29 augusti - På andra sidan sjön

Svälinge ligger på den norra sidan av sjön Tåkern. Platsen är de gamla Motalabiologernas revir. Där byggde de sitt fågeltorn lika tidigt som vi i Tåkerns fältstation etablerade oss på södra sidan. Det fanns absolut en viss konkurrens om herraväldet och vi på södra kanten, ungdomarna från Mjölby fältbiologer, var de som erhöll det finaste av allt, ringmärkningsstatus. 

Kent Persson och undertecknad under ringmärkning vid Tåkerns fältstation, 1960-tal. Foto - Christer Elderud.

Vi blev "högljudda" och en aning stöddiga, snart nog mycket välkända och även ibland illa omtyckta i bygden framför allt bland bönder och markägare, genom vår flitiga verksamhet och publicering i press och media om olika mer eller mindre grava missförhållanden. De upplevde oss som hot mot sin traditionella jakt och andra näringar. Slutligen lyckades vi till och med initiera det kommande naturreservatet, vilket blev kronan på vårt verk efter en genuin holmgång. Tåkern blev därmed en annan sjö än tidigare, med länsstyrelsen i Östergötland som förvaltare och en bättre skyddad plats för natur och djur.

Idag har allt detta fullkomnats med ett Naturum Tåkern, exakt på platsen för vårt gamla torn. Området här tar emot 95% av besökarna vid sjön, alltså väl över 100 000 personer/år eller mer. Platsen lever!

Konkurrensen fanns alltså med de där Motalabiologerna men idag måste jag ändå medge att det var extra spännande för oss att ta sig till andra sidan, till Svälinge vid Tåkerns utlopp Mjölnaån. Det var och är ett ganska annorlunda och rikt område; idag också för att det är betydligt mindre exploaterat. Hit åkte vi som unga fältbiologer på 1960-talet för att uppleva landskapets första korphäckning och steglitshäckning i tallskogen längs stigen ner mot sjön. Här ropade Sveriges första dvärgrördrom. Men den fick vi inte godkänd! Här upptäcktes den första häckande pungmesen och hit for vi varje år vid vinterns slut för att studera änder och doppingar i vårens först vak. 

Jag har redan skrivit om vindskyddet vid Svälinge, se nedan, och idag följer jag upp vårt besök från den 29 augusti med några andra noteringar.

Detta blöta år står de kortbetade strandängarna här och där under vatten. Vegetationen är tillbakatryckt men oerhört rik. Det känns som att gå på strandängar från förr, från tiden innan Tåkern reglerades 1967.

- Det är precis som på Svanshalsängen under 1960-talet, säger jag. Jag kan i minnet återkalla surrandet från kärrsnäppornas vårspel, när de dansade omkring vid vattenpölarna med lyfta, vita vingar.

- Ja, här är det verkligen vattenfriskt, säger Sverker som en liten protest mot tidens syn på vatten som något sjukt i landskapet. Sverker han var förresten ursprungligen en av "de där" från andra sidan, inom parentes sagt.

Vi vandrar vördsamt och försiktigt över blomstermattan. Varje kvadratdecimeter hyser rara växter och många av dem står i full blom.

Knutarvens små vita blommor blinkar som stjärnor i gräset

Slåttergubbens stora vita stjärna skvallrar om hösttider.

Den smygande lågväxta sumpgentianan måste man till att börja med leta efter och anpassa sig till. Först därefter börjar den dyka upp för våra sökande ögon.

Överallt växer buketter av vanlig ögontröst.

Vi vandrar sakta längs kanalbanken, längs Mjölnaåns idag rika flöde, där vatterallen skriker, blomvassen blomstrar och Karin finner en fin svamp.

Den undersköna blomvassen i sin prakt.

Karin finner en vacker och sällsynt svamp - den Vita hattmurklan, Helvella crispa. Den har vi sett här förut och jag har tidigare berättat om den.

Jag talar om ängshökar under vår vandring ner till tornet. Jag berättar att jag dagen innan har gjort en resa, utan positivt resultat dock, över nästan hela den västra delen av Östgötaslätten på jakt efter unga ängshökar, vilka i dagarna har rapporterats och fotograferats på ett par platser mellan Tåkern och Vadstena.

Vem möter vi då längs stigen, om inte Margareta, hon som är ursprunget till historien. Det är nämligen hon som upptäckte dem, berättade och presenterade dem med ett rikligt fotomaterial. Visst är livet märkligt synkroniserat ibland. Vi fick en direktrapport från själva källan.

Vi sätter oss alltså till en kopp kaffe vid tornet medan Margareta  entusiastiskt berättar för oss om ängshökarna hon har umgåtts med den senaste tiden. Hon visar oss mängder av härliga bilder av både vuxna och unga ängshökar, flygande, sittande, spanande, matande...

- Vad säger du Margareta, frågar jag. Vill du sända mig några av dina fina bilder på mejl? Då kan jag visa upp de vackra fåglarna också för min publik i bloggen Naturlig dagbok. 

- Självklart, svarar hon. Jag ordnar med detta när jag kommer hem. Det blir bara roligt.

Senare mot kvällskvisten kommer ett antal bilder med vackra ängshökar fram till mig, varav jag visar fyra. Stort tack Margareta. Du är så generös!

Ung ängshök, fotograferad av Margareta Karlsson.

Ung ängshök i flykten, fotograferad av Margareta Karlsson.

Ängshökhanen vilar och spanar. Foto - Margareta Karlsson.

Ängshökhanen håller "dagisverksamhet". Han fortsätter mata sina stora ungar ännu någon vecka efter det att honan har lämnat över hela ansvaret och farit vidare mot söder. Foto - Margareta Karlsson.

Senare tillägg:

"Hej igen!  

Trevligt att läsa i din dagbok - och lärorikt 😃 

Jag ser att mina bilder inte blir så bra dock. Jag borde inte skickat beskurna bilder till dig. Min kunskap om upplösning och sånt är rätt skral … 

Om du vill använda bilderna någon mer gång vill jag skicka dem igen i bättre format. 

Då kan du väl höra av dig. 

/ Margareta  

PS I helgen var vi i Skåne. Då sträckte 1800 bivråkar över oss samt ca 800 sparvhökar. Lägg till svarthakad buskskvätta ute på Ljungen och ung aftonfalk ryttlande över golfbanan vid fyren. Och så sol och hav ! 

Det var härligt må du tro!! / ds"