Det ligger fullt med duvdun på trottoaren. Jag söker runt för att finna vad som har hänt. Då jag lutar mig över det låga staketet flaxar en sparvhökhona iväg med en tamduva väldigt nära mig. Hon släpar någon meter bara, bytet är tungt. Sen blänger hon på mig med ilsket gula ögon.
Hon släpar sen in den ännu knorrande och flaxande duvan under en buske. Jag bestämmer mig för att inte störa. För duvan är det ändå snart över, hökens vassa klor har säkert perforerat hennes lungor och risken finns om jag stannar och fotograferar på så nära håll, att höken istället måste fånga ännu ett rov.
.
Så mycket hinner jag ändå se att jag tycker mig känna igen sparvhöken från ett besök tidigare, i min egen trädgård. De vita droppfläckarna på vingtäckarna fungerar som ID.
.
På tillbakavägen inspekterar jag resultatet. Höken har fått ett skrovmål mer än den mäktat. Bara huvud, hals och lite av bröstet är ätet. Resten tar nog skatorna hand om.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar