23 september - Besök

.
Igår hörde jag mjuka röster från baksidan när jag anlände till Stugan och jag undrade, eftersom jag såg varken bil eller cykel.

På altanen sitter två kvinnor och småpratar. De ser mig inte först men vänder sig om och ber om ursäkt för intrånget vid "Gebbes målarstuga".
De dricker kaffe ur termos och har beteshagen med korna framför sig och de är på utflykt.
De heter Annika och Katarina och jag känner dem väl. De är från Ödeshög precis som jag.

Annika och Katarina.

- Vi sa just det, säger de, tänk om Gebbe kom nu och fick se oss sitta här och fika på hans altan. Och så tänkte vi också på korna som ligger där borta i solen, att de inte verkar vara vana vid att komma fram till staketet. Kanske han inte är så social och pratar med dem, Gebbe, kor brukar ju vara så nyfikna.

- Nog pratar jag med dem, svarar jag, och sjunger. Men de njuter säkert av solen och vilan bara.

Annika och Katarina är barndomsvänner och skolkamrater från Svanshals gamla skola; i huset där Tåkerns Vandrarhem ligger idag, säger de, och vi var alltid tillsammans som barn och unga och idag, i det sköna höstvädret, tänkte vi oss en nostalgisk promenad genom vår barndoms bygd.

- Vi har parkerat borta vid Ramstadbron eftersom det var fullt på parkeringsplatsen vid Holmens gamla skola. Det har blivit en lång promenad men vi tar god tid på oss, säger de.

Sen samtalar vi en stund om bygden, gårdarna, människorna och våra gemensamma bekanta.

- Vill ni se hur jag har det härinne? frågar jag, och så går vi in en stund.

- Vilket mysigt hus och så många fina tavlor. Jag tror att de är färgstarkare idag än som jag känner dem sen tidigare, säger Katarina. Tack för titten förresten. Det har varit en härlig dag, men nu är det nog hög tid för oss att gå vidare om vi ska komma hem i tid.

På vägen bortom åkern ser jag dem försvinna, hela tiden småpratande, tillbaka mot bilen i sin vandring över slätten.

Nostalgi av bästa sort, tänker jag, när livet är som bäst!