4 april - Men oj vad jag saknar lärkorna.

.

Maden vid Väversunda är vårligt inbjudande.

Jag står på plattformen vid Lövängsborg i det sydvästra hörnet av Tåkerns naturreservat och spanar ut över madmarken vid Väversunda. Snön och isen är borta över allt det jag ser. Våren är här. Min skönaste årstid. Och solen börjar precis tränga igenom dimmolnen och måla mjukt ljus i landskapet.

Enkelbeckasinerna tickar bland tuvorna, en rödbena knixar förbi med blixtrande vingar, viporna voltar och gnäller och så stimmar alla gässen, förstås, överallt, liksom tranorna. Det känns nytt; det där med tranor överallt. De går parvis mot vasskanten, kommer på skrå över vassen och så högt däruppe under himlen, små flockar mot norr, ständigt hela dagen.

Vad var det? Hörde jag inte en sädesärla, årets första för mig, kanske, eller är det bara förväntningen som spökar.

Brun kärrhök spelflyger.

.

.

.

.

Ute över vassen seglar de bruna kärrhökarna; i vilken riktning jag än ser. Och jag förundras återigen över denna tajming. Jag vet nog egentligen, men kan ändå inte riktigt fatta hur de bär sig åt, hur de kan anlända så perfekt i tid efter sin långa resa från Sydeuropa och Afrika. Det är vackert att se dem glida runt eller virvla omkring i lufthavet och att höra det subtila jamandet från"himlakatten".

Saknar jag ändå inte något? Jovisst! och väldigt mycket, saknar jag lärkorna. De finns inte, eller nästan inte alls. Och jag minns min ungdoms vårar i Tåkernbygden, när lärksången var ett brusande paraply. Hur den täckte slätten med våreufori. Och idag då? Inte ens här vid optimala Väversunda mader och åkrar hör jag något av den. Den är borta. Smygande har den bara försvunnit från landskapet.

Förra året under höststräcket vid Falsterbo räknade man in ca 4 000 flyttande sånglärkor totalt. Det är endast några procent av det bestånd som fanns för bara några årtionden sedan. Lärkorna har gått samma öde till mötes som kornknarren och storspoven före dem har gjort. De är numera nästan helt bortrationaliserade ur jordbrukslandskapet. Det har gått väldigt fort på slutet. Nu är det bara frågan om "sekunder".

Vem bryr sig? Har vi ork och vilja att göra något åt det? Jag tvivlar. En rationell matproduktion i landets alla kornbodar har förtur, den och prislappen på mathyllan. Och nya generationer slättbarn kommer inte att sakna lärkorna eftersom de aldrig har upplevt lärksångens mysterium; lika lite som ungdomar av idag saknar storspov.

Det är ledsamt ibland - livet och förändringen. Kunskap kan vara en tung börda att bära ...

... men på vägen hem under Omberg tröstas jag av hasselns vackert gula ridåer.