Jag håller en större vattensalamander, en nästan kolsvart hona, i min hand.
Jag bromsar. Det ligger något svart, lite långsträckt på asfalten vid Naturum Omberg. Jag stannar och kollar. Det är en större vattensalamander, en hona, och hon är på väg ner till dödisgropens vattensamling för sin vårliga lek.
Jag är på väg till Heda församlingshem, där jag ska hålla ett litet ego-föredrag på årsmötet och jag har fått lite tid över för att hämta inspiration hos blåsipporna på Omberg. En god källa inför mötet, är det menat.Tur att det var jag, tänker jag nu, annars hade salmandern kanske blivit blott en mosad fläck innan hon hunnit undan bilarna. Det går trögt nämligen, några decimeter i minuten bara och än är det en bra bit kvar till dammen.
.
.
.
.
.
Jag tar några suddiga foton med mobilen, kameran har jag tyvärr inte med, sen tar jag upp henne och värmer henne i mina händer. Jag tittar in i det oranga ögat. Hon tittar tillbaka. Hon har även oranga tåspetsar - märkligt - med små små klor. Magen är vackert marmorerad i svart och apelsingult. Det är en liten drake så här på doftnära håll. Sen bär jag ner henne till vattenbrynet, lägger henne där i de våta löven och hon ringlar ner och försvinner i sitt rätta element.
Min fuktiga hand doftar kall jord.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar