11 november - Frostmorgon

.
Himlen är så ljust blå att den nästan är opalvit, skuggorna långa och färgerna kristallklara och jag står och spanar i kikaren från diket vid vägkanten utanför Stugan mot söder över buskraden som förr var Disevidåns nedre lopp. Inte en vindpust anar jag och dofterna smakar av färsk jord och is, som ett utsökt Bordeauxvin.

Långt därute i det kromgröna vintervetet trippar mängder av tofsvipor omkring ostressat och rofyllt.
Stillheten bryts dock snart av ett uppbrott bortom de trinda granarna, vid gården Renstads haråker. 
Det är en stor flock kacklande sädgäss som lösgör sig ur det skuggsvarta och sträcker längs horisontens ljus mot Omberg i väster.
Jag följer dem i kikaren när de passerar kanalbanken och Kvarnstugans åkrar och försvinner under Dags mosses trädfond.

Jag är snart där jag också. 
Morötter, potatis och rödbetor är skördade. En långtradare kör förbi mig och svänger sen ner mot gården Ramstad för att hämta lass av rotfrukter, och jag står långt nedkörd mot dikesgräset för att lämna fri väg; somligt är mer angeläget än mitt.

Ute på de leriga åkrarna går mängder med gäss. Det är omöjligt att räkna dem alla men om jag säger att de är minst 4 000 så har jag ändå inte tagit i för mycket. Ljuset är mot och det mesta blir silhuettvis så jag får nöja mig med en generalisering trots att jag förstår att i denna mängd ryms mer än bara arten sädgås.

7 november - Min Hoya retusa överraskar på flera plan

.

Jag måste få visa er och berätta om min Hoya retusa. Det är en blomma alltså, en krukväxt. 
Den står i mitt skyltfönster i ateljén, där alla som vill kan se den "live", så varsågoda, det är bara att komma förbi och kika.

Jag köpte den hos "Blomlotta" för två år sedan, lyfte den ur den pyttelilla plastkrukan och planterade den istället i en bamsekruka med gott om jord och plats och ställde den i fönstret. 
Där har den fått stå i fred, rota sig långsamt och tryggt, med sparsam men återkommande bevattning och regelbunden näringstillförsel och när solen lyst in genom fönstret har jag skuggat med markisen, d v s nästan under hela den soliga och varma sommaren.

Nu har mitt arbete gett resultat. Nu blommar min Hoya retusa och som den blommar. Minst femtio vackra porslinsblommor pryder den gröna "busken". Ovanligt nog för hoyor är blommorna solitärer, inte i klasar och de är ganska stora, ungefär 15 mm i diameter, doftlösa och vita med rubinröd femuddig stjärna i navet. Det är så annorlunda vackert att jag alltså vill berätta om det hela.

Jag läser på nätet där Eva-Karin Wiberg (länk) skriver följande:

Hoya retusa, Warburg.

Växer i vilt tillstånd i Indien och är en ganska säregen hoya med ett växtsätt som ingen annan. Bladen som är smala växer taggtrådslikt. Blommorna är relativt stora, cirka 2 centimeter, vita med en mörkt vinröd mittstjärna och de har ingen doft.

Detta är en art som inte vill ha det för varmt, så den odlas bäst i ett ljust fönster med skydd för den starka och varma sommarsolen. Den blommar, för det mesta, på hösten. Men det händer att den blommar på våren hemma hos mig. 

Hoya retusa är relativt svårodlad, men när den väl har börjat växa och blomma gör den det ganska lätt. Så detta är en hoya för den som gillar utmaningar.

Och se! Detta stämmer ju precis och det vete 17 om jag faktiskt inte också har sett den vilt där borta i Indien. Jag har ett märkligt synminne av detta.

Och nog är jag lite stolt nu när jag vrider in krukan mot rummet för att fotografera. Jag böjer mig fram och känner mycket riktigt inte någon doft alls. Däremot killar det i näsan och jag undrar vad det beror på. 

Det sitter en gulbrun lockespindel i blomman jag just luktade på. Dess långa ben trevar runt i omgivningen. 

Det är en spindel förtusan i Hoya retusan!

Senare tillägg, 10 november, som kommit till efter en undran från Ölandsvännen nedan i kommentarerna, pekar på att den här arten av lockespindel med gulbrun kropp och oranga "knän", som jag mig veterligen aldrig har skådat själv tidigare, är en individ av arten Opilio canestrinii (med italienskt ursprung)(länk). Läs kommentarer nedan och klicka helst på bilden så får du se allt i närbild!

5 november - Dubbelt upp!

.
Mellan molnen strålar en sned sol rakt in över södra änden på berget. Mörka skyar drar över himmelskupan och släpar ridåer av regn mot backen.

Starar, rödvingetrastar, björktrastar samt säsongens första sidensvansar har jag skådat tidigare idag bland äpplen och rönnbär i samhället. 
Etthundrafemtio tofsvipor är kvar på vetefältet utanför Stugan. 
Vid Holmen lyfter en grönfinkflock ur stubben och jag uppskattar antalet till drygt hundra. Det känns bra, grönfinkarna verkar äntligen ha kommit tillbaka ur svackan som uppstod då parasitsjukdomen härjade som värst under några år.

En mörk klump liksom hänger i buskkrattet bortom vassridån vid Ramstadbron och jag backar långsamt tillbaka för att ta en ordentlig titt, hissar ner sidorutan och plockar fram kameran ... är beredd.

Men som ofta anar duvhöken att det är något lurt på gång trots att avståndet är mer än hundra meter mellan våra ögon. Hon lyfter och försvinner. Det är en gammal hona, stor och tung som en säck, grånad utan spår av brunt och jag har sett henne förut och förstår, vet, att detta är hennes hemmamarker. 

Regnen kommer och går och pölarna på grusvägen speglar himlen, krackelerar under däcken och skvätter sen ner bilen fullständigt. 
Jag har svängt av mot Gottorp. 
Vid diket kommer en ringduva i panisk flykt rakt över bilen med en duvhök tätt bakefter.

Jag kastar fram kameran, igen! och hinner åtminstone ta två suddiga kort genom vindrutan.

Höken slår och slår, det blir en seg och utdragen jakt, han missar och jagar ifatt, slår återigen och duvan kastar runt och dyker och nästan en minut senare försvinner paret bakom buskridån flera hundra meter längre bort och vad som händer där vet jag inget om.

Jakten sker mot en fantastisk fond. Det är ett skådespel.

Det är en ung duvhök, en hane, årsbrun och orutinerad jaktmässigt sett, men med ungdomlig envishet som god kompensation; kanske även svultenheten.

Det är inte ofta jag ser duvhök vid Stugan. Mest blir det blixtsnabba intryck, en flyende rygg. Att se två med någon minuts mellanrum är ovanligt och att se två olika individer under både fridfull vila och intensiv jakt är sällsynt. 

31 oktober - Vit rödklöver

.
Besöket med barnbarnen på Busfabriken i Linköping gav extra näring åt mitt naturintresse och berikade min kunskapsbank häromdagen. Vid staketet till parkeringen, alldeles bakom bilen, hittade jag nämligen en vitblommande klöver som brydde min hjärna och nyfikenhet en smula.

Vilken reslig vitklöver, tänkte jag först, vilken ovanlig vithet för alsikeklöver, tänkte jag sedan och slutligen konstaterade jag:

- Men nej! Det är ju faktiskt en rödklöver. En vitblommande. En albino!

Runt det här exemplaret reste sig vanligt färgade rödklöver i mängd och det var bara den här som bröt mönstret.

I naturen är det inte ovanligt med vita varianter av rött och blått blommande växter. Det händer nästan med alla arter - blåsippa och blåklocka är kända exempel, men med rödklöver är det första gången för mig.

Jag skrev albino här ovan, men egentligen är detta felaktigt, ty albinism handlar om avsaknad av pigmentet melanin inom djurvärlden.
När det kommer till växter handlar det hela om en naturlig variation av de pigment som ger blått och rött.

Då ett dominerande mönster bryts reagerar vi ofta direkt, och med vita varianter av normalt röda och blåa blommor, är det med överraskning och lycka, ty vi tycker sådana individer blir extra vackra, bara för att de är annorlunda. 
Jag kände således stor glädje i mitt fynd av en vit rödklöver bland alla de vanliga rosa och just därför blev detta kåserande i min Naturliga dagbok till. Annars hade det förstås knappast blivit av.

Skulle jag någon gång finna en vitblommande maskros till exempel, vore detta av en helt annan dignitet; det kommer nämligen knappast att ske, ty vita blommor hos normalt gulblommande växter förekommer inte alls, vad jag känner till, här verkar det finnas en oöverstiglig gräns, en absolut biologisk spärr, och sånt är ju också spännande att relatera till i ett skriveri som detta.

29 oktober - Smalnäbbat besök

.
-Skynda dig!  ropar jag till Ulla som står i duschen. Vi har en smalnäbbad nötkråka på besök i trädgården.

Ulla skyndar sig upp och vi står båda i fönstret länge och njuter av fågeln som orädd skuttar runt på gräsmattan och undersöker varenda nedblåst cembratallkotte. Skatan jagar iväg den för en stund men snart är den åter på plats.

Det blänker vitt på fågelns högra ben och jag tror först att det är ett blomblad, men snart förstår jag att den här smalnäbbade nötkråkan faktiskt är ringmärkt. Och visst är jag nyfiken på var och hur, det kunde säkert bli en spännande historia, men kräver å andra sidan en nätsatsning, som jag nog ändå struntar i just nu. Jag tror jag enbart njuter istället, och på artportalen har jag i alla fall anmält fågeln som individmärkt - alltid något.

Se även nedan under den 9 oktober 2013.

29 oktober - Hötorgsnatur till salu

.

Hötorgsnatur till salu brukar vara gångbart och jag kan inte alltid freda mig från sammanblandning eftersom även jag har gjort någon tavla med rådjur i vinterskrud. Det kan vara ett dilemma - att skilja agnar från vete, (säger jag utan att fördenskull anse mig sitta på hög häst) ty av betraktaren krävs i sammanhanget kunskap om både natur och konst.

Den store gamle naturkonstnären Harald Wiberg berättade att han en gång fick besök av en man som kom med en "Harald Wiberg-tavla" med älgar i solnedgång och undrade över värdet.
Det var bara det, suckade Harald, att hornen satt bakom öronen och bakbenen var knäade åt fel håll!
Sånt säger väl allt, fortsatte Harald men insåg, liksom jag idag, att alla ändå inte förstår problemet, ty mycket av det här med natur, också i konsten, är endast tolkningsbart för den som redan är insatt.
Och "Rådjur i snö" är ändå alltid "Rådjur i snö" - nästan alltid!

För att inte tala om "Domherrar i vinterskrud" - den ena tavlan värre än den andra och om sådant sa en annan stor naturmålare, konstnären Lars Jonsson, att han för sitt liv inte kunde förstå hur så mycket bedrövligt dålig konst med fågelmotiv kunde finna sin omsättning. Men det är förstås en annan historia.

27 oktober - Sen sädesärla

.
Redan den första veckan av september nämnde jag den förmodat sista sädesärlan för året. Inte underligt då, att den sädesärla som flyger över mig nu när jag kommer till ateljén på morgonen överraskar mig väldigt mycket.

En skiss på sädesärlan som flög över ateljén idag, såsom jag uppfattade den.

Den kommer från andra sidan gatan, i riktning kyrkan och mellanlandar på ateljétaket men flyger uppenbarligen vidare direkt, ty hur jag än spanar runt så ser jag den inte mer.

Jag skriver in den i artportalens fågelrapportering och noterar därvid till min förvåning att den inte blir "filtrerad", det vill säga den hamnar inte i kategorin för ovanliga observationer, vilket jag tycker är märkligt eftersom en sädesärla i slutet av oktober här i Östergötland väl måste betecknas som mycket udda.

25 oktober - Höststarar

.
Finns verkligen såna fåglar i Sverige?
Jo, det gör det! Men det är knappt man tror det själv när man sätter igång med att måla av dem.

Unga starar är om hösten roligt tecknade, nästan som clowner. Ungfågelns jämnt beigebruna fjäderdräkt får efterhand ge vika för den vuxna starens vitprickiga vinterdräkt. Många olika stadier av denna ruggning kan man se då man skärskådar flockarna. Här sitter två och äter fläderbär.

Nu om hösten är nästan enbart unga starar kvar, de vuxna lämnade landet redan under sommaren för ruggningsflytt söderut mot framför allt Österrike och Ungern och de unga får klara sig och sin flyttning själva. De kommer att mötas igen, stråla samman, till vintern, men då längre västerut vid Nordsjöländerna, där enorma starflockar sover längs Paris boulevarder och i Englands Hyde Park.

Det är inte dåligt med starar hos oss heller, i alla fall inte just nu. Den varma hösten har fått dem att stanna extra länge och idag huserar en flock på ungefär ettusen starar runt om i Ödeshög, där de går loss på rönnbär och fläderbär. Det är mäktigt och det brusar skönt.

24 oktober - Snabb visit hos flyttande fåglar

.
I våg på våg kommer fågelflockarna sträckande ut över Faltsterbos anrika golfbana mot den yttersta udden Nabben. 
Talgoxar och blåmesar guppar fram "en face" lågt över vresrossnåren och blir till sist hängande i luften strax bakom vindskyddet, på kanten till havet, men de kommer inte längre i motvinden trots gediget stretande.

- Jo, blåser det syd-sydväst tio sekundmeter så klarar inte mesarna av det, säger Nils. De tvingas vända tillbaka och det där kan upprepas morgon efter morgon och antalet ackumuleras därmed för varje dag tills vinden slutligen kommer i ryggen eller tills fåglarna blir tillräckligt desperata för att ändå försöka ge sig av mot okänt öde med dåliga odds.

De blandade flockarna av bofinkar och bergfinkar ligger idag på 50% av vardera sort resonerar sig Harald och Nils fram till. Finkarna sniffar inte längs backen som mesarna utan kommer något högre upp på himlen men ändå inte så högt upp som de mindre och större korsnäbbarna i sina täta små flockar. 
Finksträcket är intensivt och ihållande, det är ju frågan om många miljoner individer som ska fly undan vintern och innan vi går in i november måste det hela vara överstökat.

- Hur många blev det idag? undrar jag och får svaret  43 100 bo-/bergfinkar.

Nytt rekord ger dagen för steglits. Den högsta dagssiffra som någonsin noterats lyder härmed på 2 730 individer, meddelar Nils, och den summan speglar också artens nyliga och fortsatta framgång som häckfågel i landet; antagligen tack vare klimatförändringens allt varmare väder.

Andra utsträckssiffror som möjligen överraskar är:

Stare              12 030
Kaja                2 280
Grönfink          5 310
Hämpling         1 680
Gråsiska          2 380
Vinterhämpling    105

Ja, jag uppmanar er verkligen, alla ni som läser min Naturliga Dagbok, att åtminstone en gång i livet ta er ner till Falsterbo om hösten någonstans mellan första veckan i september och den sista oktober, att gå ut över golfbanan, passera förbi Fyren och fortsätta ut till yttersta udden Nabben, där havet och naturreservatet Måkläppen tar vid. 
Var helst på plats redan i gryningen eller till och med innan dess, i ljusets allra först aning vid horisonten över havet i öster och jag lovar att det kommer att bli en väldigt stor upplevelse även för en som annars tycker tämligen smått om fåglar.

- Tyst, ryter Harald plötsligt. Större piplärka! 

Endast ett enda lockläte, strävt och snärtigt, tränger igenom ljudmattan av fågellock och vindbrus och han reagerar direkt. 
Jag hörde det förvisso också, känner jag i efterhand, men jag kopplade sent, så mycket långsammare att hade jag varit själv hade jag troligen missat denna östliga sällsynthet.
Samma sak händer något senare. Visst hör jag det där finare och spetsiga"zirlet" som anas, men jag förstår inte förrän Nils säger, Forsärla! 
Javisst, tänker jag förstås, men rutinen finns inte hos mig, inte än, efter endast någon timme på plats. Här vid Nabben ställs stora krav på snabb reaktion och en precision i fågelbestämning som kommer av gedigen kunskap och en omfattande fältträning.

Sträckräkning se:

http://svalan.artdata.slu.se/birds/inventeringar/falsterbo_str.asp

... har bedrivits vid Falsterbo i olika perioder sedan Gustaf Rudebecks pionjärstudier i början av 1940-talet. Den nuvarande serien har pågått oavbruten sedan hösten 1973 och ingår sedan 1978 i Naturvårdsverkets övervakning av populationsförändringar hos fåglar.

Numera är det ornitologen Nils Kjellén som förvaltar projektet. Han sitter på plats varje dag under hösten tillsammans med en eller flera medarbetare och räknar allt som sträcker ut från Sverige mot söder. Och när jag säger allt är det naturligtvis en smula överdrivet, men inte helt, ty sanningen är att topografin koncentrerar de höststräckande fåglarna från både Sverige och delar av Finland och Ryssland ner till den yttersta spets som Falsterbonäset utgör på kartan till ett magnifikt naturskådespel av sällsynt skådat mått. 
Det finns blott ett par sådana här "hotspots" ytterligare för flyttande fåglar i Europa. Bosporen och Gibraltar är klassiska exempel, där landskapets form tränger ihop sträcken till en uppseendeväckande täthet. 

Falsterbo är med i toppen.
Hit kommer därför ornitologer från hela Europa om hösten för att ta del av naturens egen föreställning. Det är därför jag menar att alla svenskar någon gång borde försöka ta sig hit ner för att uppleva allt med egna ögon och öron.

Jag var där igår men tyvärr hade jag väldigt ont om tid. Jag skulle under dagen hämta hem konstverk från Falsterbo konsthall och stal till mig två timmar vid lunchtid nere vid Nabben innan jag var tvungen att vända åter hem. Men de där två timmarna i fågelsträckets slutfas för dagen var ändå guld värda.
Jag hade nämligen privilegiet att sitta där vid vindskyddet tillsammans med Nils och Harald och ta del av deras samlade kunskap om fåglarnas utsträck och kunde på kvällen åka därifrån rikare i upplevelser och kunskap. 
Tack för uppvisningen!

22 oktober - Gråväder

.
Kajorna kör slalom i vindarna framför bilen när jag åker vägen, som inte längre är Riksväg 50, mot Omberg och Tåkern, på väg till Stugan med åtta säckar löv som Ulla har räfsat ihop i vår trädgård. Jag har inte kunnat, ryggen har bromsat, men stoppa in i bilen och lasta skottkärran därefter för lokal transport bort till snokarnas komposthög, vilken jag underhåller kontinuerligt, det orkar jag precis lagom.

Regnet kommer och går. Omberg är inbäddat i vertikala dimmor men vid bergets södra ände, vid Alvastra, anar jag ljuset över Vättern.

Grågäss kommer i skränande flockar över alarna vid kanalen, då jag halkar ut på ringmärkningsspången. För övrigt är här tyst och stilla. Nätstolparna får stå kvar över vintern men ringmärkningen är över för i år. Det doftar tjära från ekorna och doften lägger ett stringent spår bakåt i tiden till barndomens skidvallning i hyreshusets källare och ålhommorna på Stora Askö i Loftahammar; både och alltså och egentligen ännu mer därtill, ty tjära har en märklig förmåga att skapa länkar till barndomsminnen.

Vassen är mögelbrun och blöt och vipporna hänger som disktrasor. Men det är högre upp det, tittar jag bara rakt fram ser jag rätt in i höstvassens mysterium; ett lodrätt virrvarr utan möjlighet till skärpa. Höstvass i slutet av oktober och i novembers månadsmörker är inte vacker på nära håll, bara på avstånd.
Och någonstans långt därborta hör jag skäggmesar, men knappt, egentligen så svagt, att ljudet lika gärna kan sitta i örat. 

Jag tittar ut över Renstad mad, mot öster, bort mot alridån där vassen höjer sig över den rödbruna starren, och ser en liten plump i himlen. Dryga två meter är den där lilla pricken mellan vingspetsarna i verkligheten, men så här, på långt håll, måste man känna till jizzen för att veta att detta är en havsörn.

I almkrattet vid Kvarnstugan söker jag upp jätteäggsvamparnas överjästa bollar som har börjat rulla iväg från sin födelseort. Två håller dock ännu fast i backen, tätt ihop, stora som fotbollar, grånande och möglande faller de sakta sönder i fragment som försvinner i höstlövsmattan och senare, efter snön, kommer knappast något att finnas kvar för den som inte redan visste.

Vägen hem går som ofta över Gottorp. Två blå kärrhökar lyfter framför bilen. En gammal blåvit hane med kolsvarta vingspetsar försvinner innan jag hinner reagera medan en ungfågel, gråsvart i det dystra vädret, men med kritvit övergump som blixtrar, hänger länge framför vindrutan utan att förstå sitt problem.

Mellan Kälkestad - Dagsmosse och Broby rastar mängder av sädgäss. Nu är de äntligen här. Det är lång håll och nästan alla går på mörka plöjen. Jag försöker räkna, något så när i alla fall, men får ge upp noggrannheten och göra en uppskattning istället,som landar på ungefär 6 000 fåglar. 

21 oktober - Stjärtmesinvasion på gång?

. 
Det kom ett meddelande per mejl från fågelstationen Stora Fjäderägg, en ö i Östra Kvarken mellan Sverige och Finland, där man bedriver studier av flyttande fåglar meddelst ringmärkning.

Jag har aldrig varit där, men skulle gärna vilja. Det är ju så med öar mellan länder och kontinenter att de lockar till sig sträckande fåglar för rast och vila och eftersom utrymmet är begränsat kan man då också lättare finna de sällsyntheter som eventuellt kommit på avvägar. Det blir liksom extra spännande när möjligheten till nya fynd ökar.
Häradsskär i Östergötlands skärgård är ett närmare exempel, där också ringmärkning och flyttningsstudier äger rum varje höst. Där har jag varit och deltagit i verksamheten.

Nåväl, det som meddelades från Stora Fjäderägg var att den 17 oktober ringmärktes 381 stycken stjärtmesar på ön. Detta är nytt svenskt rekord och visar på att ett kraftigt insträck av finska och säkert också ryska stjärtmesar har ägt rum/äger rum över Östersjön.

Ornitologen Per Sandberg har luskat lite vidare i annalerna och berättar om följande siffror för denna sköna lilla fågel, som jag ovanligt nog till och med skulle vilja kalla "söt och gullig":
Under åren 1981-2013 har totalt 1917 stjärtmesar ringmärkts i landet och två år sticker därvid ut rejält som invasionsår med höga märkningssiffror, nämligen 2000 och 2001.

Jag vill med denna notis bara meddela att det möjligen kommer att ses extra mycket stjärtmesar under vintern i landet vid fågelbordens talgbollar och att de då troligen är nordostliga gäster. Allt beror på invasionens fortsatta omfattning och om färden går vidare söderut över vårt land. Sånt vet man ju aldrig säkert.
En härlig fågel att spana efter och njuta av är det i vilket fall.

16 oktober - Trist

.
Litet återfall med ryggskottet idag. Trist, kände mig ganska ok igår. Nu ligger jag i sängen igen och deppar. Har sett alla Attenboroughs naturfilmer och lite annat oxå här i min I-pad både fram och baklänges så att det känns tillräckligt.
Inte mycket att skriva om förstås men ändå något i brist på annat.

15 oktober - Solnedgång över Tåkern

.

Från Hovtornet ikväll vid östra sidan av Tåkern. Sjön är helt prickad av fåglar. Uppskattningsvis brukar det ligga upp emot 100 000 änder, gäss, svanar, sothöns och doppingar på sjöytan i mitten av oktober. I år är nog inget undantag.

Ulla och jag njuter av en underbar solnedgång denna alldeles stilla och milda oktoberkväll. Men så snart solen försvunnit bakom Omberg, samtidigt med att stararna sträcker in med stora flockar lågt över vattnet från sydost, kommer stråk av fuktig gråkyla krypande. Då åker vi hemåt igen, något upplyfta från vardagen.

15 oktober - Småhaverrot och andra gula höstblomster

.
Det verkar finnas en viss förkärlek för att blomma gult om hösten. Åtminstone är det detta jag får för mig när jag efter mitt stela ryggonda äntligen lyckas ta mig till ateljén idag och på gräsmattan återfinner en växt som jag inte har sett sedan förra sommaren.

Det handlar om ett vackert blomster som heter Småhaverrot, Tragopogon pratensis minor, som enligt floran ännu inte är nominerad till egen art utan angiven som en variant av den betydligt allmännare Ängshaverroten, vilken blommar under högsommarens förmiddagar.
Jag skrev om den då, förra året, (länk) och dagen därpå var den tyvärr redan bortklippt för att inte återfinnas förrän idag, när jag faktiskt hittar två blommande exemplar.

Den är tydligen mera höstlig i sitt uppträdande, spenslig och lågvuxen samt med holkfjäll som är betydligt längre än de gula kronbladen. Jag känner mig väldigt glad åt återkomsten och nu vill jag försöka se till att den får överleva genom att möjligen hägna in den.

När jag nu ändå stapplar runt där på ateljétomten med kameran i hand passar jag på att dokumentera andra blomster som jag finner. Det tycks mig som att gult är färgen för årstiden. Av andra kulörer är det sämre; rosa finns visserligen i en sen rödklöver men med rött och blått är det ute medan lite vitt av Bellis blinkar till ibland.

Gatkamomill

Korsört

Rotfibbla

Skogssallat

Svinmolke

Det blev väl en trevlig bukett gula höstblommor. 

12 oktober - Smärta

.
Ryggskott. Lumbago. När det är sagt är allt sagt som behöver sägas.

10 oktober - Lärkor i oktober

.
Stundtals är vår och höst så ställda att de påminner om varandra. De går mot olika håll förstås, från varandra, men stannar man upp i tiden kan ögonblicket ibland bli mycket likartat.

Igår kom jag åkande på den grusade åkervägen mellan Gottorp och Dags mosse. Sidofönstret var öppet för ljud och doft. Jag hade just avslutat gräsklippningen vid Stugan för år 2013.

En flock lärkor lyfte ur stubben och flög omkring så där som höstlärkor brukar göra, i en lös och spridd flock med många aggressiva inslag. Vädret var soligt och luften mild och då jag blundade bort höstfärgerna och glömde almanackan körde vårkänslan över mig med full kraft. Det kunde lika väl vara april.

Det var nästan enbart lärkornas förtjänst, det är klart, och trots att det inte var någon vårsång direkt, med långa böljande strofer, blev drillandet nästan som så, fastän mitt i oktober. 

9 oktober - Smalnäbbad nötkråka

.
Jag har undrat.
I vår trädgård är det någon som dragit runt med cembratallens mogna kottar nämligen. De har alla varit öppnade, med utpillade frörester, och sen lämnade lite här och där på gräsmattan.
Är det möjligen skatparet, har jag tänkt, eller kan det eventuellt vara så att jag har missat ett trevligt besök? Det har jag också tänkt.

Så igår vid besök i Hovslätts boulehall söder om Jönköping, såg jag en misstänkt, som flög upp från gräsmattan och försvann in i en tallbuske men strax kom ut igen och hoppade omkring alldeles oblygt endast tio meter ifrån oss där vi stod vid bilen. 
Storhuvad med smal och något bågig och stor näbb högg den in i torven så att gräset rök, chokladbrun i grundfärgen med vita droppfläckar längs hela kroppen som klädd i ett pärldraperi - vacker som attan!

Smalnäbbad nötkråka är en av de där verkligt härliga fågelgästerna som dyker upp mer eller mindre invasionsartat så där vart tionde år, och då överraskar med sin totala oräddhet till skillnad från vår "egen" inhemska tjocknäbbade nötkråka, som är väldigt skygg och lever på hasselnötter.

Nu är det tydligen eller möjligen dags igen för en invasion från brödtallarnas Sibirien, vi får väl se vart det tar vägen i år, om det blir något stort eller bara enstaka nedslag under vintern.
Men väldigt trevligt så här långt är det i alla fall och för Rolf som var med var det första gången och högsta vinsten. Det ni!

9 oktober - Nobelabstinens

.
Det känns egentligen bra. Det är skönt på många sätt att mitt Nobelengagemang är över. Det var tre fantastiska år 2010-2012 och de betydde mycket för mig. På dem kan jag leva länge.

Just de här dagarna, de två första veckorna i oktober, var det som mest spännande och nervöst.
Jag hade ackreditering till Vetenskapsakademien att finnas med på plats när nobelprisen tillkännagavs. 
Mina tankar rusade åt olika håll; vad för slag och hur många pristagare, passar mina idéer till konstverk, måste jag tänka om ....och bråttom är det. 

Porträtterad bland porträtten. (foto - Karin Björkman)

Senast runt den 20 oktober behöver kalligrafen ha färg- och pappersprover och kopior på verken till handa för sitt arbete, med brev och på riktigt, och eftersom hon är bosatt i Österrike och posten dit tar ett par dagar på sig, är uppdraget nästan omöjligt stressat. 

2012 var värst tidspressat. Då gällde uppdraget att göra konstverk till två pristagare i ekonomi och tillkännagivandet var först den 13 oktober och därmed var det mindre än en vecka kvar för mitt slutgiltiga arbete. Nervöst var bara förnamnet. Av den anledningen lägger man ekonomipriset sist i det treåriga uppdraget, för en då möjligen något mera rutinerad konstnär.

Många konstnärer har nämligen genom åren drabbats av stora skälvan och någon gång har det faktiskt hänt att man har tvingats utse en ny konstnär med kort varsel som ersättare för en som drabbats av förlamande prestationsångest och misslyckats. 
Det första året 2010, insåg inte heller jag riktigt problemets natur, utan sköt processen framför mig tills jag plötsligt stod där med någon vecka kvar och förkastade alla tidigare tänkta idéer och skisser och fick börja om på nytt.

Dagen för tillkännagivande samlas mängder av människor i den stora vackra salen, den med alla porträtten av Vetenskapsakademiens ständiga sekreterare och dignitärer. 
Stämningen är förväntansfull och laddad, med media från hela världen på plats, ivriga japaner, coola Victoria Dyring från SVT, koncentrerade kameramän, soundcheckande reportrar och nervöst plockande akademiledamöter och så akademisekreteraren Clarie, min dåvarande egen mentor, som är den som skall skapa den första kontakten med pristagarna inför den obligatoriska första intervjun i direktsändning, pilande runt som en "skållad råtta" mellan sammanträdesrum och samlingssal.

Så kommer de in till podiet, ständige sekreteraren Staffan Normark harklar i mikrofonen ...
"Nobelprisen i fysik går i år till ...."

Mitt möte med en av de tre nobelpristagarna i fysik 2011 - Saul Perlmutter.

2011 gjorde jag tre akvareller till tre fysikpristagare. Det handlade om astronomi, om att mäta avstånd i rymdens oändlighet till tid och rum med hjälp av på gränsen till evigt avlägsna supernovor. 
Jag träffade alla tre pristagarna personligen och fick åtnjuta den fantastiska händelsen att få en del av det hela förklarat direkt för mig. Så otroligt privilegierat känns sådant idag, med den distans jag nu har, att jag nästan inte fattar att det faktiskt har ägt rum på riktigt.
Nedan Konstverket och min motivation i Nobeldiplomet till Saul Perlmutter i Fysik 2011

Nobelpriset i Fysik

Saul Perlmutter

Ombergs röda granitklippa lutar sig ut över Vätterns kalla vatten,

stöttar och stöttas.

Reser sig mäktigt mot rymdens oändlighet,

sträcker sig efter supernovans dagsländeblixt.

Ett husrum för den vindsnabba falkens gömda bo.

Ett vilorum för skapande själar.

Min drömplats på jorden. 

Gebbe Björkman

konstnär

Igår tillkännagavs årets fysikpris, även det med en aning av astronomi i bottnen: Higgspartikelns uppfinnare: Peter Higgs och Francois Englert, självklart och väntat, men samtidigt olyckligt mycket smolk i bägaren eftersom Higgspartikelns upptäckare CERN-institutet med sin LHC-maskin, inte fick vara med. Detta kommer förvisso att ge eko framöver i vetenskapens mediala annaler, men det är ju å andra sidan inte något nytt. Sådant händer i princip varje år i denna grannlaga nominering.

Inför Nobelbanketten är Ulla och jag tidigt på plats.

I år behöver jag inte bry mig mer än så, jag kan koppla av men jag vet precis hur de känner sig, mina efterträdande konstnärer, som just nu svettas och våndas med sitt viktiga och oåterkalleliga värv. 
Idag väntar kemipriset. Nya utmaningar!

Och lite abstinens har jag allt ändå, det måste nog erkännas, och med Nobelfester är det väl för evigt över för min del.

8 oktober - Skit också!

.

Inte så mycket substans. Mest färgat vatten, tycks det mig. Kan det vara saften av aromiabär eller kanske kråkbär, knappast blåbär så här sent. Nej förstås, nu vet jag. Det är fläderbär så klart!
En trast är det säkert som har lämnat märket och jag gissar på björktrast. De är det flest av i luftrummet just nu. 

Ett vackert konstverk blev det också, tecknet på bilrutan, en naturens egen design. Nästan som en svamp eller ett träd eller ett ruskigt atombombsmoln, och uppenbarligen värt en notering i all sin direkthet, annars vore det ju inte med här förstås.

7 oktober - Höst vid Tåkern

.
Det är inte alls så mycket gäss på plats som jag har väntat mig, åtminstone inte i det sydvästra hörnet av Tåkernbygden. Kanske har den milda eller till och med varma hösten medfört försening i ankomsten men jag undrar jag om det inte är jakten och stressen av denna som är den stora orsaken till att det är ovanligt tomt på gäss runt Tåkern idag. Trycket från alla inbjudna, stort betalande fågeljägare, mest från Danmark och Tyskland, som man numera ofta ser här och där i det s k "Gåsrike" som Tåkern fått som bedrövligt epitet, liggande dolda i gropar under maskeringsnät och med gåsbulvaner uppställda runt omkring, har absolut bidragit till att gässen återigen undviker Tåkernbygden. Är detta verkligen önskvärt, eller ens lagligt, att locka gässen till "betningsskador och skyddsjakt"?
Höstens Tåkern utan gäss är ett fattigdomsbevis!

Jag börjar egentligen bli riktigt ilsk på det hela och menar att fågeljakten i och vid det fantastiska Tåkern, tillika unikt naturreservat av europeisk elitklass, om den överhuvudtaget ska förekomma alls, verkligen borde vara begränsad till enbart markägare under omsorgsfullt utarbetat mönster och noggrann planläggning med jaktfria zoner och under strikt begränsad jakttid och med stor hänsyn tagen till fågellivets karaktär.
Utvecklingen har emellertid gått åt motsatt håll med alltmera fokus på inbjudna jaktturister som knappast har som högsta ambition eller kunskap att värna Tåkerns unika fågelliv. Lättförtjänta och stora pengar har kommit in i jakten vid Tåkern på ett helt nytt sätt det senaste decenniet nu när nya unga markägare inte har intresse av eller ork för jakt utan prioriterar annat med snabb ekonomisk vinning som bonus. 
Det är dags, tycker jag, att omedelbart sätta stopp för denna nya företeelse och jag vet att flera markägare själva tycker likadant. Jag vill att Länsstyrelsen reagerar med kraft och snabbhet!

Vid Väversunda sitter en varfågel i samma busktopp som förra vintern. Det talar för att det också är samma fågel i år igen och jag tror till och med att det är tredje året i följd. 
Jag vet att den kom redan för någon vecka sedan, ty vännen Lars-Evert som besökte min ateljé förra veckan berättade det för mig. 
Och det är nog egentligen på det viset att det är just detta som mest lockar ut mig denna regnduggiga grådag. Varfågeln är nämligen en av mina favoriter i fågelvärlden, så grafisk och tuff.

Vid Holmen, där den invallade surmarken äntligen återbördats till naturens Tåkern, tack vare markägaren Hans som har gett upp om svårodlingen, växer det numera mängder med tistel. Det är alldeles brunt och grått av alla fröståndare.
Ett litet moln av tättingar far fram och åter över detta område på jakt efter tistelfrön.
Mest är det steglitsor, minst 150 stycken, men jag ser också ett tjugotal vinterhämplingar, ängspiplärkor, sävsparvar, gulsparvar och pilfinkar. 

Under resan idag ser jag minst fyra ormvråkar och en fjällvråk, överraskar mig något gör en sen honfärgad brun kärrhök och gläder mig mest bland rovfåglarna gör de två unga blå kärrhökarna som dansar runt över gyllengul stubb.

Och visst ser jag lite gäss också, ett par hundra kanske, men inte fler än så och jag undrar ...

3 oktober - Kom igen nu svenska folk - naturen kallar!

Länge har det sagts att det svenska folket äger ett stort naturintresse. Närheten till en rik och varierad natur tillsammans med vår hävdvunna allemansrätt samt våra, sedan lång tid, allmänt goda levnadsvillkor har utgjort förutsättningarna för detta engagemang. Nu känns det emellertid som att allt detta i grunden håller på att ändras och det sker snabbt. Det verkar som att naturintresset fjärmar sig i det moderna samhället. Vem har tid och ork att bry sig i en alltmer urbaniserad värld av diversitet och ökande oro av arbetslöshet och ekonomiska hot.

Statsapparaten själv är inte undantagen denna process. Den är också barn av sin tid. De styrande politikerna är en projektion av svenska folkets vilja och när naturfrågorna minskar i allmänhetens prioriteringslista minskar självklart utfallet också högre upp i systemet. Det som överraskar och skrämmer mig mest är det systemskifte som är på gång i beslutsprocessen om naturfrågorna i landet. En vilja att styra makten över naturfrågorna mot regionala och lokala nivåer, ofta mer liberala och opportunistiska sådana, samt att tilldela naturvårdsverket en snävare budget och därmed mindre att säga till om kan ses i regeringens vilja och handlande. På detta ser de flesta naturintresserade, och samtliga natur- och miljöorganisationer med stor oro.

Låt mig ge fyra exempel.

Strandskyddet.

Naturvårdsverket har via Länsstyrelserna haft makten i frågan. Regeringen vill nu alltmer överföra denna till regional och framför allt lokal nivå.

Det har aldrig varit ett självändamål med strandskydd. Det har funnits där för att bevara natur, miljö och tillgänglighet. Länsstyrelserna har en kompetens och ett övergripande ansvar som en kommun aldrig kan uppnå och är således en viktig och behövlig instans för att bromsa oansvariga exploateringar som kan hota ovan nämnda allmänna intressen. Man hör ofta i kommunal debatt att länsstyrelsen är en bromskloss. Javisst, menar jag, som tur är! Länsstyrelsen har nämligen den övergripande kunskapen om vad som är värt att bevara och försvara.

Nedläggningen av projektet Nationalnyckeln.

Hittills har 15 fantastiska bokverk utkommit under en ambitiös målsättning att dokumentera och presentera Sveriges arter av växter och djur i bokform. Det är ett, för hela världen, unikt projekt av enastående värde.

Nu är det emellertid slut med bokutgivningen. Regeringen har beslutat sig för att lägga ner projektet trots protester från alla naturvetare och prenumeranter. En kostsam skandal för en futtig besparing är vad det är, och skamligt mot alla inblandade parter. Skralt har de varit med protester också. 

Synen på våra fem stora rovdjur.

Att vargfrågan har polariserat människor i vårt land är mer än känt, nästan ett "understatement". Ytterligheterna skrämmer även mig, precis som all övrig fundamentalism, men även här måste det väl ändå kunna erkännas att naturvårdsverket torde stå för kompetensen när det gäller att lägga ett lägsta tak för en livskraftig vargpopulation. Andra sidor av frågan måste förstås beaktas, det tycker också jag, men att regeringens tillsatta utredare föreslår en annan, ny lägstanivå för en livskraftig vargstam är på gränsen till förnekelse.

Mindre känt är att stammen av en annan av våra fem stora, kungsörnen, också är på uppe på dagordningen. Kungsörnen har ökat i landets södra delar men minskat i norr, p g a tjuvjakt. Nu föreslås  i en ny utredning att arten ska kunna reduceras kraftigt. Skulle så ske vore det en stor skandal för Sverige i naturvårdshänseende över hela världen.

Från dagens beslutade nivå om 600 par föreslår utredaren 150 par som lägsta nivå. Från de drygt tvåhundra paren som finns i landet varav endast 158 lyckades med häckningen 2012 skulle det teoretiskt kunna beslutas om att skjuta bort ett 50-tal värdefulla örnpar. Siffror kan vändas fram och tillbaka men att vrida tillbaka livsförutsättningar för denna pampiga fågelart på dylikt sätt vore inget mindre än en stor skandal.

Jaktfrågorna.

Sätt inte bocken som trädgårdsmästare är ett känt uttryck, men det är precis vad regeringen önskar när det gäller makten över jaktfrågorna i vårt land.

Man är uppenbarligen inte nöjd med Naturvårdsverket och deras beslut, läs: hur kompetensen tar sig uttryck. Ursprunget är säkert vargfrågan, se ovan, där statsmakten har haft en vidare syn på problemet och varit missnöjt med de lägstanivåer som verket lagt.

Att en utredning, som jag hörde i radion igår, därför föreslår att överföra jaktfrågorna till ett nytt organ och frånta Naturvårdsverket hanteringen är ett medvetet steg att minska även opponenta gruppers insyn och delaktighet i jakthanteringen samt ett misstroende mot Naturvårdsverkets kompetens och kunnande.

Kan anledningen möjligen vara att en majoritet av Sveriges riksdags ledamöter innehar jägarexamen, delvis anordnad av Svenska Jägarförbundet, som en subventionerad gest? Inget skulle förvåna mig mindre. 

Jakten är bara ett av många särintressen runt vår natur. Det finns mängder med organisationer som äger jaktfrågan lika mycket som jägarna och jägarna är definitivt heller inte i majoritet bland befolkningen. Att i en utredning föreslå en ny organisation, förmodligen jägarstyrd, eller för den skull inskränkt kommunalt och regionalt agerande, att handha jakten vore som att – ”sätta bocken som trädgårdsmästare”

Avslutningsvis. Nu vill jag se lite engagemang från svenska folkets sida. Lever vårt välbekanta naturintresse också i dagens verklighet så är det hög tid att visa lite vilja, medvetenhet och oppositionslusta. Det pågår en kamp nämligen, om makten över naturen och jag vill vara med och kämpa på barrikaden för naturens rätt att stå på ”egna ben” med understöd av oss moderna människor i landet.

Gebbe Björkman