31 oktober - Besök vid Europas sydligaste udde.

Den 22 oktober, i vackert sommarväder, hyrde vi bil och for iväg västerut längs den spanska sydkusten. Målet var Tarifa, Europas sydligaste udde, känd bland naturvetare för sitt magnifika fågelsträck mot Afrika under hösten och även för vindsurfare, som från hela världen, nästan, samlas för att "Kitesurfa" i den ständigt hårda vinden mellan Medelhavet och Atlanten.

Vägen leder oss ut mot Europas sydligaste udde. Staden Tarifa kurar där nere under vinden.

Kitesurfarna lämnar jag en stund därhän och koncentrerar mig på det andra - fåglarna. 

Kanske återkommer jag till entusiasterna från hela kontinenten, vindsurfarna, som samlas i väldiga skaror på Tarifas blåsiga playa för att leka i vinden. En bohemisk livsstil i sin fulländning!

Nu visste jag redan att vi var sent ute för fåglarna. Månadsskiftet september till oktober är sträcket som tätast med bland andra tusentals storkar, örnar och gamar, som ofta efter viss tvekan, men ändå till slut, ger sig ut över Gibraltarsund mot Marocko på andra sidan.

Blåsten pinade oss med tusen nålstick av sandkorn.

Den ökända Tarifablåsten rev tag i oss. Håret stod på ända, sanden piskade oss med tusentals små nålstick på ben, armar och i ansiktet. 

Promenaden ut till den lilla ön med sitt fort, kontinentens allra sydligaste spets i Tarifa stad, struntade vi faktiskt i, så jobbig var den stenhårda sydosten. Istället landade vi på höjderna ovanför staden, där vi hittade navet för fågelskådandet.

Centrat Cazalla var emellertid stängt för säsongen. Sträcket var förbi för detta år. Allt låg öde och andades en aning sunkighet. Viss blev jag besviken. Det var ju ändå fortfarande oktober, men inte en enda skådarkompis mötte jag; kvar var bara alla märken och taggar av tidigare besök. Och av fågelsträck var det "nada".

"Jag var här, sa Kilroy!"

Utsikten över Gibraltarsund mot Marocko, akvarell.

Utsikten från bergen ovanför Tarifa lilla stad var magnifik. Ur dimmolnen på andra sidan Gibraltarsund, reste sig Marocko och kustnära utlöpare av Atlasbergen. Staden Tanger blänkte stundtals i solen.

Skruvarna av gåsgamar höll sig på avstånd från havet idag.

Åt andra hållet, norrut in mot land letade jag efter rovfåglar i termiken. Länge behövde jag inte söka, det var på långt håll som gåsgamar steg upp i skyn över bergstopparna, men de var hundratals.

Akvarell av skådespelet.

Nästan alla gåsgamar höll sig emellertid lång borta från mig. I den rådande starka motvinden var det ingen som ville försöka sig på passagen över havet. Enstaka individer drog över oss en aning närmare men vände snart och anslöt sig till skruvarna längre in mot land.

Studie av gåsgamar. Akvarell.

Jag ser mitt besök vid Tarifa hösten 2024 som en rekognoseringstur inför nästa eventuella besök. Då i bättre tid för fågelsträck. Nu vet jag hur jag ska göra.

29 oktober - Min historia om den vita hattmurklan

Så dök den upp igen, den lilla, nästan genomskinligt vita hattmurklan, Helvélla crispa. Återigen i min gräsmatta vid ateljén där jag upptäckte den förlidet år. I år var den nästan ynkligt liten och oansenlig, så att jag fick leta extra noga. Men den fanns där till slut inför mina sökande ögon och gladde mig med sin återuppståndelse.

Vit hattmurkla, Helvélla crispa.

Det finns en historia berättad nämligen, i flera steg i min blogg från tidigare. Den började med en notis i en av Gunnar Brucewitz böcker, där han beskrev sitt eget möte med den "vita helvellen". Den fina lilla artikeln väckte mitt intresse och så småningom kunde jag så själv hitta den fina lilla svampen - vid Tåkern, var annars. Här finns länkar om du vill veta:

Första mötet 2012

Andra mötet 2021

Tredje mötet 2023

26 oktober - Hemma igen

Efter nio dagar på spanska sydkusten är vi hemma igen. Det blev sol och bad, vila, avkoppling och ökande promenader för fotens räkning. Vi gick minst fem kilometer varje dag och efter den upprepade träningen kan jag långsamt börja släppa kryckans stöd vilket var var ett av målen med resan.

Den nervkittlande utsikten från stadsmuren i staden Ronda i Spanien.

Två andra viktiga mål var att för första gången besöka fornstaden Ronda och de magnifika bergstrakterna runt omkring samt att rekognonsera vid Europas sydligaste udde och stad - Tarifa - inför möjlig resa någon gång i framtiden med syfte att beskåda de magnifika fågelsträck som försiggår där under framför allt månadsskiftet september/oktober.

På besök vid fågelstationen i Tarifa i Spanien. Foto Ulla Björkman.

Nu är vi hemma igen i milt gråväder. Borta bra men hemma bäst gäller ändå; konstigt det där med hemmakänslan som alltid finns på plats. Resväskorna är tömda, Ulla har tredje tvätten igång och posten är genomgången.

Efter dagstidningarna tar jag en hastig blick i tidskriften Vår Fågelvärld och finner, under "Retrospektivt" av Anders Wirdheim, en tillbakablick om skäggmesens etablering i vårt land, ett kåseri om en naturens sannsaga där även jag fick en liten plats. Så känner jag mig riktigt hemma igen.

Faksimil ur tidskriften Vår Fågelvärld, 5/24 sid 62 av Anders Wirdheim.

Naturligtvis kommer det mer om besöket i Spanien senare, men en sak i taget!

15 oktober - Jag tar en kort paus

Med den här kryptiska bilden på en snigel som har ätit sig fram över ett före detta vitt trädgårdsbord och därmed skapat ett vackert spår genom den blågröna algmassan, meddelar jag att jag tar en kort paus i mitt skriveri. Jag återkommer mot slutet av oktober. Vi hörs och ses!

En trädgårdssnigels ätspår. Den använder den kitinräfflade tungan, radulan, för att skrapa av det energirika lagret av blågröna alger som föda.

11 oktober - Föraktad men potent

De är inget ornitologer ägnar en tanke. De bara finns där i stadsmiljön som ett oundvikligt inslag och i värsta fall endast som en irritation av smuts och stök.

Klippduvan är tamduvans anfader.

Men jag står på taket av ett parkeringshus i Linköping en morgon och ser flockar av oerhört flygskickliga tamduvor dra ut från staden på hög höjd och försvinna till näringssök i omgivande landsbygd. Då är det en annan fågel än den som spatserar oblygt framför mig på torget någon timme senare. 

Mina tankar går bakåt till en händelse för flera år sedan.

Tamduvorna.

Till en upplevelse vid ett besök i "Duvdalen" i Turkiet då jag plötsligt insåg att tamduvan nog var en viktigare följeslagare under människans första tid som jordbrukare för flera tusen år sedan, än vi idag förstår.

Tamduvor fotograferade i Indien. Lägg märke till att duvorna här är mera ursprungligt vildfärgade, såsom klippduvor, än hos oss.

Läs och begrunda via länk till detta skriveri:  "Tamduvans roll ..."

8 oktober - Upphöjelsen

Hänvisande till min sorgliga upptäckt av de första mördarsniglarna i vår trädgård påminner jag om detta skriveri från den 2 september i år:

Ingen slipper undan.

Jag bjöd ut akvarellen av "min" mördarsnigel till högstbjudande och nu har jag fått respons från vederbörande.

"Nu har snigeln fått en liten ram", meddelar Anita.

Härmed är det bevisat att det mesta uppenbarligen kan upphöjas till konst, t o m en mördarsnigel. 

5 oktober - Turkduva, en märklig fågel

Jag har alltid tyckt att turkduvan är en märklig fågel. Inte så mycket själva fågeln utan mera dess ambivalenta uppträdande.

För ett par år sedan upptäckte jag turkduvor med nyflygga  ungar så sent i oktober att frosten började bita. Arten tycks vara årsviss i Ödeshög nu igen efter något decennium kring sekelskiftet då den dippade rejält och i stort sett försvann från stora delar av Sverige, så även från vårt samhälle.

Men nu är den alltså tillbaka om än väldigt oregelbundet. Jag brukar ha spelande turkduva varje år i de hamlade lindarna utanför ateljén men jag blir aldrig klok på om de häckar där eller ej, ty rätt som det är så är de åter borta.

Igår landade tre turkduvor i ateljéträdgården. De kom liksom från ingenstans, svepte in i asktoppen med sitt vibrerande flyg-/landningsläte och blev kvar ett par minuter inom de åter tog höjd och bara drog iväg. Vart och varför.

Jag har en teori. Den kan jag säkert få skit för och den lyder så här: Jag tror att turkduvor kan häcka redan sitt första levnadsår. Tidigt födda individer söderifrån i t ex Mellaneuropa drar runt in i hösten och kan etablera nya revir, där väldigt sena häckningar kan ske.

 Teorin bygger på känsla mer än vetskap, såsom jag är känd för.

3 oktober - En hälsning från Ola

" Hej Gebbe, hoppas allt är bra med dig!

Vi tänkte på dig igår sonen Lukas och jag när vi passerade Tåkern. En snabb mellanlandning på väg hem till Göteborg, men underbart att bara gå ut på bryggan vid Glänås och känna på atmosfären med alla änder och gäss, och en ägrett som kom seglande och slog sig ner med sin krummande hals.

Körde sakta vägen ut mot Väversunda och kunde beundra tranorna på åkern på vänster sida, och annat smått och gott på höger sida. Fick sen svänga åt sidan och vänta ut en vassklipparmaskin, även det en Tåkernupplevelse. Allt sammantaget så himla härligt i sin enkelhet, men en ros återstod i buketten.

Någonstans utmed 919 mot Ödeshög, i full fart för jag hade trafik bakom mig, en rejäl drös med glador som tumlade omkring varann som vårystra fjärilar. Vilken prakt! Andra fåglar deltog också i skådespelet, såg en sparvhök pila iväg, och en till, men övriga hann jag inte med. En liten glänt på luckan till paradiset, ja du vet hur det är!

Ville bara dela med mig av vår upplevelse i din hembygd!"

Kära hälsningar / Ola

*

Någon gång vid den tiden passerade även jag, såsom jag gör i stort sett dagligen, gården Sjöstorp mellan Hästholmen och Ödeshög längs väg 919. Över bonden Henrik i traktorn, mitt under vallslåtterns tredje skörd, noterade jag åtta glador som hängde över honom.

Tecknat under vallslåtter vid Sjöstorp alldeles norr om  Ödeshög den 30 september.

Det händer precis så, att gladorna dras som till fest när möss, sorkar och annat ätbart plötsligt synliggörs och dödas av slåtterbalken som ligger tätt över backen. Liksom gamar över Afrikas savann håller fåglarna koll även på varandra över långa avstånd och lockas till frossande gäng. Rekordet vid Sjöstorp, meddelar Ola som just kollat på Artportalen, är sexton individer den 22 september och Olas son Lukas menar att de själva såg minst tio glador.

Stenfalkhane med byte.

Dagen den 30 september kom jag i retur från Vadstena simhall där jag badat och gympat min fot och min själ. Jag kunde inte låta bli svängen ner över Väversunda där jag skrämde upp en vacker gammal stenfalkhane från vägrenen. Nästan ljusblå över rygg och vingar lyfte den tungt med ett byte i klorna; jag kan tänka mig ängspiplärka som det var gott om den här dagen. Falken tog en sväng in i motljuset där den mörknade mot blåsvart.

En ung brun kärrhök sträcker mot söder.

Därefter följde jag med kikaren en ung mörk brunhök som tog höjd över strandmaden och försvann, med tranorna, mot söder över Dags mosse. Det var en fin dag vid Tåkern och den fick vi gemensamt Ola, Lukas och jag. 

Tack Ola för ditt fina gästskriveri.

30 september - Nu är det dags för möss

Jag öppnar dörren och rynkar näsan, det luktar lik i ateljén. Inte starkt och outhärdligt men ändå så att jag förstår att det någonstans måste ligga en mus begraven.

Nu är det dags. I förrgår, i förrådet, tog jag den första skogsmusen i en fjolårsgillrad musfälla, trots gammal, hård och doftlös ost. Musen var stor och tung, säkert en hane och den var väldigt kontrastrikt tecknad med mjölvit mage och brun rygg; alltså typisk större skogsmus. 

Jag agnade med ny ost och satte ut nio friska slagfällor i garage och förråd och fick ytterligare en större skogsmus innan kvällen var till ända. Där tändes en oro.

Fällfångad större skogsmus.

Om morgonen är det emellertid tomt i fällorna och jag suckar av lättnad och hoppas att det möjligen kan vara över för i år.

Men så. Lukten i ateljén berättar en annan historia och jag vet innerst inne att hela oktober är en fortsatt känslig månad för besök möss. Det kommer säkert att bli fler fetingar utlagda på komposten åt skatorna innan vintern är till ända.

25 september - Var är lövsångarna?

Jag är omgiven hemma av en helt ordinär villaträdgård långt från skog och vildmark. Det är verkligen ingen optimal biotop för fåglar och de flesta arter är inte i närheten av att vara häckande fåglar hos mig. Men, här finns ändå bl a skata, mesar, gråsparv och pilfink, sädesärla, hämpling, ärtsångare och i år för första gången på grannens tak också tornseglare.

Lövsångarna lyser helt med sin frånvaro trots gällande som vår mest allmänna häckfågel med ett uppskattat bestånd på 10 - 16 miljoner par (Svenskt Fågelatlas, 1999), eftersom de måste ha åtminstone någon form av uppväxt skog eller buskmark för att bygga bo och föda upp ungar.

En ung lövsångare känns igen på sin fluffigt fräscha och gultonade fjäderdräkt. Lätet är ett mjukt "hui", ideligen upprepat.

Varje år i augusti och september har jag ändå kunnat njuta av lövsångare även hemmavid. På bred och tät front har nämligen miljoner unga lövsångare dragit söderut genom landet och penetrerat varenda biotop med sin talrika närvaro, så även min tomt, mina fruktträd och mitt chersminbuskage.

Men inte i år! För första gången någonsin har jag inte hört eller sett en enda lövsångare i vår trädgård. Det känns förödande tomt och tyst, sorgligt och allvarligt. 

Jag är minsann inte först att ha noterat frånfället. I tidningar och faktaskrifter, t o m i radio och TV har rapporter om bottennoteringen för lövsångarna diskuterats. Från fågelstationerna kommer just rapporter om ringmärkningssiffror som ligger långt under det tidigare normala.

Klimatförändringar anges som trolig förklaring, kanske inte själva vädret, utan mera den osynk som uppstår i de ekologiska systemen och som kan leda till svält och död.

Det här är allvarligt. Det är ingen "liten skitsak". Ett lövsångarliv bygger på stor reproduktion under blott några ynka år. En enda utebliven häckning i populationen blir förödande, flera år i följd en katastrof av svårfattbara mått.

Vi är troligen mitt i den klimatkatastrof som förväntats. Den är här just nu! Tecknen är många och allvarliga. Låt lövsångaren få bli den indikator som får oss att på allvar börja agera innan det är för sent, bli den nödvändiga "Kanariefågeln i kolgruvan".

24 september - Nyheter från Tåkern

Den gamla pegeln för mätning av vattenståndet i Tåkern, som är placerad längst in i en "återvändsgränd" vid Renstad kanal är på gång att bytas ut. Representanter för Tåkerns regleringsföretag samt för SMHI är därför på plats vid Glänås för att installera en ny pegel ute i sjön, en som kontinuerligt skall kunna avläsas inne i Naturum Tåkern för den som har intresse av att direkt kunna följa hur vattenståndet varierar i sjön. 

Tåkern, blank som en spegel inväntar sin nya pegel.

De bägge ger sig ut i roddbåt och vi följer deras arbete från spången under vår fikapaus. Idag är vattenståndet lågt, något under normalt för årstiden, får vi höra, men regn väntas till kvällen som kanske kommer att höja ytan, varvid vi för en liten diskussion om det eviga problemet med regleringen av Tåkerns vattenstånd; för och emot amplitudens omfång. 

Kalktallört i strandskogen vid Naturum Tåkern. Det är, enligt nya rön, de runda frukterna med kort pistillskaft som skiljer den från den vanliga tallörtens avlånga frukter och långa pistillskaft.

I strandskogen på väg tillbaka letar jag upp det exemplar av tallört, som jag noterade för en dryg månad sedan. Jag har noterat nya fakta nämligen, att den tidigare benämnda underarten "kal tallört" numera har fått eget artstatus och kommer att heta kalktallört. En uppmaning därvid att anmäla fynd av denna till Artportalen har jag nu precis anammat. Min plikt är därmed uppfylld. 

22 september - En sensommardag i Tåkerns vass

En oroväckande värme har varit rådande några veckor nu, otroligt skönt har det förstås varit, men onormalt och ordgrant riktigt oroväckande, vid minsta eftertanke. 

Ulla och jag har suttit ute på altanen i skjortärmar varje kväll och sett solen gå ner bakom grannens hus, precis halvvägs till midvintersolståndets nedslagsplats om tre månader. 

"Vilken höstvärme!"

En morgon för några dagar sedan tog jag vara på vädret och for till Tåkern om morgonkvisten. Siktet var inställt på gömslet i Svanshals vassar. Jag hade skäggmes i tankarna och därför fanns inget behov av att vara uppe med tuppen; skäggmesar är välkänt morgontrötta. Först klockan åtta gav jag mig av med "ryggan" laddad med både frukost och målargrejor.

Morgonfrost.

På Svanshals äng var det faktiskt frost i skuggorna, vilket överraskade mig.

Det fina arknat-gömslet i Svanshals vass.

Kl nio var jag framme vid gömslet efter en lite seg vandring dit ut på min opererade fot. Först på plan mutade jag in platsen genom att sätta mig i topp. Andra besökare fick finna alternativa platser.

Ännu klockan nio var det rejält med dagg i vassen. Detta är något som skäggmesar undviker. De vill absolut inte bli blöta. Det skulle komma att dröja minst en timme till deras eventuella entré, förstod jag.

Under tiden passade jag på att skissa på en liten akvarell över vasslandskapet bort mot Naturum Tåkern.

Samtidigt låg min skissbok framme för kontinuerliga noteringar om vad som timade. 

Första bladet.

Andra bladet.

Kontentan av mitt besök är att med skäggmesar är det ett fattigt år i Tåkern. De finns, de överlevde den jobbiga vintern, men de är mycket sparsamt förekommande. Sammanlagt såg jag knappt tio individer. Sen är det ju också så att de ännu bara är i starten av sin mest intensiva period - högflykten. Det brukar dröja till första och andra veckan i oktober innan denna kulminerar. 

22 september - Rönnbärsgelé i höstdagjämningstid

Markerna dignar av rönnbär i år. Man brukar ju säga att när äpplena går till står rönnbären still, men i år bär de båda digra skördar. Rönnbärsmalen borde ha härliga tider men lyser ändå med sin frånvaro, till all lycka.

Rönnbären dignar i markerna, akvarellskiss.

Äpplemos har jag kokat så det räcker och när jag tog vägen ner mot Sättra var det för att plocka rönnbär till gelé. Jag stannade till vid en liten grusig stigavfart och fick snart bonden efter mig.

- Jag plockar bara rönnbär, sa jag. Det är väl okej för dig, väl medveten ändå om allemansrättens begränsning gällande "bärande träd".

Svaret var jakande. Bonden Erik, som jag egentligen känner till lite grann var mest orolig för sin jaktkoja för vildsvin i slutet av skogsvägen.

*

Hemma startade jag arbetet med att rensa och repa fyra liter rönnbär. Jag var därvid mycket noga med kvaliteten. Inget skrumpet eller ruttet tilläts.

Sen gick jag ut i trädgården och hämtade in äpplen, röd astrakan, till  två liter klyftor, som jag blandade med rönnbären i syltkitteln.

Allt detta fick koka till mjukhet med en liter extra vatten och någon tsk citronsyra. Stöten kom kom nu väl till pass.

Massan hälldes upp i silduk och fick rinna av i två timmar. Det blev nästan två liter saft som jag sen kokte upp tillsammans med 1,8 liter socker och en flaska fruktpektin.

Efter skumning ett par omgångar och lite svalning skopade jag därefter upp saften i små, väl rengjorda glas. Det blev 23 stycken satser med rönnbärsgelé. En verklig godsak till söndagssteken!

Rönnbärsgelé är en delikatess.

16 september - Blåhakehöst

Det presenteras i dagarna ideligen nya bilder av höstliga blåhakar. Väldigt fina foton är det oftast, vilka presenterar fågeln i olika ålderstadier och iförd säsongens alla dräktvariationer. Jag kan säga det direkt att jag är inte välgödslad med blåhake. Jag har visserligen haft en honfärgad individ ända framme vid vår trädgårdskompost en höst och är man tillräckligt energisk och envis, står den att finna i Tåkerns vassar nästan varje år under flyttning.

Ty så är det, att blåhakarna inte flyger söderut. De flyger mot sydost och de flesta som häckar i Skandinaviens fjällkedja försvinner ut över Norrlandskustens södra delar och det s k "Svenska huvudet", utbuktningen vid Uppland. De tar vägen ända bort till Indien och där har jag faktiskt mött några stycken. Detta innebär att blåhakar blir allt ovanligare ju längre söderut man kommer och Tåkern som ju borde vara perfekt rastmiljö ligger i skugga skulle man kunna säga.

Men nu måste jag förstås berätta, att den sydliga, vitstjärniga blåhaken, med ursprung i Kontinentaleuropas vass- och träskområden, det senaste decenniet väsentligt har ökat sitt utbredningsområde norröver och numera nått även Sydsverige i ökande antal. Prognosen är att den troligen kommer att bli en ny häckfågel också i Tåkern inom inte alltför avlägsen tid. Snart möts de båda "kusinerna" och vad kommer då att hända?

I veckan var jag några dagar i Västerås och då passade jag på att åka ut till Mälarviken som heter Asköviken; ett välkänt natur- och fågelområde.

Vid Löfsta finns en stig ut till ett gömsle vid vasskanten och dit tog jag mig som så många gånger tidigare med tanke på att försöka "hänga in" en höstlig blåhake även i år. Att de fanns där, visste jag redan, och hjälp fick jag av en Fagersta-ornitolog som visade mig nytagna bilder på två olika blåhakar i det vasstråk in mot land som hade lämnats intakt från slåttern för en vecka sedan.

Det finns en fin hane där ute vid pilbusken, sa han och dit smög vi vidare på spången. Och där var den verkligen; visade upp sig hela tiden, under näringssök ut över den slagna ytan; satte sig i vasskanten eller bland grenarna i profil och enface. Med blå band över orangebård, kraftigt ögonbrynstreck och rostiga inre stjärtsidor, var den lätt att identifiera även på håll.

När vi stod där ute vid spångens utbuktning kom fågeln plötsligt nära oss, fångade ett riktigt stort byte och flög tillbaka in i buskaget med bytet. Därav blev den tydligen mätt och gömde sig mest i buskens nedre delar, bland rötter, grenar och täta löv. Endast då och då i en snabb solglimt blinkade den till med sina lysande färger. Men en blåhake blev det!

13 september - Boulespel i regn

Vi lyckades pricka in en av årets regnigaste dagar när vi träffades för boulespel hemma i Gebbes Petanque-arena härom dagen. Veckan innan och dagarna som följt har varit soliga och sköna men just i onsdags när Inger, Labbe och Staffan kom från Lejonkulan i Linköping med kulorna redo öste regnet ned från start till mål, tungt och tätt i alla de fem timmar som vi hivade klot.

(Alla följande foton har tagits av Ulla Björkman)

Men inte klagade någon. Inte alls! Vi boulespelare är vana vid alla väder, nästan i alla fall. Mot regn finns det kläder och torra trasor och att banan blev lite långsammare och mjukare var nog bara bra för mig, som ännu genomförde det mesta med en krycka i näven.

Labbe.

Nu är jag på gång igen, tror jag. Det var första gången på nästan två år som jag genomförde ett normalt boulepass och till hösten hoppas jag att foten ska ha läkt ytterligare.

Staffan.

Inger och jag bildar första laget.

Ulla servade oss tålmodigt och mycket uppskattat med både kaffe och pizza. Därvid gick vi in i uterummet och torkade oss en smula mellan varven. Sedan snabbt ut igen, så där typiskt för boulespelare, att inte missa en möjlighet till ett fint lägg eller en Calle!

10 september - Sol över Omberg

Nu har vi precis kommit hem efter födelsedagspresent från hustrun. Hon bjöd mig på en härlig eftermiddag vid Högby Spa inkluderande en god lunch därtill.

Utsikten över åkerbygden öster om Motala, norr om sjön Boren, kunde vi avnjuta från en skönt tempererad utomhusbassäng med friska vindar i ansiktet och inne i anläggningen fanns allt som behövdes för fyra verkligt avkopplande timmar. Vi gillar det här båda två och efteråt blir musklerna mjuka och sinnet varmt. Rekommenderas!

Hemfärden gick över Vadstena, där molnen efterhand började skingras. Väl framme under Omberg blev himlen öppen och blå. Vi hade nått "Gläntan".

Omberg i septembersol. Ny akvarell, troligen färdig eller nästan så.

9 september - Från det ena till det andra

Nu tar sensommaren ledigt. Igår inträffade nog säsongens sista utsvävningen med hetta och sommarsol och naturligtvis for jag ner till Vättern för uppfriskande bad i 16-gradiga böljor - två gånger. Som jag har njutit! 

Men nu är det slut, snart ska regnet komma från sydväst och fortsättningen av veckan sägs gå i normalitetens tecken med tio grader svalare dagtid som sig bör.

Jag har varit på Omberg förstås, så ofta jag kommit åt. Rensat klart i vår trädgård och spanat efter svamp och så har jag strosat runt i begränsad men ökande omfattning med hjälp av en krycka och alltfort läkande fot.

Vägen upp till Omberg när morgondimman ännu inte helt har lättat.

Förra året växte i den här granskogen på Omberg gott om KarlJohansvamp. Men i år fanns inte någon. Brist på regn är väl en trolig orsak. Dock kom jag hem med ett par liter mandelkremlor istället. Så en svampmacka blev det ändå.

Sen har jag kokat ytterligare nästan 10 kg äpplemos, omgång nr två och nu tror jag att det får räcka för i år. Den här gången är det äpplen från dotter Karins boställe i Brokind, fina, stora äpplen, perfekta för äpplemoskok, med små kärnhus och mycket fruktkött - jag tror det kan vara "Husmodern". Nästa kok blir rönnbärsgelé och då ska jag stötta med Röd astrakan från trädgården. I år är det tid att passa på, med så gott om rönnbär.

Överallt i trädgården, i rabatter i krukor och i stenpartier har jag noterat den här växten:

Fin bladrosett av vad?

Jag har funderat men inte funnit svaret; inte förrän häromdagen när frågan kom upp i ett botaniskt nätverk och Torbjörn Tyler från Lund svarade: Kanadabinka.

Jag vet ju fuller väl hur kanadabinka ser ut i blom. Det finns numera väldigt gott om den överallt, den är nästan invasiv kan jag tycka, under lite protest. Vad jag inte visste innan är att den alltså är tvåårig, med bladrosett första året för att under andra levnadsåret gå upp i blom och då helt utan markblad. Nåt nytt varje dag är mitt motto!

Igår i TV Rapport var det ett intressant inslag om uppfödning av torskyngel för utplantering i Östersjön i avsikt att försöka hjälpa den hotade fisken från total utrotning. Så bra!

Men varför säger man torsklarver och inte torskyngel. Fiskar har väl aldrig haft larver. De är väl yngel från den stund de lämnar ägget. Mitt språköra protesterar vilt. Vad är det för modernt påhitt? Usch!

3 september - Vid Stora klint på Omberg

I september 2023 var vi ute på en visitationsrunda i Tisdagsklubben. Målet var att besöka alla tre splitternya Arknat vindskydd som byggts i trakten, två vid Tåkern och ett på Omberg. I länken nedan kan du läsa om det projektet.

Länk till tidigare reportage

Vi hade synpunkter på säkerheten vid vindskyddet på Stora Klint på Ombergs klippiga sydsluttning och menade att det var så farligt i utförande att det inte var lämpligt att besöka med "vilda" barn. Inget skydd fanns utåt stupet och vid ovarsamhet kunde man riskera att ramla utför. Jag visar med ett foto från då, hur jag kunde dingla med benen högt över rasbranten.

Förra året, 2023, kunde jag ännu dingla med benen över stupet vid Stora Klint.

Vi tog kontakt med projektledaren Jenny Carlsson som höll med om riskerna och lovade att åtgärda med någon form av skydd.

Idag är det hela klart. Ett vackert staket med rejält armerade glasskivor är på plats utan att det estetiska och praktiska har försämrats på något sätt. Så bra jobbat, så fint byggt; en eloge till dig Jenny!

På väg ner till vindskyddet vid Stora Klint på Omberg.

Utsikten häruppifrån över Östgötaslättens vackra lapptäcke och Tåkerns vattenspegel, är det finast som landskapet och Omberg har att bjuda. Jag förväntar mig och befarar en aning att tillströmningen av turister hit upp kommer att bli stor, alltför stor kanske, efterhand som platsens kvaliteter sprids i folkmun (och av mig här i bloggen). En gång var vi få som kände till och besökte bergsängen, redan har vi blivit ett tusental. Hoppas att varsamheten om den unika platsen och miljön även fortsättningsvis kommer att respekteras på alla sätt. Så känns det bra att fler får chansen.

Utsikt från vindskyddet.

På den lilla stigen ner mot vindskyddet finns nybyggd torrtoa samt en grillplats. Allt är vikt för fantastiska upplevelser.