20 april - Mycket arbete på gång

Det var länge sedan det blev något skrivet här.
Som vanligt den här tiden är det pintjockt med arbete inför kommande Konstrunda, torsdag - söndag den 5 - 8 maj, Kristi himmelsfärdshelg. Såsom alltid alltså!

Jag befinner mig numera den mesta tiden nere vid Stugan, sysselsatt med oljemåleri. Idag var det en skön, ja faktisk ljuvlig dag, den första njutbara på länge efter segdragna dagar med regn, blåst och bitterväder som pinat mina fingrar och min själ.
Inne i Stugan har jag inte fått upp temperaturen till mer än 14 grader efter vinterns avstängning trots att jag hårdeldat både kakelugn och vedspis. Jo jag vet, huset är vint och dragig t och det kommer att ta sin tid för ett ombonat återställande.
Idag kom således den dag som jag har längtat extra mycket efter; en dag att ha det gott i solen under blå himmel med en natur i växtvärk alldeles runt knutarna.

Men låt mig börja hemma, på morgonen, där den första päronblomman i spaljéträdet mot söderväggens värme slog ut framför mina ögon trots frost i gräsmattan. En jordhumla surrade omkring just där och då. Gott!

Vid kyrkan tutade turkduvan, en ringduva lyfte framför porten och sädesärlan kvittrade från taket när jag packade in i bilen för min färd över slätten

*

Björkarna slår ut

Liksom häggen

Vid Dagsmosse lövar häggen för fullt i ljusgröna kaskader och även de första björkarna är på gång men i rödare grönlyster.
Över Tåkernvassen seglar brunhökar runt som papperssvalor och det första paret grågäss har kläckt fram en ny kull små gula dunbollar och vandrar försiktigt i skydd längs Väversundamadens vårvattenfyllda dike.

Nagelörten är färgad i två skilda nyanser av vitt och jag undrar om det är jordmånen och boniteten som klyver beståndet som växer vid Gottorps lada.

Jag spanar över Disevidåns fors vid Gottorp efter forsärlor, går därefter en sväng uppströms och gillar de perfekta betingelserna för häckande kungsfiskare, kanske någon gång. Längre fram, på grusvägen framför Stugan, kollar jag om sandlostan lever. Det gör den verkligen, runt brunnslocket vid skylten, är det alldeles fullt med friskt gröna och stora rosetter.

Framme. Jag kollar efter snokar, tyvärr utan resultat, lastar in vatten och ryggsäck, tänder mina brasor, klär om och börjar därefter måla på mina oljor under altantaket, ah förstås - först lite kaffe. Snål vind drar runt knuten trots denna ovanligt lugna dag, men bara som en mjuk pust jämfört med tidigare. Det kommer att bli en toppendag!

Sen sitter jag där i min brassestol i gröngräset och studerar resultaten som jag efterhand hänger upp på stugväggen i sedvanlig ordning. Tänker, att om någon skulle överraska mig här nere skulle det nog undras över det "hårda" arbetet jag brukar säga att jag är involverad i. Men det är faktiskt hårt! Tankearbetet är maxat!

Jag har koll på det mesta runt knutarna, tror jag i alla fall. Bofinkarna som sjunger och slåss, stararna som ännu flyger i flock ute på det tomma kobetet och steglitsorna som sjunger från jätteaskens topp. Tranor skriker hela tiden och grågäss flyger förbi, På avstånd hör jag sporadisk lärksång och tofsvipegnäll och kråkan som häckar i kanalens alridå stiger till väders titt som tätt för att mota någon "Olle i grind".
Men jag har visst inte så noga koll under altantaket som jag kanske tror. Vid två tillfällen får jag extern hjälp nämligen och först på detta vis kommer skygga händelser även mig till del.

Första gången kraxar korpen energiskt ryckigt och kort: "krro - krro - krro". Det sker alldeles över mitt huvud och jag vänder min blick uppåt från tillvarons navelskådande i brassestolen.

Det är en havsörn; en gammal fågel med surfvit stjärt, som seglar runt tillsammans med den irriterade korpen rakt över mig i solblänket på ganska nära höjd.
Hoppsan, känner jag. Den där hade jag visst missat helt, och rusar bort de fem meterna efter kameran på bordeetoch är tillbaka efter några få sekunder. Men då är allt redan över, havsörnen är som bortblåst sin storlek och mäktighet till trots. Märkligt men inte ovanligt. Många obsar är ögonblickskorta men sitter ändå som berg i minnet efteråt.

Andra gången märker jag att alla viporna lyfter momentant ute över Renstads bete, mot sjön till, och jag tar upp kikaren och spanar efter orsaken. Jag ser inget särskilt där ute men kastar en snabb intuitiv blick uppåt bakåt varvid ögonen precis fastnar på den pilgrimsfalk som kommer glidande på skrå över himlen. Det är en gammal fågel med mycket svart på huvudet. Ryggen blänker till i solen och sen försvinner fågeln bakom Kvarnstugans jättealmar och är borta lika plötsligt. Max fem sekunder varade den upplevelsen.
Men det kan räcka så. Jag känner mig väldigt rik och härligt delaktig!