24 oktober - Vernissage

.
Äsch! 
Jag tog lite bilder med kameran under lördagens vernissage på min Tranåsutställning, men jag får inte över dem till datorn just nu, efter att ha snubblat på kabeln. Tydligen blev någonting stukat. 
Men helt strandsatt är jag inte eftersom dotter Karin har sänt mig ett mejl, där jag bland andra finner en beskrivande bild som hon tog inför den publika tillströmningen; ett ganska illustrativt foto av en trött verkmästare.

21 oktober - Välhängt

.
Utställningen på Galleri Konstgården i Tranås är nu väl hängd. Allt är klappat och klart och jag kan inte göra mer.
Imorgon kl 11.00 slår portarna upp. 

Varmt välkomna!

Imlnigen

18 oktober - Utställningen närmar sig

.
På lördag är det efterlängtad vernissage på galleri Konstgården i Tranås; efterlängtad åtminstone för mig själv, som ser fram emot ett avslut på ett långt åtagande och en krävande insats.
Det var definitivt enklare förr. 
Jag menar, jag minns mina första utställningar, då det mest var eufori och förväntan i sinnet. Skaparlusten var barnsligt trygg och förankrad och jag var lycklig över möjligheten att få verka och åtminstone i förväg nästan alltid nöjd med mina verk.

Efter ett långt konstnärsliv, snart fyrtio år, har mina egenkrav skärpts rejält och självförtroendet får sig ständiga knäppar under resans gång. I mitt huvud finns idag hela tiden känslan av att "mina verk måste bli bättre på alla sätt varje ny gång". 
Så är det bara! Det går inte känslomässigt att kohandla i ämnet. Själv är "bästa" kritiker.

Jag känner att jag ännu utvecklas. Det står inte still och det går inte bakåt, ännu. Det är bra. Det är t o m nödvändigt för att kunna fortsätta.
Huruvida det konstaterandet stämmer överens med andras upplevelse av min konst är däremot inte självklart korrelerat. Men jag kan bara svara upp mot mig själv.

Jojo ...

På lördag kl 11 öppnar utställningen. Jag har idag skrivit rålistan färdigt och den omfattar 50 verk, akvareller och oljor samt några teckningar ur boken "Pilfink". Vad som kommer att visas av detta får vi se när fredagskvällen är kommen, då är det nämligen färdighängt.

Hoppas att ni känner för att komma. Det är värdefullt för mig! 
Allt om tider och sånt finns i bilden nedan.
Välkomna!

14 oktober - Nu tar jag helg

.
Efter ett oerhört intensivt och enträget oljemåleri, först hela sommaren vid Stugan och därefter, den senaste månaden, inomhus i ateljén, tar jag långpaus nu ... tror jag. Fast på måndag är jag möjligen på det igen, så där petigt, men jag ska verkligen försöka låta bli. Jag är färdig, det blir inte bättre. Alla motiven gick inte i hamn förstås, precis som det brukar vara, men så långt som jag orkat är det färdigmålat, så nu är det dags att dra ett streck för den här gången.

Nu tar jag helgledigt och därefter kommer jag att ägna början av nästa vecka åt förberedande arbete inför utställningen med vernissage nästa lördag såsom att skriva listor, måla dukkanter, göra upphängningsanordningar m m.

Vi ses, hoppas jag, på Galleri Konstgården i Tranås nästa lördag på vernissagen. Då får ni se mitt verk "Hommage à Monet" live.
Kan de va nåt?!

Välkomna!

13 oktober - Mitt i hösten

.
Lika överraskande varje år är det hur fort hösten framskrider när den väl har börjat. Det är bara exakt en månad sedan som jag badade i ett behagligt varmt Vättern en alldeles ljummen och vindstilla sommarkväll.

Detta har jag faktiskt svårt att föreställa mig idag, när det är ordinarie höstruskväder ute. Och sen det svåra mörkret på det. 

Tre frostmorgnar har vi haft redan i Ödeshög och kylan tränger in i kroppen idag igen när jag hämtar tidningen. 
Men, längs förrådsväggen blommar det samtidigt väldigt vackert.
Det är en art av "småspritig" solros som vi har växande där. Växten tar god tid på sig och varje år brukar det bli knappt med själva blomningen eftersom blommorna slår ut först i oktober trots sin frostkänslighet.

Men i år drev den milda förhösten på ordentligt och i god tid och knopparna utvecklades snabbt och lyckosamt. När jag traskar ut till postlådan för tunt klädd och i träskor lyser de upp mitt sinne och vårt prång likt hundra små minisolar. Nog blir man glad av sånt!

Glad blir säkert också min närmaste granne Anders om han händelsevis skulle slinka in i min Naturliga Dagbok. Han är nämligen stadigt förankrad HV71-fan. Det gäller alltså ishockey om någon undrar. Vi brukar ha våra ordduster han och jag, eftersom jag som f d Linköpingsbo känner att jag måste hålla till där, även om jag tar det hela med mera jämnmod än jag tror Anders gör på sin kant.

Den gåva jag fick av honom för en sommar sedan, en luvtröja med HV-71-insignier, han hade väl växt ur den själv och ville uppmuntra mig till lagbyte kantänka, har kommit till god användning i min målarutstyrsel. 
Se själva hur väl den passar vid staffliet.

Man får stå ut med somligt!

12 oktober - Sparat för framtiden

.
Lördagen den 1 oktober, under Ödeshögs konstförenings kulturhelg i Hästholmen, samtalade konstnärerna Lasse Frisk, Olle Schmidt och undertecknad om konst inför publik under suverän ledning av Moa Frisk från Kulturskolan. Elin Redin som också var inbjuden konstnär kunde tyvärr ej medverka under samtalet.
Den initierade, tjoget stora publiken tycktes nöjd och intresserad och vi fick gott om frågor under tiden och rika applåder efteråt.
Själva var vi, ganska överraskande, också mycket nöjda över hur det hela gick. Det blev, tyckte vi, ett givande samtal om konst, konstnärskap, skapandets glädje och vånda och konstnärens villkor.

Allt dokumenterades av vår egen "Gustaf Danielsson", den nyutbildade filmfotografen Anders Magnusson från Hästholmen.
Han har lovat att redigera materialet till hanterbart format för presentation.

Och tänk, jag insåg just nu att med denna lilla "happening" lördagen den 1 oktober i Hästholmen, skapades historia i någon form. Så bra att allt blir kvar; sparat för framtiden.

10 oktober - Nära kan också kännas häftigt

.
Jag läser på morgonen kåseriet i Västmanlands Läns Tidning av Per-Ola Holm om skogsmarken norr om Västerås, hur  älgjakten påverkar skogspromenaden, och i blickfånget tronar en lappuggla, i ett foto av Roland Löfdahl.

Faksimil ur VLT - en artikel av Per-Ola Holm.

Vi är på besök hos Ullas mor Brith som firar 95-årig födelsedag och jag funderar efter läsningen på att försöka slita mig till lite egentid i skogen.

För tre veckor när vi också var på besök i Västerås träffade jag ornitologen Bernt vid den numera rekonstruerande Frövisjön utanför Skultuna, en fågellokal som med tiden har blivit "min egen" under alla besök här uppe i Bergslagens södra skogsbygder i Ullas barndomsmarker tillika min fars, i Skultuna respektive Ramnäs, två små grannorter.
Nåväl. Bernt frågade till slut om jag möjligen hade varit och tittat på lappugglorna i skogen.

"De har jag inte. Men jag känner till historien," svarar jag, "men jag vet förstås inte riktig var den äger rum".

"Känner du till Slagårda?" säger Bernt

"Mycket väl", svarar jag. "Där har jag varit på besök flera gånger hos Elsy och Arne, mina svärföräldrars allra bästa vänner".

"I den trakten är det ", säger Bernt och förklarar sen lite närmare eftersom han uppenbarligen har kommit att lita på mig.

Jag tar vara på det lilla fönstret av tid. Inte för att jag tror att jag så här mitt på dagen och under ett kort besök verkligen ska ha en chans på lappuggla, men mera för rekognonserings skull, för framtiden.

Så nu sitter jag där vid vägbommen. Vädret är grått och regnet faller stilla i lä. Spillkråkan ropar, talltitan varnar och nötskrikorna far i skytteltrafik över skogen. Bakom mig leder en nyanlagd skogsväg rakt in genom granmuren. Skogsvägarna är många i trakten men skogen däremellan är ganska folktom, jämfört med skogarna hemma i Östergötland. Här finns plats för vildmark, ett vargrevisr till exempel, men också för en hiskelig mängd stora fula kalhyggen.

Det finns en klar Norrlandskänsla här uppe i vissa av Bergslagens skogar. Snön kommer tidigt och faller djupare än hemmavid och granarna är smalare, undervegetationen mellan de talrika stenblocken är nästan bara mossgröngrå och ofta blomsterfattig.

Du kan spana ut över de igenlagda åkermarkerna på andra sidan vägen, har Bernt sagt till mig. Ibland har jag stått där i timtal, fortsätter han, och så plötsligt har det hänt. Det är fina jaktmarker för lappuggla.

Men jag har förstås inga timmar på mig och dagen är säkert för ljus, men spanar gör jag.
Kikarfältet glider fram och tillbaka över terrängen. Inget mera händer men spänningen kryper i skinnet. Ibland kan det räcka med detta. Närheten till möjliga upplevelser kan ibland vara nog.

Hemfärden går över skogen bort till Bovallen och mina ögon spanar intensivt efter vargar som jag vet finns här i trakten.

7 oktober - Oljemåleri i ateljén

.
Den senaste veckans intensiva nordanvind gjorde det till slut omöjligt för mig att stå på min målaraltan vid Stugan och måla. Dukarna fladdrade och mina händer stelnade och efter någon dags enträget försökande gav jag upp.
Jag kontaktade entreprenören för renoveringen av ateljén och bad om en paus i återställningsarbetet som faktiskt efter tre månader börjar närma sig slutet. Målarna som skulle återkomma under dagen fick återbud fjorton dagar framåt. 

- Ni är välkomna tillbaka efter den 24 oktober. Jag är i akut behov av min ateljé. Jag måste själv få disponera den för att ha en chans att avsluta mitt viktiga arbete inför min utställningen, meddelade jag när jag till slut insåg att det ändå var jag som hade beslutanderätt i ärendet.

Från en dag till en annan löste sig knuten; vilken tur att galleridelen i ateljén ändå var användbar, t o m ljusare, renare och för ändamålet bättre skaffad än brukligt. Skaparusten infann sig direkt.

Så nu sitter jag här, instängd för en gångs skull i mitt oljemåleri, men lycklig över att vara igång. Ångorna från oljemåleriet som jag egentligen inte tål får jag stå ut med en tid men jag har ventilationen igång på manuellt högvarv hela dygnet.

Och istället för på stugväggen hänger mina pågående verk på galleriväggen. Nu kör jag!

2 oktober - Flyttväder

.
Så tog den stenhårda sydvästen slut och ersattes av ett betydligt lugnare drag från norr. Det är sånt väder som passar tranor perfekt den här tiden på året och nu går plogarna fram däruppe i himlen stadigt och snabbt.

Transträck idag över Ödeshög.

Överallt brusar det också av starflockar. De far mellan stubbåkrarna och trädgårdarna på jakt efter både animaliskt och vegetabiliskt.

Mycket mat finns att hämta i äppelträden som dignar av frukt och samma sak gäller både rönnbär och fläderbär. Fläderbuskarna är riktigt svarta av fruktställningar.

För något år sedan provade jag att käka några såna där fläderbär men jag gör inte om det. Jag tänkte att kan svarthättor och ärtsångare, björktrastar, koltrastar och starar så kan väl jag. Men, jag blev illamående och lite yr faktiskt och idag vet jag bättre.
Fläderbären innehåller nämligen blåsyra och är ätliga först efter kokning i ungefär 20 minuter, då cyaniden dunstar bort all världens väg. Sen är det ok att göra smaklig saft och sylt.

Jag tog en sväng ner till Stugan även idag, utan ambitioner att måla. Ibland känns det nödvändigt att bara studera mina verk helt torrt och idag var just en sån dag.
Och då kunde jag förstås inte hålla mig från att ta en sväng ner till vassarna vid kanalbanken för att se till skäggmesarnas högflykt.

Skäggmesar var det tämligen gott om. Jag stötte på tre rejäla flockar på en sträcka av tvåhundra meter. Men det var lugnt på flygfronten, högflykten verkar inte ha kommit igång ordentligt ännu efter den osedvanligt milda hösten. Men snart så! Det verkar ladda upp rejält.

Vid båtplatsen kom jag rakt in i ett tätt meståg. Där fanns stjärmesar, blåmesar, talgoxar, trädkrypare och flera gransångare men hur jag än lyssnade fann jag ingen efterlängtad taigasångare. Det hade suttit fint annars denna taigasångarhöst utan sin like. Men än är jag inte bönhörd i det ärendet hemmavid.

29 september - Inbjudan till Konsthelg i Hästholmen

.
Nu har det blåst rejält i två dagar, idag värre än igår och så hårt att dörren flyger upp ur händerna vid Stugan när jag öppnar och så vida pass (som man säger i Östergötland) att mina dukar på staffliet därefter kommer att skaka med "shaking news" som möjligt resultat, vilket i så fall är nytt grepp i mitt måleri.
Inte vet jag precis var gränsen går mellan kuling och storm, runt 17 m/s troligen, men känslomässigt är det ändå storm som råder och jag hukar mig vidare runt stugknuten och tittar mot de stora asparna för att beräkna om höjden i vågrät position möjligen kan utgöra ett hot mot huset och min passage. 

Grågässen kommer i motvinden, kämpande och långsamt tätt över hustaket. Annars är det inte mycket som flyger, mer än vissna löv och tunna grenar.

Trots vinden är jag tålig, måste vara tålig. Mitt kall och beting är oåterkalleligt. I god tid till den 22 oktober och utställningen i Tranås måste jag vara färdig och det alldeles oberoende av hetta, regn, storm eller snö. 
Friluftkonstnärens lott är hård men rättvis och gott om kläder har jag.

Jag tar med tre oljor hem till ateljén, tre troligen färdiga ena men helt säker på det är jag ännu inte, ty jag brukar vilja ha några dagar extra för att fundera på och begrunda detaljerna.

Nåväl med i bilen är de i varje fall, de tre oljorna. Men längre än till Lövängsborg vid Väversunda kommer jag just inte. 
Trädet som ligger över vägen är inte stort, en tanig men högrest sälg bara. Men den hindrar mig att komma vidare. Så mycket vind är det alltså, tänker jag. Och så tänker jag lite till: ska jag våga försöka köra över grenarna?
Jag bestämmer mig dock, intelligent nog, för att försöka släpa undan trädet. Det är emellertid segare än väntat och ryggen är inte till någon större hjälp heller, så jag vänder bilen istället och tar en annan väg hem. Värre än så är alltså inte problemet. Lite nytta gör jag faktiskt också genom att meddela skolskjutsen som jag möter att vägen är blockerad längre fram. 
Man måste hjälpas åt när det stormar.

Tavlorna är mindre suddiga under utställningen.

Att jag tar hem tre oljor, ramar och fixar och sen  riggar upp dem för tillsyn och fotografering på ateljéväggen beror på att jag har tänkt mig dessa tre alster, bland annat, som representanter på en liten utställning i Hästholmen nu till helgen.

Det är Ödeshögs Konstförening som har bjudit in mig och fyra andra kända konstnärer till en jubileumsutställning i bygdegården.
Konstverken skall levereras imorgon för hängning och sen är det öppet ... se ovan ...

Lördag kl 15.00 kommer vi konstnärer att medverka i ett samtal om våra konstverk och om konst överlag under ledning av Moa Frisk.

Jag och Ulla tänker också närvara vid och njuta av den fina jazzkonserten på söndagen kl 16.00

Kanske vi ses? Jag hoppas det! Välkomna!

29 september - Vattenskadan i ateljén

.
Nu har fläktarna arbetat färdigt i mitt galleriutrymme i Ateljé Gebbe. Äntligen har de tjocka timmerväggarna torkat. Det tog tre månader.

Nu är byggjobbarna tillbaka. Golv, tak och väggar byggs om på nytt. Ett moment återstår därefter - målningen - och med den kan det bli bekymmer får jag reda på av förmannen "Kimmen". Det är just nu nämligen akut brist på tillgängliga entreprenörer i den branschen. I värsta fall kan det ta minst en månad extra, meddelar han.
 Men jag håller tummarna för bättre utfall föstås.

Jag har förresten skrivit ett ganska precist formulerat brev till min hyresvärd Ödeshögs bostadsbolag, ÖBO. Jag har framfört en del ganska skarpa åsikter. Nu får vi se!

26 september - Oljemåleriet

.
Precis hemma nu, efter en lång målardag vid Stugan. Underbart sommarväder september till trots gör verksamheten och närvaron till en fröjd.
Jag arbetar sedan lång tid tillbaka med ett tiotal oljemålningar samtidigt och idag har jag nog definitivt avslutat dessa bägge motiv. Ett antal återstår.

Efter vårregn

Jupiter

23 september - Besök

.
Igår hörde jag mjuka röster från baksidan när jag anlände till Stugan och jag undrade, eftersom jag såg varken bil eller cykel.

På altanen sitter två kvinnor och småpratar. De ser mig inte först men vänder sig om och ber om ursäkt för intrånget vid "Gebbes målarstuga".
De dricker kaffe ur termos och har beteshagen med korna framför sig och de är på utflykt.
De heter Annika och Katarina och jag känner dem väl. De är från Ödeshög precis som jag.

Annika och Katarina.

- Vi sa just det, säger de, tänk om Gebbe kom nu och fick se oss sitta här och fika på hans altan. Och så tänkte vi också på korna som ligger där borta i solen, att de inte verkar vara vana vid att komma fram till staketet. Kanske han inte är så social och pratar med dem, Gebbe, kor brukar ju vara så nyfikna.

- Nog pratar jag med dem, svarar jag, och sjunger. Men de njuter säkert av solen och vilan bara.

Annika och Katarina är barndomsvänner och skolkamrater från Svanshals gamla skola; i huset där Tåkerns Vandrarhem ligger idag, säger de, och vi var alltid tillsammans som barn och unga och idag, i det sköna höstvädret, tänkte vi oss en nostalgisk promenad genom vår barndoms bygd.

- Vi har parkerat borta vid Ramstadbron eftersom det var fullt på parkeringsplatsen vid Holmens gamla skola. Det har blivit en lång promenad men vi tar god tid på oss, säger de.

Sen samtalar vi en stund om bygden, gårdarna, människorna och våra gemensamma bekanta.

- Vill ni se hur jag har det härinne? frågar jag, och så går vi in en stund.

- Vilket mysigt hus och så många fina tavlor. Jag tror att de är färgstarkare idag än som jag känner dem sen tidigare, säger Katarina. Tack för titten förresten. Det har varit en härlig dag, men nu är det nog hög tid för oss att gå vidare om vi ska komma hem i tid.

På vägen bortom åkern ser jag dem försvinna, hela tiden småpratande, tillbaka mot bilen i sin vandring över slätten.

Nostalgi av bästa sort, tänker jag, när livet är som bäst!

21 september - Höst

.
Höstdagjämning. Dygnet balanserar ljus och mörker över hela jorden. Men redan om någon dag kommer natten att dominera. Och det går fort utför med det ljusa. En halvtimme i veckan säkert nu när det går som fortast.

Igår, just när dagen skumnade och ljuset blev för svagt för mitt måleri, njöt jag en stund av tranornas mäktiga insträck mot sjön, där de samtidigt mötte grågässens lika mäktiga utsträck från sjön.

Vid komposten pågick ett bröllop i det fördolda. Spindelhanen var på besök i honans nät med tydliga avsikter.

Samtidigt som jag stod där ringde mobilen. Det var Christer, min gamle vän, som bjöd in till ugglefångst borta i Glänås strandskog, där han och Henrik riggat upp sexmetersnät i fyrkant, men en ljudspelare i centrum.
Tipset hade han fått av Juhani Vuorinen som i sin tur fått tipset från Finland eller Baltikum, tror jag, att det med hjälp av en ugglas spelläte i kombination med muspip på en ljudfil, lätt skulle gå att fånga ugglor av alla de sorter för en effektiv ringmärkning.

Nu var det dags att pröva, tyckte Christer och Henrik. Så med laptopen laddad och bluetoothen på tryckte Henrik igång projektet samtidigt som jag anlände.

Sen var det att vänta en smula. 

- Vi ger ugglerna en timma, säger Christer. Det är lämpligt enligt Juhani. Det brukar kunna hända redan efter en kvart i och för sig, men det här är ju första gången för oss.

Nå, hur gick det?

Jojomen, vid första försöket hänger en kattuggla i ett av näten. Vi blir väldigt överraskade faktiskt. Kanske ingen av oss trodde på försöket. Fantastiskt helt enkelt!

Ugglan vi fångade är av s k röd eller brun färgfas. Det finns också en grå variant s k grå fas. Den "grå" kattugglan är nordligare och bunden till skog och obygd medan den "röda" tillhör slätt och jordbruksbygd med träddungar och gårdar. När det slår till och blir en hård vinter är de "röda" kattugglorna betydligt känsligare och påträffas ofta döda.
Dags för en splitt av kattugglan till två arter? Det skulle många fågelskådare gilla. Tänk att få ett extra kryss helt utan ansträngning.

Två lycklig ugglefångare på väg till ringmärkningsbordet.

Tack för att du ringde Christer, så att jag fick vara med om detta lyckade experiment!

20 september - Ett ansvar och en glädje

.
Ullas och mitt engagemang med flyktingar som anlänt till Ödeshögs kommun är ett ansvar och en glädje som tar sig många uttryck.

15 september - Skäggmesen är Ödeshögs fågel

.
Under ett möte igår som var initierat av Östergötlands Ornitologiska Förening blev skäggmesen offentligt och definitivt utsedd till Ödeshögs kommuns egen fågel.
Med på mötet som ägde rum på kommunkontoret var miljöchefen Annelie Vestergren, ordförande i ÖGOF Jussi Tranesjö, Bo Håkansson från Tåkerns fältstation samt undertecknad.

Idén bygger vidare på att Sveriges befolkning alldeles nyligen har röstat fram en nationalfågel, nämligen koltrast samt att en regionalfågel för Östergötland, knölsvan, var vald sedan tidigare. Nu menar ÖGOF att det är dags för länets kommuner att gå vidare i samma anda med val av varsin egen kommunfågel. Några kommuner ligger före. Så har t ex Norrköping valt kungsfiskare, Linköping rödspov och Vadstena svarttärna.

Valet för Ödeshög stod mellan flera arter t ex pilgrimsfalk eller någon Tåkernfågel som brun kärrhök eller rördrom. 
Nu blev det till slut skäggmes faktiskt enligt ett förslag från undertecknad och den utsågs enhälligt och med ackuratess.

Skäggmesen är en riktig Tåkernfågel, troligen den "mesta och bästa" representanten för den unika fågelsjön Tåkern som har sin största del just i Ödeshögs kommun där också skäggmesen har sin tätaste och "viktigaste" förekomst i landet. Tåkerns unika vassområde fungerar som ett absolut avgörande spridningscentrum för skäggmes. Det finns endast en handfull lika viktiga refuger för arten i Eurasien och Tåkern är den nordligaste stabila utposten av sådan väsentlig karaktär och därför en slags garant för skäggmesens långsiktiga fortlevnad i norra Europa.

Det kommer sannolikt att bli aktuellt med fler rapporter i detta ärende.

14 september - Extremhöst

.
Man kan, ur rent egoistiskt personliga skäl, inte tycka annat än att hösten 2016 hittills varit gudomligt skön och njutbar.

När jag idag således målade vid Stugan som vanligt drabbades jag av tankar kring den unika sensommarvärmen på så sätt att jag längtade efter ett svalkande bad eftersom jag faktiskt blev riktig svettig och överhettad i solen och värmen, så där som man normalt blir på högsommaren ungefär. 
Jag ringde hem till Ulla och föreslog en tur till Stora Lund vid Vättern. 

- Absolut, svarade Ulla.

- Jag kommer direkt, svarade jag.

Jag satte mig i bilen, först 28 grader som efterhand stabiliserade sig runt 24, och åkte hemåt. Snabbt packade vi i badattiraljerna och drog iväg.

Totalt fullsmockat var det vid Ombergsgolfen med helt fullskiten parkeringsplats, men alldeles ensamma var vi på klipporna vid Vättern som låg som en spegel i dallret. 

- Det är det bästa badet i år, säger Ulla, och jag måste nog hålla med.

Ulla tar en skön simtur i svalkande och njutbart Vättervatten.

Det var ännu så varmt i vattnet att vi fullt njutbart kunde simma runt i speglingen av Omberg och Ellen Keys Strand. Vattnet kristallklart som alltid. Vilken gåva Vättern är för oss. Har man en gång börjat bada där, finns inget alternativ i samma klass.

Kanske blev det årets sista friluftsbad hemmavid. Men värmen skall bestå åtminstone också i morgon så vi får väl se.

Det finns dock en baksida. Vet inte om jag vill tänka på det men jag andades ju om de dystra ödestankarna i min första mening. Klimatuppvärmningen. 

Det finns skrämmande fakta på bordet. 
Klimatuppvärmningen tar språng just nu. Varje månad under 2016 har varit varmare än föregående års och nya värmerekord slås hela tiden. 
Meteorologen Pär Holmgren är en svensk väckarklocka i ämnet och via länken nedan delar han med sig av mycken dokumentation. 
Nog kan man bli skraj för mindre.

Länk

13 september - Minnen av ett galleri i Falkenberg.

.
Det är ett tag sedan nu, år 1988, som jag hade min tredje och sista utställning på Galleri Flamingo i Falkenberg.
Walter Peterson var galleristen som blev en viktig person för mig. Han var en mentor och hade bestämda åsikter och idéer om konsten och mitt målande.
Seved Isacsson som drev Galleri Vättern i Motala var den förmedlande länken och jag vet att Seved och Walter liksom utbytte konstnärer mellan sig. På så sätt blev jag en i "stallet" också på det välkända och krävande Galleri Flamingo.

Jag hade, och har fortfarande i viss mån, som målsättning att ibland anpassa mina motiv geografiskt till galleriernas läge i landet. På så sätt kom jag ju i närkontakt med en mängd olika landskap vid mitt på den tiden redan inriktade och viktiga landskapsmåleri och jag lärde känna nya platser som inspirerade mitt arbete. Så till exempel gjorde jag inför en tidigare utställning på Galleri Flamingo en flera dagar lång och detaljerad resa genom Halland från söder till norr, från Laholmsbukten till Kungsbacka, Särö och Onsala, Nidingen inkluderad, vilket resulterade i en serie "dagboksmålningar" i akvarell. Jag tror nästan trettio stycken.

Hösten 1988 var det så dags igen för en ny utställning i Falkenberg och den här gången tog jag innan med hela familjen på semester en vecka under sommaren och för mig blev naturligtvis också detta en av flera studieresor i bygden inför kommande utställning.

Tidigt 1988 fick jag fokus på den alltmer ökande sälstammen längs kusten. Sälarna blev allt vanligare att skåda efter fridlysningen av både gråsäl och knubbsäl; en härlig renässans från det som gällde innan den stora utslaktningens tidevarv.
Alltså bestämde jag mig för att presentera några målningar med sälar.

Jag gjorde en verkligt stor och genomarbetad oljemålning och flera små akvareller och skisser av knubbsälar i typiska positioner på låga strandstenar. Jag tyckte själv att det mesta blev verkligt lyckad och jag är fortfarande väldigt stolt över den stora oljemålningen ovan.

När utställningen började hände det emellertid plötsligt något stort och nästan makabert på västkusten. Säldöden! Kommer ni ihåg den? Den som många sade, hjälpte Miljöpartiet in i riksdagen för första gången. Sjukdomen visade sig vara en virussjukdom, en sälpest, som slog ut stora delar av beståndet, men då, 1988, visste man fortfarande inte detta utan såg allt som ett rent miljöproblem.

Walter som hade idéer för allting insåg möjligheten till att sälja in målningen och utställningen för en större publik genom att samarbeta med bl a ett stort västkustrederi, Världsnaturfonden och regional länsstyrelse.

Sålunda blev min stora oljemålning med knubbsälar "Sälbådan" till en affisch, ett "varumärke" för en unik miljösatsning och den såldes även till publik för att samla in pengar.
Jag själv fick inga extra pengar utöver att själva oljemålningen såldes men mycken uppmärksamhet och till och med en hedersnål från WWF. Dessutom blev det en hel del press förstås, vilket gynnade själva utställningen väsentligt.

Under samma utställning valde jag även ut ett annat tema att arbeta med.
Jag var, och är fortfarande, mycket fascinerad av storskarvar. Även dessa idag kontroversiella fåglar var tämligen nya inslag i naturen vid tiden. De ökade emellertid snabbt under 80-talet och framåt längs våra kuster från att ha varit mycket ovanliga tidigare.

Den stora skarvdebatten som alla känner till från idag fanns knappast alls på den tiden och jag förstår inte heller idag hur en fågel kan komma att bli så hatad, beskylld och missförstådd i vissa kretsar.
I mina ögon är storskarven en mycket vacker och väldigt spännande fågelart som jag skulle sakna rejält om den försvann ur vår natur.
Så har jag sagt också detta, så att ni alla vet var jag står i den frågan.

Nåväl. jag gjorde alltså flera målningar med storskarvar. En stor och pampig olja som jag döpte till "Skarvsäte" samt ett flertal akvareller, teckningar samt en litografi och en serigrafi Jag vet inte var oljemålningen befinner sig idag, den liksom "Sälbådan" såldes nämligen på utställningen i Falkenberg, men jag skulle bra gärna vilja veta.

Detalj ur min serigrafi "Storskarv".

Idag kanske man skulle välja ett mera publikt och okontroversiellt motiv att satsa så stort på som jag gjorde då. Men jag är stolt över mitt tilltag!

Utställningen 1988 blev alltså min tredje och sista utställning på Galleri Flamingo. Något år senare mitt under arbetet segnade Walter nämligen plötsligt och oväntat ner och avled. Det blev det tomt i både hjärta, tanke och gärning och således inte någon ny tredjeårsupprepning av utställning i Falkenberg
Jag är idag mycket stolt och glad över den tid som var och de möjligheter Walter skapade också för mig i sitt förnäma Galleri Flamingo.

Se mer: Galleri Flamingo lägger ner verksamheten 2012

13 september - Det sjunger falskt i bålgetingholken

.
Det sjunger, möjligen på sista versen och kanske en aning falsk, tror jag, ur fågelholken vi husknuten på Stugan nere vid Tåkern. Det ligger liksom en svag ton över tomten när man lyssnar noga.
Bålgetingar har nämligen tagit över och lite undrar jag vad som faktiskt har hänt.

Eftersom etableringen verkar ha skett nyss, under hösten, jag har alltså inte sett några bålgetingar vid just den här fågelholken tidigare i sommar, men väl i grannskapet, trodde jag och tror jag kanske fortfarande, att det var en nyflygg drottning som var ute för att rekognonsera inför kommande säsong. 
Kanske, tänkte jag, går det till på det sättet, att de nya drottningarna spanar in och prövar tänkbara boplatser redan i år för att vara tidigt klara inför sitt magnifika kommandeliv under nästa. Och, tänkte jag också häromdagen, då när jag upptäckte bålgetingen sitta där och surra i holkhålet, att det kanske kunde vara värt ett litet skriveri i form av en teori i min Naturliga dagbok om detta tänkta sammanhang.

Men igår blev jag istället villrådig, något var fel med det hela, ty nu satt inte bara en bålgeting där och surrade i öppningen. Jag såg två. Om det verkligen var drottningar blev jag då också lite tveksam till, när min ursprungliga geniala teori riskerade falla pladask. 

För inte, kan väl två drottningar tänka sig att slå ihop sina påsar; ingen aggression fanns dem emellan, var det här ändå ett av mig sent upptäckt sommarbo, men i så fall plyttelitet, inget bomaterial syntes i holköppningen som det brukas göra när det gäller bålgetingar, och, jag såg endast dessa två getingar på plats. 

Hur kommer man vidare med sådana funderingar? Ja, ni förstår kanske att jag är brydd.

10 september - Korp och korpbok

.
Korpen upphör nog aldrig att fascinera.
Boken Korp av Göran Bergengren och undertecknad upphör visst heller aldrig att recenseras.
Den senaste recensionen enligt vår kännedom fanns på Kultursidan i finska Hufvudstadsbladet den 29 augusti 2016, där Nalle Valtiala lyfte fram två nya böcker om denna hatäskade fågel:

Mika Honkalinna - "Korppiretki" samt vår - "Korp".

Överlag väldigt positiva ord förmedlades. Läsvärt alltså. Tack för det Nalle Valtiala!

 Faksimiler från Hufvudstadsbladet Kultur 29 augusti 2016

9 september - Sensommarvärmen

.
Tur man inte är i Spanien just nu. Upp till 46 grader varmt har uppmätts på sydkusten just nu och på flera platser i landet och i Portugal rasar svåra naturbränder.
Bättre är det här hemma med behagliga dryga tjugo grader och generöst med sol. Värmerekorden slås på löpande band och natten som kommer kan bli s k tropisk, igen, och SMHI räknar med upp till 25 grader under denna dag. Det blir skönt det, med mitt måleri vid Stugan och alldeles strax är jag på väg.

En av de här nyliga underbara kvällarna satt Ulla och jag och njöt på altanen, det är lätt gjort, och jag hade tre sköna av alla mina födelsedagspresenter på gång i tanke och gärning. De här nämligen:

Ernst-skylten från Emma och familj sitter fint på gräsmattan i passagen mellan altan och fruktträd.

Calvadosen från Hanna med familj speglar bärnstensfärgat den låga men varma kvällssolen i glaset på altanräcket.

Jag njuter av detta liv i min nya mjuka t-shirt som jag fått av Karin och Micke.

Det är gott att leva!