3 mars - Jag längtar efter en livs levande utter

.

Det närmaste jag har varit levande uttrar har varit några döda ena, och det är ju med förlov sagt inte riktigt samma sak eller alls lika upphetsande.

Jo förstås, sen har jag de senaste åren också sett en hel del spår och spårtecken.

.

Den första uttern minns jag från realskoletiden i början av 60-talet. Den var trafikdödad. Alldeles nyligt död med färskt blod i nosen, låg den på diskbänken i biologisalen en morgon när vi elever anlände. Jag hade flera gånger i den vevan njutit av Arne Suksdorfs fantastiska filmepos "Det stora äventyret", första gången tillsammans med pappa i Lagmansskolans aula, där två tama uttrar spelade en huvudroll och jag var helt tagen av den genomgripande upplevelsen, som ärligen kom att avgöra mina kommande livsval. (Jag ville också bli sån som de båda bröderna i filmen, säkert gärna med tam utter också).

.

Att nu få se en utter, död visserligen, men ändå så märkvärdigt "levande" med vattendroppar på pälsen och en annorlunda doft, att kunna stryka med handen över den våta kroppen och pilla på de styva morrhåren, öppna ögonlocket och ännu se in i ett nästan livaktigt öga, var stort.

.

Att hålla i handen den söndertrasade pälsrest av utter som jag samlade in vid E4:an över Markaån häromåret för vidarebefordran till Riksmuseum i Stockholm var mindre upphetsande, destomera ledsamt också eftersom Sture, som bor där, hade ytterligare en död en i frysen - två trafikdödade uttrar på samma plats under ett år känns tragiskt mycket.

.

Utterpår? vid Renemo.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

.

Under fikat i tisdags berättade Lars att han hade varit vid Svartån under Deglaberget i Aneby helgen innan och sett färska spår av utter. Såsom alltid, enligt Lars, en säker lokal. Och han hade blivit inspirerad därav att åka till Disaån vid Storeryd för att försöka finna spår även på hemmaplan. Han fann vad han sökte. Vid brofästet fanns både tassavtryck och kanor men ingen spillning. Dagen därefter besökte jag platsen men vädret hade gått hårt åt spårtecknen och jag kunde bara med hjälp av viss fantasi fotografera några möjliga objekt.

Då, när vi satt på fiket och resonerade om utter mindes jag ett mejl som jag mottagit några dagar innan från en avsändare jag var osäker på "S", som meddelade följande: "Nyss ny tomtart = utter // S". Jag hade rådbråkat min hjärna en hel del om indentiteten där Sture var ett möjligt alternativ och beslöt nu att på plats slå en signal på numret i mobilen. Tyst i luren. Inget svar.

Sen några timmar senare ringer min polare Sven från Mjölby. Det är han! Och han har sett utter från sin bostad och t o m lyckats fotografera den - lyckosten!

.

.

.

.

.

.

.

(foto - Sven Lennartsson)
Utter i Svartån mitt i Mjölby.

Jag känner att tecknen tätnar. De finns utter i alla de tre små åarna genom Ödeshögs kommun och jag har sett spår även längs Vätterns is. Det närmar sig - ögonblicket - då även jag kommer att berikas med min första observation av en alldeles levande utter.

Jag längtar!