Det är ett tag sedan nu, år 1988, som jag hade min tredje och sista utställning på Galleri Flamingo i Falkenberg.
Walter Peterson var galleristen som blev en viktig person för mig. Han var en mentor och hade bestämda åsikter och idéer om konsten och mitt målande.
Seved Isacsson som drev Galleri Vättern i Motala var den förmedlande länken och jag vet att Seved och Walter liksom utbytte konstnärer mellan sig. På så sätt blev jag en i "stallet" också på det välkända och krävande Galleri Flamingo.
Jag hade, och har fortfarande i viss mån, som målsättning att ibland anpassa mina motiv geografiskt till galleriernas läge i landet. På så sätt kom jag ju i närkontakt med en mängd olika landskap vid mitt på den tiden redan inriktade och viktiga landskapsmåleri och jag lärde känna nya platser som inspirerade mitt arbete. Så till exempel gjorde jag inför en tidigare utställning på Galleri Flamingo en flera dagar lång och detaljerad resa genom Halland från söder till norr, från Laholmsbukten till Kungsbacka, Särö och Onsala, Nidingen inkluderad, vilket resulterade i en serie "dagboksmålningar" i akvarell. Jag tror nästan trettio stycken.
Hösten 1988 var det så dags igen för en ny utställning i Falkenberg och den här gången tog jag innan med hela familjen på semester en vecka under sommaren och för mig blev naturligtvis också detta en av flera studieresor i bygden inför kommande utställning.
Tidigt 1988 fick jag fokus på den alltmer ökande sälstammen längs kusten. Sälarna blev allt vanligare att skåda efter fridlysningen av både gråsäl och knubbsäl; en härlig renässans från det som gällde innan den stora utslaktningens tidevarv.
Alltså bestämde jag mig för att presentera några målningar med sälar.
Jag gjorde en verkligt stor och genomarbetad oljemålning och flera små akvareller och skisser av knubbsälar i typiska positioner på låga strandstenar. Jag tyckte själv att det mesta blev verkligt lyckad och jag är fortfarande väldigt stolt över den stora oljemålningen ovan.
När utställningen började hände det emellertid plötsligt något stort och nästan makabert på västkusten. Säldöden! Kommer ni ihåg den? Den som många sade, hjälpte Miljöpartiet in i riksdagen för första gången. Sjukdomen visade sig vara en virussjukdom, en sälpest, som slog ut stora delar av beståndet, men då, 1988, visste man fortfarande inte detta utan såg allt som ett rent miljöproblem.
Walter som hade idéer för allting insåg möjligheten till att sälja in målningen och utställningen för en större publik genom att samarbeta med bl a ett stort västkustrederi, Världsnaturfonden och regional länsstyrelse.
Sålunda blev min stora oljemålning med knubbsälar "Sälbådan" till en affisch, ett "varumärke" för en unik miljösatsning och den såldes även till publik för att samla in pengar.
Jag själv fick inga extra pengar utöver att själva oljemålningen såldes men mycken uppmärksamhet och till och med en hedersnål från WWF. Dessutom blev det en hel del press förstås, vilket gynnade själva utställningen väsentligt.
Under samma utställning valde jag även ut ett annat tema att arbeta med.
Jag var, och är fortfarande, mycket fascinerad av storskarvar. Även dessa idag kontroversiella fåglar var tämligen nya inslag i naturen vid tiden. De ökade emellertid snabbt under 80-talet och framåt längs våra kuster från att ha varit mycket ovanliga tidigare.
Den stora skarvdebatten som alla känner till från idag fanns knappast alls på den tiden och jag förstår inte heller idag hur en fågel kan komma att bli så hatad, beskylld och missförstådd i vissa kretsar.
I mina ögon är storskarven en mycket vacker och väldigt spännande fågelart som jag skulle sakna rejält om den försvann ur vår natur.
Så har jag sagt också detta, så att ni alla vet var jag står i den frågan.
Nåväl. jag gjorde alltså flera målningar med storskarvar. En stor och pampig olja som jag döpte till "Skarvsäte" samt ett flertal akvareller, teckningar samt en litografi och en serigrafi Jag vet inte var oljemålningen befinner sig idag, den liksom "Sälbådan" såldes nämligen på utställningen i Falkenberg, men jag skulle bra gärna vilja veta.
Detalj ur min serigrafi "Storskarv".
Idag kanske man skulle välja ett mera publikt och okontroversiellt motiv att satsa så stort på som jag gjorde då. Men jag är stolt över mitt tilltag!
Utställningen 1988 blev alltså min tredje och sista utställning på Galleri Flamingo. Något år senare mitt under arbetet segnade Walter nämligen plötsligt och oväntat ner och avled. Det blev det tomt i både hjärta, tanke och gärning och således inte någon ny tredjeårsupprepning av utställning i Falkenberg
Jag är idag mycket stolt och glad över den tid som var och de möjligheter Walter skapade också för mig i sitt förnäma Galleri Flamingo.
Se mer: Galleri Flamingo lägger ner verksamheten 2012
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar