På väg ner till Stugan igår morse upptäckte jag i högra ögonvrån en stor fågel med hängande vingar och tunga djupa vingslag över Sjöstorps bete. För en mikrosekund trodde jag att det var en häger, där finns en viss likhet, men i samma stund insåg jag att det var en glada. Igen.
Det var den tredje gladan som jag sett i år i hemmamarkerna och som en följd därav tvärnitade jag inte bilen reflexmässigt och det var väl tur det eftersom jag hade en följare i hasorna.
Men detta, mitt nyvunna beteende, säger också att jag faktiskt har börjat anpassa mig till en ny situation; en tillvaro med allt fler glador på hemmaplan. Ökande lycka och säkrare bilkörning (måhända)!
Ännu ett steg är taget med den här oljemålningen. (Se tidigare versioner nedan).
Det tycks som att jag har bestämt mig för hur jag går vidare, men osäkerheten känns stor. Det är alltid en kamp när jag väl har kommit in en bit i arbetet.
Vid Stugan hänger alltså mina oljemålningar på väggen precis som vanligt och jag sitter där i solen och vinden i plaststolen och rannsakar mitt löpande arbete med surrande hösttrötta och uthungrade getingar runt öronen i vanlig ordning.
Plötsligt blir jag emellertid stucken, på vristen. Helt oprovocerat och onödigt har en rackarns geting kommit innanför byxbenet, känt sig instängd och hotad och därför gett mig en dos starkt gift. Samtidigt har jag spänt ryggen i en hastig båge bakåt, varför plaststolen med en snärt spricker i ryggstödet varvid jag rekylerar stenhårt och hastigt rakt ner i gräsmattan.
Dock utan att bryta nacken, sånt bör man inte raljera över, reser jag mig igen, svär och förbannar och stoppar i mig av fickans histaminpreparat i förebyggande syfte.
Nu blir det svullet och kliigt elände några dagar. Tänk att en sån minimal liten mängd getinggift kan ställa till med så mycket trassel. Jag har fördragsamhet med getingar, det är sant, men jag gillar dem mindre om hösten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar