draperier mot horisonten

Framför mig har jag stalpet. 50 meter högt och rosafärgat med buketter av ljusgrön oxbär och gula lavar, sönderbrutet och kubistiskt. Oxel och lind hänger ut sitt grenverk ännu i knopp.

Jag ser den vassa kanten och vet att där bakom finns den hemliga skatten - falkboet. Jag sitter väl dold och alldeles tyst och stilla - ensamhetens privilegium.

Så sitter jag en halvtimme medan skymningen tar över och ögat klarnar. Jag har tänkt mig att få åtminstone en liten glimt av falken också, innan natten tar över.

Jag hör ett lätt vinande ur luften; ett stilla drag över himlen, skärper ögat och är beredd.

Det blir en sekundkort glimt av pilgrimsfalken som kommer fram långt där nere ifrån under klippan och omedelbart försvinner bakom bergskammen. Jag hinner se ett blänk av rosa solljus i en spetsig vinge, sen är det redan över.






Men för mig räcker det gott. Med ett ljust inre leende vänder jag åter hemåt i mörker

29 april - Kattugglebuskis

.
- Dom har ringt från kyrkogårdsförvaltningen, säger min vän kriminalpolisen i Ödeshög i telefonen. Han heter Kenneth.
Dom har hittat en falk. Har du möjlighet att hänga med bort för att kika på den om det nu skulle vara "Kronans villebråd, fortsätter han.

- Visst, svarar jag, men jag tror förstås inte på något "Kronans villebråd. Troligtvis är det en sparvhök, det brukar det vara men man vet ju aldrig.
















Ansiktet på en död kattuggla av så kallad "röd fas".

Ugglan ligger död inne i ett förråd. Den har kommit in genom en liten glugg mot taket och har inte hittat ut igen.
Det är en kattuggla av så kallad "röd fas" med tydligt brunröda markeringar i fjäderdräkten och just den rasen verkar vara mindre vintertålig än den grå fasen som är vanligare ju längre mot norr man kommer i landet.


- Kan du hålla den? frågar jag Kenny som har funnit fågeln, så får jag ta ett foto.
Och du kanske också ska vara med, säger jag till Kenneth, eftersom du var den som ringde till mig.

Så blir det lite, men ömsint "tjuv&polis-buskis" på fotomanér vid Ödeshögs nya kyrkogård med en dödförklarad kattuggla i centrum.

- Bäst att du gräver ner ugglan nu, säger jag till Kenny, och sen tvättar händerna. Bra att du tog kontakt förresten. Det är helt rätt gjort.

Jordflykt, lönnblom och vårtal

.

I ett dammoln på mossjordarna vid Tåkerns södra strand bäddas utsädet ner. Det är troligen det sista på slätten denna vår, nu när den gamla sjöbottnen äntligen torkat ut till traktorbäring.
Att några tidiglagda torfsvipekullar ryker all världens väg tillsammans med jordflykten är tyvärr försvinnbart i det ekonomiska sammanhanget.

Lönnblom.



















Jag stannar till vid Gottorp, där Disan makligt rinner under stenbron. Där står en gammal lönn. Det surrar ur trädet av humlor och bin. En lövsångare sjunger och flyger vidare till nästa träd.
Jag bryter en blommande kvist som jag tar med mig ner till Stugan där jag sätter mig att skissa av den. Akvarellådan har jag inte med mig, det får bli rödkrita för senare färgläggning i ateljén.

Det är ett förunderligt vackert stycke vår av det lilla formatet som jag håller i min hand. Skir grön grönska och en klase ljusgula blommor.
Att finna så skön blomning ur ett träd kräver nyfikenhet och närgångenhet.

Så hittar jag mitt tema till vårtalet i Hästholmen i morgon kväll, Valborgsmässoafton. Det får bli:

"Att se våren i det lilla".

28 april - Heidenstams landskap

.
"Heidenstams landskap"

(Layout, illustration och text av Gebbe Björkman.)

Lagom till Övralidsdagen har jag arbetat om den skylt som jag gjorde till Stiftelsen Övralid för några år sedan. Denna nya variant kommer att presenteras och försäljas som A1-plansch vid Övralid.

Det har med förlov sagt varit rätt så många illustrationsuppdrag de senaste månaderna. Detta är det sista i sikte och nu ska jag med stor glädje och iver ta ett ordentligt tag i mitt fria måleri.

28 april - Samtal om fåglar

.
Var det igår, nej men det var väl i tisdags, som jag besökte Atriumgården i Ödeshögs äldreboende för ett samtal om fåglar; även mitt minne åldras.
Ett trettiotal personer kom för att lyssna, eller för fikat, till mitt lilla kåseri om denna spännande djurgrupp och intresset syntes vara gott. Efteråt talade vi om gammalt och nytt och tiden drog iväg.


Samling efteråt
(foto:Samtidskultur)

28 april - Snäckätare och annat

.
I uppdraget från Jönköpings kommun som jag berättade om häromdagen, finns bland annat önskemål om två artbilder på skalbaggar som jag minns från min skalbaggssamlarera runt Tåkern från slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Alltså kan jag leta fram ett par beläggsexemplar ur lådorna i den gamla bilkofferten i ateljén, den som jag ropade in på auktion i Bjälbo för länge sedan, och där jag ännu förvarar, eller snarare tyvärr förskingrar, den samling som jag ordnade så fint på den tiden, i och med att den nu är mera ängeräten än givande och vacker.

Jag har ännu namnen, de vetenskapliga namnen, ty annat fanns knappast allmänt tillstädes på den tiden, i färskt minne:
Cychrus caraboides, som jag påträffade till och från i diken och under liggved i strandskogen, samt Paederus palustris, den annorlunda och färgranna kortvingen som ibland under försommaren fullkomligt översvämmade Tåkerns strandmader

Nu, mer än 40 år senare har jag glädje av allt detta och kan med god insikt och fantasi göra lämpliga och, som jag tycker, mera levande illustrationer än annars, till glädje för kommande besökare vid Rocksjön i Jönköpings kommun.
(Som alltid kan du kika närmare på skalbaggarna genom att klicka på bilderna).

Cychrus caraboides
Snäckätare



Paederus riparius

26 april - Ateljéarbete

Sommaren pågår utanför ateljéfönstret men efter helgens utesvävningar blir det till att hålla sig inomhus en tid framöver.
Jag har just åtagit mig att göra ett tiotal vinjetter artbilder till Jönköpings kommun och besöksområdet Rocksjön nämligen. Det blev utan min förskyllan ett akutjobb som måste vara klart igår.

Annars har jag ganska nyssens sänt iväg Gotlandsskyltarna om Hejnum Kallgate till tryckeri i Blekinge; tre A1:or som skall invigas nu till sommaren. Kanske åker jag över om jag får en inbjudan.
Sen när allt detta är klart är det naturligtvis hög tid att avsluta allt måleri till Konstrundan. En månad kvar - Kristi himmelsfärds helg gäller. Att ha tid till av vara verklig pensionär är inte till att tänka på. Den tiden kommer väl tyvärr så småningom den också.

Nedan visar jag Gotlandsarbetet i lågupplöst format. Varsågod - en tjuvtitt!

25 april - Igelkott

.




















Ett av de tristare försommartecknen - trafikdödad igelkott - och där borta, bara tio meter längre fram ligger ytterligare en.

Och jag undrar varje gång - hur kan det gå till? Hur kan man missa att undvika att köra över en igelkott?
Är det ouppmärksamhet, för hög hastighet eller till och med illvilja. Jag struntar faktiskt i vilket. Det känns lika frustrerande ledsamt och onödigt varje gång.

Skärpning!

25 april - Påskvärme

.
Den värme som intog bygden redan för en vecka sedan, fortsätter att stegras. Påskhelgen som alldeles snart är överstånden har gått i sommarens tecken. Det känns som att det finns nåt lurt med det hela; bestående högsommarvärme i slutet april känns mysko och en aning oroande.

Värre pessimist är jag ju emellertid inte än att jag för fullt har njutit av det hela. Ansiktet är redan brunbränt och håret har vitnat i samma veva.

Vi har helt enkelt haft en underbar påskhelg med hela familjen, föräldrar, barn och barnbarn.

Omberg i försommarskrud. Bokskogen börjar slå ut redan nu, i slutet av april.

Vi har vandrat genom Ombergs blomstermattor under spädlövshängda bokar, lekt i trädgården med sandlåda, fotboll och boccia, suttit varje kväll på altanen i solnedgången utan tröja med ett glas vin eller öl i handen och också beundrat Vätterns stillhet och blanka vatten som gett två skuggor bakom oss på gråberget.

Ett spegelblankt Vättern med två solar och två skuggor bakom oss på gråbergets yta.

Det är försommar i ordets absolut mest konkreta betydelse och än anar man inget slut.

19 april - En helg som eremit

.
Jag fick ett presentkort av Ulla till min födelsedag i augusti; ett presentkort gällande ett dygn i Trähuset på eremitaget Urnatur. Det var ett tag sedan. Men under helgen som gick var det dags att förverkliga min värdefulla present.
Trähuset.
.
.
.
.
.

.

Ända sedan den dag den här fantastiska anläggningen presenterades och öppnades och vi var inbjudna, har jag drömt om att någon gång få bo i det där huset,ensam uppe i asparna; att få vara helt för mig själv - en smula eremit - och jag sa detta till Ulla den gången och hon la det hela på minnet och överraskade mig.

Jag har anlänt, står på gårdsplanen och får mina instruktioner och nycklar. Sen vandrar jag längs grusvägen mellan grånade gärdsgårdar upp till skogen och stugorna.

Håkan och Ulrika som byggt och driver Urnatur har förvandlat ett stycke modern natur till ett gammeldags upplevelselandskap. Allt är ekologiskt och naturnära: markerna, husen, maten och energiförsörjningen - allt utan undantag. I detta "Gammelsverige" har jag nu ett dygn för mig själv, servad med närproducerad mat, vedeldad bastu och badtunna och mycket annat.

Två andra par är närvarande och tillsammans med dem ibland och värdfolket ägnar jag dagen åt umgänge, vila och upplevelser och när natten kommer och fullmånen stiger över skogen, då trastarna, rödhakarna och gärdsmygen har sjungit färdigt, tänder jag kaminen i mitt lilla trähus som gungar mjukt i vinden och kryper ner under dunlakan och njuter av livets märkligheter.

Jag har något svårt att somna ändå när huvudet är fullt av tankar och går ut på trappan en stund. Så sitter jag i försommarnattens och lyssnar till en sparvuggla som börjar vissla, väckt av fullmånens vita ljus.

Morgonen sen, är mjuk och annorlunda. Nattkylan har krupit in i huset och jag tänder kaminen. Florsländorna vaknar i den växande värmen och smattrar på genomskinliga vingar mot alla fönster. Ljuset ökar och jag tar god tid på mig att vakna och morna mig. Frukosten i Plåtslottet nere vid sjön är inte förrän om tre timmar, kl 9. Dit är det ännu lång tid.

Hela projektet Urnatur är så specifikt och annorlunda att jag vill rekommendera alla att själva pröva på det.

Urnatur HB, Sjögetorp 3, 599 91 Ödeshög Tel 0144-10234

www.urnatur.se

14 april - Himlens tidssignal

.
"Pju pju-pju pju pju pju-pju pju pju-pju"

... låter det taktfast från himlen. Men hur jag än spanar och kisar uppåt mot ljuset, så ser jag intet.
Jag vet ändå! Det är sjöorrar som sträcker kanske en kilometer högt upp, på väg mot arktiska sjöar för att häcka.

Jag har just lämnat Ulla vid skolan och dessutom hjälpt henne med att bära in en del tunga grejer.
Så, på plats i lärarrummet visar jag nu all personal bilden ur Durangos "Fåglarna i färg" (det är den litteratur som finns på plats) och berättar om en vacker och okänd and som jag just upplevt från skolgården alldeles utanför.

Jag är också själv lite överraskad av tiden - nattsträcket är det mest kända och maj månad brukar vara rådande.

Jag har skrivit även om detta tidigare i min blogg. Här kan du läsa mer:
(http://naturligdagbok.blogspot.com/2009/05/3-april-natt-med-sjoorrar.html)
.

14 april - Allt är inte gräs som grönskar

- Det är inte gräs, jag vet det, säger Urban. Jag minns vad du berättade förra våren för mig och det är det som jag berättar vidare för Ann nu.

Under lindarna på kyrkogårdsmuren tvärs över gatan från min ateljé stannar nästan alla passerande människor för att beundra den frodiga grönskan och där står nu även Urban och Ann.

Nej, allt är förvisso inte gräs som grönskar inte ens om det faktiskt ser ut som det. Här på muren är det i stället några täta partier av dvärgvårlök som står för arrangemanget en kort tid när det tunna jordtäcket på muren ännu är vårfuktigt och fräscht. Jag har skrivit om det tidigare, för nästan på dagen exakt ett år sedan:(http://naturligdagbok.blogspot.com/2010/04/15-april-inget-gras.html) Men det tål nog att upprepas. .

13 april - Vårstädning

(klicka på bilden - det är den värd!)

Jag får nästan skräpet i huvet. En liten brädlapp med en spik i och massor av boss kommer neddimpande just när jag passerar. Dammet virvlar en stund i luften. Jag kikar uppåt och ser en kaja hänga lite så där på skrå vid kanten av den murkna vindskivan under takhänget. Hon ser på mig med sitt vita öga och avvaktar min reaktion. Jag tittar tillbaka lite irriterat och undrande. Sen fortsätter hon.

Kajan vårstädar. Det finns ett gammalt ruttet hål där i virket och hon håller på att ordna det större. Det ska bli ett bättre bo verkar det tänkt.

Så med ens kommer något annat ner därinne ifrån, ett monument från förra året, ett kadaver, torkat och avskalat, en före detta kaja. Jag tar med resterna in i min ateljé, till min opretentiösa naturaliesamling, riggar upp det hela noggrannt och fotograferar objektet som är mycket spännande och minst sagt surrealistiskt och till slut blir en annorlunda bild som möjligen kunde platsa i en fototävling om önskan därom funnes. Det märkliga kan hända när man minst anar det - bort med liket ur garderoben, tycks kajan mena.

.

12 april - Sädesärlan

Säkerligen just för att den är så "nära oss" - kvittrande på tegeltaket en morgon, på gräsmattan alldeles efter vårräfsan, på flugjakt på altanen eller i trägårdslandet bakom ryggen under rädisesådden - så är sädesärlan så älskad.

Den är kanske det viktigaste vårtecknet för många, och så punktlig, alltid på plats i min hembygd under den första veckan av april. Samtidig med sippor och tussilago, nässelfjäril och grodlek. .

11 april - Ombergs blåa matta

De senaste dagarnas "sommarvärme" har ökat hastigheten på vårens intåg betydligt. Vill man uppleva Ombergs utrullade blåa matta av blåsippor gäller det att passa på direkt. De flesta stånden bär nu fullt utslagna blommor på långa skaft och redan börjar några tappa sina kronblad varvid istället nya, ljusgrönt håriga blad, sticker upp ur fotfästet.

Ombergs blåa matta ligger utrullad för alla besökare.

Och snart tar vitsippsmattan över helt - det är redan på gång.

7 april - En vårkavalkad i närbild

Jag bjuder på några närbilder från ett besök på Omberg idag. Jag promenerade längs Tillyvägen från Stocklycke och vidare runt Mörkahålkärret. I lä för den svåra nordvästvinden var det skönt i solen.

I tur och ordning: Blåsippa - Pestskråp - Vanlig padda - Stridande citronfjärilar - Solande vinbärsfuks.

7 april - En drake i min hand

Jag håller en större vattensalamander, en nästan kolsvart hona, i min hand.

Jag bromsar. Det ligger något svart, lite långsträckt på asfalten vid Naturum Omberg. Jag stannar och kollar. Det är en större vattensalamander, en hona, och hon är på väg ner till dödisgropens vattensamling för sin vårliga lek.

Jag är på väg till Heda församlingshem, där jag ska hålla ett litet ego-föredrag på årsmötet och jag har fått lite tid över för att hämta inspiration hos blåsipporna på Omberg. En god källa inför mötet, är det menat.

Tur att det var jag, tänker jag nu, annars hade salmandern kanske blivit blott en mosad fläck innan hon hunnit undan bilarna. Det går trögt nämligen, några decimeter i minuten bara och än är det en bra bit kvar till dammen.

.

.

.

.

.

Jag tar några suddiga foton med mobilen, kameran har jag tyvärr inte med, sen tar jag upp henne och värmer henne i mina händer. Jag tittar in i det oranga ögat. Hon tittar tillbaka. Hon har även oranga tåspetsar - märkligt - med små små klor. Magen är vackert marmorerad i svart och apelsingult. Det är en liten drake så här på doftnära håll. Sen bär jag ner henne till vattenbrynet, lägger henne där i de våta löven och hon ringlar ner och försvinner i sitt rätta element.

Min fuktiga hand doftar kall jord.

7 april - Tillbakablick

Väggmålning från 1979.
















År 1979 var jag tjänstledig från mitt lärarjobb. "Tjänstledighet med C-avdrag för prövande av annat yrke beviljas med ett år av Ödeshögs skolstyrelse". Jag förstod efter ett tag att det inte var någon bra idé att sitta hemma i villan på Aspvägen och försöka skapa så jag hyrde lokal i en källare i ett HSB hyreshus. Där huserade jag i två år, tror jag, innan jag fann det förnäma ateljéutrymme som jag ännu är verksam i och också för gott lämnade skolans trygga värld.

När min gamle badmintonkompis Hans får reda på att jag har verkat i det hus där han idag bor, berättar han att det nere i den nuvarande samlingslokalen i hyreshusets källare finns en liten väggmålning.

- Vi har hela tiden undrat vem som har gjort den där, säger han. Vi har varit rädda om den och målat väggarna runt omkring. Är det ditt verk? frågar han.

- Inte vad jag vet, svarar jag, men jag kan väl hänga med ner och titta. Ett nostalgiskt ögonblick bombar mig när jag kommer ner. Där på den vitmålade väggen finns en akrylmålning, en skiss av ett kalt träd i vinterlandskap. Det är en mycket enkel målning bara ca en halv meter hög och tunna blyertslinjer ramar in den. Jag tycker faktiskt att den är vacker i sin direkthet och den är min. När jag ser den kommer jag ihåg och jag tror att den var en slags förlaga och en test av teknik till en större väggmålning som jag sen gjorde i mina föräldrars dåvarande villa i Mjölby.

Det var länge sedan men tidsglappet försvinner i en känslosam tillbakablick.

- Den är inte signerad, säger Hans, kan du inte göra det nu?

- Absolut, det vill jag, svarar jag. . . .

4 april - Men oj vad jag saknar lärkorna.

.

Maden vid Väversunda är vårligt inbjudande.

Jag står på plattformen vid Lövängsborg i det sydvästra hörnet av Tåkerns naturreservat och spanar ut över madmarken vid Väversunda. Snön och isen är borta över allt det jag ser. Våren är här. Min skönaste årstid. Och solen börjar precis tränga igenom dimmolnen och måla mjukt ljus i landskapet.

Enkelbeckasinerna tickar bland tuvorna, en rödbena knixar förbi med blixtrande vingar, viporna voltar och gnäller och så stimmar alla gässen, förstås, överallt, liksom tranorna. Det känns nytt; det där med tranor överallt. De går parvis mot vasskanten, kommer på skrå över vassen och så högt däruppe under himlen, små flockar mot norr, ständigt hela dagen.

Vad var det? Hörde jag inte en sädesärla, årets första för mig, kanske, eller är det bara förväntningen som spökar.

Brun kärrhök spelflyger.

.

.

.

.

Ute över vassen seglar de bruna kärrhökarna; i vilken riktning jag än ser. Och jag förundras återigen över denna tajming. Jag vet nog egentligen, men kan ändå inte riktigt fatta hur de bär sig åt, hur de kan anlända så perfekt i tid efter sin långa resa från Sydeuropa och Afrika. Det är vackert att se dem glida runt eller virvla omkring i lufthavet och att höra det subtila jamandet från"himlakatten".

Saknar jag ändå inte något? Jovisst! och väldigt mycket, saknar jag lärkorna. De finns inte, eller nästan inte alls. Och jag minns min ungdoms vårar i Tåkernbygden, när lärksången var ett brusande paraply. Hur den täckte slätten med våreufori. Och idag då? Inte ens här vid optimala Väversunda mader och åkrar hör jag något av den. Den är borta. Smygande har den bara försvunnit från landskapet.

Förra året under höststräcket vid Falsterbo räknade man in ca 4 000 flyttande sånglärkor totalt. Det är endast några procent av det bestånd som fanns för bara några årtionden sedan. Lärkorna har gått samma öde till mötes som kornknarren och storspoven före dem har gjort. De är numera nästan helt bortrationaliserade ur jordbrukslandskapet. Det har gått väldigt fort på slutet. Nu är det bara frågan om "sekunder".

Vem bryr sig? Har vi ork och vilja att göra något åt det? Jag tvivlar. En rationell matproduktion i landets alla kornbodar har förtur, den och prislappen på mathyllan. Och nya generationer slättbarn kommer inte att sakna lärkorna eftersom de aldrig har upplevt lärksångens mysterium; lika lite som ungdomar av idag saknar storspov.

Det är ledsamt ibland - livet och förändringen. Kunskap kan vara en tung börda att bära ...

... men på vägen hem under Omberg tröstas jag av hasselns vackert gula ridåer.

3 april - Rödhakar

Rödhake

När vi åter kommer hem till Ödeshög möts vi av ljummet regn och en trädgård full av rödhakar. .

1 april - Katten också!

.

Jag skulle behöva bloggsupport. Det är inte roligt att skriva längre. Det måste vara en bugg i systemet som gör att allt jag försöker redigera bara blir kaos. Hur jag än försöker med olika vägar och medel lever problemen sitt eget liv. Nu har jag säkert suttit två timmar innan jag slutligen har lyckats få till det som jag vill. Finns det någon som kan komma med hjälpande förslag. Finns det nån support på blogspot? Katten också!!!! ..

Kattens ögon blixtrar.

Katten skriker ut sin skräck i grova jamanden. Den sitter fem meter upp i en av lindarna runt kyrkan, längst ut på de tunna grenarna och den är ur stånd att ta sig tillbaka. En samling människor står därunder och diskuterar.

En korg hissas upp.

Mats från Syllerstorpetts upplevelsecentrum kommer med en evakueringskran. När korgen närmar sig jamar katten än våldsammare men den vågar och kan inte komma undan.

Sven-Erik med katten.

Med grova handskar på händerna når Sven-Erik katten med yttersta fingerspetsarna och drar ner den i sin famn. Katten är räddad. . .