26 oktober - Resan till Kindabygd

.
Resan till konstnärsvännen Gregers barndomstrakter börjar med att han hämtar upp mig idag på morgonen vid ateljén, varefter vi svänger österut mot Väderstad och kör ner tvärs över skogen till Boxholm, där vi vi fortsätter mot Malexander, förbi minnesstenarna över två skjutna polismän, tar en matpaus i Kisa för att sedan fortsätta ytterligare tre mil österut mellan sjöarna Åsunden och dess norra vik Glan bort mot Ämmern och Åländern, men då har vi förstås också stannat till vid Söderö slott och gått bland de numera rivna resterna av Gregers barndomshem, där hans fader förresten körde gengasdroska åt bemälda ståndspersoner, varefter vi slutligen hamnat vid torpet Lilla Fallvik med utsikt över den i detta långa stycke senast nämnda sjö.
Där tar vi ordentligen paus.
Nu sitter vi i den sparsamt uppvärmda och prydliga stugan och inmundigar vår medhavda fika medan Greger berättar om bygden och släkten sin.

Greger vid sitt torp Lilla Fallvik i Kättilstad socken i Kindabygd i södra Östergötland; bergklackarnas, ekdungarnas och sprickdalsjöarnas eget landskap, så väsensskilt mitt eget i västra Östgötabygd vid Vättern och Omberg.

-Det är gott om korp i skogen här nere, förvarnar Greger.

Och gott om korp kommer det att bli.

Över i stort sett varje bergtopp, skogsrand eller ängslycka hänger korpar - kraxande, kråande och i virvlande dans eller följa-John-lek.

Korparna leker och dansar. På en del ställen över skogen, där älgräntorna doftar i myckenhet kantänka, stimmar sällskap av upp emot trettio fåglar runt i lufthavet.














Men allt är inte korp som dansar och leker i vinden. I denna flock ses sjutton korpar och tre havsörnar.

Ännu en ung havsörn ser vi.

- Det var mäktigt och skönt det här, säger Greger, att vi fick sån tur med oss. Nog hade jag hoppats lite på örn innan vi kom iväg men aldrig har jag sett så många som fyra på en gång här i bygden tidigare.
Hem tar vi vägen söder om Sommen, via Österbymo, Asby och Tranås. Regnet börjar dugga och skymningen faller.
En älg står på vägen. Greger bromsar i tid men det är ganska "nära".
Då är det gott att Greger kör långsamt.
- Det gör sonen Daniel också, säger han, och det är jag glad för. Men konstnär´n Göran skällde på mig senast för att jag är lite saktfärdig som bilförare.
Tack för den lugna resan Greger!

24 oktober - Vår mitt i hösten

.
Det händer varje höst att man läser i tidningen om de där vårtecknen som dyker upp vid fel årstid.
Nu har det hänt igen.

Häromdagen, då jag drog upp rullgardinen i sovrummet, kom skatan bärande på en stor kvist till boet i sembratallen. Jag har faktiskt aldrig noterat det om hösten tidigare, trots att jag kanske borde ha gjort det eftersom där ligger nya grenar nästan varje dag på gräsmattan under tallen. Det egentliga bobygget brukar ju börja så smått först i januari och så här års är det väl mest reparation på gång och jag förstår att paret önskar lite förstärkning inför vintern om det nu är så att man funderar på att sova över i ett ombonat eget näste istället för i den för nästan alla Ödeshögs skator gemensamma sovplatsen i de täta sälgbuskagen vid grusgropen i Jeanneberg.

Lite märkligt kändes det i varje fall att se ett sånt "vårtecken" mitt i blanka hösten


















Vitsippan blommar i slutet av oktober. Märkligt!
Det blev en suddig bild med mobilens kamera uppenbarligen alldeles för nära för ordentlig skärpa.

Och sen då, i söndags under tipspromenaden med hela stora familjen vid Skönatorpet, klev jag av spåret en liten sväng av naturlig anledning och det ledde till att jag fann den här vitsippan - blommande.

Nu drar jag inte för stora växlar på det här, med vår och så där menar jag, det är höst, rejäl och tjurig höst och undantagen till trots dröjer det fem månader ytterligare innan det känns verkligt och definitivt att det där med vår är en adekvat beskrivning.

21 oktober - Kråkstrategi

.
Lasse, grannen tvärs över gatan, tvättar bilen och själv lyfter jag in varor från affären, då jag hör det där typiska kråklätet, ett rullande kraftigt "krrrra" med öppet "tyskt" a-ljud - artens varningsläte för stor rovfågel; det som gör att jag med automatik börjar spana av himlen eftersom även jag förstår språket.

- Titta där uppe Lasse, säger jag, ser du duvhöken.
-Javisst, svarar Lasse. Det är visst mobbning på gång.














Och mobbning är det sannerligen.
Kråkorna tar igen för tidigare förlorad kamp och störtdyker i tur och ordning mot höken högt där uppe i himlen.
De är tre stycken och de turas verkligen om hela tiden så att höken ständigt måste vara beredd att parera. Det gör den också, elegant och utan större åthävor.

Runt, runt går kråkornas anfallsstrategi innan höken slutligen lyckas vifta bort "gråpacket" för att segla vidare mot söder medan kråkorna, säkert nöjda med sitt värv, landar i träden borta vid kyrkan.

I övrigt då? Jo, vinterfåglarna anländer i rask takt nu.
Igår drog stora flockar björktrastar förbi mot söder utan att landa och idag såg jag bygdens första sidensvansar.
Ute hos vännen Lars skvätter koltrastar ur varenda buskage. Så dags är det igen alltså.

20 oktober - Ett levande optiskt fenomen

.
Det var igår som Lars och jag tog vägen över södra Tåkernbygden hem från en social fikastund i Väderstad.
Då vi kom över det låga krönet vid Renstad mötte våra ögon Ombergs fond med en hiskeligt mörkt gråblå himmel däröver. På lerfeta plöjen och på mossjordarna vid Ramstad och Holmen snurrade flockar av sädgäss omkring, 125 vitkindade gäss gick också där med blänkande ryggar i stubben tillsammans med ett tjugotal sångsvanar medan 5 vinterhämplingar kom lågt mot vinden över vägen alldeles framför bilen och två skogsduvor lättade från renen.

Men det som nästan uteslutande drog våra ögon till sig var ändå i det närmaste ettusen tofsvipor i tät flock som virvlade runt i luften.
Det var ett fantastiskt skådespel regisserat mot den hotfulla himlen; en väl koregraferad balett i vinden.
Vågor av ljus och mörker vandrade framför dovhimlen, blixtrade som silverkonfetti, drogs ut till sega gummiband och fjädrade tillbaka. Vi satt mållösa med gapande munnar. Aldrig hade vi sett något liknande. Så vackert!



Tusen tofsvipor i flock blixtrar mot mörkhimlen.

Kameran var inte på plats i bilen och att sen hemma i ateljén försöka ge sig på upplevelsen med färg och pensel känns omöjligt.
Jag försöker ändå men helst hade man ju velat ha en filmkamera tillhands.
Det var ju gubevars ett rörligt skådespel.

Väl hemma igen kom vädret ifatt oss. Det mörka molnet släppte ifrån sig rejält med hagel under tio minuter. Drivorna låg kvar till fram emot kvällen.

20 oktober - Konsten att kunna ryttla

.
Precis vid Väversundakröken och precis som nästan alltid den här tiden på året är varfågeln på plats vid sin övervintringslokal i Tåkernbygd.
Jag såg den här redan för några veckor sedan och jag hittar den återigen på väg hem från ett kort besök vid Stugan. Den här gången i luften i den skarpa sydvästen.

Fågeln har lyft från salixranden och seglar upp till fem meters höjd där den ställer sig att ryttla i motvinden.
Huvudet är blickstilla fixerat, vingarna fladdrar, ja nästan vibrerar, suddiga för mitt obeväpnade öga, medan stjärten dansar runt, parerande varje lite vinddistorsion.


Med kameran kan jag frysa varfågelns prestation, men genom ögonen är det omöjligt att uppfatta de enskilda vingslagen.

Jag kollar tiden genom att räkna sekunder.
Fantastiskt!
Under upp till 30 sekunder ligger fågeln alldeles blickstilla i luftens virvlar för att kunna spana av höstängen på jakt efter begärliga åkersorkar.

Det kostar naturligtvis på att stå så där alldeles stilla i luften. Bröstmusklerna och lungorna får arbeta frenetiskt för att ge vingarna kraft att utföra precisonsakrobatiken i den friska vinden.
Men utbytet är värt insatsen. En fet åkersork per dag räcker för varfågelns överlevnad; ett stort byte för en så pass liten "rov"-fågel. Detta är en jägare som just utför en prestation som närmar sig övre gränsen till sin kompetensförmåga.

*

Jag känner att jag också har ryttlat en tid nu. I en månad ungefär har mina vingar fladdrat frenetiskt i motvinden. Jag har spanat efter det svåråtkomliga målet och letat efter en lösning på problemen.
Jag har ofta legat på gränsen till min ork och kompetens, eller kanske till och med närmat mig gränsen av min egen "inkompetensnivå".
När ångesten slår till hårt och skoningslöst har jag många gånger undrat om priset verkligen är mödan värt.

Nu har jag emellertid äntligen och oundkomligt sänt iväg mina tre alster till Nobelpriset i Fysik år 2011. Nu må det bära eller brista. Har jag inte sagt så förut? Kanske ändå - denna gång med mera emfas än någonsin tidigare.

15 oktober - Elegi över några vänner

.

Jag gör en paus i slutspurten av mitt Nobelarbete, som sätter mina beslutsnerver på prov i år igen. Jag har ju nyss sagt att inget annat kommer att störa mig men nu vill jag ändå skriva lite om det senaste som hänt, här i min Naturliga dagbok.

Jag har varit med om att inviga en minnesutställning idag, på Galleri Kraftverk i Mjölby, där min gamla teckningslärare och mentor Ingrid Hillars livsverk presenteras i en retrospektiv bildkavalkad som kommer att pågå under fjorton dagar.

Foto av Pernilla Stenberg.

Dotterdotter Johanna och jag själv invigningstalar; Johanna om sin mormors uppväxt och liv och jag om hennes betydelse för alla konstintresserade människor i Mjölby och om den uthållighet och positiva envishet som hon visade alla tusentals elever genom åren i Mjölby realskola och gymnasium.

Ingrid besökte i stort sett varje utställning jag hade i Östergötland så länge som hennes ork och syn mäktade och hon hade varit hundra år om 10 dagar om hon fått leva vidare.

Det blev således ett långt, positivt och viktigt liv med ett gott slut som jag kunde referera till! Och jag känner stolthet över att ha känt henne och haft henne som lärare och kamrat.

Hur mycket svårare är det då inte att behöva ta till sig att vännen Danne Nilsson på Länsstyrelsen i Östergötland ryktes bort i förtid, endast 47 år gammal, efter ett knappt års svår och oövervinnerlig sjukdom, i fredags den 7 oktober. Han fick lämna familjen med hustru och tre barn samt bygden i förtid. Han hade egentligen mycket mera att ge och fick inte ens se sitt stora livsverk "Naturum Tåkern" bli färdigt.

Danne Nilsson berättar för Ödeshögs Naturskyddsförening i fågeltornet vid Tåkern om de fortsatta planerna med Naturum.

Då i september 2009 var det kris i projektet och Danne var ganska ledsen över förhalningen av byggnationen som blev på grund av statlig pengabrist. Allt var pinnat och stod bara där och väntade på en fortsättning

Projektet omstartades under våren 2010 och då kunde Danne åter le mot framtiden.

Vi hade en hel del gemensamt Danne och jag förutom naturintresset, menar jag. Vi hade också arbetsprojekt ihop.

Det var nämligen så att det var Danne som jag under de senaste åren förhandlade med, gällande de informationsskyltar som jag gjorde till länets alla naturreservat. Det var konstruktiva och snabba lägen och vi trivdes båda bra med varandra i situationen.

Danne förberedde mig på att det skulle komma att bli många fler jobb i och med det nya Naturum Tåkern och ville att jag skulle vara beredd med kort varsel.

Nu får jag förhandla med någon annan på länsstyrelsen och det kommer säkert att gå bra. Men jag känner stor saknad. Danne var ju så ung, stor och stark och med en god framtid till synes utstakad.

Det var bara detta jag ville skriva om. Mina tankar lever i minnen av alla möten med Danne, och går naturligtvis i första rummet till hans unga familj, som jag dock inte känner så bra.

10 oktober - Inomhus och låst

.
Hösten utanför är skongingslös. Det är ett skådespel i färg och vind. Och regn! Idag och igår. Ständigt detta tunga regn.

Tur att man måste vara inne.

Jag låser min dörr till ateljén och går inombords. Till tre upplimmade akvarellpapper som fyller mina tankar. Nu finns inte mera tid för skisser och funderingar. Nu är det allvar. Nu måste det bli nåt till Nobel.

Att sitta vid datorn och skriva i min Naturliga dagbok är inte mer att tänka på de närmaste fjorton dagarna.

Men jag återkommer mot slutet av månaden. Då måste jag vara färdig.

6 oktober - Nobelpriset i litteratur

.
Idag är det enastående stor lycka i Kultursverige. Nej förresten i hela Sverige. "Äntligen" har väl aldrig känts mera rätt.
Efter åratal av återkommande nominering har akademiens ledamöter slutligen vågat ta steget fullt ut att tilldela en oerhört värdig och världserkänd kandidat sin rättmätiga belöning, trots att han råkar vara svensk.

Tomas Tranströmer har fått Nobelpriset i Litteratur år 2011 med Svenska Akademiens motivering:

"för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".

En entomolog, skalbaggssamlare och naturmänniska dessutom har fått sitt erkännande. Kan det bli bättre?
Jag känner mig faktiskt delaktig och gläds åt att det slutligen är accepterat från högsta ort, att få vända sitt sökande också till naturen i skapande verksamhet

6 oktober - Nobelpriset i Fysik

.
Tisdagen den 4 oktober var det dags för tillkännagivandet av Nobelpristagarna i Fysik.
Det är en extra spännande dag också för mig, eftersom jag då får reda på vilka personer jag skall måla till och hur många original som jag har att göra.

Dotter Karin har också fått ackreditering att närvara.

















Alltså finns vi på plats där i den stora Plenisalen bland ett hundratal journalister från hela världen, Kungliga Vetenskapsakademiens egen personal samt säkerhetsfolk. Lokalen är pompös och "tung". Mängder av avporträtterade "Ständiga Sekreterare" från KVA:s hela historia bakåt i tiden ända till ursprungets Carl von Linné stirrar en i ögonen.





















Här finns även Väversundasonen Jöns Jacob Berzelius blida ansikte.

Vi är på plats i god tid men håller oss i bankgrunden. Trängseln är stor men stämningen god och något spänd.
Kameror, ljus och ljud ställs in och reportrarna förbereder sina frågor.





















Så kommer då KVA:s ständige sekreterare, Staffan Normark, tillsammans med tre professorer i fysik ut i salen och tar plats på podiet, ett bildspel tänds och presskonferensen börjar.
Jag själv är för mitt arbetes skull mest intresserad av att få veta - "Hur många?" - Svaret blir tre.

Priset delas i två hälfter till två "konkurerande" forskningsgrupper i Astronomi i ämnet:
"För upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor". "Det är skrivet i stjärnorna".
1. The supernova Cosmology Projekt - Saul Perlmutter får ena halvan av priset.
2. The High-z Supernova Search Team - Brian P. Schmidt & Adam G. Riess får dela på 2:a hälften.

Dagens Nyheters vetenskapliga reporter ställer initierade frågor direkt efter tillkännagivandet. Det gäller att vara påläst och förberedd på många olika alternativ.

Sen kommer frågorna och direktintervjun med en av pristagarna, varefter samlingen bryts och smågrupper bildas för diskussioner och fortsatta frågor och svar experter och jornalister emellan, men då är vi redan på väg ut Karin och jag.

På vägen hem är jag i tankarna redan sysselsatt med att "utvärdera" huruvida det jag nyss har fått reda på kommer att påverka mitt fortsatta arbete.
Jag känner att det kommer att göra det. Verkligen!
Den astronomiska inriktningen är ju spännande och omöjlig att bortse från. Jag måste nog försöka att inkludera detta i mitt tänkta tema som är Vättern. Men hur?

Nu börjar det brännas för mig!

3 oktober - Reportage om nobelarbete och utställning i tidningen Corren

.
Det blev en omfattande, nästan överväldigande, artikel i Östgöta Correspondenten i lördags, mer eller mindre fördelad på hela fyra sidor.
Journalist Frida Henke och fotograf Monika Miranda kom till ateljén veckan innan och tog sig gott om tid för intervju och fotografering med siktet framför allt inställt på mitt Nobelarbete.
Vi passade också på att åka ner till den vilda Vätterkusten i frisk vind tillsammans och detta kom att bli den yttre ramen för reportaget.
Ibland måste man faktiskt tillstå att man kan stå i tacksamhetsskuld till någon eller något. Mellan Corren och mig har det nog varit så under alla år som gått att jag har fått en mycket generös behandling och väldigt mycket plats och positiv uppmärksamhet, för vilket jag är tacksam, samtidigt förstås som jag har gjort åtskilliga freeelancejobb för tidningen i gengäld.










Faksimil sida A1 med en liten blänkare i huvudet.





















Faksimil sid C1 med stor bild av fotografen Monika Miranda då jag skissar nere vid Vätterns klippor.





















Faksimil sid C3 med en vänlig artikel om mitt arbete skriven av journalisten Frida Henke.( läsbar om du klickar på bilden).

Faksimil sid B9 med hänvisning till artikel.

2 oktober - Inbjudan till Nobel

.
Så här ser den ut, den officiella inbjudan till Nobelstiftelsens högtidsdag den 10 december 2011.
Ärligt talat hade jag nog aldrig trott att jag någonsin skulle få chansen att få deltaga under mitt liv, eller ens tänkt tanken. Men, nu är det här, det vackra kortet. Jag har det i min egen hand.

Inbjudan till Nobel 2011.

Härmed sker också ett nytt avstamp i eget arbete.
Fram till nu har jag haft fokus på min utställning men i morgon tar jag hundra procents sikte på att forma Nobeldiplomens konstverk i fysik 2011.

Det arbetet har i och för sig varit med i tankar och handling redan från i somras genom skisser och funderingar, men kommande tisdag blir allt mycket mera konkret och aktuellt.
Då kommer jag nämligen att vara på plats i Kungliga Vetenskapsakademien tillsammans med hela världens samlade pressuppbåd, och även dotter Karin som har erhållit full ackreditering att få medfölja.
Namnen på nobelpristagarna i fysik kommer att tillkännages och allt sätts på sin spets för mig.

Jag är redo, laddad och full av iver; spattig som en rashäst. En så spännande och privilegierad höst att vara i är naturligtvis unikt!

30 september - Sensommarutställning

Det är en underbar sommarfredag, nästan 25 grader varmt (värmerekord?), vän sol och fuktig luft, då vi hänger färdigt utställningen i Linköping Roger, Gustaf och jag.

Allt är klart nu!

Och imorgon öppnar dörrarna på Galleri R kl 11.00. Nu är det för sent att ångra sig.

29 september - Stora lund vid Vättern

.
Jag gjorde som tänkt, åkte ner i det tilltagande varmljuset, till klippmarkerna vid Stora lund vid Vättern, där jag vandrade runt omgiven av all tät buskighet för att söka inre ro i ensamhet.






















Olvonbären braskar i blankrött och lockar ett ansenligt antal fruktsugna svarthättor.

Färgerna går åt rött: röda rönnbär, röda olvon, röda nypon och röda oxelbär. Även trädens grönska rodnar.
Men gräset är ännu saftigt smaragdgrönt och de idisslande korna ligger skönt tillrätta.

I de här buskmarkerna vid Vättern alldeles under Omberg går fågelsträcket tätt och rikligt mot söder. Landskapets ledlinjer smalnar av till några hundra meters bredd längs den vilda sjön och allt som kommer på bred front förbi här samlas i en smal korridor. Man får samma känsla som vid Falsterbo och på Ölands södra udde. Man märker det direkt redan vid parkeringen att luften är fylld av flyttande fåglar.

Jag sätter mig i lä av berget men högt upp med utsikt över hela bredden mot norr. Här sitter jag nu i en dryg timma och spanar och räknar.

En årsung rödhake (det kan jag se på det ljusa vingbandet) har ruggat till vuxendräkt och är färdig för nattlig avfärd.
Men under dagtid hoppar den nu runt i de täta buskagen och äter bär och insekter som ska bli till det gula fettets flygbränsle.
Pepparkornsögat begrundar min överraskande närvaro.

Sträcket är trots att förmiddagen redan är långt gången tämligen rikligt.
Flockar med bofinkar passerar ideligen och däremellan kommer hela tiden grönfinkar, grönsiskor, steglitsor, blåmesar, svartmesar, gulsparvar, sävsparvar, pilfinkar, starar, koltrastar, ängspiplärkor, sånglärkor, sparvhökar och även en varfågel. Den, varfågeln, stryker tätt över berget bara en meter ifrån mig och jag tror att det faktiskt är första gången som jag ser en sådan under sträck.






















Glitterbläcksvamp - Coprinus micaceus.

Jag fotograferar en bläcksvamp i betet. Hemma kan jag läsa, i Ryman/Holmåsens "Svampar", att den fått sitt namn tack vare de små glittrande ljus kornen på hatten. Se själv!
Så har jag lärt mig nåt nytt även idag.

29 september - "Sista utrop"

.














I skuggan av gammelboken.

Frida och Monica från Corren Kultur var på besök i ateljén igår. Det blir en artikel på lördag och jag håller tummarna för att jag kan stå för vad jag säger och vad som skrivs däri.

Nu har jag hela kollektionen klar, namnad och prissatt och imorgon förmiddag blir det transport till galleriet. Det måste bli med släpkärra på grund av storleken på mina alster.

Jag är nöjd och spak. Nu åker jag ner en sväng till Vätterns klippor för lite genomluftning av min ansträngda hjärna.

27 september - Bearbetning av bladvass till Naturum Tåkern

.
Jag prövar i ateljen den där lerstenen som jag samlade in igår bland schaktmassorna på vallen vid Tåkern.
Jag krossar en liten bit som jag mal i min mortel, efterhand tillsammans med en gnutta vatten, så där som man gjorde med färgpigment för länge, länge sedan; det kallas att riva färgen. Sen blandar jag allt med gummi arabicum och mera vatten och se! Nu är detta i högsta grad en målningsbar färg.


















Nu har jag alltså tillverkat en vacker, lite dov, rödockra färg som är alldeles naturlig.

Detta blir ungefär allt jag orkar eller har lust med på morgonkvisten.

Jag ringer istället till Eva och Morgan, två konstnärskompisar i Väderstad, och undrar om inte också de är alldeles vansinningt kaffesugna och i behov av socialt umgänge.
Vi bestämmer träff på det berömda "Väderstad Centralkonditori" och är där i god tid innan anstormningen som brukar bli vid 11-snåret börjar.
Så sitter vi där en dryg timme och pratar om allt sånt där som har med konst och konstnärsskap att göra. Det känns skönt.
Skönt med samförstånd och meningsutbyte.


















En av flera unga blå kärrhökar vid Tåkern idag.

Jag tar vägen längs Tåkerns södra sida hem igen. Det är varmt och soligt och på flera platser dansar nyanlända blå kärrhökar förbi.
Vid ett tillfälle får jag för mig att det är frågan om en ung stäpphök men när jag kommer ifatt den igen så kan jag konstatera att även detta är en blåhök.

Vid Lövängsborg vid Väversunda strandmad är man i fullt arbete med att förädla den vinterskördade vassen till byggnadsmaterial för Naturum Tåkern. Jag parkerar och ber om lov att få dokumentera processen.

Arbetsledare över ett gäng danskar och ungrare är Brian.











Brians bil har en vacker dekal på dörren.

Det är fullt ös på ängen. Maskiner och lastrack står på en tjock vassmatta av ratade rör. Överallt står stukor med vass som skördades på isen i vintras. Slammer och damm yr i luften. Arbetet är koncentrerat. Brian säger att jag får gå runt och dokumentera som jag vill, bara jag är försiktig vid maskinerna.












Stukor med vinterskördad vass som ännu är obearbetad.













Arbete vid sorteringsmaskinen.













Brian buntar den sorterade vassen. Jag är väl inte riktigt nöjd med kvaliteten, säger han. Det är för mycket gammal vass i buntarna. Vi får väl se hur det kommer att hålla på sikt.













De färdiga buntarna packas hårt och binds om inför transporten bort till Glänås, där de kommer att läggas som vägg- och takmaterial på det nya Naturum Tåkern som ska stå klart till våren 2012.

26 september - En lugn dag

.
Men en suck av befrielse drar jag iväg ner till Tåkerns strand på förmiddagen. Det bådas gott väder om än lite blåsigt. Men så är det ju ändå för det mesta.

Idag har jag inga ambitioner mer än att njuta och ta för mig av det som naturen bjuder.

Jag sätter mig på vallen och äter ett päron och börjar spana och lyssna ut över vasslanden.















Jag kliver ut på den nya vallen i vassen rakt nedanför Stugan. Där går den nya vattenleden med en konstgjord bifurkation från Ramstadkanalen och alla schaktmassorna från sommarens grävning ligger upplagda och öppna.

Redan till nästa år kommer vegetationen att ha tagit över här; mängder av pilskott, vassrizomer, besksöta, strandskräppa, hästsvans, tiggarranunkel, pilört och annat har etablerat sig friskt men är ännu skirt och lågvuxet.

Jag har tänkt mig att kunna hösta min första observation av skäggmes för året.
Senaste vintern tillsammans med vintern ett år ännu tidigare ändå, har slagit ett stort hål i populationen. De mängder skäggmesar jag för två höstar sedan kunde observera under högflykt just i detta område är utraderade.
Jag rör mig på vallen, sitter stilla och filosoferar och äter en "Risifrutti" under ett par timmar och till slut får jag höra skäggmes. Någonstans därutifrån vassbältet låter enstaka "tjyng" men mer än så blir det aldrig, men därmed är jag ändå mer än belåten och nästan lycklig.

Istället ägnar jag tiden mest åt det lilla. På rotvältorna av upplagd vass och tåkerngyttja finns mycket att studera.






















En vacker svamp växer på de upplagda schaktmassorna som är fyllda av vassens rotfilt. Men jag vet inte vilken art.

Överallt växer en vacker svamp. Jag vet inte vad det är för sort mer än en skivling förstås. Någon som kan? Hör gärna av er i så fall.

I leran finns snäck- och musselskal samt mängder med grus och sten.






















En röd, mjukt vittrig och finkornig sandsten, eller kanske snarar lersten, intresser mig lite extra.

Jag tror det är s k ockra av röd karaktär, ett mineral som man kan mala ner till jordfärg.

- Den ska jag minsann pröva hemma i ateljén, tänker jag och fyller min ficka.

Detta är istidsmorän som ser dagens ljus igen efter 10 000 år på Tåkerns botten; kalksten, granit och sandsten.

Överallt på de halvöppna ytorna kilar spindlar och små skalbaggar omkring. jag plockar fram ett rör ur ryggsäcken och samlar in tre arter av små jordlöpare.

- Här skulle man ha varit i somras, med sol och värme, funderar jag entomologiskt. Vilken spännande ekologisk nisch!

Hemma i ateljén igen lägger jag en 4 mm lång liten skalbagge, en Carabid av släktet Bembidion, under preparermikroskopet och tecknar av den. Visst är den vacker! Men förstås, för att se det behöver man extra mycket ögon.










Jag får tipsa mina vänner skalbaggssamlarna: Janne, Sven och Nicklas om platsen för fynden och förresten också be dem om hjälp med artbestämning. Själv saknar jag nämligen numera tillräckligt med rutin för att utan alltför stor arbetsinsats gå i land med ett sånt projekt.

25 september - Alldeles färdig

.














Vårljus

Ännu en oljemålning är klar till utställningen.

Nu är jag färdig, alldeles färdig. Det absolut sista penseldraget för den här gången är gjort. Handen och själen slappnar av från skaparprocessen. Nu må det bära. Verken är gjorda. De är inte längre "mina". Jag är på väg någon annanstans.

Det är faktiskt sant; redan nu ser jag mest framåt, ja, kanske inte riktigt helt och hållet. En liten tid till försöker jag att bara koppla av en stund; rensa mitt huvud från motiv och lösningsmedel.

Idag har jag ordnat en sån där massa administrativt måste; grejat inbjudningar på nätet och sånt. Kanske har du märkt av det, eller inom kort? Annars meddela mig så sänder jag ett vernissagekort med personlig inbjudan på direkten.

22 september - Monet har hälsat på i Tåkern

.
- I Tåkern finns bara gula näckrosor, säger jag.
- Bien, låt gå för det då, svarar Monet och målar vidare. Intressant förresten, fortsätter han, att för en gångs skull måla i akvarell.

Akvarellen visas i fullt format på kommande utställning.
Välkomna!

21 september - Höstdagjämning betyder möte mellan sommar och vinter.

.
Det är höstdagjämning ......och jag är på väg ner till Stugan i helregn och passerar Disevidån vid Ramstad och suckar återigen över vädret som inte är till min hjälp i måleriets pressade tidsschema. Men kanske anar jag en lättnad i sydväst bortom Ombergs sydspets.

Varfågeln har anlänt.

Mitt i min fundering noterar jag säsongens första varfågel. Den lyfter från buskridån vid bron och flyger ut över maden mot sjön.

Det är precis på kornet; nästan alltid i september och jag gläder mig åt detta första vintertecken. Den kommer att bli kvar nämligen, hela vintern igenom; denna Norrlandsfågel.

Alldeles efter denna observation ser jag två ärlor flyga upp från vägkanten och försvinna ut över åkrarna. De kommer att vara bland de senaste om inte till och med de allra sista av sommarens sädesärlor som finns att skåda.

Varfågel och sädesärla - ett dagsmöte med typiska representanter för vinter respektive sommar

Kustpipare.

På långt håll redan, hör jag från altanen, kustpipare närma sig. "Kly-u-ii, kly-u-ii".

Jag steppar ut i regnet och spanar mot norr. Där ur grådasket lösgör de sig ur fuktdimmorna; kommer på hög höjd med smala klippande vingar; tio stycken. De flyger rakt över mitt huvud ropande och utan tankar på rast. Målet är inställt. Från den ryska ishavskusten kommer de på kurs mot Atlantkusten och Medelhavets vinterkvarter. Det är faktiskt troligt att de har flugit ända hit nonstop; ett par hundra mil eller mer på en gång och färden kommer att gå vidare både natt och dag tills målet är uppnått.

Vintern möter sommaren hemmavid och arktis passerar under tiden och jag är lyckligt på plats för att vara med om det hela.

21 september - När föräldrars tålmodighet sätts på prov

.
Det har förvånat mig några dar, det ser jag nu i backspegeln då facit finns, att det ligger färsk spillning på trottoaren under takhänget vid grannhuset till ateljén. Där uppe i luftspalten finns ett antal hussvalebon instoppade, lite ovanligt osynliga för att vara hussvala.

Igår köpte jag en pizza tvärs över gatan, både Ulla och jag kom hem sent efter arbetet och ordnade på det sättet en enkel kvällsmåltid för oss.
Jag gick ut medan jag väntade och såg en hussvala segla omkring högt över hustaken i regnhänget.
- Egendomligt, tänker jag, med en ensam hussvala så här sent in i hösten. Höstdagjämning faktiskt.

När jag står där och funderar upptäcker jag att det låter från under taket på huset där svalorna häckat: "britt, britt ... britt".
Det låter märkvärdigt nog som ungar av hussvala.

Jag går dit och kan konstatera faktum. Där finns ungar kvar i det nästan osynliga boet.

Boet med sena hussvaleungar i Ödeshög hösten 2011.

















Jag läser idag på morgonen, då jag förresten åter hör ungarna däruppeifrån, i Rudolf Söderbergs gamla "äggsamlarbibel" som jag köpte på auktion för ett antal år sedan, om hussvalans häckning:

"Årligen en kull i förra hälften av juni. Ungarna ligger länge i boet (intill 31 dygn)".

Oavsett dessa fakta, måste det här vara fråga om en extremt sen kull, antagligen omlagd mot slutet av juli eller i början av augusti, och hur det nu kommer att gå till slut är väl osäkert.
Det finns inte mycket flygfän kvar i den höstliga luften för föräldrarna att mata sina kvarvarande ungar med men jag håller tummarna och kollen och önskar lycka till. Det hela kommer att hänga på förädrarnas tålmodighet.

20 september - Bara blåst eller regn

.
En färdig olja till utställningen i Linköping på Galleri R den 1 - 15 oktober. Se mer info till höger.

Jag brukar inte säga så, men nu är jag nästan trött på hösten; redan.
Hela september, i stort sett, har det antingen regnat eller blåst.
Och idag igen, inte hade jag koll på det, var det i det närmaste kulingvindar från sydväst rakt in på altanen där jag försökte parera med penseln alla vibrationer och livliga skutt som duken gjorde.

I oljerock och dubbla tröjor och med yllemössa på huvet, fattades långkalsonger, försökte jag få till mitt måleri.
Gud vad jag suckade! Nu längtar jag verkligen efter några lugna dagar utan regn för att kunna avsluta mitt beting till utställningen i harmoni.

19 september - Utställningen närmar sig

.
Den 1 oktober är det vernissage på Galleri R i Linköping. Ännu har jag ett par oljor kvar som jag gärna vill få färdiga så det blir till att åka ner till Stugan och måleriet hela denna veckan och också idag, en helmulen och regnig tillställning. Jag får elda i järnspiseln och värma upp mig mellan penselvarven.

Jag lägger härmed in affischen till utställningen och vill med detta hälsa alla mina trogna bloggläsare varmt välkomna. Jag tycker själv att det känns som en lovande utställning. Jag har satsat rejält precis som jag brukar och hoppas kunna överraska.

"Nobelkonsnären" Gebbe bjuder in till vernissage.


















- Ta för er nu, säger akademisekreteraren Clarie till oss konstnärer. Utnyttja läget. Det är ett av de finaste hedersuppdrag man kan få i Sverige, att få representera med nobeldiplom.

Förra årets uppdrag, att måla diplom till kemipristagarna gick hastigt och stressigt förbi utan stora åthävor från min sida. Uppdraget i sig tog alla mina krafter.
Kanske ska jag försöka göra något mer av det hela i år när jag har fysikpristagarna och hela Nobelfestligheterna framför mig.
Därför dristar jag mig till att sticka ut med "Nobelkonstnären" i denna inbjudan. Det tog emot lite men till slut bestämde jag mig. Chansen finns endast nu!

Efter hand, fram till utställningen, tänker jag presentera några verk här i min Naturliga dagbok och hoppas därmed kunna väcka ditt intresse att besöka evenemanget.

Välkommen!

16 september - Råmande kor

I betet tunnar gräset ut och första frosten är inte långt borta. Korna vandrar runt över hela strandängen från hörn till hörn men mest står de vid grinden där bortom almdungen och längtar efter att bonden ska komma med ensilage. Varje traktor som passerar förbi på vägen utanför fångar deras blickar och utlöser trängtande råmanden.
Bröderna Karlsson, de kallas så de två unga lantbrukarna som tagit över nästan varenda betesskifte här i trakten, var här med fraktkärran igår och plockade hem den mäktiga herefordtjuren och kor med småkalvar, men kvar är ett tjugotal kvigor och större ungdjur med mödrar. Dessa får gå på tunngräset ännu en liten tid. Naturvården kräver snålbete för sitt syfte.





















Korna spänner ögonen i mig och råmar så att jag "ser" rakt in i innanmätet och min egen mage vibrerar.

Då flocken får syn på mig på målaraltanen ser de en förhoppning, igen och igen och igen. De kommer lunkande med hungriga ögon och ställer sig vid staketet två meter bort. Där börjar de råma oupphörligt och högljutt några minuter tills de märker att jag inte har något att ge.
Jo förstås, jag skar ner lite aspkvistar och pilgrenar häromdagen då det blev som ljudligast och flugigast och kanske har det bidragit till fortsatta förhoppningar, så jag får väl skylla mig själv.

Istället för förtvivlan över trötta öron börjar jag lyssna till den ljudliga konserten och märker till min förvåning att jag redan efter någon timme känner igen varenda ko som råmar; de låter olika allihop.

Så självklart men ändå så överraskande. Klart att korna låter olika - det gör säkert alla låtande varelser och det gäller väl bara för oss mänskliga åhörare att ta oss tid för att komma till insikt om något så givet.

Där finns den unga hesa stuten, ledarkon med sin mjuka och ondulerade stämma, den skäckiga med pannvirveln som låter kort och pumpande och så hon som snörvlar mest och några som är tystare än andra.


När kvällen kommer har flocken dragit sig ner mot vattnet bortom kanalen. De går där på vallen och betar i det melerade ljuset.
Jag sitter högt på observationsplattformen vid ringmärkningsplatsen. Min skugga från den dalande solen över Omberg faller över deras ryggar och de vet inte om att jag finns så nära. Därför är de tysta.
Jag njuter av stämningen. Vilken kväll, och vilka lugna kossor.

13 september - Katja in Sweden

.
Utarbetade gamla atlantiska orkaner når just nu Sverige lite som på ett löpande band. Den här gången är det Katja som trots ålderdomssvaghet ställer till det för mig nere vid Stugan.
Det går absolut inte att med säkerhet hantera mina stora oljemålningsdukar på altanen. Vinden tar tag i dem som i uppspända segel och jag kan inte hålla emot. Jag måste ge upp.

Istället åker jag till Väderstad och hämtar hem gräsklipparen som fått en nytt handtag och sen klipper jag gräset. Detta ligger i och för sig slickat i sydvästen och kräver nästan klippning motvinds men jag kör som det går ändå.
Jag måste nog klippa snart igen i alla fall, tänker jag.

Därefter åker jag ner till Vättern vid Stora lund för att betrakta sjöns vågspel.


Den gamla orkanen Katja leker lite med fotografen och Vättersjön.

Vågorna slår in över Vätterns porfyrklippor. 10 meter upp står jag och får endast något lite stänk i ansiktet.
Vindbyar på 24 sekundmeter har utlovats, gränsande till storm således men Katja är inget mot stormen jag minns från den 19 januari 2008 - var det Per den hette?

19 januari 2008 - orkan vid Vättern - jag tror den hette Per.

Då var det orkan i byarna upp mot 37 sekundmeter och att vistas vid Vätterns strand var nästan förenat med livsfara.
Men jag var där, fastän högt över sjön, överspolad och genomblöt och förvånad betraktande antagligen lika förvånade abborrar uppkastade långt över land.
Vilket äventyr.

Jag är allt väldigt fascinerad över naturens olika skådespel.
De sätter liksom människan på plats.

9 september - Kräftskiva med jordstjärna

. Det var dags för vår årliga träff runt kräftfatet i onsdags. Som alltid i Stugan och som alltid en lugn och städad tillställning med mycket snack om natur och miljö. I år kunde inte Sven vara med men Nicklas, Janne och Lennart var på plats hos mig. Elden sprakade i järnspiseln, en kantarellomelett och rotfruktsrost tillagades innan det var blev det dags för själva kräfteriet. Men ännu tidigare gjorde vi vår lilla utflykt i området och som alltid hittade vi något av intresse. Denna gång inne i den lilla dungen i det gamla kvarnområdet. Där påträffade vi för ett par år sedan en fantastisk "häxring" av jätteröksvampar och i år kunde vi konstatera att ringen vuxit ut med minst en meter sedan dess. Fjolårets rykande fruktkroppar var ännu kvar men av årets nya fanns bara små "yngel" i början av sin tillväxt. Ännu intressantare var att nu studera det lilla kala område mitt inne i den täta vegetationen, där fotografen Bengt tidigare i år påträffade gamla exemplar av kantjordstjärna, Geastrum striatum. (se under den 2 maj 2011). Nu fanns här fullt med nya fruktkroppar av den sällsynta svampen. Kantjordstjärna, Geastrum striatum. Som stora runda mörkbruna hyacintlökar växte de på bar jord; säkert ett tiotal och några med alldeles nyss utvikta flikar. Vi tyckte det hela var myckert vackert i sin enkelhet.

Och kräftorna var superbra.