7 mars - På plats

.

Grågåsenkarlen håller koll på mig; honan står på tegen brevid och kacklar lite oroligt.

.

Grågåsen är vårfågeln som är riktigt på hugget, den verkliga vårscouten. Det behöver inte vara många sydvästvädersdagar i rad mot slutet av februari eller i början av mars, förrän de står där, det första paret, på maden vid Väversunda.
Idag är det den dagen - de första två grågässen har anlänt.
.

7 mars - Porlande smältvatten

.
Ringduvan sjunger.

Det var igår söndag.
.
Högt uppe i det avlövade lövskogstaket på kanten av sjön sitter en ringduva och tutar in våren. Jag är inte säker på att den är ett "äkta" vårtecken, jag menar om den har kommit inflyttande de senaste dagarna, eller om det är en stannfågel, men sjunger gör den likväl, på ringduvors vis och det känns som vår.

Vi är på besök hos goda vänner på andra sidan Vättern och vi går en liten promenad.

Snödrivorna smälter, mesar och grönfinkar sjunger och vattnet porlar i diken och brunnar. Alla människor ler och stannar extra länge för en pratstund med varandra i solvärmen.

Smältvattnet porlar.

4 mars - Skydda skogen

.

Man skulle säkert kunna sitta hela dagarna vid datorn och klicka in till hemsidor med upprop för angelägna hjälpbehov vad gäller humanitära, miljörelaterade eller skyddsvärda projekt av alla de slag.

Här nedan ser du loggan till ett av dem alla. En som jag prenumererar på för att hålla mig uppdaterad om vad som händer miljömässigt med den ur naturvårdssynpunkt hotade svenska

skogsmiljön.

Klicka in på den här länken och lägg din röst för urskogen i Änok. Snabbt gjort och mycket viktigt och det är bråttom!

.

"Ett akut hot ligger över fjällurskogen i Änok - ett av landets absolut vackraste fjälldeltan.

Änokdeltat är ett storslaget urskogslandskap, unikt i sig självt men också värdefullt som en del av en vidsträckt sammanhängande helhet av väglös vildmark. I Änok möts naturreservatet Pärlälvens fjällurskog och världsarvet Laponia, där bland andra Kvikkjokk-Kabla fjällurskog och nationalparken Sarek ingår.

Trots detta har Skogsstyrelsen utfärdat tillstånd för kalavverkning av 40 hektar urskogsartad skog mitt inne i Änokdeltat, endast en kilometer från gränsen till världsarvet Laponia. Länsstyrelsen skulle kunna ge ett formellt skydd åt området, men det kräver landshövdingens underskrift. När som helst kan avverkningarna påbörjas."

3 mars - Jag längtar efter en livs levande utter

.

Det närmaste jag har varit levande uttrar har varit några döda ena, och det är ju med förlov sagt inte riktigt samma sak eller alls lika upphetsande.

Jo förstås, sen har jag de senaste åren också sett en hel del spår och spårtecken.

.

Den första uttern minns jag från realskoletiden i början av 60-talet. Den var trafikdödad. Alldeles nyligt död med färskt blod i nosen, låg den på diskbänken i biologisalen en morgon när vi elever anlände. Jag hade flera gånger i den vevan njutit av Arne Suksdorfs fantastiska filmepos "Det stora äventyret", första gången tillsammans med pappa i Lagmansskolans aula, där två tama uttrar spelade en huvudroll och jag var helt tagen av den genomgripande upplevelsen, som ärligen kom att avgöra mina kommande livsval. (Jag ville också bli sån som de båda bröderna i filmen, säkert gärna med tam utter också).

.

Att nu få se en utter, död visserligen, men ändå så märkvärdigt "levande" med vattendroppar på pälsen och en annorlunda doft, att kunna stryka med handen över den våta kroppen och pilla på de styva morrhåren, öppna ögonlocket och ännu se in i ett nästan livaktigt öga, var stort.

.

Att hålla i handen den söndertrasade pälsrest av utter som jag samlade in vid E4:an över Markaån häromåret för vidarebefordran till Riksmuseum i Stockholm var mindre upphetsande, destomera ledsamt också eftersom Sture, som bor där, hade ytterligare en död en i frysen - två trafikdödade uttrar på samma plats under ett år känns tragiskt mycket.

.

Utterpår? vid Renemo.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

Under fikat i tisdags berättade Lars att han hade varit vid Svartån under Deglaberget i Aneby helgen innan och sett färska spår av utter. Såsom alltid, enligt Lars, en säker lokal. Och han hade blivit inspirerad därav att åka till Disaån vid Storeryd för att försöka finna spår även på hemmaplan. Han fann vad han sökte. Vid brofästet fanns både tassavtryck och kanor men ingen spillning. Dagen därefter besökte jag platsen men vädret hade gått hårt åt spårtecknen och jag kunde bara med hjälp av viss fantasi fotografera några möjliga objekt.

Då, när vi satt på fiket och resonerade om utter mindes jag ett mejl som jag mottagit några dagar innan från en avsändare jag var osäker på "S", som meddelade följande: "Nyss ny tomtart = utter // S". Jag hade rådbråkat min hjärna en hel del om indentiteten där Sture var ett möjligt alternativ och beslöt nu att på plats slå en signal på numret i mobilen. Tyst i luren. Inget svar.

Sen några timmar senare ringer min polare Sven från Mjölby. Det är han! Och han har sett utter från sin bostad och t o m lyckats fotografera den - lyckosten!

.

.

.

.

.

.

.

(foto - Sven Lennartsson)
Utter i Svartån mitt i Mjölby.

Jag känner att tecknen tätnar. De finns utter i alla de tre små åarna genom Ödeshögs kommun och jag har sett spår även längs Vätterns is. Det närmar sig - ögonblicket - då även jag kommer att berikas med min första observation av en alldeles levande utter.

Jag längtar!

2 mars - Vårvändningen

.
Det är någonting i luften som gör det; en kombination av ljus och atmosfär; och därmed vänder årstiden till vår.
Idag är just den dagen, då jag känner att detta händer. På eftermiddagen. När de envisa låga molnen lättar och solen sticker igenom grådasket och små blå flikar av himlen breder ut sig och till slut helt och fullt tar över.

Då sitter jag i bilen på väg hem till Ödeshög efter en barnpassardag i min dotters familj i Linköping.

Solglasögonen i handskfacket åker på, solljuset som blänker i dagsmejevåt asfalt står kvar över horisonten fastän timmen närmar sig 18 och då har jag med drivande längtan vänt kylaren mot Stugan vid Tåkerns strand för att komma ner dit och dofta in läget med alla mina sinnen.

.

Nu är det åter äntligen mars månad. Det är den första vårmånaden om det vill sig väl och början idag den 2 mars lovar gott för fortsättningen. Jag känner vårens puls stiga.

. Fastän timmen är halv sex om kvällen ligger ljuset kvar över bygden söder om Tåkern.

.

Och bakom Omberg strålar ännu solen.

28 februari - Varifrån?

.
Kaja av östligt ursprung?
.
.
. .
.
.
.
.
.
.
.
Ibland ser man kajor med nästan helvit krage. Det händer mig idag då jag är på väg till Motala.
Vid dikesrenen mellan Herrestad och Strå huserar den obligatoriska kajflocken och en av kajorna fastnar på näthinnan under den snabba passagen.
Den har en stor vit fläck vid halsen och utmärker sig därför rejält bland de andra, mera normalt gråsvarta fåglarna.
Och därför undrar jag ...

Var kommer du ifrån?

Åtminstone tidigare sa man nämligen att dessa vitkragade kajor hade östligt ursprung. Och så är det säkert oftast också, det upplevde jag från Bulgarien nyligen, att fåglarna där flitigt bär den dräktdetaljen. Men vad vet vi säkert? Inte så mycket när det gäller kajor, tyvärr. Trots att, eller kanske just, för att den betraktas som en trivial fågel, så sker inte mycket ringmärkning eller migrationsforskning på arten kaja tyvärr.

27 februari - Svårigheten med ugglor

.
Det är skymning, himlen är skyad och temperaturen runt 0 grader och jag bestämmer mig lite hastigt för att köra en ugglerunda runt skogsbygden söder om Ödeshög.
Det var länge sedan jag hörde någon pärluggla eller sparvuggla och jag känner mig sugen att börja årets fågelår med dessa båda arter.

Nu är det förstås aldrig enkelt det där med ugglor. Tiden på året och på dygnet kan vara helt rätt men ändå kan det vara svårt att lyckas.
Dels varierar bestånden avsevärt mellan åren, framför allt i den här delen av landet, beroende på förekomst av smågnagare eller snödjup.
Dels kan vädret orsaka för oss människor olika svårtolkade förutsättningar och så dessutom gäller det att hitta rätt tidpunkt i mörkret och där finns problem med att få med både sparvuggla som spelar i skymning och gryning och pärluggla som är mera nattaktiv.

Ja, det blev många ursäktande omständligheter det där. Men att göra och beskriva ett försök kan ju ändå aldrig vara fel.
.
Sparvugglan uteblev dessvärre ...

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
...
liksom även pärlugglan.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag börjar vid Rök där jag svänger av från gamla E4 mot söder rakt upp genom skogen och sen gör jag täta stopp hela vägen då jag passerar:
Ingvaldstorp ... Göjeryd ... Sättra ... Hässlevadet ... Lorasjöns badplats ... Geviken ... Gransjömaden ... Hallången ... Fagerhulta tall ... Korsbacken ... Lysings urskogsreservat ... Kravlagölen ... Klinten ... Västantorp ... Blixhult ... Boet ... Skälaby ... Tingstad ... Sunneryd ... Åryd ...
Sen är jag åter tillbaka i Ödeshög.
Utan resultat. Det har varit tyst i skogen och jag hörde endast vindens väsande genom tallbarr.
.

25 - februari - Återkoppling om rävjakt

.

Åtta rävar och en mård.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag fick en kommentar till min Naturliga dagbok igår från F.

.

Arg och ledsen hade han synpunkter på mitt skriveri från den 14 februari i år (se nedan i bloggen). Han kände sig orättvist drabbad av mitt sätt att skriva.

Jag kan förstå det - mitt inlägg handlade ju om hans rävjakt - om vilket jag hade konkreta och personliga synpunkter.

.

Jag tänker som så, att innan jag för in hans kommentar, vill jag nog gärna träffa F personligen och ha ett samtal med honom mellan fyra ögon, som man säger.

Jag kommer just därifrån nu, över en kopp kaffe.

Vi är överens om, F och jag, att jag ska föra in kommentaren, vilket jag nu har gjort (se: under den 14/2).

.

Ett steg längre går jag nu, och för upp kommentaren här nedan i detta nya inlägg. Det är rättvist mot F, tycker jag, att alla här och nu får ta del av hans sätt att se på det hela.

Så här skriver alltså F:

.

"Hej G!

Du verkar tycka jag är en dryg och mordisk typ. Själv känner jag mig stolt som viltvårdare. Om du använt ett bredare objektiv kunde du fått med en av mina välbesökta foderplatser för småvilt. Ska vi framledes se nått annat än rävspår i markerna bör nog fler ägna sig åt detta.

Vakskjutna? 75% av dem är skjutna på lockjakt, mården ihjälslagen i hönshuset bland 10 döda hönor. Kanske mindre intressant för dig? Du undrar över nyttan. De är inte nedgrävda utan sända till SVA för analys.

Men är det förvaringen av dem som inte passar, tar jag det med mig till nästa säsong.

Med vänlig hälsning F "

.

Det är skönt att rensa luften ibland, tycker jag. Vi ser på saker och ting lite olika F och jag men har å andra sidan mycket i naturen gemensamt.

"Viltvård" t ex är för mig ett mycket luddigt begrepp, där vi inte är överens om vad som menas. Nyttan eller behovet av att skjuta rovdjur är således en företeelse där vi säkert aldrig kommer att bli överens F och jag.

Däremot, vad beträffar de fällda djurens exponering, menar F att han alltså kommer att överväga en annan lösning inför nästa säsong.

.

Med andra ord hittar vi något att komma överens om F och jag - och med det känns allt mycket lättare, för att komma vidare, för mig och förhoppningsvis också för honom.

.

23 februari - Premiärtur på Vättern is

Jag har parkerat vid Sverkerkapellet och stapplar nu ut på mina gamla hockeyrör över frusen krossis för att nå det släta och nyfrusna golvet längre ut på sjön. Dit ut, där vattnet delvis låg ofruset så sent som i lördags kväll. Idag är det äntligen tryggt och säkert att ge sig ut på premiärfärd.

Jag är ganska tidigt på plats vid Sverkerkapellet för att vara vid Ombergs grottor innan någon annan har hunnit dit. Jag önskar få en stund för mig själv; ego, berget och issjön.
Jag tror nämligen att det kommer att bli mängder av besökare efterhand under dagen.

Om halsen hänger isdubbarna, i händerna har jag stavar och ryggsäcken dinglar löst på plats med extra ylletröja, vantar och kamerautrustning. Jag är med andra ord rätt utrustad för en premiär på Vätterns is.

Jag skrinnar lugnt och sansat norrut mot Ombergs bokskogsrundning där Ellen Keys vackra italienska vill Strand ligger vackert inbäddad.
Före mig finns spår av andra besökare; från dem som vågade redan igår; några med skridskor, några med halkande skor..

Vägen ut.
.
.
.
.
.
.
. .

..
.
.
.
.
.

Vinden biter i kinderna. Jag vänder mig om och ser tillbaka mot Hästholmen för att få lite solvärme i ansiktet. Under strandstenarnas ismantlar rinner grundvatten ut och spolar isen spegelblank.

Isen är bitvis sprickig och skrovlig men mest vidunderligt slät med ett milimetertjockt fjunsnötäcke vilket virlvar iväg med mina skär och blottar en mörk genomskinlig kärnis med vita luftbubblor som är åtminstone en decimeter tjock och bitvis mer än så.

Rödgavels röda porfyr
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.

Berget stupar brant ner rakt ner i sjön. Det är av röd porfyr och bitvis även skiffer. Allt är sprickbenäget och små skärvor ligger strödda i isen nära bergets fot. Dessa flisor vill man helst undvika med skridskor på fötterna.

Berget över grottan.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.

Jag är framme vid Rödgavels grotta. Här var jag vintertid senast för 11 år sedan. Med kanot har jag varit på plats senare. Men det är vintern som gör besöket här extra intressant.
Istappar, isorglar, isstalagtiter och isstalagmiter av renaste vattenkristall; glänsande i regnbågens alla färger, men mest ändå blåvitt. Och så tårarna - Drottning Ommas tårar - som skvalar ner från grottans tak.

Rödgavels grotta

.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.

Jag får nästan en hel timma ensam på plats under berget innan fler besökare anländer. Jag ägnar den tiden åt fotografering, och fundering. Allt är så vackert och unikt.

Genom isen ser jag den steniga bottnen.

.

.

.

.

Jag lägger mig på mage på isen, andas på den och värmer den med handflatan så att den blir alldeles genomskinlig. Så ser jag den steniga bottnen på några meters djup utanför grottan genom ett par decimeters kärnis. Det blir enligt mitt förmenande ett väldigt vackert och gammeldags kornigt foto - och autentiskt.

De första tre som anländer, är utsocknes. De bär gedigen långfärdsskridskoutrustning och har anlänt till Hästholmen från Stockholm nu på morgonen.

- Vid Nyköping var det 26 grader kallt, säger en av dem. Här är det varmare.

- Ja, svarar jag, bara 16 grader. Och så berättar jag för dem om berget och grottorna och sägnerna. Får jag ta med det här kortet i min blogg, frågar jag.

Led på led av skridskoåkare kommer över isen. Flera bussar har anlänt till Hästholmen från andra delar av landet. Vätterns is lockar!

Tillbaka i bilen vid Sverkerkapellet efter en och en halv timme på isen under berget är jag ganska stel om fötterna. Medan jag snörar av mina skridskor räknar jag in ett femtiotal nya skridskoåkare som kommer i led efter led från Hästholmen. Alla är på väg norrut mot Omberg och grottorna och säkert långt vidare än så.

Nu har Vättern fått nytt liv. Ett unikt och sällsamt vinterliv.

.

22 februari - Färdig naturreservatsskylt

.

klicka för större format

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Den första - A1 översiktsskylten till naturreservatet Hejnums Kallgate för Gotlands länsstyrelse - är äntligen färdigt för repro arbete.

Nu har jag två skyltar kvar att göra färdiga illustrationsmässigt:

A1 - Om väddnätfjäril

A1 - Om guckusko

Men med båda dessa kan jag jobba med separata illustrationer för vidare integrering till helformat i datorn.

.

20 februari - Tåkerns is är tryggare

.
Renstad kanal, Tåkern.


.


.


.


.
.

.

Jo alltså, med anledning av mitt skriveri tidigare (se nedan) så bestämmer jag mig för att gå ut på Tåkerns is istället för att chansa på Vätterns nylagda golv. (Och den 21 februari läser jag i Corren att det har varit åtskilliga räddningsaktioner i Vättern under hela söndagen med människor på lösa isflak och i iskallt vatten - Två svävare har arbetat intensivt hela dagen. Hur tokiga får människor vara?).
.
Tåkerns is är trygg också i kanalerna. Även där är isen på sina ställen i och för sig ny och glasklar men ändå upp mot 15 cm tjock men det mesta är gammelis som säkert närmar sig 40 cm och delvis är snötäckt och lättgången även utan broddar. Skridskois på Tåkern är det just nu ont om!
.
"Fjädrar" av iskristall bildar en gles "dunbolster" på klarisen.


.


.


. .


.


.
Jag vandrar runt en halvmil innan jag kommer tillbaka igen in mot Stugan och strandskogen och under den tiden noterar jag ett trettiotal blåmesar men inte en enda skäggmes trots att jag vandrar genom den artens specialdomäner.

Nu är det ju så förstås, det vet jag sedan tidigare, att flockarna med skäggmesar kan gömma sig väl under sitt tysta och frenetiska näringssök, men lite oroad är jag allt över att vintern kan ha gått hårt åt beståndet..

Död näbbmus.

.


.
.

.

.
En död näbbmus, kan man säga - vackert död, ligger vid kanalkanten, ratad av rävarna, vars spår går tätt över sjön. När jag kommer tillbaka en timma senare har frosten smält från ryggpälsen.

Rävspår genom vassen.
.

20 februari - Nyis

.

Först på plats på Vätterns is

.

.

.

.

.

Knappt har isen stelnat så är de första skridskoåkarna på plats på Vätterns is vid Hästholmen. Och fram mot eftermiddagen ser jag människor även utanför Ombergs branter vilket för mig känns lite vanskligt eftersom jag såg stora öppna råkar här ännu så sent som i går kväll.

.

Men suget är stort. Hos mig också. Men jag bestämmer mig för en tryggare is idag: Tåkerns (se ovan).

.

19 februari - Isläget på Vättern

.
Utanför Västra Väggar på Omberg har isflak skvalpat runt en tid.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag fick en kommentar till min "Naturliga dagbok" igår om Vätterns isläge.
Det var en kommentar från en bloggbesökare som tackade för min rapport att "Vättern lägger sig" och därför tänkte hänga på långfärdsskridskorna och ge sig ut att pröva hållbarheten.
Det var bara det att personen som skrev till mig hade hittat ett skriveri som var gjort för precis ett år sedan. Farligt inaktuellt, bäst att kolla alltså, tänker jag, och åker upp på Omberg i solnedgången för att med egna ögon se hur läget är i realtid.

Det är en alldeles fantastisk afton, nästan vindstilla och med en temperatur som mot slutet av utflykten sjunker ner mot minus tjugo grader. I natt kommer det att bli säsongsrekord i köld, det känner jag redan, ty himlen är som av kristall och stjärnorna gnistrar tidigt.

På håll tror jag att Storvättern ännu ligger öppen med mörka isflak här och där, men när jag kommer upp i höjd och närmare, ser jag att det är precis tvärtom.
Nyis ligger ljus och spegelblank och däremellan finns ännu små råkar med mörkkrusigt öppet vatten.
Åh, det är så långt gånget, tänker jag, efter denna natt kommer nog hela sjön att ligga frusen och stilla.

Mörkare råkar med öppet vatten ligger inklämda i nyisens himmelsspegling. Snart är hela sjön täckt av ett slutet istäcke.

Vid Västra Väggar.

.

Jag stannar vid Västra Väggar på Omberg och vandrar ner till det 75 meter höga stupet. Jag är alldeles ensam, förstås, i kvällen och kylan. Jag blir nästan andlös av upplevelsen. Den är mer än religiös! Det är så vackert och gudomligt! (Precis så).

Mörka stråk och sprickor vandrar över sjöhimlen, färgerna är softat naturliga. En svag vind drar runt mitt huvud med ett nästan ohörbart "väsande". En korp flyger förbi under mig och försvinner bot mot Älvarum. Den är alldeles tyst.

Isen talar till mig. Med förförisk stämma viskar den, sjunger mjuka sånger, åmar sig eller knäpper på högstämda strängar, men ibland blir spänningen i isen till rytande dån eller väldiga kanonskott som färdas med "ljusets" hastighet ända ner mot Visingsö eller över till Hjo på andra sidan sjön, tonar bort och försvinner.

Jag är en unik upplevelse rikare. Igen. Jag vill verkligen rekommendera ett besök där vid Västra Väggar på Omberg i morgon kväll kl 17.00. Då finns chansen. Kanske ses vi då, eller någon dag senare, på isen, på väg till Ombergs grottor. Det var elva år sedan som den möjligheten gavs om jag nu minns rätt.

Allt detta händer just nu och du lever! Behöver jag säga mer?

.

19 februari - Vinterstilla lördagsmorgon

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Det knirkar i snön under mina träskor då jag balanserar ut efter tidningen.

Fyra koltrastar samsas runt äggaskarna med margaringrynsblandningen. Kvar finns ingen marginal för trätor denna iskalla morgon.

Rökarna från grannhusen lägger sig som ett lock över taken. Det är arton grader kallt och

håret i nacken krullar sig i kylan.

.

Jag tänker överraska hustrun, ännu i sängen, med färska frallor och tidning på sängen. Det behöver hon nu efter en vecka i sjuksängen. Influensan har varit på besök.

.

18 februari - Kackerlackor

.
Tysk kackerlacka
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag överraskar en kackerlacka i duschen på hotellrummet i Bulgarien. Vi svenskar är ju inte så vana vid sånt.
Och jag minns från en hotellsemester på Kanarieöarna för flera år sedan att jag tog livet av en stor svart kackerlacka som kom fram under armaturen över tvättstället i badrummet, mest för att jag vill skona våra tre små flickor.
Det visade sig emellertid bli den enda kackerlacka vi såg under hela veckan och döttrarna blev besvikna på mig, att jag inte hade visat insekten större respekt och att de inte ens fick chansen att se den.
Aldrig mer så för mig alltså.

En kackerlacka på toaletten i Bulgarien, vad gör väl det? Ingenting. Jag studerar den istället. Plitar ner några streck i mitt skissblock. Ett intressant djur!

För tjugo år sedan upplevde samhället Ödeshög en fullkomlig invasion av tyska kackerlackor. De hittades överallt; i pizzapåsar, under diskbänkar, i butiker, på toaletter och inte minst på den då stora öppna soptippen utanför byn, där det var totalt nedkackerlackat innan kommunens hälsovårdsnämnd tog krafttag däremot.

Jag läser i en liten notis i tidskriften "Vetenskapens värld", att man har funnit nio olika molekyler i huvudet på kackerlackor. Nio molekyler som alla är verksamma i bekämpning av e-colibakterier och MRSA-bakterier (sjukhussjukan). Kackerlackorna behöver detta för att kunna överleva i utsatta miljöer.
I detta finns naturligtvis också en fantastisk potential för mänsklig exploatering.
Vi behöver allt hjälp vi kan få av naturen för att fortsätta vår hittills lyckosamma kamp mot humana hot såsom resistenta bakterier och virus.
Och jag säger då det - även en kackerlacka!

Fråga aldrig vad olika djur kan ha för nytta för oss människor - det må gälla myggor, fästingar, huvudlöss eller kackerlackor.
Frågan är inte relevant men även om kan man aldrig veta. Se på kackerlackan!
.

18 februari - Smutsig snö

Jag är intresserad av alla samspel i naturen; magnifika eller subtila. Många samband som finns registrerar vi knappast eller tar vi med en axelryckning; de känns kanske självklara och ointressanta, men även åt sådana små konstruktioner kan jag gärna ägna några minuters filosoferande ibland.

Ett av de verkligt subtila samspelen, på gränsen till självklara eller konstruerade, är det jag finner mellan snötäcke och vårfåglar. .

Varför är de första vårfåglarna stare, lärka, tofsvipa och skogsduva? Jo, just därför att de är den öppna markens fåglar - slättfåglar. På slätten lägger sig aldrig snön tjockt. Den far iväg längs backen i vinden och samlar sig i drivor vid sidan av och lämnar därmed plats för ett snabbt avsmältande. Till och med under midvintertid sticker plogtiltor och halmstubb upp och det behövs bara få plusgrader eller solmeja för att allt ska bli bart och välkomnande igen. .

Den jordflykt som bilden ovan visar kommer från de sönderfrusna plogtiltorna som sticker upp ur det ringa snötäcket. Jorddammet lägger sig som ett brunt skikt över snön och detta ökar i ännu högre grad takten på snöns avsmältning genom att den smutsiga snön absorberar solstrålarna mera effektivt. .

Det är alltså inte till skogsbygden de första vårfåglarna anländer. Där ligger snön stabilt och länge. Nej det är slättens fåglar som blir först på plats; till vårens första barmark.
Se där, ett exempel på subtilt samspel som kräver viss fundering för att fatta eller framför allt ...

... inte bara ta för given.
.

16 februari - En ny bok i min hand

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

..

.

Jag tittar ut genom fönstret på vintern som har "börjat om". Innan jag for iväg till Bulgarien på en vecka var det milt och blåsigt. Det mesta av snön, förutom de stadigt hopskrapade drivorna, var bortsmält. Men nu är allt tillbaka igen - snön och kylan - och det är åter fullt ös vid fågelbordet.

Men ändå. Något har hänt. I toppen av trädgårdens sembratall, planterad för snart tjugo år sedan, sitter en skata. Hm, tänker jag, fastän jag sett dem sitta där många gånger förut, är det så att ...?

... Jovisst så är det. Det är bobyggnad på gång. Skatparet flyger i skytteltrafik med pinnar till den täta talltoppen och jag står en stund och njuter åt flitet och nyheten. De har bara flyttat fem meter, från grannens tall, där de huserat två år och innan dess, från ytterligare en granne längre bort så länge jag minns tillbaka i tiden. Men den tallen sågades ner för tre år sedan, därav den succesiva emigrationen. Och nu är de alltså på plats i vår trädgård.

Jag känner mig glad över det. Jag gillar skator, trots alla problem de ställer till med när innanmätet i trädgårdens fågelholkar skall lämna boets trygghet.

Skatorna har också liv att ta hand om.

.

Jag är hemma igen och har precis plitat färdigt min reserapport från Bulgarienveckan.

Den finns att läsa på min resesida och länken dit finns i spalten överst till höger på den här blogsidan. Välkommen dit!

.

Bulgariens nya fågelatlas.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag håller en dyrgrip i min hand. En alldeles splitterny bulgarisk fågelatlas.

Jag har gjort omslaget till den - ett par balkanflugsnappare.

Äntligen har jag fått den i min ägo. Det har varit problem med transporten per post tidigare.

Det var faktiskt en av de väsentliga anledningarna till att jag följde med Johan dit ner mitt i senvintern. Jag var nyfiken på resultatet förstås.

.

Jag har bjudit Bulgariens Ornitologiska Förening på omslagsbilden. De behöver allt ekonomiskt stöd och ideellt arbete som de kan få där nere. Det känns också mycket glädjefullt att kunna hjälpa till med dylika ting och det ger mig samtidigt en portion stolthet.

.

Ändå, det tänker jag faktiskt berätta om nu i min naturliga dagbok, känns det lite egendomligt vårdslöst och tanklöst att man har täckt över min namnteckning på omslagets framsida nere till höger med en text så att det inte längre framgår att jag är "pappa" till verket. Och jag får leta länge dessutom, innan jag hittar mitt namn inne bland titelsidorna (smått - smått).

.

Tja! Inte mycket att orda över nu kanske. Jag tröstar mig med att vi säkert ser olika på saker och ting i Bulgarien och Sverige. Livet är fullt av kulturkrockar.

Men det är klart, att hade detsamma hänt här hemma i Sverige, så hade jag satt fart på åtgärdsbatteriet..Det finns ju regler för sånt här.

14 februari - Tillbaka i vintern

.
Det är sexton grader kallt, fruset och köldstelt då jag far iväg en liten runda över den närmaste skogsbygden för att insupa den vinterkänsla jag erfar efter hemkomsten från Bulgariens tidiga vår med lärksång och blomsterprimörer. .

Vägen ringlar upp förbi Stora Åby kyrka, passerar den brusande E-fyran och försvinner in i mellanbygdens vackra landskap. .

Solen är precis på väg upp över horisonten och bländar mig med blixtar genom kratt och grenverk.


.


.
.


.
.


Jag noterade igår kväll i TV-nyheterna att en mässa pågår i Utrecht i Holland, där svenska kommuner försöker värva nya immigranter.

Vintertomma stugor

.
Och nog finns det plats i Sverige, i skogsbygder och utmarker inte minst. Många hus står tomma, åtminstone vintertomma. Allt är inbäddat i snö och ensamhet. Här skulle behövas lite årsfast befolkning, tänker jag och vill välkomna alla nya innevånare.
.
Musspåren leder över gårdstun mellan bodar, uthus och tomma sopkärl.




.
.
.
.


.


Jag kör längs Disan för att sedan svänga av över Storeryd ner mot Visjön och sedan hem igen. Det blir en tur på en halvmil ungefär.
.
Hos F hänger som vanligt en massa vakskjutna rävar på parad på bodväggen. Varje vinter de senaste åren har det sett likadant ut och jag känner mig sorgsen däröver. Kanske inte så mycket för att några rävar är skjutna men desto mera för att man måste skryta med det på detta sätt. Det känns så otidsenligt, naturförnedrande och provocerande.
.
Och så undrar jag ju förstås över om det hela kommer att bli till någon "nytta", eller om allt sen ska grävas ner när uppvisningen är överstånden..

Bland alla rävarna, jag tror åtta stycken, hänger även en mård denna vinter.

.
Själv kan jag bli lyrisk över att se en vackert pälsad räv traska omkring i ett vinterlandskap och kan svårligen förstå tjusningen i att längta efter att vilja skjuta den för nöjes skull.

Till och med ett spår av räv, som snörar genom terrängen, är vackert att begrunda.

13 februari - Kort om Bulgarien

.
Resan till Bulgarien är över. Vi är hemma igen Johan och jag efter en knapp vecka vid Svarta havets kust. Vi reste nästan 100 mil i vår hyrbil, från Rumäniens gräns i norr till strax ner om Burgas , ganska nära Turkiet i söder.

Vi hade härliga dagar med frostmorgnar och ner till cirka fem grader kallt men där temperaturen steg till upp mot 15 grader dagtid med hjälp av solen. En god känsla av vår infann sig och solglasögon åkte fram med nödvändighet.

Vi bodde på två hotell. Dels i norr i Kamen Bryag och dels i söder strax norr om Burgas. Vår resa preciserades och planlades av vännen, ornitologen och ekoreseledaren Dimitar och jag kommer att berätta mycket mera om det hela på min resesida så snart jag får tid.

Tills dess presenterar jag några foton som aptitretare.

.

(klicka på bilderna för större format)

.

Vi ser ca 1 600 rödhalsade gäss.
..
.
.
.
.
.
.
.
Ett gäng krushuvade pelikaner under morgonpaus vid Burgas.
. .
.



Tiotusentals dvärgskarvar lyfter från sin nattplats nästan mitt i staden Burgas.
..
En mellanspett vid sitt nya bohål i ekskogen vid Albena.
.
..
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
Nötväcka av balkanras.

.
.
..
.
.
.
.
.
.
Trädgårdsträdkrypare.
...
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Ekstockar perforerade av skalbaggen ekbock.

.
.
.
.
.
.
.
En vacker primula signalerar vår.


.
.
.

6 februari - Bulgarien

.
Jag stänger "butiken" för en vecka och drar iväg tillsammans med Johan till Bulgarien och Svarta havskusten. Inget bad förstås - där är ännu vinter. Men förhoppningsvis några tusen rödhalsade gäss och annat smått o gott. Jag ska hämta den nya bulgariska fågelatlasen också, den som jag har gjort omslaget till.

Vi ses och hörs om en vecka igen

Gebbe
.

3 februari - Sommarminne alldeles utanför fönstret

.
Visst var det så. Jag minns det så väl, att varje morgon då jag parkerade bilen utanför ateljén, så fanns hämplingarna där i busken utanför fönstret; ett prydnadsplommonbuskage, snårigt och sparblommigt. Jag förstod att någonstans därinne i virrvarret fanns en hemlighet.
.
Hämplingparet utanför ateljén.
.
.
.
.
.

..
.
.
.
.
.
.
..
.
Oftast satt hanen ensam och sjöng i närheten och då visste jag att honan låg på ägg. Sen när hon kom ut, kvickt och fördolt som en liten mus, flög paret bums iväg över polisstationens tak med elektriska läten.
Ibland satt de tillsammans, han uppsträckt virtuost och hon hopsjunket, burrigt och äggsjukt.
.
Hämplingboet sett genom suddigt fönsterglas.
.
.
.
.
.
.

.
..
. .
.
.

.. .
.
Idag när snön har smält av den täta busken ser jag det hela genom fönstret. Där ligger ju boet, öppet och synligt i den höstklippta busken, byggt av grässtrån och fodrat med fjäder och tagel - ett typiskt hämplingbo, inte alls som grönfinkens mossgröna.
Ett sommarminne alldeles utanför fönstret.

*

.

Att en nymornad nyckelpiga kryper på golvet i ateljén idag är väl knappast något vårtecken, eller?
.

3 februari - Små svarta inkräktare

.

Vem är du, frågar svartmyran och viftar med antennerna.

Bor du också här?

också här?

.

.

.

.

Jaha, så är de på plats igen, svartmyrorna.

I köket längs listen vid golvet går en karavan in under diskbänken och fram till komposthinken då jag kommer ner för att laga frukost på morgonen.

Jag såg den första bara för någon dag sedan och redan är det alltså fullt ös - med hundratals.

Det händer alltid nu, den här tiden på året, inte under sommaren, hösten eller tidig vinter, nej alltid en bit in i januari eller februari och sen varar det fram till maj månad ungefär.

Vi har under alla år försökt med det mesta.

Vid en vattenskada för snart femton år sedan gjordes en smärre sanering av betongplattan, antimyrpulver har strötts ut, en gång var Anticimex på plats och sprutade (Gud förlåte mig) och de där små dosorna man kan köpa i affären har inhandlats rikligt men alldeles i onödan. Ingenting har hjälpt.

Man kanske till slut har måst acceptera att svartmyrorna är en del av hushållet. De känner sig uppenbarligen väldigt hemmastadda hos oss och med lika stor rättighet till huset.

Nu får vi ge oss till tåls till maj och försvinnandet.

.