29 april - Avslutande oljemåleri inför Konstrundan

.
Vilken kall vår! 
Så har det känts de här veckorna när jag stått på min målaraltan i Stugan vid Tåkern och jobbat med mina oljor till Konstrundan. Jag har huttrat och svurit och gjort rejäla åkarbrasor för att få blod till mina fingrar. Snålblåsten, ovanligt nog mest från norr har pinat mitt ansikte så att jag blivit ordentligt väderbiten. Tänk att april kan kännas så kylig.

Nåja, allt har förstås inte varit illa. Det har jag ju löpande berättat om här i min dagbok. Det är förvisso en go känsla att krypa in i huset och värma händerna mot kakelugnen, stoppa in pinnved i köksspiseln och koka en kopp kaffe.

Jordrevan blommar vackert.

Och naturen har trots kölden varit bjudsam. Det är lätt att glömma bort att våren faktiskt har pågått för fullt hela tiden. Björkarna har slagit ut och vårlöken har vissnat, maskrosor och jordrevor blommar och stararna verkar ha lagt ägg och börjat ruva nu.

En död fågelunge är utkastad. Gråsparvarna hemma i Ödeshög har kläckt under takteglet.

Och havsörnar ser jag som ni ju redan vet faktiskt varje dag. Den här unga fågeln kom på samma vis som den igår, över betet utanför köksfönstret, och skrämde slag på alla grågässen. Jag trodde det var gårdagens individ men nu, hemma i ateljén, ser jag att detta är en annan ungfågel, med andra luckor i vingspannet. Det finns gott om havsörnar vid sjön.

Vädren kom från sydost idag, lite sol och blåhimmel men mest grått och småregnigt; något varmare, nästan 8 grader.

Helt plötsligt började min tavlor på väggen att slå i vinden. Ett jättestort gråsvart bymoln närmade sig snabbt över slätten och höjde sig rakt över mig. Taket började rista och regnet kom vågrätt.

En enorm fallvind, nästan som en inverterad tromb, lösgjorde sig ur molnet och rev upp ett mäktigt moln av Dagsmosses lätta jord, som helt skymde sikten in mot Omberg. Snacka om jordflykt! Kanten på molnet tangerade min position och jag måste gå in under det värsta för att klara min andning och mina ögon..

Videbuskarna piskade i vinden och jordmolnet drog ut över Tåkern och Omberg siktades åter.

Efter stormen kom lugnet, sol och värme och sälgen rätade sina grenar. Men bara för en tid. Nästa bymoln lägrade sig över backarna vid Heda och Broby med regnslöjor som dansade över landskapet.

Och då jag vände blicken mot norr såg jag rakt in i nacken på stormen. Där var himlen blåsvart bortom alet vid kanalen.

28 april - Konstrundan närmar sig

.
Jag önskar er alla mina läsare mycket varmt välkomna till årets konstrunda 
KONST RUNT OMBERG 
som börjar med invigning nästa torsdag den 5 maj kl 10 vid torget och pågår 5 - 8 maj kl 11- 17

Hoppas att ni känner lust för att också besöka Ateljé Gebbe. Jag har mycket nytt på gång!

Allt du behöver veta finns på hemsidan

 www.omkultur.se

 Välkomna!

25 april - Havsörnscirkus

.'
Jag hade säkert missat alltihop om det inte hade varit för det skällande lätet som ekade ner från himlen. Jag stod och målade på altanen med yllemössan neddragen nästan över ögonen och kapuchongen ovanpå den eftersom vinden drog så bitande kallt rakt in från norr att jag inte såg så mycket mer än oljemålningen på staffliet framför mig.

"Klu-klu-klu-klu-klu-klu", lät det i räckor av envist hackande rop.

Jag visste vad som var på gång så jag lättade på huvudklädseln och gick ut på gräset och såg den unga havsörnen komma seglande in över alridån. Den gled runt i vida svängar och tog höjd i en osynlig termikblåsa. Klockan var mitt på dagen precis som det ska vara när rovfåglar bestämmer sig för att leka.

Jag följde fågeln länge i kikaren och till slut försvann den bara rakt upp i skyn och blev alldeles som borttrollad.

När jag panorerade vidare över himlen fick jag med nöd och näppe syn på tre havsörnar till på oerhört hög höjd, kanske på upp emot en kilometer, tre gamla fåglar med blänkande vita stjärtar som cirklade runt i en vacker skruv. Även dessa försvann bara rakt upp i det blå bort mot Omberg till.

Inte nog med detta. Plötsligt upptäckte jag att ett annat gäng havsörnar också var uppe och testade termiken. Först var de fyra, alla ungfåglar, men snart anslöt ytterligare ett par fåglar. 
Ungefär tio havsörnar cirklade alltså runt idag över min stuga på hög höjd i en azurblå himmel. 
Det är mycket vackert, mäktigt och märkligt som jag blir vittne till under mina målarsejourer vid Stugan.

Även om örnarna i bilderna ovan är småttiga och svårbestämda p g a av höjd och avstånd så publicerar jag dem som ett litet tecken för dem som ibland undrar om jag verkligen ser allt som jag berättar om i min naturliga dagbok. 

24 april - Några rojalistiska inslag i min dagbok

.
Det är kallt för årstiden och väderfolket förklarar det hela med att en bubbla av ishavsluft har vällt ut över Skandinavium och idag på morgonen när jag drog upp rullgardinen kunde jag konstatera ett lätt snöfall över potatisland och spirande rädisor varvid jag undslapp mig en lång suck av besvikelse.
Men detta är förstås inte något uppseendeväckande alls. Värre har man varit med om, mycket värre, som i april 2012 till exempel.

Den 12 april 2012 såg det ut så här i vår trädgård.

För att inte tala om det där väderbakslaget för ett tiotal år sedan då det p g a ymnigt snöfall blev inställt Valborgsfirande nästan överallt i bygden. Eller varför inte tillbaks den 19 maj 1968, mitt värsta vårvinterminne av alla, hittills vill säga, då den redan äggruvande svartvita flugsnapparen försökte överleva i snö.
"Fy bubblan", som han sa, Rasmus i matinéfilmen "Mästerdetektiven Blomqvist".

Till något roligare kanske.
En hög rojalistiska inslag har droppat in i min verksamhet och då tänker jag inte på prinsfödslar och sådant, ty jag är föga intresserad av dylikt utan är mera av det republika slaget. Nåväl.

För ett tag sedan fick jag en speciell bok av min far. Han hade fått den som gåva från ett loppis i Svanshals vid Tåkern. Titeln på boken är "I guldjägares spår" och det är en reseskildring från Alaska av den kände författaren och naturromantikern Albert Viksten, vars litteratur, exempelvis "Bäverbäcken" med illustrationer av Eric Palmqvist, jag har kommit att älska.

Jag har läst lite i den här boken också, men den intresserar mig inte på samma sätt som Albert Vikstens andra verk, måste jag säga. Det som däremot intresserar mig är att det på försättsbladet finns en spännande dedikation. Denna:

Visst väcks man till funderingar om möjliga händelseförlopp. Vilken resa har den här boken gjort? Hur kunde den hamna i Svanshals, från slott till koja för att slutligen, äntligen, komma i min ägo!

Jag är inbjuden till ett annat slott, till Linköpings slott. På den årliga utdelningen av Landshövding Rolf Wirténs Kulturpris som jag själv en gång med stolthet och ära har fått mottaga. Nu är det dags igen för en trevlig tillställning men vem som blir årets mottagare vet jag förstås först när det blir dags

Vårt eget Majestät, konungen Carl XVI Gustaf, fyller 70 år till Valborg och jag har fått uppdraget att göra ett officiellt gratulationskort från Ödeshögs kommun till jubiléet. Nu är det klart, gediget hantverksmässigt med viss stilfullhet.

Nog nu för en tid, tycker jag, med rojalistiska inslag i min Naturliga Dagbok.

22 april - Under målartaket

.
Under målartaket var det tämligen gott idag eftersom vinden kom från nordväst och gick i lä bakom asparna. Himlen var otroligt hög och blå och endast som en krans runtom i fjärran, mest mot norr, lägrade sig molnbankarna. "Gläntan" gäller som oftast!

Tranorna förstod att utnyttja möjligheten till att ha roligt; ungtranorna alltså, de som ännu inte häckar. De tog höjd i termiken och skruvade sig uppåt, uppåt under ivrigt ropande ner till de häckande paren som prioriterade att bli kvar på backen, och försvann sedan som i den grekiska gudasagan rakt upp i solen.
Efter en kvart kom de åter, glidande mot jorden i förfärlig fart med vingbrus nästan som av åskmullrets dimensioner.

Medan jag stod där och målade hörde jag plötsligt årets första sjungande lövsångare. Den var lite rostig i halsen och mäktade inte med mer än ett tiotal strofer bortifrån björksumpet till. Därefter var den åter tyst, säkert för att födosöka, eftersom den hade anlänt under natten och behövde mat mera än sång.

Ute på Renstads åkrar kommer vårvetebrodden upp i snörräta, guldgröna rader. Tranorna går långt därute och petar efter strökorn under ett Omberg som är blåare än blått. Nog är det gott att leva just nu!

20 april - Mycket arbete på gång

Det var länge sedan det blev något skrivet här.
Som vanligt den här tiden är det pintjockt med arbete inför kommande Konstrunda, torsdag - söndag den 5 - 8 maj, Kristi himmelsfärdshelg. Såsom alltid alltså!

Jag befinner mig numera den mesta tiden nere vid Stugan, sysselsatt med oljemåleri. Idag var det en skön, ja faktisk ljuvlig dag, den första njutbara på länge efter segdragna dagar med regn, blåst och bitterväder som pinat mina fingrar och min själ.
Inne i Stugan har jag inte fått upp temperaturen till mer än 14 grader efter vinterns avstängning trots att jag hårdeldat både kakelugn och vedspis. Jo jag vet, huset är vint och dragig t och det kommer att ta sin tid för ett ombonat återställande.
Idag kom således den dag som jag har längtat extra mycket efter; en dag att ha det gott i solen under blå himmel med en natur i växtvärk alldeles runt knutarna.

Men låt mig börja hemma, på morgonen, där den första päronblomman i spaljéträdet mot söderväggens värme slog ut framför mina ögon trots frost i gräsmattan. En jordhumla surrade omkring just där och då. Gott!

Vid kyrkan tutade turkduvan, en ringduva lyfte framför porten och sädesärlan kvittrade från taket när jag packade in i bilen för min färd över slätten

*

Björkarna slår ut

Liksom häggen

Vid Dagsmosse lövar häggen för fullt i ljusgröna kaskader och även de första björkarna är på gång men i rödare grönlyster.
Över Tåkernvassen seglar brunhökar runt som papperssvalor och det första paret grågäss har kläckt fram en ny kull små gula dunbollar och vandrar försiktigt i skydd längs Väversundamadens vårvattenfyllda dike.

Nagelörten är färgad i två skilda nyanser av vitt och jag undrar om det är jordmånen och boniteten som klyver beståndet som växer vid Gottorps lada.

Jag spanar över Disevidåns fors vid Gottorp efter forsärlor, går därefter en sväng uppströms och gillar de perfekta betingelserna för häckande kungsfiskare, kanske någon gång. Längre fram, på grusvägen framför Stugan, kollar jag om sandlostan lever. Det gör den verkligen, runt brunnslocket vid skylten, är det alldeles fullt med friskt gröna och stora rosetter.

Framme. Jag kollar efter snokar, tyvärr utan resultat, lastar in vatten och ryggsäck, tänder mina brasor, klär om och börjar därefter måla på mina oljor under altantaket, ah förstås - först lite kaffe. Snål vind drar runt knuten trots denna ovanligt lugna dag, men bara som en mjuk pust jämfört med tidigare. Det kommer att bli en toppendag!

Sen sitter jag där i min brassestol i gröngräset och studerar resultaten som jag efterhand hänger upp på stugväggen i sedvanlig ordning. Tänker, att om någon skulle överraska mig här nere skulle det nog undras över det "hårda" arbetet jag brukar säga att jag är involverad i. Men det är faktiskt hårt! Tankearbetet är maxat!

Jag har koll på det mesta runt knutarna, tror jag i alla fall. Bofinkarna som sjunger och slåss, stararna som ännu flyger i flock ute på det tomma kobetet och steglitsorna som sjunger från jätteaskens topp. Tranor skriker hela tiden och grågäss flyger förbi, På avstånd hör jag sporadisk lärksång och tofsvipegnäll och kråkan som häckar i kanalens alridå stiger till väders titt som tätt för att mota någon "Olle i grind".
Men jag har visst inte så noga koll under altantaket som jag kanske tror. Vid två tillfällen får jag extern hjälp nämligen och först på detta vis kommer skygga händelser även mig till del.

Första gången kraxar korpen energiskt ryckigt och kort: "krro - krro - krro". Det sker alldeles över mitt huvud och jag vänder min blick uppåt från tillvarons navelskådande i brassestolen.

Det är en havsörn; en gammal fågel med surfvit stjärt, som seglar runt tillsammans med den irriterade korpen rakt över mig i solblänket på ganska nära höjd.
Hoppsan, känner jag. Den där hade jag visst missat helt, och rusar bort de fem meterna efter kameran på bordeetoch är tillbaka efter några få sekunder. Men då är allt redan över, havsörnen är som bortblåst sin storlek och mäktighet till trots. Märkligt men inte ovanligt. Många obsar är ögonblickskorta men sitter ändå som berg i minnet efteråt.

Andra gången märker jag att alla viporna lyfter momentant ute över Renstads bete, mot sjön till, och jag tar upp kikaren och spanar efter orsaken. Jag ser inget särskilt där ute men kastar en snabb intuitiv blick uppåt bakåt varvid ögonen precis fastnar på den pilgrimsfalk som kommer glidande på skrå över himlen. Det är en gammal fågel med mycket svart på huvudet. Ryggen blänker till i solen och sen försvinner fågeln bakom Kvarnstugans jättealmar och är borta lika plötsligt. Max fem sekunder varade den upplevelsen.
Men det kan räcka så. Jag känner mig väldigt rik och härligt delaktig!

5 april - Ett stolleprov ...

. 
Natten har tydligen burit med sig lätt regn. Gatorna är fuktiga och i det spirande gröna gräset glittrar morgonsolen. Jag är på väg till ateljén.
Överallt i häckarna sitter rödhakar och sjunger. Vilket insträck det har varit i natt. Man skulle vilja ha varit med och haft på sig nattögon för att se de tiotusentals fågelkropparna dimpa ner från mörkhimlen.

Jag går långsamt och plockar daggmaskar; ett vansinnesprojekt måhända, men jag kan inte låta bli att försöka rädda en del av alla dem som nu söker nya möjligheter i livet men hotas av massakrering på sin väg över asfalten. Men jag inser snart det hopplösa i stituationen och ger upp och kliver över. 
Ett stolleprov skulle säkert många säga, men jag har det i mig, livets värde och min lilla del av helheten.
För björktrasten som snattrar upp i kyrkans lind är det dukat bord.

4 april - Ombergsblomster

.
Jag kan ju aldrig låta bli att varje år göra några akvarellstudier av blåsippor från Omberg. Någon kanske anser att det borde vara färdiggjort. Men icke, icke för mig i alla fall.
Variationen av blåsippa på Omberg är nämligen oändlig och det blir aldrig färdigt och det är som det skall. (för att travestera Tranströmer en smula)

Tibasten blommar intensivt i färg och doft.

Så här kommer de nu; två olika blåsippor som fångades på berget under en promenad senast; en dag när taltrastarna, ringduvorna, bofinkarna och nötväckan sjöng så det ekade och den undersköna doften av tibast spreds längs vår väg så att man nästan kippade efter andan.
Och jo, vitsipporna står på tur. Det går fort nu!

1 april - En "tång" är inte alltid en tång.

.
Den nya strilen på kranen i köket läcker. Det räckte uppenbarligen inte med handkraft så det är att få hämta ett redskap för att dra åt ordentligt.

När jag håller tången i min hand kommer en gammal historia för mig. Det hände någon gång på 70-talet och jag var lärare i bygdeskolan i Rök; en plats där i stort sett alla elever levde intimt nära naturnäringarna skog och åker, körde traktor som 10-åringar, använde trimmade mopeder långt innan tillåtet lagrum och kunde meka med det mesta. Ja, ni förstår nog hur jag menar.

Jag tog upp temat redskap och verktyg. Jag inventerade mitt eget blygsamma förråd hemma och bad eleverna göra detsamma och sen visade vi upp våra fynd och talade om funktioner och arbetssätt.

Själv hade jag med mig bland annat detta verktyg.

Det här är en rörtång, sa jag obekymrat och självsäkert. Den använder man för att dra åt rörkopplingar med.

En av killarna räcker genast upp handen

"Magistern! Det där är ingen rörtång. Det är en polygrip. En rörtång har ett fast läge i greppet men vidden mellan skänklarna kan ändå regleras med en skruv".

Så var det med det!

31 mars - Tidig påsk med många vårtecken

.
Det var häromdagen, annandag påsk närmare bestämt, som vi for ner hela vår församlade familj till Naturum Tåkern.
Aldrig har jag sett så mycket besökare. Parkeringsplatsen proppfull och nya bilar  hela tiden på nedfartsvägen.

Skrattmåsarna, som bara några dagar tidigare hade anlänt, då liggande i samlad flock på vattnet utanför häckningsholmarna, hade nu intagit området med en självklar och efterlängtad ljudkuliss; den som betyder fågelsjö!

Naturum självt var dessvärre och lite obegripligt stängt och tillbommat. När jag kontrollerade det hela senare med länsstyrelsen kom det fram att ett misstag nog hade begåtts. Man hade helt enkelt missat det där med "annandagen" och man utlovar bättring till nästa år. Jag skulle tro att minst ett par - tretusen besökare försvann ur statistiken därmed för år 2016.

Tidigare har min vårrapportering, 11 mars och 16 mars 2016, handlat om tidiga fåglar och de första vårblommorna. Den här gången ämnar jag redovisa två kräldjur och en amfibie som vi såg den där dagen, den 29 mars.

De första åkergrodorna var på plats. Den här satt stelt stilla i kallvattnet i skuggan under en videbuske längs spången och väntade på sällskap.

Jag sa till Naemi: "Kom så går vi o kikar efter snok!"

Vi hann inte mer än ta ett steg in mot rotvältan nära ingången till Naturum, så var den där, snoken, slingrande undan framför våra fötter.
Vi ropade efter de andra i familjen men endast Alva hann fram innan snoken försvann.

- Jag såg de gula fläckarna, sa Naemi.

Vid båtplatsen kapade vi var sitt vassrör och låtsasmetade. Jag klev ut på plankan invid en av båtarna varvid den vickade till och avslöjade två skogsödlor som låg och solade där. De var så tröga och vårtrötta att vi till och med kunde sniffa på dem utan reaktion från deras sida.

En var en gammal vacker hane som faktiskt gick lite i sandödlegrönt på ryggen, men skogsödla var den likväl!

23 mars - Återkoppling av Kavallastipendium från hösten 2013

.
Hösten 2013 fick jag  Svenska Tecknares stipendium för två veckors vistelse på Kavallahuset i Grekland.
Jag ägnade tiden där till att göra en fullödig dagbok i text och akvarell som jag presenterade i min blogg efter hemkomsten (finns att hitta under sökrutan i högerspalten; skriv in Kavalla) och också presenterade på plats i en utställning.

Nu är det dags för en återkoppling, jag är ombedd att medverka som föredragshållare vid 2016 års årsmöte i Föreningen Kavallahusets Vänner och där berätta om min vistelse. Jag snickrar just nu ihop ett litet bildspel med akvarellerna och en del foton som jag tog de där dagarna. Jag tänker mig en historia med lite annorlunda upplevelser.

22 mars - Rekognoscering på Omberg

.
Natur-Kulturguiden Lars Frölich fortsätter sina söndagsvandringar på Omberg även 2016. De initierade och intressanta guidningarna med Lars, ibland tillsammans med inbjuden specialkompetens s k "vänner", har satt sig ordentligt i Ombergsmyllan och säkert ett tusental är de som någon gång, eller många, varit med på vandring under de år som projektet har pågått.
Alltid på en söndag och alltid samling inför start kl 11 under boken vid Stocklycke vandrarhem gäller och kostnaden för att få ta del av denna samlade sakkunskap är 100 kr per vuxen.

Det är ett brett program som Lars har knåpat ihop till säsongen 2016 som startar den 3 april med "Vårtecken på Omberg" och som avslutas den 9 oktober.

Redan söndagen den 10 april är jag inbjuden som "vän". "10 april; Med Gebbe på Omberg"

Idag har Lars och jag rekognoscerat en intressant sträcka långt norrut på den östra kanten av berget, i området runt Marsabäcken. Det blir ingen lång promenad, någon kilometer bara, men den kommer att gå i en ganska kuperad terräng eftersom man passerar rasbranterna vid berget både på upp- och nedvägen. Vi har efter dagens härliga tur bestämt oss för att genomföra vår vandring här den 10 april.

Området är delvis bevuxet med tämligen grov granskog. Ädelgransinslaget är bitvis stort. I gläntorna finns stora uppslag av unga granplantor och intressant att notera är att de små ädelgranarna betas mycket hårt, antagligen av rådjur. Årets första bofinkar är på plats med sång. En nötkråka ropar och några mindre korsnäbbar drar förbi över trätopparna.

Rötskadad gran med hack av spillkråka på jakt efter hästmyror.

Hårt betad ädelgran.

I nedre delen av granskogen finns stora ekar som efter år av igenväxning lever på marginalen.
Några partier i området är markerade med snitslar för avverkning och i samband med det finns också snitslar som markerar "naturvårdhänsyn". Intressant och lite oroande är att vi noterar duvhöksspel och en sparvuggla som visslar på avstånd just här. Detta faktum medför att vi resonerar om att ta kontakt med Sveaskog för att efterhöra deras närmare planer med området.

Vi finner blad av av rödek. (en inplanterad ekart från Amerika)

Rödsippa.

Liten ek bevuxen med en levermossa av släktet Frullania och troligen arten Hjälmfrullania, Frullania dilatata.

Andreas Stansvik har hjälpt till med artbestämningen via Svenska Botaniska Föreningens facebook-nätverk.

Scharlakansröd vårskål, en svamp.

Den lite giftiga och därför säkert illasmakande svalörten har bökats upp men ratats av vildsvinen.

Stigen nerför går på skrå genom rasbranten utför berget och där nere blir miljön frodigare med mera löv och vidare flora.

Vi kommer fram till Marsabäcken, en av dessa "vitlersbäckar" som rinner utför berget med kalkslam i bagaget. Här fanns ett granstubbskokeri förr i tiden vet Lars att berätta.
Men vadan detta? Fråga får du men svaret kommer först på plats den 10 april.

Vid Marssläpan, torpet vid bäcken, vänder vi åter upp över berget och passerar därvid klippor som lutar lite jobbigt emot, men det går det också. Kan vi båda kan alla, resonerar vi.

Vi ses på Omberg den 10 april!

20 mars - Vårdagjämningstid

.
Jag körde ner ett lass med trädklipp till snokarnas komposthög vid Stugan idag. Nu är trädgården vårstädad och alla fruktträd ansade. Jag passade på att leta efter snokarna därnere, men såg inte någon och inte heller någon tidig videfuks, endast några nässelfjärilar och en vimsig jordhumla. Men det är ju gott nog så och det går fort ändå, det vet jag genom lång erfarenhet, att man aldrig hinner med allt man vill. De första sädesärlorna har till exempel redan siktats i södra Sverige så i morgon kan säkert en kvittra också vid kanalen nedom betet där vårvattnet går högt över spången till ringmärkningsgatan i Tåkern. Det gäller bara att vara på plats vid rätt tidpunkt och det är just det som kan kännas stressande.

Jätteröksvamparnas imponerande bollar, upp till 60 cm i diameter, har mognat och sprider moln av sporer i varje liten vindpust. Många har aldrig sett denna vår största svamp och jag säger det igen, att jag gärna ställer upp med en privat visning till hösten.

På vägen upp förbi Ostmossen på Omberg möter Kent och jag ett par nunnor från Mariasystrarnas närbelägna vackra kloster. De är precis som vi ute för att njuta av vårvädret och studera blåsippornas första blå lyster. Vi umgås en liten stund med gemensamma intressen och sen fortsätter vi uppåt ytterligare en liten bit och går in i det fint återskapade naturbetet.

Vi sätter oss i gräset med utsikt över Tåkern, tar varsin kopp termoskaffe med Guns skorpa till, ja inte Kent om allt nu ska återges rätt eftersom han ännu är mätt efter sin lunch, och så filosoferar vi i lugn takt om det mesta i den sköna solvärmen med ystra flugor i ansiktet innan vi vandrar ner mot bäcken som rinner upp med kalkvatten ur berget och försvinner ner genom orkidékärret på sin vidare resa mot Tåkern. Vi testar båda vattenkvaliteten inte så mycket för törstens skull som för att vi bara inte kan låta bli.

- Klart och kallt, utan sälta men med något lite smak av humus, säger Kent.

Plötsligt dyker en fladdermus upp i solskenet. Den jagar över en glänta mellan träden vid stugan i närheten och jag försöker fånga den med kameran. Men av tjugo försök blir inget foto av duglig kvalitet, inte så himla lätt att på fri hand fotodokumentera kastflygande fladdermöss, och det blir nog ingen lätt uppgift att kunna artbestämma dennna, även om jag kommer att försöka via fladdermusgruppen på Facebook.
Mer om detta kommer jag förhoppningsvis att återkomma till.

Tillägg den 21 mars.
Fyra personer i facebook-gruppen "Fladdermöss i Sverige" har tagit sig tid och lust att undersöka mitt foto ovan och komma med ganska eniga kommentarer att "min" fladdermus nog är en Dvärgfladdermus av släktet Pipistrellus. Detta släkte splittades dock ganska nyligen till två arter: 1. den ursprungliga Dvärgfladdermus, Pipistrellus pygmaeus och 2. Pipistrell, Pipistrellus pipistrellus.
Vilken av dessa två det är fråga om här går inte att utläsa på mitt foto, svårt även annars, men det lutar åt Dvärgfladdermus eftersom den är vanligare.
Tack till: Jeroen van der Kooij, Peter Wredin, Espen Jensen och Suzanne Schlyter

19 mars - fjärilsdekal

.
Lunds Universitet administrerar ett projekt som heter Svensk Dagfjärilsövervakning där allmänheten är inbjuden att medverka som fältarbetare. Inventeringen har pågått ett antal år redan men naturligtvis finns det plats för fler intresserade att deltaga. Det är bara att anmäla sig. Jag tycker att ni ska passa på!

Själv passar jag också på, med att bjuda på en fjärilsdekal till projektet. Det blev en av mina absoluta och aktuella favoriter - Videfuksen - en nykomling från öster som jag nu i tre år i rad har hittat i bygden, som får den äran. Videfuks är en art som har gått från noll till hundra på blott ett par år och just nu är det åter dags att spana efter denna granna fjäril som ser ut lite som en extra stor och lite ljus nässelfjäril. Den är en snabb och kraftig flygare som förhoppningsvis kommer fram efter en lyckad övervintring just de här första vårdagarena i mars och april. 

Fjärilsdekalen kommer att delas ut till alla deltagare! Bara det ...!