År 2021, mitt under pandemin, vandrade Ulla och jag en vacker sommardag omkring en god stund på Tåkerns västra strand. Vi genomsökte strandängen alldeles norr om Väversunda på jakt efter getingspindel. Vi ansåg att det var ett perfekt göra när allt annat normalt socialt umgänge var uteslutet, ja nästan förbjudet.
Adam på fältstationen hade berättat för mig om tämligen rikliga fynd av arten i gräsmarkerna nedanför strandvallen och för mig som bara upplevt arten söderut i Europa tidigare artade det sig till en spännande utflykt.
Men hur vi än sökte den där dagen, med fyra gemensamma ögon, fann vi aldrig någon getingspindel. Så märkligt.
Två år har gått och därför önskade jag att vi i "Tisdagsklubben" skulle hälsa på hos biologen Anders i Kindabygd för att ge oss själva en ärlig chans; hos honom var getingspindeln nämligen ett säkert kort, eftersom han sett det första exemplaret redan för cirka tio år sedan och numera hade årlig koll på utvecklingen.
Anders vid grinden till sitt landskap, den vackra dalen i Kinda, vid Tjärstad och Kättilstad.
- Jag har just varit ute en sväng och noterat flera getingspindlar, meddelade Anders. Välkomna hit!
Igår åkte vi.
Först fikade vi som sig bör och sedan behövde vi inte anstränga oss över hövan. Ett par hundra meter söder om gården bara, följde vi den grusade åkervägen ut i jordbruksbygden, då Anders stannade upp och började spana mot dikeskanten.
Ni ska leta i läutrymmen mellan grästuvorna. I solbelysta och uppvärmda små "hålor" . Spana efter ett glest hjulformat nät med vit zick-zack-snörning i mitten. Där sitter spindeln.
- Ser ni den, säger Anders och pekar med staven. Där mitt i bilden sitter min första getingspindel.
Vi letade alla intensivt på båda sidor av vägen. Var och en och tillsammans hade vi snart hittat ungefär femton olika individer på en sträcka av bara hundra meter. Nästan samtliga satt på den sida som låg mest i lä d v s vinkelrätt mot vinden, som sedvanligt drog från SV. Det var ett klart tecken.
Getingspindeln gör skäl för sitt namn.
Jag smög närmare. Spindeln satt tryggt kvar fastän jag var så nära. Jag fick tacksamt och enkelt fantastiska foton och mådde som en prins; kunde knappast se mig mätt på detta vackra djur.
Getingspindeln från buksidan. Man förstår att den annorlunda gul-svart-vita tigerrandningen är ett bra kamouflage.
Alla letade efter "en egen" modell i gräsets labyrintlandskap.
Att getingspindeln troligen har en specialdiet förstod vi snart. I nästan alla nät fann vi nämligen fångade gräshoppor; lämpligt stora och därmed perfekta byten för det glesa och lite "slarviga" nätbygget.
Fångade och buntade gräshoppsbyten.
Hemma i ateljén fortsätter jag nu att ta del av mer information om getingspindeln och dess historia:
Från att ursprungligen ha varit en Sydeuropisk och Nordafrikansk art spred den sig under 1900-talet norrut över Europa i etapper och de första getingspindlarna anträffades i Skåne på 1990-talet. Spridningen i vårt land har fortgått och idag påträffas arten över hela Sydsverige relativt allmänt upp till Mälardalen men den börjar nu hittas även i Norrland. De första individerna i Östergötland upptäcktes vid Linköping och Motala år 2015 och strax därefter anlände arten till Anders i Kinda, där alltså även jag fick möta den.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar