.
Jag sitter i fönstret mot baksidan av huset. Jag har tagit en paus från det tunga, nästan hypnotiska illbligandet på TV från naturkatastrofens Japan.
Huvudet är fullt av surrealiskt apokalyptiska bilder och filmsekvenser av ofattbart naturraseri.
Jag låter blicken vandra ut att vila över trädgården.
Här är allt tyst och stilla.
Det fladdrar till vid oxbärshäcken. En grå skugga lösgör sig och glider upp mot prydnadslönnen på grannens tomt.
Det är en sparvhök, en hona. Hon sätter sig stilla med nickande huvud. Ett vitt band över ögat, två kritvita, riktigt blaffiga nackfläckar och en rad vita rundlar på vingtäckarna lyser genom krattet, annars smälter hon in perfekt med sin bruntonade grånad.
Hon är stor, för att vara sparhök alltså.
.
Sparvhöken jagar koltrast
.
.
.
.
.
.
Jag följer hennes blick snett nedåt och ser koltrasthanen på bottnen av häcken. Han kacklar; jag hör det svagt genom treglasfönstret, och stjärten slår intensivt och rytmiskt.
Sen är jakten igång. Runt häcken. Upp och ner. Koltrasten snor och snärjer, parerar attackerna. Sparvhöken gör det ena utfallet efter det andra; försöker överraska och smyga, men trasten utnyttjar den täta häckens kvistiga skydd och håller sig hela tiden på andra sidan.
En minuts jakt följs av två minuters vila. Båda behöver det - rovdjuret och bytet. Sen är det igång igen.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
. .
.
.
. .
Sparvhöken försöker med alla metoder:
överraskande attack från luften, tålmodig väntan och smygande promenad.
.
Sparvhöken flyger ner till backen, kommer gående i smyg i skydd av komposten och hallonhäcken. Men koltrasten ser faran och sticker iväg några meter åt andra hållet. Höken lyfter igen, flyger över och runt för att komma åt från andra sidan men då är redan koltrasten i skydd åt mitt håll till.
Så pågår det minut efter minut.
Jag har ropat på Ulla.
- Kom får du se!
Hon står bredvid mig en stund men tycker att det är obehagligt att skåda.
- Ska du inte gå ut och avsluta det hela, säger hon.
.
Men jag låter naturen ha sin gång.
(Vore det en katt, hade jag inte tvekat en sekund och kattvännerna må kanske undra över den partiskheten. Men en katt får ju maten serverad inomhus på silverfat medan sparvhökar och andra inhemska rovdjur inte har annan möjlighet att bli mätta än att själv stå för jakten).
Ungefär femton minuter pågår kampen. Den är en långtidstest i beslutsamhet och tålamod - på liv och död.
Vem vann? Koltrasten.
Sparvhöken lämnade till slut scenen och drog vidare mot förhoppningsvis lättare fångster.
.
måndag 14 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar