Jag minns det så väl hur det där med att längta till Italien kändes. Jag tänkte mig apelsiner på träd, brännande sol och hetta, allt helt främmande och oåtkomligt. Jag tänkte mig att ligga på rygg i en solig italiensk backe och suga i mig druvor från en vindruvsklase ur handen såsom jag antagligen hade sett i reklam någonstans; den ultimata lyckan och exotiska drömmen; det som aldrig skulle kunna ske i verkligheten.
Men, redan 1962, tidigt i charterns historia blev drömmen sann via en flygresa med en DC3:a utan tryckkabin till Riva del Sole på italienska västkusten, upp och ner över alper och dalar. Cikadornas kör från pinjerna utanför bussens nervevade fönster, språket, gelati och bombaloni, massförekomst av vitribbade skymningssvärmare, fladdermössens dans i den ljumma kvällen, den skållheta sanden vid stranden, buskagens smattrande sammetshättor, italienska svartögda tjejer som tittade på mig på ett annorlunda sätt och klasarna av vindruvor som hängde ner från alla uteseveringarnas spaljétak.
Där blev den ouppnåeliga drömmen verklighet. Jag fick pröva konceptet att suga i mig vindruvor från klasen jag höll i handen.
Vår egen vinstock.
Men inte ens då kunde jag tänka så långt att detta i framtiden skulle bli verklighet även hemmavid, i nordliga Sverige.
Tänk så omöjligt det är att sia säkert om framtiden. En skål nyskördade egna druvor på köksbordet har blivit inte bara verklighet utan en självklarhet.
Inlägg någon dag senare: Jag minns plötslig namnen på mina gamla lärare. Magistern som lärde oss sången hette Holmberg och han gifte sig alltså med min fröken, småskolelärarinnan Jakobsson, Förnamnen har jag glömt. Jag minns hur hon blev uppvaktad med blommor på dörrvredet en morgon när vi ställde upp i korridorens två raka, tysta led och hur hon rodnade en aning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar