Under målartaket var det tämligen gott idag eftersom vinden kom från nordväst och gick i lä bakom asparna. Himlen var otroligt hög och blå och endast som en krans runtom i fjärran, mest mot norr, lägrade sig molnbankarna. "Gläntan" gäller som oftast!
Tranorna förstod att utnyttja möjligheten till att ha roligt; ungtranorna alltså, de som ännu inte häckar. De tog höjd i termiken och skruvade sig uppåt, uppåt under ivrigt ropande ner till de häckande paren som prioriterade att bli kvar på backen, och försvann sedan som i den grekiska gudasagan rakt upp i solen.
Efter en kvart kom de åter, glidande mot jorden i förfärlig fart med vingbrus nästan som av åskmullrets dimensioner.
Medan jag stod där och målade hörde jag plötsligt årets första sjungande lövsångare. Den var lite rostig i halsen och mäktade inte med mer än ett tiotal strofer bortifrån björksumpet till. Därefter var den åter tyst, säkert för att födosöka, eftersom den hade anlänt under natten och behövde mat mera än sång.
Ute på Renstads åkrar kommer vårvetebrodden upp i snörräta, guldgröna rader. Tranorna går långt därute och petar efter strökorn under ett Omberg som är blåare än blått. Nog är det gott att leva just nu!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar