24 november - Smått och vackert

.

Jag hittade just den här lilla fjärilen död på fönsterbrädan i arbetsrummet. Tänkte sopa ner den direkt i korgen men fastnade för dess skönhet och dokumenterade den först med kameran.

Jag förmodar att det är en mätare av något slag. Den är 16 mm tvärs över på bredaste stället.

Kanske någon som läser detta vet vad det är för art.

.

21 november - Kompost till Stugan

.

Till våren kommer den här komposthögen vid Stugan att bli en förnämlig äggkläckningsplats för mina snokar. Det är vad jag hoppas.

.

Eftersom det är en så härlig höstdag idag tar jag ett tag i trädgården och detsamma verkar alla mina grannar göra. De sista trädgårdsmöblerna åker in i vedboden, regnvattentunnan töms och far samma väg liksom vattenslangen och sen hyr jag en grindkärra och börjar lasta den av min överfulla trädgårdskompost.

När detta är klart bestämmer jag mig för att köra ner lasset till Stugan. Jag vill fylla på gräsklippshögen därnere med lite fin kompost innehållande massor av lövmask istället för att ta allt till kommunens container. Jag tänker på snokarna till våren - för äggläggningen ni förstår.

Lasset är tungt och jag kör fast framför stentrappen. Jag kommer varken fram eller tillbaka. Alltså får jag börjar lossa med skottkärra. Det går bra det också men tar lite mera tid och plötsligt hugger det till rejält i min svaga punkt i ryggen. Jag är nästan helt låst. Hela projektet blir värre än planerat, svetten rinner och jag går som en fällkniv. Vad gör man inte för snokarna.

Till slut är ändå allt på plats och detta känns så viktigt och värdefullt att jag tar en fotografi av högen med Omberg och solljuset i fonden. Det kommer att bli succé till våren.

Nu när kärran är tom kommer jag loss men sen är det slutarbetat för idag. Inflammationshämmande värktablett och hett bad, sen vila; jag tar helg nån timme tidigare än planerat.

19 november - Wow!

.

Detalj ur ett verk

.

Vilken härlig känsla!

.

Att äntligen få släppa loss igen; tillbaka till en hel arsenal verktyg och några redan påbörjade stora akvareller som länge längtat efter mig.

Jag tog tag i den här med blå himmel. Satte den under vattenkranen och spolade i tio minuter rakt över himlen. Experimenterande och intuition. Det är skönt med den "fria" konsten.
.

18 november - Sädgäss

.

En liten flik av blå himmel sträcker sig över Stugan. Då den vandrar förbi lyser slätten upp som under en vacker vårdag. I stubbåkern i soldiset vandrar skaror av sädgäss och mot horisonten höjer sig Siks och Broby kullar vid Heda. Landskapet känns vänt och bjudsamt.

Men det är bara under en liten stund. Sen vandrar dimmolnen och regnen åter in från sydväst. Det är höst och inte vår.

.

Det känns som aprilvår trots att det är november.

Jag har varit i Motala och hämtat inramade alster. På hemvägen svänger jag av vid Vadstena och tar vägen förbi östra Tåkernsstranden. Strax innan Hov rastar ett tusental sädgäss. Där står Benny och räknar; förstås.

- Fem bläsgäss och ett litet antal vitkindade, säger han, men inga fjällgäss. Han packar ihop under ökande regn.

.

Därefter är det tomt på gäss hela vägen och först vid Ramstad-Holmen finns ytterligare några hundratal. Det var skillnad förr, i slutet av 80-talet, då vi räknade in mellan 50 - 60 tusen sädgäss den här tiden på året under inventeringarna med Tåkerns fältstation.

Under veckan har sädgässens status ventilerats på nätverket "Brevduvan". Jag själv har i viss mån bidragit till detta, efter det att jag fått vetskap om att arten minskar oroväckande. Tidigare har jag och säkert många fler med fågelintresse hoppats på att den allvarliga tillbakagång som konstaterats vid Tåkern under ett par decennier, bara har varit av lokal karaktär. Nu verkar det emellertid som att arten har minskat allvarligt i hela utbredningsområdet.

Jag sammanställer löpande på min hemsida vad som sägs i detta informationsutbyte. (länk)

17 november - Färdig med skyltoriginalet!

.


Det är drygt en månad sedan jag började illustrera skylten om Gotlands rikkärr - och idag är jag färdig. Nu återstår repro och digitalt arbete och så småningom själva tryckningen. Det är inte utan att en liten suck av lättnad infinner sig just nu. Se länk till höger: "En skylt blir till".

*

Jag tittade in till min granne Polisstationen idag, av två anledningar.

1 - jag har återfunnit min förlorade plånbok. Den låg i papperskorgen under arbetsbänken i ateljén. Allt strul med spärrar och anmälningar är redan gjort. Nu får jag bita i det sura äpplet. Grejer förlorade ner i papperskorgar verkar vara ett av mitt livs många småöden.

2 - Jag efterfrågar ärendet om den möjliga utter som jag påträffade död på E4 vid Svartån den 12 november (se nedan). Svaret i polisens dator berättar, att djuret är tillvarataget som möjlig "mink" och sänt till "expert" för definitiv artbestämning.

OK - det kan möjligen vara ytterligare ett surt äpple att bita i, även om jag knappast tror det var en mink, möjligen en mård. Det återstår ännu att se alltså.

.

16 november - Musmånad

.

Det är nu man måste hålla ögon, öron och näsa öppna. Smågnagarna går in i husen. Jag hälsar på hemma hos Sverker som visar upp nattens fångst.

.

16 november - Medverkan i Samlingsutställning

.

Enligt god tradition deltar jag även i årets julsalong på Galleri Z i Odensbacken.

..

15 november - Inlägg i klimatdebatten

.

Min ståndpunkt i klimatfrågan är denna (länk)

.

14 november - Hösthallon

.
Dagens skörd. En skål med nyplockade hösthallon (tel.foto därav lite suddigt)
.

13 november - Fjädrar anamma!

.
Jag har lagt till en ny fjäder på min hemsida - gissa vilken sort.

Vill du nu testa det här, så är du välkommen in på min "Fjädersida". Jag har en klickbar länk till den som du finner här till höger. Det är förstås ganska svårt - en utmaning - även för en inbiten fågelskådare.

12 november - Överkörd utter?

.

Så här ser bilden i mitt bildminne ut. Ett relativt stort mårddjur med ganska ljus gråbrun päls och bakåt avsmalnande kropp. Inga framträdande öron och jag ser en lite större gulvit fläck på strupen eller frambröstet. Allt detta sammantaget får mig att reagera - utter!

Ett av alla de trafikdödade djuren på E4 mellan Ödeshög och Linköping idag, fick mig att reagera impulsivt. Jag kunde inte stanna på grund av trafikintensiteten och innan jag hade reagerat färdigt var jag redan förbi.

.

Men så säker ändå var jag, att jag ringde 112 och blev vidarekopplad till polisen i Mjölby, för att berätta att det låg ett dött djur som troligen var en utter på vägkanten av den norrgående vägbanan alldeles innan passagen över Svartån.

.

På tillbakafärden en timme senare konstaterar jag att den har hämtats in.

.

.

12 november - Främmande vit död i svart kallt vatten

..

Markaån förbi Svämb - här fotograferad en dag i januari månad.

.

I helgen ringde Bosse från Svämb till mig och sa att han på sistone hade sett en stork i markerna runt boningshuset. Den är stor och vit och har gulorange näbb.

Ring mig igen om den är kvar, sa jag, så kommer jag ut direkt, varefter jag satte mig att fortsätta mitt idoga skyltmåleri.

Bosse hörde inte av sig igen. Jag tänkte att storken nog dragit vidare. Gott och väl så!

.

I tisdags förmiddag tittade Sture från Mark in i ateljén och meddelade kort och gott, att den där storken som det hade pratats om i bygden, nu var död. Den ligger i ån sa han. Jag såg den alldeles nyss när jag skulle ge mig iväg.

Kan du visa mig, sa jag.

Egentligen hinner jag inte, men okej, jag följer med dig, sa Sture. Det tar väl inte så lång tid.

Nej då, svarade jag, men jag måste ju ändå ta hand om den. Har du nån sopsäck i bilen?

.

Den gamla stenbron vid Sväm

Markaån rinner under motorvägen E4 där jag var i vintras och tittade på spår av utter. Något längre nedströms löper den under den gamla Riksettan vid Sväm och genom tre generationer vägbroar, varav den äldsta är byggd av kallmurade granitblock i tvenne spann, vackra som romanska kyrkvalv.

Redan på långt håll såg jag att det var en vit häger och inte någon stork

Under de stora alarnas häng i kröken innan dessa broar låg en svanvit fågel och skvalpade. Vi stannade vid vägkanten och vandrade ner genom brunsprött älggräs. Jag anade redan tidigt att detta var en vit häger och ingen stork.

Lysande vit, främmande fågel i svart, kallt och nordligt vatten

I det kolsvarta vattnet låg den, ägretthägern. Nydöd och korklätt flöt den på vattnet med de svarta benen förankrade bland stenar och grenar; med magen neråt, vingarna halvt utbredda och med ögon ännu nästan blanka. Ett förunderligt livsöde var fullbordat. Näbben bar ännu livets gulrosa näbbfärg och den hade kvar sin lysande gröna ögontygel. Döden kan inte ha varit långt borta. Säkert hade allt ändats under natten, i detta svarta, kalla och nordliga vatten långt från artens normala och varma övervintringslokaler i södra Europa och Afrika.

Ögat är ännu blankt av liv, näbben gulskär och tygeln lysande grön. Döden var inte långt borta.

Jag lirkade in hägern till stranden med en pinne, lossade dess fötter från underlaget och lyfte in den bland löven.
Så fotograferade jag den; ett par snabba dokument endast, innan den lite besvärligt vrickades ner i den svarta sopsäcken. Där har den blivit kvar ända tills idag. Annat har kommit före. Men den har hängt ute i relativ kyla hela tiden.

Nu har jag tagit in den i min ateljé för mera fotodokumentation. Och efter detta skall jag försöka få ner den i min redan överfulla frys i källaren och senare bär det väl iväg med den till Riksmuséet i Stockholm, skulle jag tro. Vad som händer där och sedan "vete fåglarne". Kanske önskar jag den tillbaka för montering, ty jag tror inte att fågeln är att betrakta som ett "kronans villebråd". En ägretthäger från hemorten i min egen ateljé kunde jag faktiskt tänka mig. Men om detta tänker jag ta ett senare, moget och statligt väl förankrat beslut.

Läs mera!

11 november - Trubbel

Planer går inte alltid i lås med ett klick. Kanske är nyckeln rostig och vind, eller så kärvar mekanismen i låset på grund av osmordhet, och det händer också någon sällsynt gång att man tappar man bort själva nyckeln. Vid alla sådana tillfällen kan även väl uttänkta planer falla platt till marken.

I Motala på väg till Galleri Z i Odensbacken, med kontnärliga alster i bagaget till en julutställning, upptäcker jag, då jag med absolut nödvändighet behöver tanka, jag har sparat det hit med avsikt nämligen eftersom det här finns billigare bensin än hemma i Ödeshög, att jag saknar möjlighet till tankning när jag inte hittar min plånbok med bensinkort och allt. Jag letar förtvivlat men utan resultat.
Jag befinner mig på främmande ort utan medel och utan marginal att återvända. Jag funderar och ringer min vän galleristen Seved på Konstgalleri Vättern. Han kan säkert hjälpa mig vidare.

- Absolut, säger Seved, men jag är ännu i Mjölby. Jag kommer till Motala om ungefär en halv timme.

Under tiden skramlar jag fram några tior bland parkeringspengarna och går och tar en fika, på enligt reklamen, "Ett av Sveriges bästa fik". Där möts jag också av ett varmt leende och beställer en sockersmulad kringla till kaffet. Allt för 25 kronor. Landsortspris.

Seved lånar mig pengar utan garanti och jag kan fortsätta min avbrutna resa; det är tur man har goda vänner utspridda lite här och där.
I släpet har jag den stora akvarellen "Utdrag ur en dagbok", den som har varit på vernissage i Falsterbo, den som jag har berättat om tidigare här i skriverierna.
Framme lastar vi ur, Anders bjuder på smörgås och nybakad toscakaka till kaffet varfter jag nästan bums far åter hemåt. Jag längtar efter min plånbok nämligen.

Hemma igen, äntligen, och jag söker ... och söker ... och söker.
Men hur jag än letar, precis överallt, tror jag, hittar jag inte min plånbok. Efter många långa timmar inser jag att den verkar vara förlorad.
Jag kontrollerar mina konton på datorn. Inget är förändrat. Puh!

*

Alldeles nyss har jag så ringt till Spärrservice som förvaltar all kunskap om mina prylar och kort. Nu är allting spärrat. Nu måste allting börjas om på nytt. Det är för sent att ångra sig. Körkort, kontokort, bensinkort och diverse andra pryttlar och lite pengar dessutom, men marginellt som tur är, har blockerats mot åtkomst även från mig själv.

Det känns ändå skönt att det har gått så enkelt och jag är någonstans i mitt inre just nu nästan lite upplivad. Jag har gått igenom en reningsprocess, ett bastubad. Jag kommer att komma ut igen, ny och fräsch om några dagar blott, med nya uppdaterade och blanka vapen.

Mina planerade och utlovade skriverier för ikväll, om den igår påträffade döda ägretthägern, har dock kommit i bakgrunden. Det kan lugnt vänta tills imorgon, ty imorgon är en ny dag med nya fräscha planer.

10 november - Död ägretthäger

Ursäkta mig om det blir summariskt och en aning fragmentariskt detta jag skriver nu, men jag måste bara meddela en sak.

Jag har en död ägretthäger i en svart sopsäck vid ateljén. Jag har hängt ut den i friska luften utanför dörren - makabert och egendomligt!

Om tio minuter måste jag åka bort. Och i morgon bitti försvinner jag återigen. Men, i morgon eftermiddag kan jag berätta hela historien och ta hand om fågeln - hur jag nu ska göra.

Läs mera!

9 november - Skylten om Gotlands rikkärr

.

Klicka på bilden så kommer du till en sida där jag presenterar hela det här arbetet.

.

Det är måndag. En bra dag. För precis just nu har jag satt de sista penseldragen i artarbetet på den nya skylten som jag gör för Gotlands länsstyrelse, vilken till våren skall sättas upp i de gotländska rikkärrsreservaten. Nu återstår bakgrundsteckningen som jag skall göra i blyerts, och därefter repro arbete, digital bearbetning och tryckning.

.
Så här långt är det mesta gjort men än får jag inte slappna av.

.

.

6 november - Veni vidi vinter

.

Ett möjligt krigsläge uppstod hemma hos oss i köket i dag.

Ulla hade nämligen köpt var sin bakelse till förmiddagsfikat, men eftersom den lokala Gustav Adolf bakelsen innehöll nötter så köpte hon en Napoleon till sig.

En kejsare och en kung vid samma bord kan vara ruggigt otäckt.

Och med såna krigsfasoner dessutom!

Annars har vintern från igår kommit av sig till idag. Det är åter ganska behagligt ute.

På nätverket brevduvan undrar man just var alla trastar och sidensvansar har tagit vägen.

Det troliga är väl att de har fullt upp något längre norr över med att äta sig söderut genom den enorma rikedom av rönnbär som bjuds i år.

Men vid Tåkern har de första sångsvanarna i alla fall anlänt. De vandrar omkring på vetegröna åkrar och det skiljer dem bombsäkert, även på håll, från knölsvanar. Dessa vackra fåglars ankomst är nog ändå att betrakta som ett vintertecken, även om de numera häckar ända nere i Skåne.

.

4 november - Första snön

.

Det doftar snö.

.

Direkt då jag öppnar dörren för att hämta morgontidningen anar jag dagens utfall. En fuktig kyla och en arktisk doft skvallrar om skeendet bortom horisonten. Gråmolnen ligger täta ner mot Jönköping och över Vättern hänger tung kondens.

På vägen till ateljén saknar jag långkalsongerna men mössa och vantar är på plats.

- Det snöar i Trehörna, säger Bruno på fiket. Den är snart här - vintern.

- Jag vet, säger jag. Jag känner det i näsan och jag fryser ända in till livets kärna. Det är alltid värst som först.

Efter lunch börjar det så smått. Enstaka flingor virvlar runt i ostvinden, snövinden.

Det mörknar utanför ateljén och flingorna faller allt tätare och större och jag ringer till Robin i Ryket.

- Har du tid för mina vinterdäck, frågar jag, alltid lite sent ute.

- Nej inte nu. Inte förrän i nästa vecka, svarar Robin. Men ring ikväll så ska jag kolla upp ordentligt.

.

Det är dags nu - inför vintern - att själsligt gå i ide en stund. Att varva ner. Men först måste jag bara byta hjul.

.

.

3 november - "Den gamla damen" i veckopressen

.

Faksimil ur Hemmets Journal 37:2008

"Den gamla damen", Ombergs numera till åren komna första pilgrimsfalk, har blivit rikskändis.

Överraskad och glad blev jag nämligen igår kväll efter att ha läst artikeln "Varför inte ta en omväg till Omberg" i veckotidningen Hemmets Journal nr 37 - 2008. Jag "ärver" tidningen efter kära svärmor i Västerås - för korsordens skull. Och när orken tröt med sudokun slöbläddrade jag och fann detta guld.

På sidan 92-93 i "Naturjournalen" har Berit Abelson skrivit en artikel och hon och Kenneth Johansson har tagit bilderna. Och i själva budskapet stämmer jag naturligtvis helhjärtat in.

Även i år 2009 häckade hon på berget och är lätt igenkänlig på sin oräddhet, vita högra lillvinge och sitt batteri av ringar på fötterna. Hennes beteckning i journalerna är JP19 och hon är född i fångenskap. Hon har genom åren avverkat minst två hanar och gett upphov till många nya falkar på berget och i landet. En verklig "Drottning Omma".

Den 15 juni berättade jag här på min blogg en märklig historia där "Den gamla damen" var huvudperson. Finn den till höger under juni månad eller sök på pilgrimsfalk i min sökruta här till höger.

.

2 november - Simfågelräkning

.

J0, jag tog mig lite tid idag på morgonen innan kaffet, att räkna antalet individer på det utsnitt av Tåkerns simfåglar som jag visade igår (se nedan den 1 nov.)

Jag har i detta mycket begränsade område rödprickat 1 761 individer (förvisso finns en viss liten felmarginal).

.

Klicka på bilden och se ett panorama.

.

1 november - Gör en insats vid Tåkern

.

.

Ett litet stycke Tåkernyta - fylld av tusentals simfåglar.

Ta en koll på bilden ovan. Den är tagen från fågeltornet vid Glänås ut över Tåkern just denna vindstilla och soliga höstdag och den visar ett mycket begränsat parti av sjön och dess rastande simfåglar.
.Studerar man det här området närmare ser man att tusentals individer ligger tätt samlade bland flytbladsväxter. Framför allt finns här vigg, brunand och sothöna men även en hel del andra andarter och doppingar.
Det finns flera liknande koncentrationer av simfåglar över sjöytan och dessutom mängder med glesare förband. Hela sjöns yta är egentligen fylld av simfåglar. 2-3 000 knölsvanar, hägrar, skarvar och gäss ingår också i upplevelsen.

.
Över detta seglar havsörnarna och blåhökar, pilgrimsfalkar, sparvhökar, duvhökar och stenfalkar gör raider i området.
Vassarna ljuder av skäggmeslock och vid tornet fångas varje kväll nya dvärgbeckasiner.
Tåkern är fantastiskt - en unik fågelsjö i landet.

Från det nya fågeltornet vid Glänås på Tåkerns södra strand har man en härlig utsikt över sjön.

I fågelskådarkretsar hör man tyvärr ibland att Tåkern kallas Tråkern. Som kunnig om sjön och dess fåglar är det ett uttryck som jag endast finner löjeväckande inadekvat. Hur skulle en sjö med en sådan rikedom var tråkig?
Tåkern som den ser ut idag äger en alldeles enastående dignitet som fågelsjö i landet.
Däremot, det är sant, är Tåkern problematisk för en gästande ornitolog. Den är stor och svårskådad. Tillgängligheten är begränsad och avstånden ofta långa och svåra. Snabba klipp och kryss göres lättare på andra ställen, där allt är begränsat till mindre ytor.
Är det detta som gör Tåkern till en mindre populär sjö för skådarna. Ja, jag tro det. Men, säger man att sjön är tråkig har man egentligen bara avslöjat sig själv som mindre kunnig och uthållig.

Därför har jag här en utmaning till alla duktiga ornitologer i Sverige. Kom hit! Gör en insats! Alla ni som åker land och rike runt på fickvibrationer - varför kommer ni inte till Tåkern idag och plockar in några "ädelkryss" istället.
Här har ni alla chansen att verkligen kunna bidraga med något. Om vi antar att det finns närmare 100 000 sjöfåglar i Tåkern idag (alls ingen orimlig siffra), och att en promille av dessa är av raritetsliknande nivå, så finns det 100 härliga kryss att håva in.
.
Men vi behöver hjälpas åt med att hitta dem. Många av er har kunskapen, tekniken, uthålligheten och vapnen. Det går att göra! Kan man kryssa en "brelle" eller grålira tre km från land en blåsig havsdag kan man kryssa en vitögd dykand, blåvingad årta eller tjocknäbbad dopping där ute i den där andflocken också.

Kom hit nu! Alla ni behövs för att hjälpas åt med att dokumentera rikedomen.
Se Tåkern som den är, spännande och inte tråkig!

.

Se mera !

.

28 oktober - Bekräftelse

.
Vi människor har ett stort behov av att bekräfta vår existens och närvaro. Säkert är denna drift ganska unik i djurvärlden, kanske är den också "nödvändig" för att tydliggöra för oss vår medvetenhet om oss själva.
.
På pelarsocklarna i Linköpings domkyrka satte jag mig en gång att läsa det gamla klottret som hade gjorts av alumnerna för hundratals år sedan. Med stor risk för bestraffning hade några av dem ändå dristat sig till att karva in sina namn i kalkstenen. Då en allvarlig åverkan; idag intressanta minnesdokument.
I Habo gamla träkyrka samma sak. Högst uppe under taket i de snålt tilltagna båsen finns chiffer, namn och datum inristade av till leda uttröttade och tvingade människor.
.
I den stora grottan vid Sigulda i Lettland finns överallt namn och tecken; i barken på de grågamla bokarna runt Ellen Keys italienska byggnad Strand likaså, även på klapperstenarna i Hoburgens grottor och i barken på oasens dadelpalmer vid Erg Chebbi i Sahara.
.
Varhelst människor sätter ner sin fot och hand lämnas spår; medvetna och ofta omsorgsfullt tillverkade tecken, i modern form av idag såsom taggar och graffiti, "Kilroy was here!" eller "Rondellhundar".
.
Själv gjorde även jag en liten stenpelare igår vid Hovs Hallar på Bjärehalvön. Jag kunde liksom inte låta bli.
För några år sedan tog någon det första initiativet. Idag kan knappast någon som går förbi avstå från ett eget bidrag. Det har blivit en installation formad av mängden besökares samlade skaparkraft. Det är ett tidsdokument som av väder och vind är utsatt för ständing omformning och entropi och således ett verkligt levande konstverk mitt i naturens harmoni. Jag gillar det. Frågan är dock vad myndigheten som förvaltar naturreservatet anser i det här fallet.

23 oktober - Föredrag igen

.

Vill du och kan du, så ses vi på söndag i Åtvidaberg. Jag är där för att visa mitt bildspel om en resa till Indonesien.

Välkommen!

22 oktober - Gråväder

.

Duggregn, dis, olust och kylslagenhet. Det känns "urrigt" i största allmänhet, det är den känslan som råder idag.

Vad skönt då, att låsa in sig i ateljén med ett gediget arbetsbeting, tända spottarna i taket, skapa en ljusexplosion, för att därefter beta av en hög härliga musikCD medan penseln dansar:

.

Coldplay

Berlioz

Native American

Eminem

Peter Gabriel

Rosana

Beethovens 9:a

O´brother

Van Morrison

Cornelis

E.S.T

Ravi Shankar

...

Även denna dag fylls nu med glädje och värme. Jag trivs.

21 oktober - Större fladdermus

.

Större fladdermus - Just nu flyttar inte bara fåglar.
.

Denna större fladdermus fotograferade jag för precis ett år sedan vid Stugan vid Tåkern. Den är stor som en morkulla vilket ibland kanske kan leda till förväxling.

Just nu diskuteras detta på nätverket "Brevduvan"

Första veckan i oktober förra året såg jag många större jagande fladdermöss över skogsridåerna runt sjön. Som mest räknade jag elva exemplar samtidigt. I år har det varit betydligt sparsammare; kyla och framför allt ständigt hårda vindar har gjort det mycket mera svårobseverat.

.

Om du ber riktigt snällt kan du kanske få dig tillskickat en pdf av Fauna och Flora nr 4/2008 - en trevlig artikel om arten Större fladdermus. Använd länken nedan.

(länk)

20 oktober - Informationsskylt Gotland

.
Nu är det full fart på mitt illustrationsarbete till Gotlands länsstyrelse.

Jag hade precis bestämt för mig, att jag hade åtminstone fram till 1 december på mig, eller till och med hela december, för att bli färdig. Men när jag häromveckan kollade kontraktet kunde jag läsa: "leveransdatum 15 november". Så du förstår att det är bråttomläge. Nu igen. Som vanligt alltså.

Arbetsnivån, för att kunna klara tidsramen med reproarbete och efterföljande digitalt arbete, är pressad. Nivån i måleriet är minst två arter per arbetsdag, och som arbetsdagar i det här läget, räknas alla veckans dagar därmed.

Ändå, mina vänner, försöker jag också hinna med att ge er en möjlighet att följa det här arbetet.
Jag har nämligen lagt en länk här i högra spalten. Klicka på den "En skylt blir till", så kan du se om jag kommer att lyckas.

19 oktober - Var glad åt fruktflugan

.
Den är en plåga tycker många, fruktflugan, när den snabbt tar över luftrummet i köket och svärmar i mängder runt fruktfat och öppnade vinbuteljer som en typisk sensommar- och höst-företeelse.

Även jag är "drabbad" förstås, ingen går fri. I slasken i ateljén, inne i mörkret och eftersattheten, upptäckte jag nyss"miljoner" små svärmande flugor som steg upp i ett moln när jag fyllde på vattenkannan för blomsterbevattningen. Det låg kvar några jästa äppleskruttar och annat osorterat skunk där och sånt räcker till mer än väl.

En hona av fruktfluga. Hon skiljs enklast från hanen genom sin något spetsigare och inte svartändade bakkropp.

.

Fruktfluga är en samlingsbeteckning på ett antal olika arter småflugor av liknande utseende som alla dras till doften av alkohol och ättika, d v s jästa produkter. De lever normalt utomhus men följer gärna med in i huset då man plockar in frukter från trädgården. Det vetenskapliga namnet är Drosophila och den mest kända av dem heter bananfluga, Drosophila melanogaster, den svartmagade fruktflugan.

Den sist nämnda arten, bananflugan, har spelat en viktig roll inom genetikforskningen; den har använts i ärftlighetsexperiment av forskarna sedan årtionden. Idag är den lilla flugans hela genom utforskat och genomlyst. Allt som finns att veta är känt, men ännu fyller arten en viktig funktion vid studier i universitetsvärlden.

Även jag har har genomfört korsningsförsök mellan olika stammar av bananflugor. Det var under studentåret 1965-66 som min vän Göran och jag för vårt specialstudentarbete inköpte olika varieteter: vitögda -, vinglösa -, melanistiska -, rödögda och svartögda bananflugor bland flera andra.
I olika burkar höll vi stammarna skilda från varandra, sammanförde hanar och honor i kopuleringsaskar och odlade sen avkommorna i en blandning av honung och ättika.

Därefter bedövade vi avkomman med ättiketer, grupperade efter utseende och räknade individerna. Vi följde och dokumenterade många fluggenerationer under experimentet och allt bokfördes noggrant i journaler varefter vi utformade tabeller och diagram som vi sedan jämförde med redan kända mönster för att se om vi fick god eller dålig korrelation och kunde verifiera redan kända fakta. Det var spännande! Verkligen!

Så för mig står fruktflugan för positiva och spännande minnen. Dessa överskuggar med råge eventuella besvärligheter av idag.

15 oktober - Havsörnar

.
Det är en sån där underbar förvintermorgon. Frosten från nattens köld ligger kvar i skuggorna. Björkar och aspar lyser skarpt neapelgult mot den mörkt olivgröna barrskogen. Rådjuren går överallt i små grupper på stubb och höstsådd. Nötskrikorna passerar vägen i skytteltrafik. Korparna förstås. Ljuset gnistrar. Det är så vackert att det värker i mitt hösthjärta.
Och jag är på väg till Hägerstensåsen för att hämta hem vår dotter med sitt barnbarn för första gången någonsin till oss; ytterligare ett skäl till hjärtklappningen.

Just innan Trosa kommun övergår i Södertälje ser jag de två havsörnarna långt framför mig över vägen. De seglar tillsammans obekymrade över det hektiska trafiklarmet. Jag närmar mig alltmer, och snart, alldeles när de stiger upp över en bergskam på vänster sida av vägen, är jag rakt under dem. Nog har jag sett havsörnar så många gånger redan de senaste åren, men dessa två, uppenbarligen ett gammalt par, är vackrare än de flesta. Breda kupade vingmörkor och lysande spetsstjärt med ljusa huvuden som håller koll snett nedåt bakåt.

Det går snabbt förbi. Trafikintensiteten hindrar långsam njutning. Allt, är en ögonblicksbild, som etsar sig fast i mitt syncentra.

Nu när jag är hemma i ateljén igen, det är redan kväll, känner jag att jag måste få ur mig detta.
Jag blundar nästan och tar färg i penseln; målar helt intuitivt på ett nytt akvarellblad. Struntar i allt jag vet och kan om vingföring och proportioner, vinklar och postitioner. Så här såg det ut, varken mer eller mindre, säger mitt osvikliga minne. Det är bra så. Precis så! Med det får jag nöja mig.

15 oktober - Förkyld Stockholmsresa

Det blev ingen medverkan i minimusicalen i går. En häftig förkylning satt definitivt stopp för det. Jag har legat nerbäddad två dagar med feber och sånt som hör till. Det har hjälpt. Att ligga i sängen menar jag. För även om jag knappast trodde det vara möjligt igår kväll sätter jag mig nu i bilen för en T o R resa till Stockholm med viktig logistiksupport av barn och barnbarn.

På nätet har kulturtidskriften Magasinett just publicerat ett bidrag från mig. Det är min text "Med tranor mot söder" som jag skrev den 11 oktober. Vill du läsa den igen, eller snarare, vill du se den i ett annat sammanhang kan du zappa in via den här länken.

Annars då? Jo det är kallt. Under det normala. Frost varje morgon och vid besök i Jönköping i tisdags kunde jag konstatera säsongens första snö. Ett tunt visserligen men ändå kvarliggande täcke. Det ä tidigt det.

13 oktober - Minimusikal - Klimat.Nu

Imorgon kan du lyssna till en minimusikal i Ödeshögs kyrka. Den heter Klimat.Nu och är ett samarrangemang mellan Ödeshögs kyrka, kyrkans barnkörer, musikskolan och så deltar jag lite granna också.

Välkomna kl 18.00 onsdag den 14 oktober!

12 oktober - Tranor igen

- Såg du igår, säger Per-Åke som är kyrkogårdsarbetare och har en av sina arbetsplatser mitt över gatan från ateljén sett, alla tran´era som lämna Tåkern.

- Näe, svarar jag. När var det.

- Ä´ja arbeta vid Stora Åby kyrka och klocka var väl sådär tolv. Hela luften blev plötsligt alldeles svart. Det var som ett moln på himlen; minst tusen stycken eller säkert flera tusen. O alla for di runt i stora cirklar. Högre och högre, runt, runt hela ti´n. Det var ett förskräckligt liv. Ja titta på´t ett par tre minuter men sen måste ja ju börja jobba igen. Det skulle ju bli konssär senare på eftermiddan, så de va lite bråttomer. Men de höll på ända tes ja geck in.

- O´ja satt hemma och åt mat vid den tiden på da´n, suckar jag. Jag missade hela lyftet, hela föreställningen, hela bortflyttningen. Man måste ha lite tur, säger jag till Per-Åke o de hade du!
Idag är det säkert ganska tomt vid sjön.

Tranornas ansamling har blivit allt större och tidsmässigt förlängd för varje år som gått. Tidigare ägde bortflyttningen rum i september men numera är det oktober som gäller. Och mängden brukar kunna nå upp till 5 000.

Ändå ligger Tåkern i lä, vad beträffar tranor, av Hornborgasjön. Där räknades förra veckan nästan tjugotusen rastande individer. Nytt rekord igen! Var är taket? Vad innebär detta?

Jag tror jag återkommer med lite egna spekulationer senare.

.

.

11 oktober - Med tranor mot söder

Det blev en lång resdag för mig i fredags. Första biten dock i trevligt sällskap med tre tranor som tänkte sig samma riktning; mot söder.

Jag sätter mig i bilen. Med täckt kärra kopplad på dragkroken kör jag E 4 mot söder. Tre tranor kommer på sträck rakt över mig i mycket god fart högt upp på himlen i den svepande kalla nordvinden. De har alldeles nyss lämnat Tåkern.

Jag hänger med dem en bit ner mot länsgränsen. Det går fort, nästan 100 km/h, men snart drar de sig mera sydostligt över skogen och försvinner långsamt ur sikte.

Jag är på väg till Falsterbo för att hämta hem min stora akvarell "Utdrag ur en dagbok". Slutligen är det ett måste jag inte längre kommer undan. I centrum på den målningen far förresten också tranor mot söder.

.

Söder om Jönköping höjer sig landet och bilen segar sig uppför backarna vid Norrahammar och Torsvik.

Bygden planar ut då jag närmar mig Vaggeryd. Där tar tallmoarna vid. Därefter är det skog som gäller; skog skog skog; enformig tallskog mest; ända ner mot Markaryd på gränsen till Skåne. Några stora mossar öppnar slutligen horisonten och där krymper tallarna till dvärgar, bleknar och skrumpnar av svält och umbärande.

Vägbyggarnas minnesmärken - staplade stenar - förgyller det sparsmakade landskapet och vackra långa, nybyggda stenmurar värnar kulturens idéer.

Lagan vrider sig fram och åter under riksvägen; följer de sänkor och dalar som den moderna vägen av idag skoningslöst ignorerar.

Snart ser jag de första bokarna på kullarna. Som en en liten sorglig rest bara, av den lövskog som var, lättar de ändå upp granväggarnas enformighet; segt överlevande bryter de den mörka enfalden med ljusare färger.

Landet sluttar långsamt neråt och när jag kommer in i Klippans kommun öppnar sig landskapet; blir ljust och inbjudande och runt Pinneån är trakten bördig igen.

Just där kan jag inte låta bli att tänka på Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula". Hur tragglandet av sydsvenska vattendrag under skolans geografilektioner däruppe i den norrländska finnmarken senare i livet avslöjade sig som en stor bluff - Slutligen visade det sig nämligen att "... Allt handlade om små ynkliga diken".

Skyltarna vid vägen "Pinneån", "Vegeån" och "Lödde å" är faktiskt nästan pampigare än vattendragen själva. Men okej, landskapet är vackert och våtmarkerna exotiskt frodiga.

Där vägen till Ängelholm svänger mot höger far jag rakt fram. Här är landet helt öppet och böljande. Traktorerna vandrar långsamt med sina plogskär över stubben, sockerbetor skördas överallt och korna gå i vall. Mängder av gäss betar i flockar runt Lomma och Barsebäck och högt över Landskrona och Ven går plogar av vitkindade gäss.

Det är ett annat land här nere. Ett luftigare och vänare landskap. Det är ett gammalt Danmark. Så känns det!

Gladorna glider i skyn, långsamt runt, runt på spetsiga, vinklade och låga vingar. Med den kluvna stjärten som aktivt roder genomskådar de landet under sig, ser varje död kanin på vägrenen och varje ätlig groda i dammen.

Ljuset är blåare och gulare, mera smuts och dis på grund av närheten till Europas kontinent och samlade industri.

Kyrkotornen är inte mina, inte heller husgavlarna eller gårdarnas planlösning.

Mängder av vitfågel dröjer ännu kvar, nu i oktober efter traktorer, och glänsande svarta spatserar kajor och råkor överallt. Flockar med tamduvor flyger mellan åkrar och gårdar, stararna flockas i täta små moln och var tionde bil som kör om mig är dansk.

Jag lämnar den stora landsvägen med Malmös Turning Torso i höger ögonvrå, som en väktare över horistonten, vindkraftverken utanför Limhamn vevar och brospannet mot Danmark försvinner i blådis.

Jag svänger av mot Falsterbo på väg 100 och vet då, att jag strax är framme. Jag passerar Höllviken med alla statyerna längs stranden i bukten. För en månad sedan badade folk här och just då var vattnet så lågt att sandrevlarna syntes. Idag är havet högt, mörkt gråblått och avvisande.

Falsterbo kanal ligger tyst, Annas bageri är turisttomt och i södra ändan av Ljungen ser jag endast två fågelskådare sitta på vakt.

Jag är framme.

Nu lastar vi min tavla. Den är tung och känslig så jag får hjälp av Karolina på konsthallen. Jag buffrar med filtar, har två plankor och en stor skiva som stöd, ställer verket på skrå och drar ner plastkåpan. Hoppas det går bra nu!

Sen far jag hemåt. Klockan är fem på eftermiddagen och ljuset falnar. Innan jag är hemma kommer det att vara natt!

6 oktober - Silverfisk

.

Fick ett ryck idag och började röja i utrymmet bakom köket i ateljén bland tomflaskor, kartonger, blomkrukor och annan smuts.

.

Silverfiskarna fick se upp men jag gav dem först en "fair chans" att slippa in i hörnen innan det första dammsugarsvepet.

6 oktober - Bärande buskar & träd

.

I allemansrätten finns begreppet bärande buskar och träd. Det är ett vackert uttryck, tycker jag. Det ger en skönt tvåsidig tolkningsmöjlighet.

.

Under min promenad vid Tåkerns strand igår passade jag på att fotografera några av dem i närbild. Det är en härlig artvariation som bjuds även inom ett ganska begränsat område -

ett medley av höstens vilda bär från buskar och träd.