Jag hade säkert missat alltihop om det inte hade varit för det skällande lätet som ekade ner från himlen. Jag stod och målade på altanen med yllemössan neddragen nästan över ögonen och kapuchongen ovanpå den eftersom vinden drog så bitande kallt rakt in från norr att jag inte såg så mycket mer än oljemålningen på staffliet framför mig.
"Klu-klu-klu-klu-klu-klu", lät det i räckor av envist hackande rop.
Jag visste vad som var på gång så jag lättade på huvudklädseln och gick ut på gräset och såg den unga havsörnen komma seglande in över alridån. Den gled runt i vida svängar och tog höjd i en osynlig termikblåsa. Klockan var mitt på dagen precis som det ska vara när rovfåglar bestämmer sig för att leka.
Jag följde fågeln länge i kikaren och till slut försvann den bara rakt upp i skyn och blev alldeles som borttrollad.
När jag panorerade vidare över himlen fick jag med nöd och näppe syn på tre havsörnar till på oerhört hög höjd, kanske på upp emot en kilometer, tre gamla fåglar med blänkande vita stjärtar som cirklade runt i en vacker skruv. Även dessa försvann bara rakt upp i det blå bort mot Omberg till.
Inte nog med detta. Plötsligt upptäckte jag att ett annat gäng havsörnar också var uppe och testade termiken. Först var de fyra, alla ungfåglar, men snart anslöt ytterligare ett par fåglar.
Ungefär tio havsörnar cirklade alltså runt idag över min stuga på hög höjd i en azurblå himmel.
Det är mycket vackert, mäktigt och märkligt som jag blir vittne till under mina målarsejourer vid Stugan.
Även om örnarna i bilderna ovan är småttiga och svårbestämda p g a av höjd och avstånd så publicerar jag dem som ett litet tecken för dem som ibland undrar om jag verkligen ser allt som jag berättar om i min naturliga dagbok.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar