Äh, Indiansommar är ju inget bra uttryck för en sommar som anländer sent, kopplat som det är till ett daterat folkepitet som bör skrotas snarast. I brist på ett nytt lämpligare uttryck, är det i alla fall inte en Brittsommar, som är den sensommar som anländer runt Britt och Birgitta och alltså är vikt för den första veckan i oktober. Glöm nu inte detta så att allt hamnar rätt i kalendern!
Kan vi inte bara bestämma oss för att kalla den Sensommar. Det är nästan tjugofem grader varmt nu och med flödande sol. Idag kommer det att bli bad, jag lovar! Vi ska nämligen åka till dotterns familj vid Lilla Rengen i Brokind där bryggan vid sjön väntar.
Varje år återkommer jag till vårt potatisträd. Det blir bara vackrare och större för varje år och därför alla dessa bilder. Ni får stå ut med det. Trädet är min stolthet.
Efter tjugo års skötsel, omplanteringar och konkande ut och in, är stammen nu nästan decimetertjock. Skotten som skjuts under sommaren är dryga metern långa och blomningen exellererar två gånger per säsong.
Efter beskärningen som jag gör vid uttagningen i början av maj kommer det fram mängder med blommor på de avkortade skotten. Därefter växer nya långa skott ut, som börjar toppblomma i augusti till september. Innan första frost beskär jag ner trädet igen och tar in det över vintern.
Jag har tidigare berättat om min lilla ängsförsök på baksidan av ateljén. Inget märkvärdigt alls, bara en liten flik av kommunal, trivial gräsmatta som får leva ett annat liv. Jag sade till om klippning i veckan med maskinen ställd på hög nivå för liekänsla.
Nu är det gjort och jag har varit ute och räfsat ihop gräset, hö är det väl knappast, att stoppas i säckar för bortforsling.
Under mitt arbete börjar turkduvan tuta från den stora askens krona över mitt huvud. Han spelar säkert för en ny kull. De är nästan tokiga de där turkduvorna, verkar inte förstå vår årstidsordning alls. Förra året fann jag nyflygga ungar den 25 september. Det blir visst samma sak i år igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar